I samband med Kim Jong-Il:s död insåg jag att jag borde läsa den reportagebok från Nordkorea jag hört talas om, som heter ”Alla monster måste dö”. Det ångrar jag inte. Det är en fantastisk bok, skriven av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. De utgår från en turistresa(!) med buss i Nordkorea som de genomförde under hösten 2008. Boken är underbart skriven, med samma slags ton som man kan höra i de bästa dokumentärerna i radio. De beskriver vart de åker, vad de får se, vad reseledaren berättar och vilka medresenärerna är. Allt är ungefär så absurt som man kunde misstänka. Hyllandet av ledaren, de folktomma gatorna och hotellen, den påtagliga känslan av att allt är kulisser – allt sådant finns med i skildringen.

Den raka, enkla berättelsen om resan kompletteras med beskrivningar av historiska fakta och ett antal bakgrundsbeskrivningar. Den viktigaste av dessa är beskrivningen av hur den sydkoreanske skådespelerskan och regissören Madame Choi och hennes före detta man Shin Sang-Ok, kidnappades till Nordkorea. De var sedan verksamma där i många år, tills de till sist kunde fly. Författarna har intervjuat madame Choi och återkommer till hennes berättelse då och då under resereportaget. Det hela är mycket lättsamt och begåvat gjort.

Även om man får en hel del av de egna uppfattningarna bekräftade i boken, är den på inga sätt ett försök att hitta det snaskigaste, eller mest upprörande som kan sägas om Nordkorea. Det är inte en bok i genren ”diktaturporr”. Deras syfte verkar varken vara att smutskasta eller göra narr av någon. Mitt i alla absurditet får man ett intryck av att det faktiskt finns saker som fungerar i Nordkorea och att man som besökare blir imponerad över vissa inslag. Författarna beskriver även detta, men med en balans som visar att de inte blåögt svalt propagandauppvisningarna, som naturligtvis främst handlar om imponerande byggnader och fantastiska massuppvisningar där tusentals personer utgör mänskliga pixlar i en ideologiskt uppbygglig show.

Berättelsen om de kidnappade madame Choi och Shin San-Ok är helt förbluffande. Det vore underhållning på hög nivå om det inte hade hänt på riktigt. Författarna gör i den beskrivningen en stor bildningsinsats i det att de så tydligt poängterar att även Sydkorea var en diktatur när dessa filmpersoner kidnappades. Även i Sydkorea tvingades de göra filmer som behagade diktatorn för att få utöva sitt yrke. Miljön i Nordkorea var ännu mer ofri, men filmiskt var den största skillnaden att de fick fullkomligt makalösa resurser till förfogande i Nordkorea, jämfört med vad de hade i Syd. Och madame Choi anser att Kim Jong-Il faktisk var rätt kunnig inom film. Men å andra sidan – kanske inte så kunnig att filmregissörer som tvekade om någon konstnärlig detalj, gärna ville bli upplysta av honom exakt hur man borde göra för att det skulle bli – perfekt. Det är så guiden förklarar varför Kim Jong-Il personligen kunde få för sig att lägga sig i nordkoreanska filmskapares arbete.

Om du är det minsa nyfiken på Nordkorea bör du läsa den här boken.