Vad jag lärt av Breivik

Jag har följt det mesta av Breivikrättegången så här långt. På nrk.no kan man läsa i princip varje mening som har sagts. Upplägget är som en fotbollsmatch på aftonbladet.se, med uppdateringar flera gånger i minuten, och det är meningen att man ska kunna följa rättegången direkt, precis som en match. Jag har läst kommentarerna i efterhand vilket är lite trixigt rent praktiskt, men mycket givande.

Min inställning, vill jag klargöra, är att Breiviks världsbild om hotet från Islam är helt uppåt väggarna. Som många andra tycker jag dessutom att det är helt uppenbart att den syn han har delas av rätt många människor, helt eller i delar. Av det jag känner till om ”counterjihad”, drar jag slutsatsen att det Breivik beskriver snarast är politiskt allmängods i dessa kretsar. Den mer rumsrena versionen av dess åsikter stöter jag ofta på, hos arbetskamrater och vänner. Det finns personer som på allvar tror att sharia är infört i delar av Malmö, eller att det förekommer censur mot politiskt inkorrekta åsikter. Det är en svårt vinklad beskrivning som har sin grund i en världsbild grundad i rädsla.

Efter att ha läst vad Breivik svarar och hur han vill framställa sig själv, är det alltså inte hans politiska inställning som sticker ut, utan hans beredskap att döda för sin uppfattning. Jag kan nämligen inte komma till någon annan slutsats än att han faktiskt har genomfört ett politiskt dåd. Om han är frisk eller ej, kan jag inte bedöma, däremot går det utmärkt att spåra en konsekvens i hans resonemang. Om det är så att han vill lura oss alla att tro att han har politiska motiv till sitt dödande, så skulle jag säga att han har lyckats. Visserligen får jag ett starkt intryck av att han vill tillrättalägga storyn om sin egen utveckling till ”soldat” och få det att låta som en ännu mer medveten planläggning än det troligen var. Att själva dåden var välplanerade är självklart, men vägen dit måste inte ha varit det. Hans beskrivning av att han på flit ”dehumaniserade” sig för att kunna utföra dådet, låter som en första klassens rationalisering. Om tillräckligt mycket av det han säger är tillrättalagt i efterhand, kan han mycket väl vara psykopat. Den diagnosen kan jag inte ställa. Det är därför inte omöjligt att han lurar upp mig på läktaren med sin beskrivning av varför han gjort det han gjort. Men mitt intryck är att han håller fast vid sin bild, ändrar sig på rätt ställen, förklarar sig enkelt och klart och undviker de fällor åklagarna lägger upp för att få honom att låta förvirrad. Han låter inte det minsta förvirrad. Han faller inte i fällorna, han uppträder lugnt, ger svar på tal och kommer med rimlig och riktig kritik mot de tolkningar som görs av det han säger.

Så, vare sig han har någon diagnos eller ej, beter han sig inte på något annat sätt än till exempel de många känslokalla personer som figurerar i filmens värld. I allt från James Bond, via otaliga B-actionfilmer till Kill Bill och många andra, förekommer skurkar, men också hjältar, som uppträder ungefär som Breivik. Även personer som deltagit i krig rättfärdigar inte sällan sitt handlande med uttalanden som låter mycket lika Breviks resonemang. De har gjort en insats för något högre gott, eller varit en del av att förhindra något ont. Förluster av oskyldiga är oundvikligt. Att utföra själva handlingarna var hemskt, men nödvändigt. Att Breivik beskriver sig som en soldat, gör att det han säger blir konsekvent och får det att stämma någorlunda med det slags resonemang vi hört förr, från vilket krig som helst.

Någon kan invända att Breivik har anammat just den jargongen för att få sitt handlande att låta konsekvent. Han kan ha en idé om att nationalister, som delar hans världsbild, ska tycka att det är någorlunda rimligt att också resonera som han gör, när det gäller handlande, genom att förklara det i termer av krig. Invändningen kan fortsätta med att påpeka att vi inte bör köpa det resonemanget, eftersom det inte pågår något krig av det slag Breivik beskriver. Jag tror tvärtom att vi måste se argumenten för vad de är, för att inte underskatta styrkan i dem. Dels är inte Breivik så naiv att han hävdar att det pågår ett konventionellt krig. Åklagarna balanserar hela tiden på en brant, när de vill tillskriva Breivik de enklaste formerna av överdrivna vanföreställningar. Han är alldeles för listig för det och glider hela tiden undan även inlindade frågor med det syftet. Jag har naturligtvis aldrig hävdat att det pågår ett konventionellt krig i Norge, kan han säga och fortsätta att konstatera att då vore jag galen som ni hävdar och inte heller skulle jag använda dessa attentatsmetoder i ett konventionellt krig. Sedan försöker han komma över till en beskrivning av vilket slags krig han anser pågår, men då stoppas han. Förmodligen med rätta eftersom han då skulle hamna i det slags propagandaläge han helst av allt vill, där han får breda ut sig om det hot han ser att multikulturalismen utgör.

Men vi riskerar att missa något om vi inte erkänner att han låter som soldater brukar göra. I andra sammanhang, där vi står på soldaternas sida, kan vi tycka att resonemang som liknar Breiviks är fullt rimliga. Jag kommer på mig själv att ha tänkt att en hel del våldsinsatser varit helt OK, för att åstadkomma något bättre, även om inte alla delar uppfattningen av vad som är bättre. När ryssarna kastades ut ur Afghanistan. När Irak fick lämna Kuwait. Kriget mot narkotikakarteller i Colombia och Mexico. Jag kan höra och läsa om militära insatser i de fallen och tycka att de som är på rätt sida är hjältar och att det självklart kan bli förluster i en strid. Men det är ju skillnad! vill man tänka. Det du talar om var ju ockupationer! Det fanns ett brett stöd för militära insatser. Och knarkmaffior vill väl ingen ha! Det är möjligt. Men som argument för dödande blir det lite ihåligt, eftersom det är samma slags argument som Brevik använder. Han säger att västvärldens grundläggande värden är hotade. Multikulturalism är dåligt. Det är värt en del offer för att stoppa. Vad är det som skiljer de olika resonemangen åt, förutom att jag tycker att Breivik har fel? Måste jag inte, om jag ska vara konsekvent, inse att mitt eget tyckande om vad som är hot och vad som är gott, inte är något bra kriterium för när det är rätt att döda. Måste jag inte – i själva verket – erkänna att pacifism är en rimligare hållning?

I praktiken är det inte så svårt att skilja mellan insatser som har ett brett stöd i FN och sådana som förfäktas av en extremist, men vad är det för principiell skillnad? Alldeles förutom att en ståndpunkt inte automatiskt blir rätt därför att många delar den, måste det finnas principiella argument att luta sig mot för den som först tar ställning. Att vänta in vad andra tycker är inte någon fungerande moralprincip.

Jag är ännu inte mogen att säga att våld alltid är fel. Däremot kommer jag att vara betydligt försiktigare framöver när jag hör någon hjältehistoria om en våldsinsats, innan jag anammar resonemangen om varför insatsen var nödvändig. Det har Breivik lärt mig.

SvD på hal is

Svenska Dagbladet har den senaste tiden genomfört en mycket lyckad och uppmärksammad kampanj där man bett alla som vill delta att ange vad de har för räntesats på sina bolån. Över 20 000 personer har enligt uppgift svarat och kampanjen har fått ett brett stöd från bland annat aftonbladet.se som uppmanat sina läsare att delta. Poängen är att vem som helst kan gå in och se vad andra personer har för räntesatser och hos vilka banker. Eftersom underlaget är stort, kan man dra en del slutsatser, framför allt att skillanderna i vilken ränta bankerna tar ut är mycket stora.

Svenska Dagbladet har haft ett antal artiklar med udden riktad mot bankernas räntesättning. Utgångspunkten har varit att bankerna tjänar pengar på okunskap och dålig genomlysning. De som är pålästa, har bra med tid och förhandlingsvana får bättre villkor än de som av olika anledningar inte står på sig. Bankernas förklaring att det är kundens ekonomiska situation (=bankens risk) och kundernas beredskap att köpa fler tjänster av banken som styr, har visat sig inte räcka som förklaring till de skillnader som finns.

SvDs ”räntekarta” som resultatet av kampanjen kallas, är ett led i det förtjänstfulla arbetet att skapa uppmärksamhet och genomlysning av bolånemarkanden. Räntekartan visar att det skiljer nära nog 2% mellan högsta och lägsta lån med rörlig ränta. Att skillnader finns är en slutsats man kan dra.

Men det finns ännu fler slutsatser man inte kan dra. Svenska Dagbladet passerade gränsen för nyhetsmjölkning utan stöd, när man den 11 april kunde berätta att i Stockholm får rika områden lägre räntesatser än fattiga. Det finns flera problem med sättet SvD använder siffrorna på. Det första och allvarligaste är att de siffror de anger som stöd för sin slutsats, inte kan sägas stödja just den slutsatsen på något särskilt tydligt sätt. Det andra är att artikeln motverkar SvD:s arbete att belysa de omotiverade skillnader i räntesatser som finns och deras kritik mot att de verkliga faktorerna bakom skillnaderna är dolda, med den osäkerhet som därmed följer för konsumenterna om vad som gäller. Ytterligare ett problem är att artikeln visar att SvD inte förstår vad det är för siffror de har samlat in och vad de kan användas till. Och inte användas till.

Låt oss återgå till sakfrågan, den om skillnaderna mellan rika och fattiga områden. Alla som arbetar med statistiska analyser, eller med analyser överhuvudtaget, vet att man inte kan skapa en teori från lösa fakta. Man måste ha en hypotes som man sedan prövar mot insamlade fakta. Översatt till journalistisk nyhetsvärdering kan man uttrycka det så här: man kan inte veta hur överraskad man ska bli av insamlade fakta, om man inte har en idé om vad som är rimliga fakta.

Den som arbetar som ekonomisk journalist har rimligen en idé om vad man kan förvänta sig för skillnader i räntesatser mellan rika och fattiga områden. Och vare sig man tar bankerna på orden och gissar att räntorna beror på kundernas betalningsförmåga, eller om man misstänker att de beror på kundernas kontakter och vana att föra ekonomiska förhandlingar, vore det rimligt att anta att räntorna generellt är lägre i områden med rika än i områden med fattiga. Även det enkla antagandet att större lån borde kunna ge större rabatter, borde ge det utslaget. Den skillnad SvD redovisar, med en snittränta på 3,73% i Saltsjöbaden, där den är lägst, och 3,87% i Tyresö, där den är högst, framstår i mina icke-ekonom-ögon, snarast som överraskande liten. Dessutom kan man undra om Tyresö verkligen är ett fattigt område? De övriga områden som räknas upp i artikeln som högränteområden, till exempel Älvsjö och Huddinge, ligger alltså någonstans mellan 3,73 och 3,87, liksom de övriga områden som anges ha låg ränta, till exempel Vasastan och Nacka. När alla områden trängs inom samma tiondel, kan man tycka att slutsatsen SvD basunerar ut överdriven, eller till och med direkt fel.

Larmet och rubriksättningen döljer den mycket intressantare diskussionen om hur stora individuella skillnader det finns och vad de beror på. Får den som hotar att byta bank generellt lägre ränta än den som inte gör det? Eller stämmer bankernas beskrivning att det är situationen när lånet togs och deras riskbedömning som avgör? Vilket område man bor i spelar uppenbarligen inte särskilt stor roll.

I artikeln i övrigt beskrivs bland annat hur ett större antal låntagare slagit sig ihop i ett konsortium för att få bättre villkor. Är det en framgånsrikt recept? Och vad är det i så fall för fel på det? Den diskussionen tas inte upp, därför att SvD istället valt att fokusera på den felaktiga vinkeln med områden.

Så till den lite torrare delen av kritiken. Vad är det för siffror SvD har samlat in egentligen och vad kan de användas till. Det är ett stort underlag och visst kan det ge en hel del värdefull information för den enskilde. Som underlag för lite mer kvalificerad analys duger det inte. Det går inte att säga att underlaget är representativt för hela gruppen bolånetagare. Även om det är många som svarat, kan det vara ett skevt urval som valt att redovisa sina uppgifter på SvD:s räntekarta. Det finns inte heller några möjligheter att kontrollera om uppgifterna är sanna. Även om det inte finns någon anledning att tro att någon har skäl att ljuga, så är det inte faktiska uppgifter om räntor som samlats in, utan frivilliga uppgifter. Har alla verkligen koll ner till tiondelen vilken räntesats de har? Och finns det ingen risk att någon lockas att lämna in medvetet låga eller höga siffror, beroende på motiv. Ett skevt urval av människors egna uppgifter som inte kontrollerats, är inte detsamma som ett faktiskt konstaterande av exakta nivåer.

Missförså mig nu inte: jag anser att räntekartan är en utmärkt idé och jag har själv lagt in mina siffror (rätt tiondel men inte hundradel), men jag reagerar när underlaget missbrukas för dåligt underbyggda artiklar. Jag utgår från att SvD återkommer med bättre artiklar i ämnet framöver.

”Mr Chance”. Missar öppet mål

Niklas Ekdal och Inga-Britt Ahlenius står som författare till boken ”Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-Moon” från 2011. Den är ett medvetet karaktärsmord på FN-chefen Ban Ki-Moon och har sin utgångspunkt i en rapport Inga-Britt Ahlenius skrev i samband med att hon slutade som chef för FN:s internevision. Ahlenius rapport blev mycket uppmärksammad på sin tid och den finns med i sin helhet som ett appendix till boken. Man kan lätt få uppfattningen att boken ska förklara rapporten och redogöra för bakgrunden till den. I rapporten totalsågas FN:s administration och uttrycklig kritik riktas mot FN-chefen personligen. Eftersom kritiken kommer från en person som haft till uppgift att granska FN:s administration och som arbetat direkt under FN-chefen, är den högintressant.

Tänk en bok som förklarar FN-chefens roll, hur internrevisionen är tänkt att fungera, vad Inga-Britt Ahlenius uppmärksammat under sin tid på posten och som går igenom hur den berömda sista rapporten ska läsas och tolkas. Den återstår att skriva, eftersom den bok som recenseras här inte kommer i närheten av att förklara något av detta. Istället fylls den av halvhjärtade försök till förklaringar och ytliga beskrivningar av komplexa sammanhang, utan vare sig övergripande analys eller detaljerad förklaring. Själva kritiken mot Ban Ki-Moon, huvudsyftet med boken, försvinner i en smet av antydningar, illa återberättade rykten och obekräftade anekdoter.

Den som är någorlunda allmänbildad och som under åren hört några av Ban Ki-Moons uttalanden och följt FN:s uppenbara tillkortakommanden inom en rad områden under senare tid, är förstås nyfiken på i vilken utsträckning FN:s ledning kan lastas och i vilken utsträckning det beror på ovilja bland medlemsstaterna att låta FN lyckas. Är Ban Ki-Moon en svag chef eller ej? Niklas Ekdahl och Inga-Britt Ahlenius hävdar med eftertryck att han är det. Han är inte bara en svag chef, han är dessutom en fara för FN på såväl kort som lång sikt. Hans uttalanden kan låta bra, men ingen förstår egentligen vad han vill och han driver ingenting. Han har inte förstått att han är administrativ chef över en stab och att det därför är han som ansvarar för prestationerna från den staben. Eftersom Inga-Britt Ahlenius har jobbat med mannen i fråga och dessutom är van att bedöma administrativ effektivitet från sin tid i riksrevisionen i Sverige, har hon som få andra möjlighet att bedöma detta. Om hon bara hade delat med sig av sina insikter till läsaren! Här är det bara tonläget och ambitionsnivån som är hög. Pedagogiken, analysen och bevisen är det sämre med. Författarna har öppet mål, men missar, och missar grovt. I stort sett består boken av beskrivningar i stil med:

”Ban Ki-Moon är dåligt insatt i problem A. Han har i tal framhållit att A är viktigt, men det märks inte i handling. I ett tal vid den och den tidpunkten, sade han: -A är en av de viktigaste uppgifterna och FN kommer att prioritera det. Ändå har det inte alls prioriterats. Jämfört med tidigare är det till och med lägre prioriterat. En dansk FN-delegat har vid ett tillfälle frågat varför inte FN gör mer åt A, när nu FN-chefen har sagt att det ska prioriterats. -Det har inte skett något alls, sade han. En journalist som skrivit om FN har också undrat varför det hänt så lite. Inga-Britt Ahlenius skrev också ett mail där hon betonade vikten av att lyfta område A till den nivå man borde kunna förvänta sig. Hon har inte fått svar och ett möte där hon tänkt ta upp frågan blev uppskjutet ”

Flera av ämnena i boken behandlas inte djupare än så. När man tror att det ska komma en fortsättning är det slut. Och så hoppar man vidare till nästa ämne, med ungefär samma slags upplägg. Sedan återkommer man med oregelbundenhet till de tidigare ämnena. Det finns ingen egentlig röd tråd, ingen linje som drivs, annat än att Ban Ki-Moon är inkompetent och det finns ingen kronologi i beskrivningen. Desto fler obestyrkta antagenden, lösryckta citat och exempel på mail som lämnats obesvarade .

Tyvärr leder de här missade straffsparkarna till att jag inte bara blir besviken på boken. Jag börjar också tvivla på Inga-Britt Ahlenius omdöme och på hennes styrka som analytiker. Jag lämnas med en tilltagande oro över att Ban Ki-Moon smutskastats av en rättshaverist utan tyngd och blir nyfiken på hur en neutral betraktare skulle beskriva hans prestation. Det är synd, eftersom Inga-Britt Ahlenius har ett mycket gott rykte och dessutom har en omvittnat stor integritet och en stor portion mod som kunde tagits tillvara på ett bättre sätt.

Alla monster måste dö

I samband med Kim Jong-Il:s död insåg jag att jag borde läsa den reportagebok från Nordkorea jag hört talas om, som heter ”Alla monster måste dö”. Det ångrar jag inte. Det är en fantastisk bok, skriven av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. De utgår från en turistresa(!) med buss i Nordkorea som de genomförde under hösten 2008. Boken är underbart skriven, med samma slags ton som man kan höra i de bästa dokumentärerna i radio. De beskriver vart de åker, vad de får se, vad reseledaren berättar och vilka medresenärerna är. Allt är ungefär så absurt som man kunde misstänka. Hyllandet av ledaren, de folktomma gatorna och hotellen, den påtagliga känslan av att allt är kulisser – allt sådant finns med i skildringen.

Den raka, enkla berättelsen om resan kompletteras med beskrivningar av historiska fakta och ett antal bakgrundsbeskrivningar. Den viktigaste av dessa är beskrivningen av hur den sydkoreanske skådespelerskan och regissören Madame Choi och hennes före detta man Shin Sang-Ok, kidnappades till Nordkorea. De var sedan verksamma där i många år, tills de till sist kunde fly. Författarna har intervjuat madame Choi och återkommer till hennes berättelse då och då under resereportaget. Det hela är mycket lättsamt och begåvat gjort.

Även om man får en hel del av de egna uppfattningarna bekräftade i boken, är den på inga sätt ett försök att hitta det snaskigaste, eller mest upprörande som kan sägas om Nordkorea. Det är inte en bok i genren ”diktaturporr”. Deras syfte verkar varken vara att smutskasta eller göra narr av någon. Mitt i alla absurditet får man ett intryck av att det faktiskt finns saker som fungerar i Nordkorea och att man som besökare blir imponerad över vissa inslag. Författarna beskriver även detta, men med en balans som visar att de inte blåögt svalt propagandauppvisningarna, som naturligtvis främst handlar om imponerande byggnader och fantastiska massuppvisningar där tusentals personer utgör mänskliga pixlar i en ideologiskt uppbygglig show.

Berättelsen om de kidnappade madame Choi och Shin San-Ok är helt förbluffande. Det vore underhållning på hög nivå om det inte hade hänt på riktigt. Författarna gör i den beskrivningen en stor bildningsinsats i det att de så tydligt poängterar att även Sydkorea var en diktatur när dessa filmpersoner kidnappades. Även i Sydkorea tvingades de göra filmer som behagade diktatorn för att få utöva sitt yrke. Miljön i Nordkorea var ännu mer ofri, men filmiskt var den största skillnaden att de fick fullkomligt makalösa resurser till förfogande i Nordkorea, jämfört med vad de hade i Syd. Och madame Choi anser att Kim Jong-Il faktisk var rätt kunnig inom film. Men å andra sidan – kanske inte så kunnig att filmregissörer som tvekade om någon konstnärlig detalj, gärna ville bli upplysta av honom exakt hur man borde göra för att det skulle bli – perfekt. Det är så guiden förklarar varför Kim Jong-Il personligen kunde få för sig att lägga sig i nordkoreanska filmskapares arbete.

Om du är det minsa nyfiken på Nordkorea bör du läsa den här boken.

Domen i Etiopien – otänkbar i Sverige?

I skrivande stund är det inte känt hur långa straff Martin Schibbye och Johan Persson kommer att dömas till i rättegången om deras påstådda stöd till terrorverksamhet i Etiopien. De flesta bedömare verkar tro att det blir långa straff – i nivå med vad åklagarna har yrkat på. Domen är på många sätt tragisk. De flesta tvivlar på att rättegången var rättvis och på att de båda svenskarna har bidragit till någon som helst terrorverksamhet. De var där som journalister och domen ses som ett sätt att skrämma andra journalister från att ta sig in i landet.

Det är lätt att dela upprördheten och det är svårt att värja sig från kritiken mot hur Etiopien ser på rättsäkerhet och i förlängningen på demokrati och mänskliga rättigheter. Den fråga jag skulle vilja ställa i sammanhanget är: Är rättssäkerheten i just dessa slags frågor så mycket bättre i demokratiska länder? Är vi alldeles säkra på att domen i Etiopien vore helt otänkbar i en svensk domstol?

Den som blir misstänksam mot mina motiv kan få en snabb förklaring: Jag jämför inte svensk rättssäkerhet generellt med Etiopiens. Inte heller anser jag att det finns någon rim och reson i att döma journalisterna för terrorbrott. Det jag vill uppmärksamma är risken för att den senaste tidens terrorhysteri, med införande av terrorlagar och krav på kraftfullt agerande mot terror, innebär att även vi, i just den här typen av brott, riskerar att gå lika vilse som diktaturer.

Till bakgrunden hör att det är förbjudet att ta sig in i Etiopien och svenskarna kände till detta och var beredda att erkänna detta brott. Vad de troligen också kände till var att allt slags politiskt uppror i Etiopien kan klassificeras som terror och att den organisation som hjälpte dem tillrätta var klassad som terrororganisation. De var där i det uttryckliga syftet att ge en annan bild än den officiella av läget i Etiopien. Vilket alltså kan vara förbjudet enligt Etiopisk lag.

På vilket sätt rör det här Sverige? Ja, som väl är har vi en mycket väl fungerande yttrandefrihet, som gör att en journalistisk insats i Sverige, inte kan klassas som terrorbrott. Vi har inga lagar som förbjuder någon att ta upp vilka ämnen som helst eller företräda vilken åsikt som helst. Men vi har terrorlagar som förbjuder ”stöd till terrororganisationer”. Och det finns gott om gråzoner, där vi riskerar att trampa fel. För inte så länge sedan fällde en tingsrätt två personer för ”stämpling till terrorbrott” för att de uttryckt stöd till en terrororganisation. De blev friade i hovrätten, men domen i tingsrätten fick stöd av många i den debatt som följde.

Det intressanta i det här sammanhanget är att Martin Schibbye och Johan Persson inte är dömda för något de har rapporterat. Det har de ju inte hunnit göra ännu. De är dömda för att de på olika sätt har ansetts stödja terrorism.

Det skumma med begreppet terrorbrott är att det rymmer många olika slags brott. Allt vi är rädda för att terrorister ska göra, var förbjudet redan tidigare. Det har alltid varit förbjudet att bomba, hota, kidnappa, skada och döda. Det har alltid varit förbjudet att planera sådana brott och att uppvigla till dem. Varför behövs egentligen särskilda lagar mot terrorism, när allt som rimligen kan rymmas där redan tidigare var förbjudet? Kritikerna mot svensk terrorlagstiftning, som pinsamt nog nästan enbart återfinns i vänsterpartiet och miljöpartiet, hävdar bland annat att det beror på att man vill kunna döma lite mer svepande, med lite mindre öppenhet och lite lägre beviskrav. Den kritiken får man nog säga har varit helt riktig. De två egyptier som utvisades med hjälp av USA, eller till och med som en hjälp till USA, utvisades med användning av terroristlagstiftningen. Rättegången var hemlig och åtalspunkterna så hemliga att inte ens de åtalade själva kunde få ta del av dem för att försvara sig.

En hemlig rättegång måste inte vara rättsvidrig och en öppen rättegång är ingen garanti för rättssäkerhet. Många kallar den etiopiska, öppna rättegången, för en fars, och menar att utslaget var bestämt i förväg, och domstolen långt ifrån självständig.

Frågan är bara vad det spelar för roll. Den norske etiopienkännaren, Kjetil Tronvoll, har i såväl ekot som i Aktuellt sagt att rättegången i stort kan anses vara korrekt genomförd, och att domen är helt i linje med de mycket vida terrorlagar som finns i landet. Det glädjer knappast de dömda svenskarna, som med rätta anser att de har försvarat sig för döva öron. Men de utvisade egyptierna dömdes utan att ens ha haft en chans att försvara sig. Det är fullt möjligt att domen var korrekt och att det fanns skäl att utvisa dem som vi inte känner till, men kan de ha ansetts ha fått en rättvis rättegång? De vet inte ens vilka brott de var anklagade för.

Genom terroristlagstiftningen har man gjort det möjligt att förbjuda stöd till organisationer som kan klassas som terrororganisationer. Det här öppnar möjligheter att förbjuda allt möjligt. Om begreppet terror är skumt i rättsliga sammanhang (eftersom själva brotten ändå är förbjudna), är begreppet terrororganisation ännu mer problematiskt i en rättsstat. Användande av våld i politiska syften är förfärligt och ännu mer förfärligt om det sker organiserat, men vad är poängen med att klassa vissa sorters organiserat våld som terror? Skapar det inte fler problem än det löser?

Tre svensksomalier fick se alla sina tillgångar frysta, därför att deras verksamhet i Al-Barakaat, ansågs vara kopplad till terrorverksamhet. De fick till sist rätt i EG-domstolen, men innan dess hann svenskt rättsväsende inskränka deras rättigheter med hänvisning till en FN-resolution som hänvisade till terrorism.

Även utan hemliga rättegångar och FN-resolutioner händer häpnadsväckande saker. Göteborgs tingsrätt dömde de två personer som beskrevs ovan, för”stämpling till terrorbrott” därför att de talat positivt om terroraktiviteter och om Al-Shabab. De friades i hovrätten, eftersom de inte utfört något brott och heller inte planerat att utföra något brott. Frågan är hur tingsrätten kunde komma till en annan slutsats, och varför ett antal ledarskribenter tyckte att det var en klok och rättvis dom. Är det ordet ”terror” som förblindar oss?

Jag har förstått av juridiska diskussioner att det på allvar är tveksamt om det är lagligt att stödja Hamas. Alltså inte deras brottsliga verksamhet, utan deras lagliga. Ett problem med många terrorklassade organisationer är att de har flera verksamheter. Hamas är ett politiskt parti och en välgörenhetsorganisation, samtidigt som det är en organisation som anser att det är rätt att döda för att uppnå politiska mål. Varför den som arbetar med eller stödjer den lagliga delen ska anses göra något brottsligt är i mina ögon en obesvarad fråga.

Att gränsdragningen mellan att arbeta med lagliga saker i en organisation och att stödja olagliga är svår att göra är en sak, men nog är den nödvändig? Visst vill vi att det är individens handlingar och planerade handlingar som ska prövas och inte mer eller mindre starka kopplingar till organisationer där det finns helt andra personer som begår, eller planerar att begå, brott. Alltså det Martin Schibbye och Johan Persson är anklagade för.

Starka ledare vs demokrati

Greklands premiärminister Papandreo utlovar folkomröstning om räddningspaketet som presenterades efter senaste EU-toppmötet. Omedelbart syns kommentarer om att det är farligt eller onödigt. Inte från toppolitikerna (Jo, från Carl Bildt, han twittrade omedelbart ut frågan vad poängen med en omröstning är, retoriskt undrande vad det finns för val att göra), utan från olika namnkunniga tyckare och bland nyheternas kommentatorer.

Det finns en invändning som är relevant, och som Bildt är inne på, nämligen om folkomröstningen faktiskt gäller något som Grekland själva kan bestämma. Att ha folkomröstningar om sådant man inte kan ändra, därför att man är bunden av fördrag eller konventioner eller liknande, är inte meningsfullt. En av de mer vältaliga förespråkarna för direktdemokrati (eller åtminstone olika former av utvidgad demokrati), Bruno Kaufmann, har i flera sammanhang argumenterat för att det finns just sådana gränser för vad som lämpar sig att folkomrösta om.

Tyvärr anar jag att en del av den reflexmässiga oron för en folkomröstning i Grekland rör något helt annat, nämligen en rädsla för att folket i Grekland ska vara emot uppgörelsen och att en omröstning därmed riskerar att förvärra Europas kris. Det finns ett obehagligt elitistiskt drag av oro för att grekerna inte ska vara mogna att fatta rätt beslut och att det är upp till europas ledare att bestämma vad som ska göras, och det fort. Genom hela krisen har det hörts rop på snabbare och mer kraftfulla beslut, på ett mer beslutsamt och handlingsinriktat ledarskap.

Personligen tror jag tvärtom att det är klokt att debattera även viktiga frågor. Om EU:s krishantering präglas av något alls, så är det för lite allmän debatt och inte för mycket. Ett land är inte ett företag och en union mellan länder är inte lättstyrd. På tjänstemannanivå och inom de olika institutionerna krävs beslutsamhet, principfasthet och ett kraftfullt agerande. Så fungerar inte politiskt beslutsfattande. Jag är glad, och faktiskt lite förvånad, att de stora EU-länderna inte bara körde över alla andra och kom med egna förslag om hur krisen ska lösas, utan lyssnade in olika parter i de övriga länderna i EU. Det är frestande, och alldeles för lätt, att gå ut med storslagna löften om allt större räddningsfonder, eller ännu hårdare krav på alla inblandade, utan att ha uppbackning för dessa löften. Att inte Sarkozy (mest förvånande) eller Merkel (mindre förvånande) fallit för den frestelsen, trots upprepade krav från såväl Internationella valutafonden, som USA:s riksbank, Kinas politbyrå och USA:s president, att ”våga fatta beslut” och ”agera kraftfullt”är hoppingivande för alla oss som tror mer på hållbara överenskommelser än på kortsiktiga maktdemonstrationer.

Att Obama, som själv är ett tydligt offer för mångas längtan efter starka ledare, har pressat på för ”kraftfulla beslut” är på sitt sätt lite sorgligt. Han borde vara väl medveten om att politik inte handlar om att samla all makt i enskilda personers händer. I amerikanska presidentval låter det alltid som om en president kan bestämma vilken politisk inriktning landet ska ta, trots att de inblandade vet att det inte stämmer. USA:s konstitution är uppbyggd för att förhindra allt för stor maktkoncentration till enskilda personer eller enskilda grupper. Det är därför en amerikansk president aldrig kan genomföra allt det han eller hon har lovat. Och så blir alla som ville ha en stark ledare besvikna.

Greklands folkomröstning är en befriande motvikt till att detta. Papandreo visar i mina ögon prov på politiskt skickligt ledarskap med sitt utspel. Han ber inte medborgarna föreslå egna lösningar på krisen, han ber om deras förtroende att få genomföra det som krävs enligt överenskommelsen i EU. Vad är alternativet? Att han genomför det ändå, på det mandat han fick i valet och i den förtroendeomröstning han lät genomföra för att tvinga oppositionen att bekänna färg? Kan man säga att det har gett honom stöd för att genomföra det som nu ska ske? Hur länge håller en överenskommelser som i folkmun beskrivs som att Grekland blivit en tysk lydstat? Och är det värsta som kan hända verkligen att grekerna röstar nej? I så fall finns ändå inte det stöd som krävs och vi har en evig räcka av strejker och politiska sabotage framför oss. Blir det ja, har Papandreo å andra sidan fått ett starkt mandat, och de mest nationalistiska, antieuropeiska argumenten mot regeringens reformer försvinner.

Men det allra bästa är att en folkomröstning tvingar fram en debatt. En riktig debatt. De som har de grumligaste argumenten får dem bemötta. De som är för fortsatt eurosamarbete får försvara sig. Om det inte finns några bra argument för att fortsätta eurosamarbetet, kanske det är bra att det visar sig nu, hellre än om ett par år. Oavsett vad resultatet blir, kommer många i Grekland att ha tvingats lyssna på fler argument än de egna. De kommer att vara bra mycket mer pålästa och informerade om vilka alternativ de har. Det här är något vi behöver mer av i Europa och världen, inte mindre.

Juholts återbetalning – bevis för ögontjäneri

Mycket har redan sagts om Juholt trixande med bostadsbidrag. Alldeles förutom att det är obehagligt med drev – att någon har ett intresse av läcka negativa nyheter om Juholt – är själva kritiken högst rimlig. Frågan är inte heller utagerad i och med att Juholt erkänner och betalar tillbaka. I själva verket reser återbetalningen fler frågetecken än den rätar ut.

Jag hör inte till dem som tror att Juholt begått ett lagbrott. Jag är inte ens säker på att jag anser att det spelar särskilt stor roll om hans sambo bor i den aktuella lägenheten eller ej. Om det finns en möjlighet att få tillägg för dubbel bosättning, med en maxgräns per månad, spelar det i mina ögon inte så stor roll hur lägenheten används, så länge det inte finns någon vidareuthyrning eller annan användning med i bilden.

Det är alltså i mina ögon inte helt orimligt att begära full ersättning även när ens sambo bor i lägenheten. Särskilt inte om man har berättat att det är så.

När frågan dök upp tänkte jag att bidragssökandet kunde jämställas med att man äskar ett skatteavdrag: man skriver i det man vill göra avdrag för och så prövas det.

I efterhand har jag förstått att de inte är så det går till när det gäller det här bidraget. Det sker ingen prövning utan förfarandet bygger på något slags förtroende. Då blir det något annorlunda. I socialdemokratiska partiet anses det fult att vilja roffa åt sig, särskilt om man är välbetald. Därmed har Juholt, enligt det sättet att se, per definition betett sig illa. Jag vill inte gå så långt, utan konstaterar att ansvaret vilar större på den enskilda personen när kontrollen är svag. Juholt borde, om reglerna är otydliga, ha tagit reda på dem. Att tolka otydliga regler till sin egen fördel, är inte särskilt sympatiskt.

Om det nu visar sig att det inte fanns skrivna regler, och att Juholt inte alls blev varnad, finns det inte något rättsligt case. Men hur är det med ansvaret. Är allt därmed frid och fröjd? Det är här återbetalningen kommer in i bilden. Jag resonerar så här:

Om Håkan Juholt inte har känt till reglerna, inte fått påpekanden och inte blivit varnad, kan han ha trott sig handla rätt och riktigt och kanske inte ens haft syftet att utnyttja brister i regelverket för egen vinning. Men om han nu anser sig ha gjort rätt och om det nu inte finns några regler som säger annat – varför i hela friden betalar han tillbaka? Och hur kunde han komma fram till hur mycket han skulle betala tillbaka? Hans snabba, närmast reflexmässiga reaktion att erkänna att det var fel och att han ska betala tillbaka, tyder inte på att han anser sig ha haft rätt. Vad grundar han sitt beslut på? Ett formellt krav? En prövning där han fått inkomma med sin syn, men visat sig ha fel? Jag har inte hört eller läst något om någon sådan prövning eller något sådant krav.

Själva erkännandet och återbetalningen är i sig ett bevis på att han visste att han gjort fel. Och därmed på att han har försökt sko sig. Han hade kunnat säga: ”Ja, jag har begärt full ersättning, men det har jag rätt till. Jag håller mig till beloppsgränsen och skattebetalarna betalar inte mer för att min sambo också bor där” Han skulle kunna tillägga: ”Jag ska ta upp det med kansliet och med riksdagsgruppen och om de anser att jag har gjort fel, kommer jag att betala tillbaka”.

Han hade till och med kunnat konstatera, efter att såväl kansli som riksdagsgrupp sagt till honom att han gjort fel: ”Ja, det står klart att jag anses ha överutnyttjat systemet. Där har vi olika uppfattning, men jag viker mig självklart för den åsikten för att slippa diskussioner om girighet”.

Det är ett av de möjliga sätt en person som faktiskt ansett sig ha agerat ärligt och rätt kunde ha hanterat det på. Det sätt han betett sig på nu, inger allt annat än förtroende. Han verkar inte förstå att det inte är pengarna det handlar om. Det finns väl ingen som anser att det är det faktum att Sverige ett tag var 160 000 kronor fattigare som är det allvarliga, utan att det finns en presumtiv statsminister som agerar olika beroende på om någon kommer på honom eller ej.

Farliga förenklingar

Amartya Sen

När jag nyligen läste om Identitet och våld, av Amartya Sen, (utgiven 2006), insåg jag hur bra den är. Den gör upp med användandet av svepande generaliseringar och förenklade kategoriseringar av människor. Den bärande tesen är enkel: alla människor har mängder av identiteter och det sociala sammanhanget avgör vilken av dem som är mest betydelsefull. Att försöka förklara människor utifrån endast en möjlig uppdelning, ger en ensidig beskrivning som oftast inte är relevant. Det blir gärna fel, eftersom vi tror att man kan dra slutsatser om vilka egenskaper som hänger ihop med en viss kategori. Det kan leda till, och används i argumentationen för, motsättningar, även våldsamma sådana. Sen argumenterar mycket väl för det som många har en intuitiv känsla för, men som kan vara svårt att uttrycka. Resonemanget går i korthet ut på att en person samtidigt kan ha en rad olika identiteter som inte alls behöver hänga ihop och som inte alls förklarar varandra. Ett bra exempel är den person som blir bjuden på middag och vars identitet som vegetarian i det sammanhanget är betydligt viktigare än kön, eller religion, eller politisk hemvist.

Boken bygger på föreläsningar av Sen och han delar frikostigt med sig av exempel. Budskapet upprepas med lite olika vinklar i de olika kapitlen, vilket är mer positivt än störande. Sens många exempel är talande och jag har svårt att se att någon kan låta bli att hålla med honom. Ändå faller vi alla i fällan att kategorisera för grovt. Många av exemplen i boken rör religion, vilket gör den extra aktuell dagsläget. Det är lätt att uttrycka sig alltför svepande, även för den som är insatt i ett ämne. Hur bra eller rättvisande generaliseringar man än gör av en grupp, ska man inte lockas att dra slutsatser om andra aspekter som rör individen. En indier kan vara muslim och feminist. En saudier kan vara ateist och tidningsbud. En kristen kan vara drogliberal och diabetiker. Läs och läs om!

DSK-advokaternas möte

Från advokatbyrån Brafman & Associates (Dominique Strauss-Kahns advokater)
-Grabbar, kan ni komma. Jag måste berätta om DSK-caset.
-Hurså, vi lyckades väl skrämma åklagarna att lägga ner?
-Jo, men du måste ju se hur de argumenterar, så att vi är beredda inför skadeståndsprocessen.
-Inte kan man väl driva ett skadeståndsärende i ett nedlagt mål?
-Tvärtom! Det var ju därför vi ville skrämma åklagarna att lägga ner. Hade han friats i en rättegång, hade det kanske varit svårare att påstå att han hade lidit skada, eller att alla påståenden var helt grundlösa. Och då hade det blivit svårare att dra det civilt. Och därmed mindre julbonus till mig.
-Jag trodde att vi inte vill ha målet till domstol för att han riskerade att fällas.
-Fällas? I ett våldtäktsmål? Där vi hittat massor av grejer på målsäganden? Som är en invandrad städerska? Inte en chans.
-Men bevisen då?
-Bevis! Det fanns inga bevis som håller någonstans. Dem lyckades vi ju mosa.
-Ja, men det fanns ju en läkarundersökning. Och vittnen av hennes reaktion direkt efter. Det är ju mer än det brukar finnas.
-Men nu har vi ju visat att hon är en lögnerska.
-Vad har det med våldtäkten att göra?
-Man kan inte lita på henne.
-Men läkaren och personalen på hotellet blir väl inte sämre vittnen för det.
-Jorå, har man ljugit så grovt som hon, så gills inte vittnen.
-Hurdå grovt? Vi hittade väl inga grova lögner?
-Gruppvåldtäkten. Hon hade ju blåst hela migrationsmyndigheten om en gruppvåldtäkt bara för att få stanna. Du vet när vi hittade den där grejen, trodde jag inte att det var sant. Våldtäktslögn och allt. Jag måste komma ihåg att bjuda researchern på en whisky.
-Men hur vet du att det var lögn då?
-Hon har ju sagt det själv! Tagit tillbaka alltihop. Du vet hon sa det för att få stanna, sen när hon hade tillstånd och de skulle följa upp det, så tvärvände hon. Då var det inte sant längre. Eftersom påhittet inte behövdes längre. Så utstuderat. Vem är hon att anklaga andra egentligen?
-Men hur vet du att det inte har hänt då? Hon kanske hittade på när hon tog tillbaka, för att slippa älta det hela tiden? Varför tog de alls upp det igen med henne? Det var väl inte så att någon tänkte försöka sätta dit eventuellt skyldiga i Guinea?
-Nu är du ju så naiv så man knappt tror sina öron. Ljög när hon tog tillbaka! Det är väl självklart att hon drog en rövare för att få stanna. Och nu drar hon en rövare för att få cash. Solklart!
-Jag säger inte att gruppvåldtäkten har hänt, bara att du inte kan veta om den har det. Och alltså inte om hon ljög. Hur vet du att hon bara är ute efter pengar nu då?
-Ja, va fan tror du själv? Varför skulle hon annars dra igång allt detta?
-Kanske för att hon blev våldtagen?
-Men kom igen. Var är bevisen, kontra allt vi hittat som talar emot henne?
-Hans sperma?
-Du vet väl inte hur den kom dit?
-Nej det kan jag inte veta. Men den är identifierad. Och styrker därför hennes påstående att något har skett. Vad är hans story?
-Han har ingen. Han nekar helt.
-Ja, att han nekar till våldtäkten har jag förstått, men hur förklarar han sperman?
-Han har inte förklarat den. Inte i utredningen i alla fall.
-Men vägrade han svara? Nöjde sig polisen och åklagaren med det?
-Nja, han fick aldrig frågan.
-Nu skämtar du väl. I åklagarens rapport står ju flera sidor om utredningen. De måste väl ha frågat honom. Han har väl i alla fall sagt att det var frivilligt, eller att hon lurade honom eller något?
-Nä, de har inte frågat.
-Men vad är det för Kalle Anka-undersökning? Man frågar väl den som är misstänkt hur han ställer sig till bevisen? Om de inte ens gör det, hade vi inte ens behövt göra allt grovjobb med att smutskasta henne.
-Men fattar du inte? Utan vår effektiva smutskastning, hade de ju undersökt det klart. När allmänheten börjar svänga, vill de bli av med det hela och bara hitta ett skäl att lägga ner. Och det är här vår kampanj kommer in i bilden.
-Det jag inte begriper är hur hennes karaktär kan spela roll för skuldfrågan. Jag måste läsa rapporten.
-Ja, gör det. Men var beredd på att bli lite generad. Allt vi fått tidningarna att nappa på, finns med i rapporten, som argument för att hon inte är att lita på.
-Men vad tror de har hänt då?
-De tror ingenting. Men de hoppas nog att den som läser rapporten ska se henne som en lögnhals som iscensatt alltihop. Precis det vi fick ut i franska medier första dagen redan. En konspiration!
-Konspiration! Var de flera med på noterna nu?
-Tja, man måste ju få bort de där lite trista vittnena på något sätt. Läkaren, hotellpersonalen…
-Men vem tror att det är så det har gått till? Att en hel personalgrupp och en läkare vill sätta dit honom? Drog de lott om vem som skulle förföra honom också?
-Ingen behöver tro någonting. Så länge det finns rimliga tvivel, ska man inte fällas.
-Men han har ju inte ens åtalats!
-Nej precis! Till och med åklagaren tvivlar! De tror att det inte behöver ha hänt, eftersom hon ljög – eller kanske ljög då – om gruppvåldtäkten och eftersom alla detaljer i hennes beskrivning inte stämmer. Ett telefonsamtal är gjort från en helt annan korridor än hon sa från början, till exempel.
-Sedan när har det hindrat en åklagare från att driva ett fall? Det är väl vår uppgift att ta fram det som talar emot. Jag förstår ingenting.
-Så, så, nu blev det som det blev och vi kan se fram emot en skadeståndsprocess. Upp med mungiporna.

Ledare eller medialt geni?

S har valt ny partiledare. Miljöpartiet har nya språkrör och Centern står på tur för ett ledarskifte. Det här tillmäts av många stor betydelse, framför allt för partierna själva. Jag hör till dem som tror att ledarskap är viktigt, men att det slags fokusering som läggs på partiledare är osund. Partiledarna agerar frontfigurer: debatterar, blir intervjade och bjuds in till pratshower. Det är den sidan vi ser, men den har egentligen inte så mycket med ledarskap att göra. Man kan vara en skicklig TV-person men en dålig ledare och tvärtom.

Att få organisationen att arbeta effektivt, att ta vara på idéer och att genomdriva förändringar misstänker jag vara en väl så viktig ledaruppgift. Men det är inte främst kandidaternas ledaregenskaper som diskuteras i media, det är deras talanger som frontfigurer och ibland deras politiska inriktning.

I ekot den 25 augusti hörde jag en centerpartist – jag missade tyvärr hennes namn – uttrycka att de centerpartistiska kandidaternas personliga politiska preferenser inte hade så stor betydelse, eftersom det ändå inte är de som bestämmer politiken. Det gör partistyrelsen och i sista hand medlemmarna och det har partiledaren att rätta sig efter.

Det här var ett uppfriskande svar, eftersom det går emot den gängse rapporteringen i framför allt TV, där partiledarens personliga politiska preferenser tvärtom anses mycket viktiga för partiernas framtid.

Men, eftersom den intervjuade centerpartistens svar ledde till slutsatsen att det avgörande var den nye partiledarens förmåga att ”nå ut genom TV-rutan”, blev jag lite bekymrad. Vad hände med ledaregenskaperna? Är det helt omöjligt att tänka sig att en person kan leda en organisation där andra får agera frontfigurer? När man slår fast att partiledaren måste vara ”medial” har man gjort en rad antaganden, till exempel:

– Genomslaget i media avgör partiets framgång
– Medierna koncentrerar sig på partiledarna, vilket man får acceptera
– Det går att göra generella förutsägelser om hur TV-tittarna kommer att uppfatta en viss person

Det finns fler underliggande antaganden, men de här är de jag omedelbart kan upptäcka. Den första behöver man inte vara expert för att hålla med om. Den väljare är inte född som hellre analyserar lagda motioner i riksdagen än skaffar sig sin uppfattning genom en medial vinkel.

De andra två verkar i mina ögon vara sådant som bör diskuteras i den egna organisationen, tillsammans med PR-konsulter och andra experter. Är det alldeles självklart att det som i mina ögon verkar vara en egenskap som ”tränger igenom bruset” också är det som uppskattas av andra?

Och vidare: Måste man leta efter någon som kan framstå på ett positivt sätt, snarare än att leta efter den man själv anser ha positiva egenskaper?

Jag anser för egen del att det är klokt att fundera på vad man själv anser i de flesta slags frågor, och ta ställning utifrån det, och inte utifrån vad man tror att andra tycker. Egenskaper jag uppskattar (det kan vara integritet, ärlighet eller så) blir viktigare än vad man tror att andra kommer att tycka.

Jag inbillar mig att de allra flesta som uttalar sig i partiledarfrågor har en egen åsikt om vad som är viktigt, och lägger till kandidatens ”mediapersonlighet” som en faktor bland dessa. Resultatet blir en metadiskussion inom områden som de inblandade egentligen inte behärskar och som våra vanliga medier givetvis har ett egenintresse i att förstora betydelsen av.