Jag har hunnit vänja mig vid att kärnkraftsfrågan dominerar i varje diskussion om el- och energiförsörjningen. Men jag har ännu inte vant mig vid de allt sämre och svepande argumenten för kärnkraft som används i politiska debatter om vår elförsörjning. Vi som är skeptiska till kärnkraft kan erkänna att det finns en del goda argument för det energislaget, vi tycker bara att nackdelarna är fler. Vi gör en annan bedömning av vikterna i de målkonflikter som finns. Varje problem som kärnkraften ska lösa går att lösa på andra sätt, som vi anser vara bättre, givet de baksidor vi ser med kärnkraft. Den inställningen innehåller en intresseavvägning och en bedömning som naturligtvis inte behöver delas av andra. Det går att ha respektfulla diskussioner om det. Frågan är varför så många av de nuvarande kärnkraftsanhängarna varken vill diskutera intresseavvägningar mot andra lösningar eller ens erkänner de målkonflikter som finns, utan istället hemfaller åt argument baserade på okunskap och förenklingar.
Här kommer att jag att beskriva hur argumenten för kärnkraft har växlat, vad som talar emot de viktigaste argumenten som används nu och varför de senaste förslagen på massiv kärnkraftsutbyggnad riskerar att skapa fler problem än de löser.
Opinionsmätningarna visar ett ökat stöd för kärnkraft under de senaste åren. Det kanske inte är så märkligt mot bakgrund av att obalanserna i vårt elsystem blivit tydliga med tillfälligt skenande elpriser och varningar om kommande elbrist som följd. Lägg till prognoserna om kraftigt ökande elbehov de kommande decennierna så är opinionssvängningen på sätt och vis förståelig. Argumenten mot? Framför allt att kärnkraft inte är det bästa lösningen på allt detta. Men låt oss återkomma till det.
Varma kärnkraftanhängare har funnits hos såväl S som M alltsedan den första uranatomen klyvdes. Men argumenten har ändrats i takt med tiden.
På 50-talet var det allmän teknikoptimism och en förhoppning om oändlig tillgång till el som låg bakom den första kärnkraftsvurmen. Och förstås planerna på svenska kärnvapen. Kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen var tydligare då och sågs inte som något problematisk, tvärtom.
På 60-talet och en bit in på 70-talet var det en kombination av extrem tillväxt och därmed ökat elbehov, kombinerat med en dröm om Sverige som exportland av såväl kärnkraftsteknik som uran från egna gruvor, som låg bakom en fortsatt kärnkraftsvurm.
På 70-talet bidrog oljekrisen till att ytterligare öka entusiasmen för kärnkraft. Den blev en viktig komponent för en mer självständig energiförsärjning i stort.
Efter att vi 1980 genomfört en folkomröstning om kärnkraft, beslutades att redan planerade anläggningar skulle färdigställas (6 reaktorer utöver de 6 vi redan hade i drift) men att ytterligare utbyggnad inte skulle ske. Kärnkraften skulle bli en parentes. Kärnkraftsanhängarna blev med detta mer passiva.
Deras ansträngningar koncentrerades till ett allmänt motstånd mot förnybar el och på att försvara kärnkraften mot miljörörelsens, i kärnkraftsanhängarnas ögon, överdrivna prat om risker kring allt från uranbrytning till radioaktivt avfall och olyckor vid drift.
Kärnkraftsmotståndarna drev en aktiv linje om att satsa på förnybart, dels därför att det ansågs vara framtiden och dels därför att alltför mycket kärnkraft under alltför lång tid skulle kunna leda till att vi inte hushållade med elen och därför fastnade i ett beroende av el som inte skulle bli så lätt att frigöra sig från den dag vi blev tvungna till det.
Irrationellt tjafs, menade Moderaterna och vid det här laget även Liberalerna och började tala om en ny folkomröstning om kärnkraft.
Skepsisen mot förnybar el höll i sig under 90-talet. Men motståndet började mjukas upp något i takt med att Danmark och Tyskland visat att framför allt vindkraft kan spela en viktig roll och att det faktiskt kan komma att finnas en marknad för förnybar el.
Det som hänt sedan dess är att klimatargumentet kommit in i bilden. Det är den viktigaste anledningen till att KD svängde i slutet av 00-talet. Det behöver inte vara fel att vilja ha fossilfri kärnkraft för att minska klimatpåverkan, men för en utomstående betraktare är det pinsamt tydligt att M och KD behöver kärnkraften som ett argument i klimatdebatten i brist på konstruktiva idéer i övrigt.
En intressant reflektion är att flera av kärnkraftsmotståndarnas förhoppningar om utvecklingen inom energiområdet faktiskt har förverkligast eller till och med överträffats under den här perioden. Från mitten av 80-talet och framåt har extrema energieffektiviseringar lett till att elförbrukningen legat på i princip samma nivå fram till nu (i över 30 år!) trots befolkningsökning och ekonomisk tillväxt. Den förnybara elproduktionen, främst vindkraft, har slagit igenom på bred front och stod 2021 (SCB) för 17% av Sveriges elproduktion. Till och med solenergi (en utskrattad idé på 80-talet) har tagit en plats i vår elmix (1% 2021) och spås en stark framtid på rent kommersiella grunder.
I takt med att förnybar elproduktion byggdes ut och blev billig, samtidigt som kärnkraften blev dyrare på grund av nya säkerhetskrav och ålder, fungerade klimatargumenten för kärnkraft allt sämre. Den förnybara elproduktionen verkade erbjuda en snabbare och billigare väg till ett fossilfritt samhälle. Men vind och sol innebär en ojämn elproduktion, som ställer andra krav på hela elsystemet. De systemansvariga på Svenska Kraftnät och forskare i elsystem har påtalat detta i takt med vindkraftens utbyggnad, som ett medskick till dem som förespråkar massiv utbyggnad av just vindkraft.
Den här skillnaden i planerbarhet blev ett nytt argument för kärnkraft, tillsammans med en del tekniskt viktiga faktorer som rotationsenergi, frekvens, och spänning.
I det här argumentationsspektrat återfinns en hel del tunga argument och kloka synpunkter som alla med åsikter om vår elförsörjning behöver ta på allvar. Men det är fortfarande inte självklart att kärnkraft är den bästa lösningen. Bara att den gör det hela lite enklare.
Planerbarheten var fortsatt ett av de viktigaste argumenten i valrörelsen 2022 – ett starkt och viktigt argument som inte kan avfärdas utan vidare. Men kärnkraftsförespråkarnas föreställning att behovet av planerbarhet är ett enkelt definierat behov som måste mötas och att kärnkraften är det enda som klarar detta, kan ifrågasättas. Det är en åsikt bland andra, även om kärnfysiker och elsystemforskare förespråkar den lösningen, av lite olika skäl. Jag återkommer på slutet med några alternativa sätt att se på saken.
Till dessa, ganska goda, argument, har tillkommit argument som gäller elpris. De rymmer också korn av sanning, men användes i valrörelsen 2022 mest som skrämselpropaganda av sämsta populistiska sort.
Det är sant att elpriserna i Sverige var historiskt höga 2022 och att låga elpriser tidigare inneburit en viktig konkurrensfördel för oss. Men anledningarna till de nuvarande elpriserna är komplex och har mer att göra med vilka elmarknader vi är sammanbundna med, än vilka energislag vi använder för att producera el.
Priserna har fluktuerat alltmer i takt med att Sverige har trätt in i internationella elmarknader i Norden och i EU under de senaste decennierna. EU införde nya regler för elmarknaden 2019, med tvingande överföring av tillgänglig el, vilket kombinerat med införande av elområden i Sverige, gjorde det tydligt att vår elproduktion hade obalanser, samtidigt som vår överföringskapacitet mellan norra och södra Sverige inte var tillräcklig för att kompensera för detta.
På senare tid har vi upplevt hur våra inhemska obalanser lett till mer import av el till södra Sverige med de högre priser på el som följd. Om priserna på el, i praktiken marginalpriserna på el, ökar i framför allt Norge, Tyskland, Danmark och Baltikum, ökar också priserna i södra Sverige. Eftersom Tyskland använder en del naturgas importeras till elproduktion (det mesta går annars till industrin och till uppvärmning) och tillgången till naturgas minskat de senaste åren (bland annat på grund av kriget i Ukraina) måste elen produceras på andra och dyrare sätt, vilket påverkar även våra priser.
Det här har också noterats av kärnkraftsförespråkarna och lagts till samlingen av argument för kärnkraft. Gärna med tillägget att det är uppenbart att mer kärnkraft skulle lösa problemet. Men eftersom ny kärnkraft inte kan vara på plats förrän om allra tidigast 10-12 år, har argumenten istället varit att vi inte hade hamnat i den här situationen om vi hade haft kvar mer kärnkraft i södra Sverige. Alltså att ny kärnkraft inte är ägnat att lösa den akuta situationen, men att en annan kärnkraftspolitik hade kunnat hjälpa oss att undvika att hamna här.
Ligger det då något i detta? Lyssnar man på energiforsk och Svenska Kraftnät verkar det vara ett rimligt antagande att om vi hade haft kvar våra nedlagda kärnkraftverk, hade skillnaderna i pris mellan våra prisområden varit mindre. Dels därför att man inte hade behövt överföra lika mycket el från norr (med de överföringskostnader som följer med vårt elområdessystem) och dels därför att vi inte hade behövt importera el lika ofta under vintern. Den politiska översättningen, som inte är helt fel, lyder: när våra exportledningar är fulla importerar vi inte och då påverkas vi inte av kontinentens elpriser. Energiforsk har i och för sig också visat att mer vindkraft hade kunnat ha en liknande effekt på priset i södra Sverige. Den delen hoppar kärnkraftsförespråkarna över. De koncentrerar sig på uppgiften om att priserna varit lägre om kärnkraften varit kvar.
Det här är inte falskt, men som jag ser det är det inte ett särskilt starkt argument för att vi alltid bör ha så mycket kärnkraft som möjligt eller att det hade varit bättre att behålla den som lagts ner. Det finns fler saker att ta hänsyn till.
Inte ens de ansvariga för den rapport från energiforsk som kärnkraftanhängarna lutar sig mot när de utvecklar sin kontrafaktiska historieskrivning om vad som kunnat vara, menar att man kan dra de växlarna på rapporten. Markus Wråke vid energiforsk har känt sig tvungen att gå ut och förklara att även om den nedlagda kärnkraften lett till nackdelar för elproduktion och elpris, följer inte automatiskt att energibolagens beslut om stängning av kärnkraftverk var orimliga eller irrationella.
Eftersom Ringhalsreaktorerna som lades ner (reaktor 1 och 2) inte uppfyllde säkerhetskraven hade de behövt rustas upp. Vad det hade kostat i tid och pengar finns det inga säkra uppgifter om. Alternativet att köra dem vidare som de var, fanns helt enkelt inte. Enligt Vattenfalls tidigare stýrelseordförande Lars G Nordström gjorde Vattenfall bedömningen att det inte var ekonomiskt rationellt att uppgradera reaktor 1 och 2 för fortsatt drift. Han hävdar att det inte fanns något politiskt bakom den bedömningen, vilket Ulf Kristersson i valrörelsen 2022 ansåg vara en ”bisarr” verklighetsbeskrivning.
Vem har rätt? Här finns mycket att säga. Som jag ser det har Kristersson en viktig poäng, men ännu fler fel. Hans historie- och verklighetsbeskrivning är, om inte bisarr, så åtminstone hårt vinklad. Det är svårt att komma närmare gränsen för en bedräglig beskrivning, särskilt om man också har med sig att Moderaterna faktiskt har stått bakom alla väsentliga beslut om Sveriges kärnkraftspolitik som fattats sedan folkomröstningen, inklusive de regler som gällde till och med 2022.
Den poäng Kristersson har är förstås att så länge det finns politiska beslut om att kärnkraften ska spela en allt mindre roll i svensk elproduktion i framtiden, kommer entusiasmen från kärnkraftindustrin för att bygga nytt att vara begränsad. Beslutet att höja effektskatten (i praktiken en kärnkraftsskatt), som S-MP regeringen beslutade om 2015, pekas ofta ut som avgörande för nedstängningen av kränkraftverken i Ringhals (ibland även nedläggningen av två kraftverk i Oskarshamn). Kritiken mot beslutet var omfattande, inte bara från kränkraftsindustrin utan också från Svenska Kraftnät och många forskare i elsystem.
De politiska trycket ledde till att S-MP regeringen beslutade att kraftigt minska den 2017 och att den senare togs bort helt genom energiöverenskommelsen 2016.
Det är klart att politiska signaler och osäkerhet om skattenivåer spelar roll för beslut om investeringar i kärnkraft. Om just effektskatten hade en avgörande betydelse för nedläggningsbeslut kan man tvista om i oändlighet, men det låg förstås i farans riktning, vilket ur MP:s synvinkel förstås var en del av poängen. Kärnkraftsmotståndare argumenterar gärna i termer av att kärnkraften historiskt varit för lågt beskattad, med tanke på de tänkbara kostnader för olyckor och problem med avfallshanteringen vi ser framför oss. Avsättningen för avfallshanteringen anses av många vara alldeles för låg, med de ekonomiska risker det innebär.
Dessutom kan man hävda att just effektskatten inte påverkade kärnkraftens ekonomi lika mycket – eller ens i närheten – av den påverkan som högre säkerhetskrav och lägre elpriser hade för kärnkraftverkens ekonomi.
Med det sagt – om kalkylerna redan är sämre av olika skäl, hjälper ju inte höjda effektskatter och politisk osäkerhet till.
Men då stämmer väl M:s kritik mot tidigare regeringars kränkraftspolitik? Då får han väl lägga skulden där den här hemma – på S, men framför allt på MP? Det hade han möjligen kunnat göra om det inte vore för ett par detaljer: moderaternas historiska stöd för den förda energipolitiken och energiöverenskommelsen 2016.
Energiöverenskommelsen 2016, var på flera sätt historisk. Den raderade ut resterna av folkomröstningsreusltatet från 1980, genom att förbudet mot att bygga ny kärnkraft togs bort. Det var en blocköverskridande överenskommelse vars syfte var att skapa stabila spelregler för industrin och peka ut riktningen för framtiden. Miljöpartiet gick alltså med på att avveckla förbudet mot nya kärnkraftverk och helt ta bort effektiskatten, mot att det sattes ett långsiktigt mål om 100% förnybar el och om netto noll utsläpp av koldioxid 2045. Andra punkter i överenskommelsen var att kärnkraften inte skulle subventioneras, att energianvändningen i industrin skulle effektiviseras och att staten skulle stå för överföringskapacitet från havsbaserade vindkraftverk. Plus en del miljökrav på vattenkraften.
Efter 2016 har det alltså varit fullt tillåtet att bygga ny kärnkraft i Sverige, om än bara på de platser där det tidigare funnits kärnkraft och totalt högst 10 kärnkraftverk. Inga förbud, ingen effektskatt och full politisk enighet alltså. I åtminstone ett par år. Sedan 2019 har först KD och sedan M och L hoppat av överensekommelsen.
Men 2022, i valrörelsen, var den överenskommelse M varit en del av att ta fram och som innebar att MP gick med på att ny kärnkraft skulle få byggas, giltig. Ulf Kristersson gick till val på att industrin behövde tydliga politiska besked, samtidigt som han alltså ville riva upp den då gällande överensekommelsen, där ny kärnkraft var fullt tillåten och effektskatten borta. Så lät det inte när han gick på som mest om MP:s oansvariga hållning och oförmåga att ge industrin de spelregler de behöver.
Han var inte heller överdrivet tydlig med att M varit med på , inte bara överenskommelsen från 2016, utan på alla väsrentliga beslut om kärnkraft som fattats innan dess. (den tillfälligt höjda effektskatten 2015 undantagen).
M stod för en avvecklingslinje i folkomröstningen 1980. De har stått bakom riksdagsbeslut om att inte tillåta ny kärnkraft, själva höjt effektskatten i regeringsställning och varit med om att successivt höja säkerhetskraven. Och så energiöverenskommelsen 2016, som skulle ge fasta spelregler för framtiden. MP, S och C har hedrat uppgörelsen, medan M, KD och L beslutat sig för att inte längre stå bakom den.
Det är därför en smula ohederligt att påstå att det är vänstersidans, framför allt MP:s, kärnkraftsmotstånd som lett till att vi har för lite kärnkraft och därför en elkris i Sverige. M och L får ha vilka idéer de vill om framtiden och ändra sig i takt med de nya bedömningar de gör, men de har i högsta grad varit med och skapat de regler som gällde fram till 2022. Kärnkraftsmotståndarna gick alltså med på att kompromissa med sina övertygelser för att skapa långsiktiga spelregler, spelregler som de borgerliga partierna inte längre står bakom. Det står dem fritt att vilja, men de kan inte gärna påstå att framför allt MP skulle stå för osäkerhet kring fasta spelregler om energin.
Det allra mest absurda argumentet i valrörelsen 2022 var nog Ulf Kristerssons (påhejad av KD) påhopp på Magdalena Andersson om att hon personligen hade ett ansvar, inte bara för att två av fyra rektorer lagts ner i Ringhals, utan för att det inte finns en femte och en sjätte reaktor på plats. Det här alltså i en diskussion om dagens höga elpriser. Skäms han inte? Moderaterna har fram till alldeles nyligen inte varit i närheten av att driva en fråga om en femte och sjätte reaktor i Ringhals. Förslag som inte bara står i strid med de riksdagsbeslut de själva varit med om att fatta, utan som dessutom är tekniskt och ekonomiskt helt outredda och enligt vissa experter inte ens möjliga att genomföra. De hade inte heller haft någon påverkan på dagens elpriser, förstås.
Sant är att Vattenfall 2012 ansökte hos Strålsäkerhetsmyndigheten om tillstånd att få bygga två nya reaktorer, men inte för att öka till 6 reaktorer utan för att eventuellt ersätta framtida avvecklade reaktorer. Att utöka till 6 rektorer vid Ringhals har aldrig varit aktuellt och dessutom inte i linje med den lagstiftning M hela tiden stått bakom. Att ersätta nedlagda reaktorer med nya är dessutom fullt tillåtet efter energiöverenskommelsen 2016.
Vad betyder allt detta för framtiden? Att M vill skylla allt på politiska motståndare i en valrörelse är kanske inte så konstigt. Men ligger det något i att vi behöver kärnkraft för en stabil elproduktion? Att vi inte bara kan ha el ”när det blåser”
Det beror ju på vad vi vill. Vill vi ha ”så mycket el som möjligt” som många förståsigpåare uttrycker det nu, eller vill vi, trots allt, göra några omtag kring vad vi ska ha el till och hur mycket stabil elproduktion som egentligen krävs.
Det är mycket sällan det är vindstilla överallt ens i södra Sverige. Särskilt ute på havet. Elproduktionen varierar förstås kraftigt även i havsbaserade vindkraftverk, men det är sällan de levererar 0. Om man dessutom har nordiska och europeiska elmarknader som är ännu mer utvecklade än nu, är det ganska få dagar per år som ett helt förnybart elsystem ger effektbrist. För dessa få dagar finns det lösningar redan idag, som inte är särskilt energieffektiva i termer av hur mycket som försvinner i processen, men ändå betydligt billigare än att bygga ny kärnkraft.
För den som vill läsa mer om hur man kan räkna på elförsörjning i ett helt förnybart elsystem, rekommenderas en rapport skriven av ett antal forskare från Lunds Universitet, Chalmers och KTH som heter ”Är kärnkraften nödvändig för en fossilfri, svensk elproduktion” från maj 2020. De tar också upp de tekniska frågorna gällande spänning och det som ofta kallas ”rotationsenergi”, som är en utmaning när vi har mycket sol och vind. Rapporten konstaterar att kärnkraft har en del fördelar i ett elsystem, men att den inte är nödvändig, inte ens om vi håller oss till de tekniska lösningar som finns tillgängliga idag.
Om vi ovanpå det lägger till allt vi skulle kunna få fram om vi inte lägger allt innovationskrut på kärnkraft, skulle vi, om vi vill, kunna lösa frågan om stabil tillgång till el. Det gäller allt från vätgas och batterier till att pumpa upp vattendammar med hjälp av vindkraft. Även om det här är kostsamma lösningar, är det inte säkert att det blir dyrare än nybyggd kärnkraft.
Vi behöver också ifrågasätta hur mycket planerbal el vi egentligen behöver. Länder med större andel förnybar el än Sverige (Portugal och Danmark t ex) har en annan slags diskussion. Flexibel elanvändning och en mer aktiv dygnsplanering visar sig betyda mycket för det sammanlagda behovet av import och planerbarhet. Man vet rätt väl hur mycket det kommer att blåsa på olika ställen något dygn i förväg och kan agera på det. Det gör det enklare att styra elanvändningen och att köpa upp så bra kompletteringsel som möjligt. I förväg, inte akut (och därmed med den dyraste prissättningen). Styrningen – den flexibla elanvändningen tar sin utgångspunkt i att alla inte behöver el samtidigt. Det går att skilja mellan vilka som kan ta emot el när producenten helst vill leverera och vilka som måste ha den en given tidpunkt.
Inom det här området pågår många studier och experiment. Prisstrukturer och smarta elnät är exempel på lösningar som redan finns, men där det mesta återstår att göra. Vinsterna är enorma.
De här perspektiven, liksom alla tanker om effektivisering som sänker behovet av el, kommer bort när kärnkraftslösningen trummas ut. Och det är värre än så. Om vi ska bygga så mycket kärnkraft att vi aldrig behöver importera el till södra Sverige, kommer vi att ha en oerhörd överproduktion i Sverige. Vi har redan idag ett stort produktionsöverskott, men på fel ställen och vid fel tillfällen för att undvika import till södra Sverige. Vill man ha en produktion i södra Sverige, som gör att vi undviker import även vid de högsta topparna, kommer vi att behöva massor av kärnkraft på vintern, mer än vi någonsin haft tidigare. Eftersom kärnkraften inte går att reglera särskilt snabbt, kommer vi under de flesta timmar på vintern att ha ett rejält elöverskott. (På sommaren kan man dra ner på effektuttaget).
Det är inte troligt att all denna el kommer att gå att exportera varför vi behöver hitta sätt att använda elen där och då. Vad ska vi göra med den? Producera vätgas? Tillverka bitcoins? Värma upp havet? Det är av det här skälet Uniper (stor kärnkraftsproducent) har dragit igång en kampanj om vad man kan använda kärnkraft till mer än att producera el. Det finns spännande användningsområden, inte helt ointressanta att läsa om. Men för oss som kommer ”från andra hållet” som vill att vi ska tänka lika mycket på hur mycket el vi behöver och hur vi effektiviserar och minskar förbrukning överallt vi kan, blir det en bakvänd tanke. Vi ska i princip hitta på nya användningsområden för att vi inte ska klyva uran för kråkorna, samtidigt som vi inte satsar på att hitta motsvarande användningsområden för vindkraft.
Även en kärnkraftsanhängare borde kunna tänka sig en lösning med så mycket kärnkraft som behövs i snitt, där vi fortsätter lösa topparna på andra sätt, inklusive import. Kreativiteten kring användning av el kan istället läggas på hur vi sparar el och lagrar el.
Förutom att massiv överproduktion av kärnkraft blir dyrt, innebär det att andra satsningar trängs undan. Vindkraften byggs inte ut lika mycket, vi satsar inte på smartare elanvändning och energilagring och vi slutar med effektivisering. Kanske dammar vi av gamla linje 1:s dröm att alla hur ska värmas med el. Gärna direktverkande.
Så hur mycket el behöver vi? Sägningen att vi behöver all el vi kan få bygger på en föreställning om att vi kommer att behöva omättliga mängder el i framtiden. För klimatomställningen. I den rapport jag nämnde tidigare, räknar de med en kraftig ökning av elkonsumtionen på cirka 30% de närmaste decennierna. Andra talar om att elanvändningen kommer att fördubblas. Skillnaden beror främst på att man i prognosen om fördubbling har med cirka 50 TWh för fossilfri ståltillverkning. I den processen tillverkar man vätgas, vilket är extremt elkrävande. Det lustiga är att dessa industrier planeras i norra Sverige, där förutsättningarna för vindkraft, såväl på land som till havs, är fortsatt goda. De kommer alltså inte att ha någon särskilt nytta av massiv kärnkraftsutbyggnad i söder. Inte heller av planerbar el. Tvärtom är de ett exempel på en industri som kan utnyttja fluktuationer av elpriset till att tillverka vätgas när det är ekonomiskt fördelaktigt.
Det pågår dessutom utveckling av idéer om vätgaspipelines i Finland, som skulle kunna vara mycket intressanta för svensk industri. Sådan vätgas kanske till och med skulle kunna användas för elproduktion vid förbrukningstoppar? Det är förvisso ett ineffektivt sätt att lagra el – en stor del (70-90%) av ursprungselen går förlorad. Men ändå. Istället för att stänga av vindkraftverk när ingen efterfrågar el, kan man lika gärna tillverka vätgas till en vätgasreserv. Troligen betydligt billigare än att överdimensionera kärnkraften. Och ett system som inte tar bort incitamenten att effektivisera.
Det vi borde sträva efter är att en ökad elanvändning sker där den gör nytta, i klimatomställningen. Fler elbilar. Mer tåg. Mer el istället för fossila bränslen överallt. Men samtidigt en effektivare användning överallt där vi använder el. Ännu snålare hushållsmaskiner. Ännu effektivare elanvändning industrin. Effektiv styrning av elanvändningen. Och framför allt: färre bostäder som värms med el. I folkomröstningen var frågan om direktverkande el (alltså elelement) uppe på bordet. Linje 3 (motståndarsidan) ville förbjuda direktverkande el och stimulera till mer fjärrvärme. Line 2 (som blev störst) hade med ett förbud mot direktverkande el i nybyggda bostäder. Linje 1 ville inte har förbud eller inskränkningar. De såg det som en stor fördel att använda så mycket el som möjligt överallt där det gick, och möta behovet med mer kärnkraft.
Deras prognos, eller snarare vision, var att svensk elförbrukning skulle flerdubblas. De fick rätt i fyra, fem år, då elanvändningen ökade kraftigt, men sedan dess har den alltså legat på samma nivå. Någon som tror att dessa prognosmakare följer en sparsamhets- eller effektiviseringsagenda när de köper energibolagens prognoser idag?
Saken är ju att energieffektivisering ofta pågår av sig självt, av ekonomiska skäl. Den är billigare än varje ny elproduktionsmetod och den kommer inte att sluta nu, med mindre än att någon är beredd att producera el med massiva förluster för att få ned kostnaden långt under produktionskostnaden (som om vi har kärnkraft som räcker för alla toppar).
En massiv utbyggnad av kärnkraft är troligen den enskilda insats som riskerar att rubba våra system mest. Det ger överproduktion. Det tränger undan andra satsningar. Det stimulerar ökad elanvändning istället för minskad elanvändning där det är möjligt.
Jag håller inte för uteslutet att en ensidig satsning på vindkraft (som har många nackdelar) skulle vinna mot det alternativet. Särskilt om elsamarbetet i Europa fortsätter att byggas ut. Dagens elpriser kommer förstås inte att bestå. Om ett par år är läget mer normaliserat och vi kommer att se nyktrare på fördelarna med vår gemensamma elmarknad. Särskilt om dagens kris hjälper till att justera systemet så att vi klarar kommande kriser.
För framtida kriser kommer. Det kan gälla gasen. Eller att kärnkraftverk måste stänga (alltså oplanerat), som i Frankrike i år, eller Ringhals 4 nu i höst och vinter. Ett utökat europeiskt samarbete innebär en stark försäkring mot de största problemen med effektbrist och höga priser, inte tvärtom.
Att den politiska kärnkraftsdebatten baseras på usla argument, betyder inte att allt som sägs om kärnkraft är ointressant. Jag ska erkänna att jag tycker att det finns en viss styrka i argumenten för generation 4-system för kärnkraft. Mina egna insikter är grunda och baseras i ärlighetens namn endast på en intervju med en kärnenergiforskare jag hörde i ”solcellskollen” (en briljant podd för den som vill veta allt om energisystem, ledningar, begränsningar för vindkraft, tysk energipolitik, hur Danmark klarar förnybar elproduktion och, förstås, solenergi ur olika aspekter).
Den intervjuade gästen i podden är förstås partisk, men besitter onekligen kunskaper inom området. Generation 4-system har många av de nackdelar jag beskrivit ovan, men de har en stor fördel: de kan använda avfallet från våra nuvarande reaktorer som bränsle. Det är besvärligt att bearbeta till fungerande bränsle, men fullt möjligt. I dagsläget är processen ganska dyr och det kommer troligen alltid att vara dyrare än nuvarande kärnkraftsbränsle, åtminstone så länge som någon vill bryta uran. Men ändå: Vi minskar mängden farligt avfall rejält. De som blir kvar är farligt under mycket kortare tid. Och mindre attraktivt för dem som vill använda det till vapen.
Eftersom jag anser att avfallsfrågan är en verkligt problematiskt fråga, kan jag inte låta bli att vara åtminstone en smula intresserad av att man tittar vidare på dessa slags system Vi behöver inte subventionera, men kanske kan den lägre avgift för avfallshantering räcka för att göra dem kommersiellt intressanta?
Summa summarum: ryck upp er, kärnkraftsanhängare!