När jag nyligen läste om Identitet och våld, av Amartya Sen, (utgiven 2006), insåg jag hur bra den är. Den gör upp med användandet av svepande generaliseringar och förenklade kategoriseringar av människor. Den bärande tesen är enkel: alla människor har mängder av identiteter och det sociala sammanhanget avgör vilken av dem som är mest betydelsefull. Att försöka förklara människor utifrån endast en möjlig uppdelning, ger en ensidig beskrivning som oftast inte är relevant. Det blir gärna fel, eftersom vi tror att man kan dra slutsatser om vilka egenskaper som hänger ihop med en viss kategori. Det kan leda till, och används i argumentationen för, motsättningar, även våldsamma sådana. Sen argumenterar mycket väl för det som många har en intuitiv känsla för, men som kan vara svårt att uttrycka. Resonemanget går i korthet ut på att en person samtidigt kan ha en rad olika identiteter som inte alls behöver hänga ihop och som inte alls förklarar varandra. Ett bra exempel är den person som blir bjuden på middag och vars identitet som vegetarian i det sammanhanget är betydligt viktigare än kön, eller religion, eller politisk hemvist.
Boken bygger på föreläsningar av Sen och han delar frikostigt med sig av exempel. Budskapet upprepas med lite olika vinklar i de olika kapitlen, vilket är mer positivt än störande. Sens många exempel är talande och jag har svårt att se att någon kan låta bli att hålla med honom. Ändå faller vi alla i fällan att kategorisera för grovt. Många av exemplen i boken rör religion, vilket gör den extra aktuell dagsläget. Det är lätt att uttrycka sig alltför svepande, även för den som är insatt i ett ämne. Hur bra eller rättvisande generaliseringar man än gör av en grupp, ska man inte lockas att dra slutsatser om andra aspekter som rör individen. En indier kan vara muslim och feminist. En saudier kan vara ateist och tidningsbud. En kristen kan vara drogliberal och diabetiker. Läs och läs om!