Wallerborg

Jag tänkte ge mig på att försvara skolan, men vill ändå inleda med följande mening: det finns berättigad kritik mot dagens skola och det finns en hel del att vara orolig över. Jag är på allvar rädd för att jag måste ha med den brasklappen för att inte bli helt avfärdad som naiv eller överoptimistisk.

Min egen erfarenhet av dagens skola, en kommunal och en en privat, pekar åt ett helt annat håll än den gängse föreställningen om att skolan är stadd i förfall och lärarutbildningen ett skämt. Snart sagt varje jämförelse med min egen tid på grundskolan på 70- till början av 80-talet, faller ut till fördel för dagens skola. Med de skillnader jag ser, undrar jag uppriktigt om dåtidens skola hade överlevt ens en bråkdel av den genomlysning som nu sker. Dagens skola är professionell på en helt annan nivå än den skola jag gick i. Undervisningsmetoderna, uppföljningarna, de individuella anpassningarna, studiemiljön, arbete mot mobbning, lärarnas engagemang, samarbetet med och information till föräldrar, befinner sig ljusår från det som gällde under min skoltid.

Jag erkänner gärna att jag ser saker ur ett annat perspektiv nu, som vuxen, med inblickar i ledarskap och organisation och ur en förälders synvinkel, än jag gjorde som barn, särskilt i lågstadiet. Är det verkligen möjligt att göra jämförelser mellan två perioder på det här sättet? Nja, heltäckande blir det förstås inte, och kanske inte ens rättvist, men helt omöjligt är det inte och verkligen inte meningslöst. Jag kan ju komma ihåg vad vi hade för slags undervisning och läroböcker. Jag vet hur nivågrupperingar gick till, jag känner till hur man arbetade, och inte arbetade, mot mobbning och jag vet vilka utbyten som fanns med andra klasser. Jag kan använda mina erfarenheter som barn och med hjälp av min kunskap som vuxen, dra slutsatser om den tiden. Jag kan konstatera att det normala på min tid var att lärarna hade sina undervisningsmetoder, vilka de tillämpade utan anpassning till elevernas inlärningsförmåga. De som inte hängde med lämnades åt sidan och de som önskade mer stimulans fick skaffa den själva. De hade inga fungerande metoder att ta hand om “stökiga” elever och de hade inga bra sätt att uppmuntra eller uppskatta de blyga och tysta. Det är också tydligt att dåtidens skola brydde sig betydligt mindre om elevernas beteende mot varandra utanför klassrummen. Trakasserier och mobbning kunde ske öppet. Någon gång blev det så övertydligt att lärarna var tvungna att berätta om hur man bör bete sig mot varandra i stränga, men allmäna ordalag. I matsalen tilläts anarki att råda även bland lågstadiebarnen.

Jag påstår inte att allt detta hanteras optimalt i dagens skola. Men det hanteras. Med viss framgång vågar jag påstå. Dagens lärare har en helt annan palett av instrument att ta till, och en helt annan inställning till lärande och till sin roll. Åt det mer professionella hållet alltså. De lärare mina egna barn hade på lågstadiet var båda två helt nyexaminerade. Det är visserligen möjligt att de utgör exceptionella undantag, men de bevisar ändå att lärarhögskolan gör åtminstone något rätt. De här två nyexaminerade lärarna var helt olika personer med olika bakgrund och olika ålder, men de uppvisade ändå ett par gemensamma drag. För att sätta spelplanen ännu mer: skolan mina barn gick i, och som de nyexaminerade lärarna alltså anställdes på, var en vanlig kommunal skola i en stockholmsförort. Det är en relativt stor skola F-9, med resultat på en medelnivå i kommunen. De här nyutbildade lärarna på en högst normal skola, uppvisade en enorm yrkesskicklighet och ett engagemang som imponerade. De fick barnen att tycka om att gå i skolan. De genomförde alla nya riktlinjer och direktiv från skolledning, kommun och regering på ett mycket professionellt sätt och med tydlig information till oss föräldrar om vad förändringarna kunde komma att betyda. De genomförde lässatsningar, mattelyft, nivågrupperingar på ett sätt som fick barnen att tycka det var en självklar del av undervisningen. De hade koll på alla barn, uppmärksammade alla, peppade alla och hade en verklig nolltolerans mot fult språk och mobbning. För varje sak som hände, för varje problem som dök upp, verkade det som om de hade verktyg att ta till. Dessutom samarbetade de mycket med lärare i andra klasser och med de förskollärare som fanns för klasserna F och 1. De individuella utvecklingsplanerna var verkligen individuella. De som kommit långt i något avseende, fick veta vad just de kunde utveckla. De som riskerade att hamna efter, fick veta vad de behövde göra för att uppfylla målen. Det är inte omöjligt att någon elev fortfarande var understimulerad eller att någon elev med särskilda behov trots allt inte uppfyllt alla krav när de bytte stadium, men det var tydligt att lärarens mål var att alla skulle klara kraven och att de i stort lyckades med det.

Den här inställningen existerade inte när jag gick i skolan. Det var inte tal om att anpassa undervisningen så att alla skulle klara målen. Det var väl inte heller så där alldeles kristallklart vad målen var. På den tiden belönade man dem som var snälla och lärde sig det läraren tog upp. Vissa lärare var förstås inspirerande och duktiga och behärskade olika pedagogiska tekniker för olika åldrar, men särskilt intresserade av olika personligheter eller av gruppdynamik var de inte. Informationen till föräldrarna inskränkte sig till att dessa fick skriva under de betyg vi fick redan i 3:an. Det absurda, med tanke på dagens motstånd mot betyg, är att dagens skola, med dagens lärare, är betydligt bättre skickad att hantera nackdelarna med betyg, jämfört med dåtidens. På den tiden fungerade betygen verkligen som en stämpel som förföljde en resten av skolgången. Den nivågruppering som fanns var att den som var “duktig” fick ett helt annat, och mycket positivare bemötande än den som “hade problem”. Naturligtvis finns det inslag av detta även i dagens skola, men det finns en helt annan föreställning om att alla ska nå fram, som i grunden bygger på en mer positiv människosyn.

Det finns mängder av exempel på hur dagens skola är rätt bra på att tackla elevers olikheter i bakgrund och kunskapsnivå. Den är också bra på att respektera elever och på att få eleverna att respektera varandra. Det ställs helt andra krav på elevernas beteende i dagens skola än i den jag gick, där färre sade emot läraren, men där skolan istället var helt blind för elevernas maktspråk och elakheter mot varandra.

Min ena dotters andra lärare, hennes mellanstadielärare på samma kommunala skola som nämnts tidigare, var en person som förkroppsligade en kombination av respekt, pondus och anpassningsförmåga. Under ett besök i klassrummet kunde jag själv bevittna hur elever tilläts svara färdigt på frågor utan att bli abrutna och hur även de mest intensiva och dominanta fick vänta på sin tur. Alla fick plats. De blyga fick anstränga sig för att prata och de intensiva fick anstränga sig för att vara tysta. Den som har problem att sitta stilla, får ställa sig upp eller sätta sig på golvet en stund, men inte prata när som helst eller avbryta andra. Den som behöver röra på sig respekteras alltså, men förväntas också respektera de andra. Eleverna lärde sig helt enkelt respekt och tolerans i praktiken, genom övning och goda exempel. Den här läraren sticker möjligen ut en smula, men hon kan omöjligt vara ensam. Och även hon är en produkt av den moderna skolan, inklusive den moderna lärarutbildningen.

Det blir så tydligt när man ser bra lärare i en skola som fungerar hyggligt, att detaljregler uppifrån riskerar att slå helt fel. Regler om mobiltelefoner kepsar och halstabletter, blir ickefrågor i händerna på dessa lärare. De anpassar reglerna efter vad som faktiskt verkar fungera. Deras utgångspunkt är att alla elever klarar att följa tydliga och vettiga regler. De ser till att det blir så. Inte genom hån, straff eller ilska, utan genom tydlighet och respekt. Naturligtvis kan det vara bra att skolan har gemensamma regler, men att kommun eller regering har synpunkter på reglerna i klassrummen? Det är både klåfingrigt och onödigt.

Det jag minns om ordningsregler från min tid i skolan är att vi uppfattade dem som tydliga, trots att de i formell mening inte var det. De fanns inte nedskriva som idag, lärarna brydde sig inte särskilt mycket om att berätta om dem och uppföljningen var högst godtycklig. De flesta var “lydiga” och betedde sig som de trodde förväntades av dem, men några var busiga och krångliga och dessa fick ofta hållas. Det kunde bli tillsägelser och ibland straff, inte sällan kollektiva sådana, men ingen gjorde särskilt mycket för att få dessa elever att ändra sitt beteende.

Du som läser det här och håller med mig om att din egen skoltid var full av brister, tänker kanske att dåtidens skola ändå var bättre för högpresterande eller för genomsnittspresterande elever. Nog lärde sig elever utan särskilda problem mer och nog var kraven högre? Tvärtom skulle jag säga. Kraven som ställs på dagens högstadieelever som vill ha höga betyg är på en helt annan nivå än någon skulle ha drömt om att kräva av eleverna under min tid i skolan. Med ett antal undantag. Jag kan utan vidare erkänna att det finns ämnen där nivån är tydligt lägre idag. Det gäller till exempel kunskaperna i skriftlig svenska. Stavfel, märklig meningsbyggnad och dålig ordförståelse är rätt vanligt även bland ambitiösa elever. När det gäller matematik har jag svårare att uttala mig utifrån min personliga erfarenhet, men alla fakta som strömmar in talar för att kunskaperna är lägre nu än tidigare. Men – kunskaperna i muntlig framställning överstiger med vid marginal dem vi hade, vilket i och för sig verkligen inte är svårt. Argumentation och disposition i presentationer, sker på högre nivå än på min tid. Kunskaperna i främmande språk är också skyhögt över dem vi hade. Jag håller inte för otroligt att dagens svenska högstadieelev bara är marginellt sämre på engelsk stavning och meningsbyggnad än på svensk.

När det gäller matematik verkar det som om vi befunnit oss på ett sluttande plan länge. Jag minns en rapport från 80-talet om mellanstadielärares matematikkunskaper, som visade att endast hälften av dessa (vi talar om lärarna) klarade godkänt på Centrala Provet för ÅK 6. Jag kommer också ihåg hur en bekymrad Olof Palme uttalade sig om riskerna med att svenska elever inte lärde sig mängdlära tillräckligt bra. Debatten är alltså gammal. Det har gjorts och görs satsningar. Under senare år har svenska skolor satt igång något som heter “mattelyftet”. Den höjde nivån rejält redan på lågstadiet, genom fler undervisningstimmmar, nya metoder och högre kunskapskrav. Det här kommer rimligen att ge resultat i PISA redan om några år, när dagens mellanstadieelever går i 9:an.

Men vad hände med mitt påstående om högre krav idag än på min tid. Den som inte har sett de krav och den betygsättning som gäller på högstadiet, uppmanas att gå in webbsidan tillhörande valfri skola eller skolverket och läsa vad som gäller för de högre betygen. Eller för all del för godkänt. Det räcker inte att slå in faktakunskaper. Det ska jämföras och analyseras och sättas i perspektiv. Om det är klokt eller rätt kan diskuteras, men det är onekligen något helt annorlunda än på min tid. Då räckte det att kunna stava och lära sig punkterna i böckerna utantill för att ligga bra till. Vi behövde inte klara av att förklara orsakerna till 2:a världskriget ur ett historiskt, politiskt och ekonomiskt perspektiv. För att nå höga betyg måste man klara av att göra detta på varje moment man testas på. Missar man någonstans, blir det den lägre nivån. Och skolorna tar det här på blodigaste allvar. Det mäts och utvärderas hela tiden. Det blir förstås en massa onödig stress av detta och förhoppningsvis mognar systemet så att man kan inta en mer avslappnad syn på prestationen vid varje tillfälle. Den helt odelade positiva effekten är att nivåer och betygsättning blir mycket mer transparent än förr. Lärarna kan inte gömma sig bakom en diffus “helhetsbedömning” som garanterat gynnar dem som redan ligger bra till. Dessutom vet eleverna vad som krävs och om de behöver ligga i för att få godkänt.

Det här var idel solskensbeskrivning. Vad hände med de problem jag erkände fanns i början? Det går ju inte att blunda för att det är ett problem om kunskapsnivån efter gymnasiet är så låg att högskole- och universitetsstudier blir drabbade. Rapporterna från högskolelärare att många studenter inte klarar att formulera sig begripligt i skrift och att 20% av Chalmers ingenjörsstudenter inte klarar grundskolenivån i matematik, är alarmerande. Men det som upprör en smula när jag hör det, är att ansvariga på Chalmers säger sig behöva anpassa sin betygsnivå efter detta. Det är ju kvalificerat trams. De bidrar ju istället till utvecklingen om de sänker ribban för godkänt. Gör inte det! Gör istället som den lärare på Södertörns högskola som i radio förklarade att hon naturligtvis inte kunde börja gissa vad studenterna menade med sina illa formulerade svar, utan måste underkänna fler.

En text om skolan är inte fullständig utan ett par förslag på åtgärder som skulle förbättra situationen avsevärt.

1. Ge inte högskolor betalt efter hur många som får godkänt.
2. Mät gymnasieskolors resultat på hur många som klarar att antingen komma in, eller ännu hellre, komma ut från högre utbildningar. Mät dem inte på andelen godkända elever eller på genomsnittsbetyg.
3. Låt inte grund- och gymnasieskolor rätta sina egna nationella prov.
4. Med det sagt: Lämna sedan skolorna och lärarna i fred!

Lärarna är duktiga. Skolorna är fungerande organisationer med mängder av kunnande. Vi måste lita på att de kan sitt jobb och vi måste lämna åt dem att bestämma om hur undervisning ska gå till och hur man tacklar problem. Föräldrar kan ställa krav på kvalitet och påtala brister, men ska inte komma med lösningar. Det här är förstås en följd av att skolorna agerar på en marknad och föräldrarna ser sig som kunder. Högljudda, påträngande och inte sällan mycket pålästa föräldrar blir ett påtagligt störningsmoment i lärarnas vardag. Skolorna möter detta med öppenhet och information, vilket ofta fungerar bra, men långt ifrån alltid. Kritiska föräldrar är inte alltid konstruktiva och de mest högljudda är inte alltid de mest insatta. Lägg därtill en omogen användning av till exempel Facebook, så kan normala inslag eller till och med icke-händelser bli en skandal i föräldrarnas upprörda spinnanden. Att hantera detta innebär en ny roll för lärare och rektorer.

Det betyder inte att kraven från elever och föräldrar eller den påtvingade öppenheten enbart är negativ, tvärtom. Jag är för det fria skolvalet, som jag tror har lett till betydligt fler positiva effekter än negativa. Skevheter får man bäst bort genom att ha rätt slags ekonomiska incitament och rätt slags kontroller. På en marknad kan man inte bedömas på hur man lyckas inom ett område man själv mäter. Det vore som att ge bilbesiktningen betalt för antalet felfria bilar. Eller belöna sjukvården efter hur många friskförklaringar som sker. Yrkesstolthet och kvalitetskänsla räcker långt, men kan inte stå emot vilka krafter som helst. Om betygen är ett konkurrensmedel kommer betygen att vara utsatta för tryck. Det ger bara ett indirekt tryck på kunskap. Om någon annan sätter betygen, kommer trycket istället att hamna på förmågan att förbereda eleverna för proven. Det är inte heller idealiskt, men långt bättre.

Samma slags problematik ligger bakom bristen på likvärdighet i skolan. Är man för ett fritt skolval, som jag, måste man stå ut med att några skolor blir bättre än andra. Det är ofrånkomligt. Men det får ju inte innebära att skolorna själva kan välja vilka elever de vill ha. En del av problemet kommer man åt genom att inte låta skolorna själva sköta antagningen. En central antagningsadministration där eleverna gör sina val, vore en rätt enkel åtgärd som skulle göra stor skillnad.

Min slutsats är att kraven är höga, lärarna duktiga skolorna bra och många av de förändringar som skett har varit positiva. Gårdagens skola är inget att längta tillbaka till.

Till sist: Även om jag är för friskolor, kan jag inte förstå mig på dem som anser att kommuner ska tvingas att acceptera systemet med fritt skolval. Det är helt odemokratiskt. Så länge kommunen betalar, bör kommunen få bestämma. Det är bara utmärkt om det finns ett val även inom det området: att den som inte gillar friskolor kan välja att bo i en kommun som har valt att avstå. Att tvingas betala för något man inte tror på kan aldrig vara en bra lösning.

Bilden av Muslimska Brödraskapet håller tydligt på att förändras. Den gängse bilden som når oss vanliga mediekonsumenter ska jag säga. Olika synpunkter har alltid funnits. Men det som händer nu är att allt mer högljudd kritik mot Mursis tid som president börjar höras och synas. Det behöver inte vara fel, särskilt om den nya bilden är närmare sanningen, men jag ser ett par problem på vägen. Det ena är: var fanns dessa berättelser för ett år sedan? Och: hur skiljer vi den riktiga informationen från den propagande som militärstyret nu vill trumma ut? Det finns en obehaglig glidning i rapporteringen, som går helt i militärens linje och som riskerar att förskjuta linjen för hur Muslimska Brödraskapet beskrivs. Risken finns att vi till sist tror på historiebeskrivningen som går ut på att Mursi diktatoriskt höll på att upprätta en så obehaglig stat att en militär intervention var det bästa som kunde hända. Det är i varje fall inte värre nu än under Mursis tid, är en beskrivning jag tyvärr tror kommer att få fäste. Trots att ingenting talar för att det är sant.

Human Rights Watch har uttalat sig flera gånger om vad de upplevde som problematiskt under Mursis korta tid. Det förekom arresteringar av journalister. Våldshandlingar fick passera utan åtgärd. Det finns vittnesmål om trakasserier, hot, avlyssning och annat, som genomförts på ett sätt som talar för att regeringen kände till det eller till och med initierat det.

Någon fantastisk demokrati var det inte och särskilt högt i tak verkar det inte heller ha varit. Mursi verkar inte ha förstått hur man vinner förtroende genom öppenhet och debatt. Genom att ta in fler synpunkter och bredda beslutsunderlag. Kanske hade han inte ens ambitionen att utveckla Egypten i demokratisk inriktning. Men han var en folkvald president. En konstitution höll på att skapas som åtminstone hade inneburit att makten i landet hade någon som helst reglering. Hans beslut blev de facto obstruerade av domare och av militär. När vi nu i efterhand värderar hans påstående om att mer makt till presidenten var nödvändigt, för att hålla militären på mattan, kan vi kanske inte helt avfärda det som tomma ord.

Det är dessutom efter Mursi som demonstranter mördas. Det är efter Mursi som kyrkor bränns ner. Det är efter Mursi som turister uppmanas att inte åka till landet. Det är efter Mursi som folk är rädda att säga vad de tycker till journalister. Det är efter Mursi TV-utbudet strypts.

Det gäller att skilja mellan den kritik som Mursi förtjänar på grund av religiösa dogmer, dåliga beslut och matkfullkomlighet å ena sidan och det slags kritik vilken president som helst hade fått i samma situation. Med en arg, till stor del fattig befolkning, med uppenbart orealistiska krav på omedelbara ekonomiska förbättringar, med Salafister på ena sidan och sekulära liberaler och socialister på andra sidan, med en ekonomi i närapå fritt fall och en valutafond som ställer benhårda krav på reformer och besparingar för att bevilja lån, är handlingsutrymmet begränsat. Lägg till en obstruerande domarkår och en intrigerande militär och en egen ovana att regera, så kan man skönja problemens vidd. På något år hinner det inte hända så mycket. Att i det läget jämföra Mursis tillkortakommanden med militärens hårdföra styre blir lite magstarkt.

Att journalister letar efter sanningen och rapporterar om kritik mot Mursi är bara utmärkt. Men när man okritiskt vidarebefordrar militärens ord om Muslimska Brödraskapet som terrorister, när man beskriver dödandet av demonstranter som en konflikt med två sidor som strider mot varandra, då är man slarvig. Det är inte betydelselöst hur man uttrycker sig. När militären fängslar en ledare ur Muslimska Brödraskapet och den personen beskrivs som någon som tagit avstånd från våld, antyder man att det normala är att Brödraskapet förespråkar våld. När man rapporterar om hur starkt stöd militären har och låter positiva människor komma till tals, blundar man för att rädslan hindrar dem som tycker annorlunda att uttrycka sig. När man beskriver Muslimska Brödraskapet som försvagat eftersom de inte kan mobilisera demonstrationer längre, antyder man att de inte har så starkt stöd och att de egentligen inte var rättfärdiga regenter. Så kanske det är, men en alternativ förklaring är att det inte finns så många som vill demonstrera när det inte längre är tillåtet och man kan bli dödad om man gör det. När man omärkligt växlar från att prata om Muslimska Brödraskapet till att plötsligt prata om islamister i allmänhet och om risken för terrorattentat, tillskrivs Brödraskapet ett slags skuld för extremism och terrorism. Trots att det är de som störtats, fängslats och dödats.

Att som en journalist, betona att även militärer och poliser har dödats, är ett misslyckat försök att rapportera balanserat. Det är inte balanserat utan urskillningslöst och naivt. Man kan inte nämna det utan att berätta hur det gått till och vilka som ansvarar för våldet. Det är på inga sätt en konflikt mellan två lika goda kålsupare. Det är inte heller på något sätt lika bra med den militärregim som nu regererar, jämfört med att Mursi hade fått fortsätta. Det går inte att jämföra. Inte samma dag. Inte samma vecka och inte på samma planet.

Om det är möjligt att samtidigt få en klump i magen och sätta kaffet i halsen, så var det vad som hände mig på morgonen den 7 april. I en artikel skriven av Katarina Tracz, presenterad som biträdande chef för “frivarld.se”, försvaras drönarattacker under rubriken: “Drönare kan vara det minst dåliga”. Det var en mycket obehaglig artikel som fick mig att bli ordentligt orolig över vad “frivarld.se” kunde vara för hardcore USA-kristenhöger tankesmedja som verkade i Sverige. Jag gick in och tittade på den sedan, och jag är inte lika orolig längre. Den bestod av artiklar från konservativa tyckare med en en hög intellektuell höjd, av vad jag kunde bedöma. Det var mer resonerande nyanserade artiklar än jag hade befarat. Men – jag måste ändå rätt skarpt ifrågasätta Katarina Tacz sätt att resonera och hennes slutsatser, i denna kritik mot hennes artikel om drönare.

Drönare är alltså de förarlösa plan som såväl utövar spaning som beskjuter mål på distans. Än så länge har jag bara hört talas om dem i militär användning från USA:s sida, och det är mycket riktigt de amerikanska drönarna Katarina talar om. Mer bestämt de drönare som använts i Jemen i “kriget mot Al-Qaida”. Katarina Tracz bemöter huvudbudskapet i radioprogrammet “Konflikt” som behandlade ämnet. Där beskrevs drönarkriget som något nytt, som förändrar sättet att föra krig på. Hon anser att en nyhetskonsument har svårt att ta ställning till vad användningen av drönare betyder, eftersom informationen är indränkt med inställningen att det är nytt och framför allt att många civila drabbas. Den seriösa poäng Katarina har och som jag gärna ger henne ett erkännande för, är att man måste se nyktert på ny slags teknik i krigföringen och låta fakta och erfarenheter spela en stor roll i diskussionen, just för att att komma åt moraliska och etiska dilemman med den nya tekniken, istället för att förblindas av ogrundade påståenden.

Med det sagt anser jag att Katarina Tracz i övrigt är inne på helt fel spår, när hon vill såga föreställningen om drönare som en avgörande faktor för förändrad krigföring, genom att visa siffror på antalet civila offer. Hon visar några uppskattningar på hur många civila som dödats av drönare och menar att det ändå är relativt låga siffror, jämfört med andra sätt att identifiera och slå ut terrorister. Vad är det här för trams? Vilka andra sätt att identifiera och slå ut terrorister har vi stött på? Vad är jämförelsematerialet? Det riktigt obehagliga är att Katarina Tacz i några underförstådda meningar visar att hon har köpt konceptet om “kriget mot terrorismen” Det är väl bra att vara mot terrorism, men vad är det för fel med att spåra upp, fängsla och ställa inför rätta? Eller spana, spåra och samla in bevis för illegal verksamhet? Nu är jag möjligen något pacifistiskt lagd och har svårt att se rättfärdigandet även i konventionella krig. Men trots allt brukar det finnas en motståndare som vet om att den är i krig, och ett antal parter som har tydliga intressen och ett klart mål med sin krigföring (att säkra en gräns, att utöka sitt territorium, att knäcka en parts militära kapacitet, eller att slå ner en avgränsad grupp angripare/samhällsomstörtare eller så). Att “terrorismen” skulle vara en så tydligt definierad motståndare att den går att föra krig mot, är i mina ögon en befängd tanke. Särskilt om man med “terrorismen” menar inte bara de personer som begått brott, utan också personer som är medlemmar i organisationer där helt andra personer begått brott. Att identifiera ett antal personer som möjliga terrorister och sedan acceptera att det dör oskyldiga barn när man dödar dessa personer, har väl inte så stor likhet med andra slags krig? Det rör sig trots allt inte om länder som USA befinner sig i krig mot, utan om enstaka organisationer och personer som av USA:s underrättelsetjänst anses kunna utgöra hot.

Om nu inte drönarna anses vara något nytt, så är det definitivt något nytt att en nations militär tycker att det är helt OK att göra egna utredningar om vem och vilka som utgör hot, var som helst i världen, och sedan döda dessa personer. Jag är ledsen Katarina Tacz, men jag ser inte vad som är normalt eller önskvärt med detta. Jag inbillar mig också att den här typen av agerande inte hade varit möjligt utan drönarna. USA hade inte kunna utföra lika många av dessa attacker med riktiga soldater, hemliga eller synliga, på plats. Drönarna är helt enkelt ett nödvändigt villkor för att det här dödandet ska kunna pågå. Eftersom drönare ännu inte har använts i någon omfattning i annan krigföring, så är det hur man än vrider och vänder på det, något helt nytt med drönarkrigföringen.

Men det här är inte det värsta. Det värsta är att Katarina Sacz glömmer, eller låtsas glömma, en av de viktigaste poängerna med reportaget i Konflikt, nämligen den skräck och osäkerhet som sprids i en civilbefolkning när drönare används. Ett konventionellt krig är också skräckinjagande, åtminstone precis där det pågår. Men drönarna står för ett annat slags rädsla, en insmugen osäkerhet, av det slag som finns i samhällen som utsätts för sporadiska beskjutningar. Eller där man då och då utsätts för terrorattentat. Man blir orolig och undrar: När händer det igen? Hur ska jag skydda mig? Man blir försiktig och ängslig. I reportaget beskrivs hur de som är på marken omöjligen kan skilja mellan “spanar”drönarna och “attack”drönarna och hur stressade och oroliga de blir när de ser de cirklande planen. De här drönarna sprider alltså en skräck på ungefär samma sätt,som terrorattacker gör. De dödar också civila på samma sätt som terrorattacker gör. Så vad är skillnaden? Skyddar man sig från eventuell terror, genom användandet av terror? Är det OK därför att målet är gott, att oskadliggöra terrorister. Men om det sker med terrorliknande metoder, är det verkligen OK då? Och värre än så, vem är det som avgör vilka som är terrorister eller ej? Om deltagande i ett möte med en aggressiv grupp som förespråkar terror innebär att man kan bli dödad, betyder inte det att dessa mord är politiska? Och vad skulle vi säga om en jemenit eller pakistanier faktiskt tycker att det går att tolka drönarattackerna precis som jag har vinklat det här och bestämmer sig för att slå ut de anvariga med hjälp av förarlösa plan. Skulle vi vara lika förlåtande då, om det blir ett antal “civila förluster” i grannskapet där drönarflygarna bor, eller där deras chefer bor?

Vi har yttrandefrihet i Sverige. Det är en central rättighet med långa och starka traditioner. Det här känner de flesta till, även de personer som hävdar att det finns saker man inte får säga i Sverige. Jag tolkar därför det påståendet, liksom påståenden om att vissa ämnen är tabu, som en kritik mot det allmänna debattklimatet, snarare än som ett inlägg i en juridisk debatt om yttrandefrihet. Jag stöter främst på de här åsikterna i frågor om invandring och integration, men även i vissa jämlikhets- och rättighetsfrågor. Det vanliga är att den allmänna debatten i dessa slags frågor anses röra sig i en liten ankdamm av politisk korrekthet. Begreppet politiskt korrekt avser då de åsikter som ges plats i vanliga medier och som delas med ett etablissemang av inflytelserika tyckare. Begreppet har på senare tid fått en spridning långt utanför de ljusskyggaste rättshaveristernas skara, troligen genom en mycket medveten normalisering av begreppet från framför allt Sverigedemokraterna. Man får gratulera dem till detta. Andemeningen i påståendet om att allt inte får sägas, har jag uppfattat är ungefär så här: Det finns en uppsättning allmänna åsikter som det allmänt anses att alla bör omfatta. Det hämmar debatter, eftersom den som uttrycker en åsikt utanför de etablerade, hånas, attackeras och tystas av de etablerade tyckarna och de vanliga medierna. Vissa åsikter får inte komma fram och sanningen hålls därför undan medborgarna.

Jag menar att det här sällan är en särskilt träffande beskrivning av verkligheten. I de flesta sammanhang jag känner till, är det istället helt enkelt så att det rör sig om fördomsfulla och illa underbyggda åsikter, som med rätta drar på sig kritik. Den som delar den kritiserade åsikten, ser kritiken som ett utslag av konsensuskulturen och som ett bevis för att det är lågt i tak i den svenska debatten. Att man inte får säga vad man vill. Eller att det inte är någon som “vågar säga det här”.

Jag menar att det här är fel, och att debattklimatet inte sällan är precis det motsatta mot vad som beskrivs. Det hela är lite lömskt eftersom det faktiskt finns en strävan efter konsensus i vårt samhälle, liksom en ovilja att ta konflikter. Idén att obekväma åsikter undertrycks är därför inte särskilt långsökt. Frågan är bara vilka åsikter det är som undertrycks och vilka som kan anses dominera. Även i intellektuella kretsar är det många som blir upprörda över att debatter “alltid ska handla om” vad det nu är de anser att förment politiskt korrekta debattörer uttrycker för åsikt. Stämmer det verkligen att debatten alltid handlar om det som dessa kritiker upprörs över att debatten “alltid ska handla om?”. Jag menar att de som anser att det finns ett allmänt debattklimat som förhindrar kritik mot invandrings- och integrationspolitik, eller i frågor om jämlikhet, lyckas med konststycket att samtidigt ha fel och slå in öppna dörrar.

Jag kastar mig rakt in i ett exempel för att illustrera vad jag menar. Vi tar en tänkt fråga om invandrarflickors deltagande i simundervisning. Tänk dig att det har varit ett inslag på nyheterna om att en skola har bestämt att pojkar och flickor ska ha simundervisning på olika tider och att detta förmodligen beror på att vissa föräldrar inte vill att deras flickor ska bada med pojkar. De förväntade kommentarerna efter ett sådant inslag varierar naturligtvis, men i en tillräckligt stor grupp kan man vara rätt säker på att ord som “feg”, “politiskt korrekt” och “det får man inte säga” kommer att förekomma. Oavsett inslagets vinkel eller innehåll, kommer vissa nätforum helt säkert att fyllas med nedsättande kommentarer om muslimer (oavsett föräldrarnas härkomst eller trosinriktning) och mer eller mindra uttrycksfulla varianter på påståendet att skolan är feg och inte vågar säga ifrån. Den intellektuella varianten uppstår om någon, gärna kulturskribent, författar en artikel till försvar för skolans beslut, eller ännu värre, innehållande kritik mot nyhetsinslaget. En sådan artikel påstås gärna vara uttryck för den gängse uppfattningen om vad man bör tycka och som kritikern gärna säger sig “vara trött på”. Skulle någon hävda att inslaget spär på fördomar och därför var olyckligt, kommer helt säkert vissa kritiker att slå fast att de som har något att invända mot skolans beslut kallas rasister.

Enligt min mening är det tydligt att mitt nyhetsexempel innebär ett ifrågasättande av det slags beslut den här skolan har fattat, redan genom att det presenteras som en nyhet. Vinkeln att beslutet är konstigt får sägas vara den bärande idén. Det är den uppfattningen som är den gängse. Det skulle inte heller vara något särskilt uppseendeväckande eller onormalt nyhetsinslag. Jag påstår att det är vanligt med kritiska yttranden mot anpassningar till kulturella skillnader. Det hör till saken att den som delar den uppfattning som kommer till uttryck i en nyhetsvinkel, inte kan anses stå för en obekväm åsikt. Det är debattörer som försvarar ett beslut som misstänkliggjorts i till exempel ett nyhetsinslag, som sticker ut. Den som vältaligt och engagerat uttrycker det som ofta påstås höra till det politiskt korrekta, särskilt i integrations och jämställdhetsfrågor, hör till den bespottade minoriteten. De som däremot uttrycker någon av alla dessa åsikter som förses med tilläget att det gäller något man “inte får säga”, är för det mesta säkra på att de som lyssnar kommer att hålla med. De uttrycker en standarduppfattning som kommer till uttryck i alla sammanhang utom dem som av kritikerna försetts med stämpeln “Politiskt Korrekt”.

Vad menar jag när jag påstår att nyhetsinslaget i exemplet har misstänkliggjort beslutet om simundervisning? Några anser säkert att jag redan här har gjort mig till en irrelevant företrädare för det politiskt korrekta. Internettrollen skulle utgå ifrån att jag står bakom beslutet som inslaget handlar om. Det stämmer att jag anser att nyhetsinslaget skulle ha misstänkliggjort skolans beslut. Men det stämmer inte att jag driver frågan om separerad simundervisning. Sakfrågan har inte berörts här och den är dessutom bara påhittad. Jag återkommer gärna ändå till detta senare, eftersom jag är lite svag för sakfrågor. Diskussioner vinner ofta på att det finns sådana med.

Min beskrivning av nyhetsinslagets egentliga vinkel, förklarar jag gärna, den har absolut med saken att göra. Som jag ser det, är det uppenbart att såväl nyhetsinslag som debattinlägg i hög utsträckning tar utgångspunkt i en tänkt konflikt mellan det beslut eller de åsikter som beskrivs, och den gängse, folkliga eller populistiska uppfattningen. Det tänkta TV-inslaget ovan skulle helt enkelt aldrig ha blivit av, om det inte fanns en konflikt mellan skolans beslut och den tänkta gängse uppfattningen om vad som är rimligt. Det blir en nyhet just därför att det kan antas att den mest spridda uppfattningen är att beslutet är konstigt och kan kritiseras. De personer som ser sig som modiga sanningssägare i en värld av hycklande, politiskt korrekta fegisar, företräder alltså den gängse standarduppfattningen. Men mer än så – de upprepar dessutom den senast uttryckta offentliga vinkeln på en fråga. I det här fallet att det är konstigt att fatta beslut om delad simundervisning.

Jag har svårt att föreställa mig ett neutralt inslag i ämnet, som inte har ett kritiskt anslag, som inte ifrågasätter skolans beslut. Det är journalisternas jobb att ifrågasätta. Det är givetvis fullt tänkbart att en nyhetsredaktion bestämmer sig för att göra en kritisk granskning av en gängse uppfattning. Sådant händer förvisso, men särskilt vanligt är det inte. Det betyder att jag håller med om att det finns nyhetsvinklar som är vanligare än andra och att vissa åsikter dominerar i nyhetsflödet. Men jag menar att de är av ett helt annat slag än vad de förorättade självutnämnda sanningssägarna ger uttryck för. De personerna står helt enkelt oftare än de föreställer sig på samma sida som mainstream-media i de frågor det gäller.

Snart sagt varje åsikt finns representerad i praktiskt taget varje upptänklig fråga, bara man letar lite. Någon total konsensus finns alltså inte i någon enda fråga, vad kritikerna jag talar om här än hävdar. De har dessutom fel när det gäller beskrivningen av vad som är den offentligt förfäktade åsikten. Det är helt enkelt fler inslag i våra vanliga medier som ifrågasätter jämlikhetssatsningar än som försvarar dem. Inslag om invandring handlar i stort sett uteslutande om problem. Och börjar du undersöka vad som sägs om islam blir den totala dominansen av negativa vinklar så övertydlig att det nästan är parodiskt. Det finns alltså en likriktning och tydliga vinklar i den offentliga debatten, men nästan alltid åt motsatt håll än vad som påstås av dem som menar att man inte får säga allt.

Ta exemplet med badningen igen. Utan att ha räknat alla inslag med olika vinklar, vågar jag gissa att det är vanligare med TV-inslag och debattörer som problematiserar delad simundervisning, än tvärtom. Om du googlar på simundervisning, flickor och invandrare (eller utrikes födda eller vad som nu krävs för att få träff), hur många artiklar med den förment “korrekta” inställningen tror du att du hittar, jämfört med det antal träffar som är kritiska, hätska eller allmänt negativa? Om du misstänker att jag valt det här ämnet efter att provgooglat, uppmanar jag dig att göra om experimentet med valfri fråga rörande invandring eller integration. Sök på “hemspråk” “muslimska skolor”, “förorter” eller vad du vill där det anses att man inte får säga som det är och se hur mycket som är skrivet med precis det innehåll man inte får säga, och hur lite man hittar som uttrycker den “korrekta” uppfattningen.

Jag menar på fullaste allvar att den person som säger att islam i sig inte är politisk, att vi borde ha generösare flyktingpolitik, att man måste respektera olika kulturer, att vi ännu är långt ifrån jämställda i Sverige eller att homosexuella blir diskriminerade i näringslivet, den personen sticker ut. Att peka på problem med flyktingmottagning, eller med segregerade förorter, är det vanliga, det man kan utgå ifrån att de flesta har sett och känner till. Vill man vara modig ska man stå för motsatsen. Däremot är det inte särskilt modigt att påstå att nyhetsinslag är tendentiösa eller utgör en del av en strukturerad rasism. Nyhetsinslag anklagas för allt möjligt och även om kritiken inte sällan, i mina ögon, är förhållandevis korrekt, är det nästan alltid bättre att diskutera själva sakfrågan och vad man anser i den, än att ösa kritik över det sätt som andra använder för att uttrycka sig. Ännu mer meningslöst blir det att kritisera kritiken av ett nyhetsinslag utan att beskriva vad man själv anser i sakfrågan. Det är mot den här bakgrunden jag väljer att, allra sist i texten, återkomma till mina synpunkter i frågan om delad simundervisning, trots att nyhetsinslaget är påhittat.

Innan dess vill jag beröra en grupp av argument som är nära besläktad med argumenten om vad man får säga eller inte. Det är resonemang som handlar om att det finns en överkänslighet i en rad frågor. Det går ut på att viljan att ta hänsyn, bland annat till olika kulturer, ibland kan slå över i en alltför räddhågsen inställning som leder till felaktiga beslut. Det kan gälla allt ifrån att rensa ut Tintinböcker till att klippa bort avsnitt i Kalle Anka eller frågor om skolavslutningar i kyrkan.

Jag anser att de här debatterna ofta hamnar lika fel som dem jag beskrivit tidigare. Problemen är felaktigt beskrivna och vinklade åt fel håll. Problemformuleringen har kidnappats av de intellektuella uttolkarna av internettrollens kränkta vredesutbrott. “Man får inte vara stolt över vår historia i det här landet”. “Våra traditioner är hotade”. I trollens värld lägger man till vems fel man tycker det är. I den intellektuella uttolkningen är det hänsynen och toleransen som har slagit över i feghet.

Jag håller praktiskt aldrig med dem som argumenterar på det här sättet. Inte för att jag anser att alla beslut rörande klädsel i luciatåg eller hur mycket kristna inslag skolbarn bör räkna med att få ta del av, är rätt, men upprördheten gäller allt som oftast fel sak. Det är precis som med åsiken om att man inte får säga vad man vill: det är kritiken som är det gängse och som står för normaluppfattningen. Den som försvarar förändringar i hänsynsfullhetens och toleransens namn, sticker ut. En skicklig debattör kan få det att det låta som om man kämpar mot starka krafter och en mur av politisk korrekthet, genom att vinkla problem till att gälla något de flesta gillar. Man slåss mot hjärnspöken, men exemplifierar dem med verkliga fall.

För att återgå till det konkreta: Luciatraditionen hotas inte av enskilda skolors idéer om vilka som kan ta anstöt av vad. Inte heller av att sånger byts ut eller moderniseras. I själva verket har luciatradionen moderniserats och ändrats hela tiden, för att anpassas till vår tid. Så länge lucia känns relevant, kommer det att finnas exempel på traditionella sätt att fira och andra, modernare, mer lättillgängliga. Hur luciafirande ska ske på dagis till exempel, löser man absolut bäst lokalt. Att det finns något ställe där man tar bort pepparkaksgubbar ur tåget, betyder inte att det har föreslagits att det ska tas bort överallt. Låt traditionen påverkas av de olika personerna som vill delta i den. Det som ändras av tillräckligt många kommer till sist att slå igenom och bli det traditionella, precis som redan har skett med alla traditioner vi redan har. Att det på vägen fattas en del beslut som inte blir helt lyckade eller som möter protester, är rätt naturligt. Och det får de som berörs gärna ha synpunkter på. Men varför inte nöja sig med att uttrycka vad man själv tycker. “Jag tycker att man ska få vara pepparkaksgubbe i ett luciatåg”, är en bättre ingång till en konstruktiv diskussion än: “Nu ska man inte få vara pepparkaksgubbe längre. Den här anpassningen har gått för långt!” Att uttala sig svepande om hotade traditioner och om att anpassning och tolerans har gått för långt, är något helt annat än att deklarera sin ståndpunkt i en konkret anpassningsfråga.

Nästa gång du hör någon ondgöra sig över till exempel svenska dagis eller svenska skolors undfallenhet eller alltför beredvilliga sätt att anpassa sig till olika kulturer eller religioner, fundera då på om den personen kanske ser anpassning rent allmänt som något negativt. Bygger den konservativa inställningen på en ordentlig analys av vilka förändringar som är på gång och vilka värden som vi måste slå vakt om för att de ska kunna bevaras, eller bygger den på en fördomsfull och fientlig inställning som härstammar från idén om den hotade kulturen. (En moderniserad och lite mer utvecklad variant av idén om Eurabia).

Personligen är jag för förändring som beror på att människor vill vara en del av något. Jag är också för att skolor och förskolor försöker ligga i framkant när det gäller hänsyn och tolerans, trots att det innebär risker. Det som förenar mig med den konservatism jag beskrivit här, är att även jag är beredd att kämpa hårt för att vissa värden ska kunna bevaras. Det gäller frågor om just yttrandefrihet och tryckfrihet, om jämställdhet och människors lika värde. Det gäller min inställning till religion som en privat trosuppfattning som inte bör ha med politik att göra. Några av dessa frågor är ständigt hotade, men verkligen inte alltid av människor från andra länder. Jag tycker att det oftast är enkelt att hävda vikten av dessa frågor och värdera beslut efter hur de påverkar de här centrala aspekterna av våra fri- och rättigheter. Det är det som är kärnan och det allra mest värdefulla med Sverige som jag ser det, betydligt mer värdefullt än luciatåg och surströmming. Det här är ju inte heller något kontroversiellt och jag har säkert med mig de flesta konservativa och många troll i detta. Men poängen är att man, om man håller sig endast till dessa grundläggande frågor, inte behöver göra skillnad på folk och folk. Jag behöver inte heller värdera människor utifrån kultur, utan utifrån inställningen i dessa centrala frågor. Det blir helt enkelt ointressant om det finns färre jämställda muslimer än kristna eller inte. Våra jämställdhetslagar gäller alla och det finns inga undantag därför att man har någon annan bakgrund. Lagen är basen och den är inte särskilt ifrågasatt eller hotad.

Om jag tillämpar denna inställning på det tänkta exemplet ovan, skulle jag kunna tänka mig att resonera något i stil med att jag anser att man måsta navigera rätt bland de olika storheterna respekt för individens åsikter (även invandrade föräldrar), jämställdhet, barns rättigheter och vanliga praktikaliteter. Om det är lätt att dela på simundervisning och det är tillräckligt vanligt att föräldrar (eller för den delen eleverna själva) har skäl att vilja det, kan man absolut fundera på det. Om det är svårt, eller om föräldrarna motiverar förslaget med att flickorna inte får bada med pojkarna, skulle jag dra öronen åt mig. Jag skulle inte för ett ögonblick vilja bejaka en inställning som går ut på att flickor och pojkar har olika ställning eller rättigheter. Argumenten skulle vara desamma oavsett vem jag pratar med, men sättet att framföra dem skulle kunna behöva anpassas beroende på vad föräldrarna är vana vid. Mer kan jag inte precisera mina kommentarer om ett nyhetsinslag som jag trots allt aldrig har sett och som, mig veterligen, aldrig har sänts.

Idén om att det kan finnas information i ett mordfall, som endast mördaren kan känna till är intressant. Men besvärlig. Ett aktuellt exempel: Sture Bergvall erkände ett antal mord, men eftersom ett erkännande i sig inte räcker, krävdes stödbevisning. I Bergvalls fall har det varit dåligt med teknisk bevisning och vittnen, varför detaljer i hans berättelser kommit att bli viktiga bevis. Det han en gång fälldes för var att han ansågs veta saker som det inte finns någon rimlig förklaring till att han känner till, om han inte varit på plats, varför det anses stödja hans egna berättelser.

Nu har det här och var i debatten blivit en sammanblandning av vad som kan sägas ge stöd för en berättelse och vad som kan anses vara bevis för ett mord.

Vi som har vår huvudsakliga kunskap om fallet från Hannes Råstams bok “Thomas Quick-Att skapa en seriemördare”, ser bristerna i bevisningen och förfäras över att man alls kunde tro på Bergvalls skuld. De som arbetade med fallet menar att Råstam inte ger hela bilden och att det finns mycket mer än han valt att berätta om. Vi har även hört personer uttrycka sin tro på Bergvalls skuld även efter det att han friats i högre instans. De menar att intressanta bevis inte beaktats tillräckligt i resningen. De som hävdar det, missar att de “bevis” de hänvisar till endast fungerar som stöd för ett erkännande, om ens då. Om vi i den skeptiska majoriteten ska förstå hur han kunde fällas, tror jag att vi måste se att de som en gång dömde, sökte stöd för Bergvalls egen berättelse och inte bevis som räcker för att binda någon vid ett mord. Om vi gör den skillnaden, är det lättare att se var det går snett.

Flera av dem som argumenterat för Bergvalls skuld anser att det finns detaljer i hans berättelser som han knappast skulle ha kunnat känna till om han inte var mördaren. Jag menar att redan det resonemanget visar att man letar efter stöd för en berättelse, snarare än bevis för ett mord. Jag resonerar så här:

Om man är riktigt strikt finns det ett avgörande problem med sådant som bara mördaren känner till. Om det stämmer kan vi ju inte bedöma om det är sant. Det finns liksom ingen som kan bekräfta det. Lite lättare är det med sådant som bara några personer känner till och som den som är misstänkt rimligen inte känner till. Det går ju åtminstone att bedöma. Frågan är – i normala mordfall där ingen har erkänt – varför den misstänkte skulle avslöja sig genom att berätta om just detta. Det finns i populärkultur, främst i humoristiska och ironiska sammahang, en idé om utsagor som kan fälla mördaren: “Visste du att Mr J är död” -“Jaså, vem sköt honom?”. Hur vanligt det är med sådana avslöjanden i verkligheten har jag ingen uppfattning om. Däremot kan man lätt inse att som bevis väger de lätt.

I Bergvalls fall är det uttalanden om färg på balkonger, mönster på tröjor, födelsemärken och liknande som ansetts utgöra bevis. Att det är uppgifter som fler än mördaren känner till, är uppenbart. Alla i ett bostadsområde vet om att balkongerna hade en annan färg för några år sedan, men de är inte misstänkta mördare för det. Johan Asplunds föräldrar har avslöjat ingående kunskaper om sonens tröjmönster utan att de för den skull anses ha med hans försvinnande att göra. Det är alltså inte själva kunskapen som värderas, utan rimligheten i att Sture Bergvall skulle känna till dessa detaljer, om han inte varit på plats.

I ett vanligt mordfall finns det något slags teknisk bevisning, eller vittnen, eller annat att utgå ifrån. Det normala är då att den misstänkte nekar och försöker berätta sådant som talar emot att han eller hon vet något om morden. Det är inte så troligt att han eller hon skulle svara sanningsenligt på frågor om tröjfärg och annat. Men lek med tanken att en nekande mördare kan beslås med kunskap om födelsemärken eller tröjmönster. Hur långt skulle de bevisen stå sig då? Om den misstänkte, efter att konfronterats med betydelsen av sin kunskap, skulle svara:”jag skojade bara”, eller till och med: “ja jag var där, men jag mördade honom/henne inte”, skulle då tröjmönster eller födelsemärken eller vägbommar anses vara bevis som bortom rimligt tvivel visar på hans eller hennes skuld ändå?

Det tankeexperimentet ovan ska visa, är att de indicier som förekommer i Bergvall-fallet, inte har något egentligt värde utan ett erkännande. De är inte tänkta att bevisa mord, utan att styrka en berättelse.

Men hur är det då med faktauppgifter som tydligtvis fler kan ha än mördaren och som i bästa fall ka sägas ge stöd åt ett erkännande? Kan de alls ha ett värde i en rättegång? Jag har inte juridisk skolning, utan argumenterar endast för något slags allmänlogisk syn på bevis. Och med det som grund erkänner jag gärna att fakta som stöder ett erkännande absolut kan ha sin plats. Förutsatt att uppgifterna granskas kritiskt. Istället för att fundera på om uppgifterna ger stöd för berättelsen (kan det vara som han säger), bör angreppssättet vara det motsatta (kan det finnas någon alternativ förklaring till uppgifterna). Jag tror att man blir lite lurad av att det finns ett erkännande och en person som vill ta på sig skulden. I något slags missriktad “hellre fria än fälla”-inställning letar vi efter det som stödjer berättelsen istället för tvärtom.

När det gäller att bedöma en persons alibi, kan det däremot – för en lekman – verka rimligt att ta mer hänsyn till det som talar för att personens berättelse stämmer. Om det finns stöd för en berättelse som ger alibi, kan det räcka för att tvivel om skulden ska uppstå. Bedömningen att ett alibi kan vara sant kan vara lika intressant som den kritiska bedömningen av detsamma.

I ett av “Bergvall”-fallen, resonerade utredarna helt tvärtom, och letade efter brister i ett alibi för en person Bergvall pekat ut som medhjälpare. Det absurda är att de “bevis” som lanserats som stöd för Bergvalls erkännande, är betydligt svagare än de bevis som presenterats för “medhjälparens” alibi. Där finns vittnen, en sammanhållen historia och dokument som talar för att alibit stämmer. Något ens i närheten av lika starka bevis för det mord Bergvall fälldes för, har inte presenterats.

Man bortser alltså från stöd för en berättelse som visar att erkännandet åtminstone i den delen inte stämmer.

Jag återvänder gärna till tankeexperimentet att Bergvall inte hade erkänt. Tänk om endast de indicier som presenterats fanns till stöd för åtalet. Tänk också att åklagaren hade lanserat idén om en medhjälpare, mot Bergvalls nekande. Hade inte även rätt lösa stöd för medhjälparens alibi, sänkt trovärdigheten i åklagarens berättelse? Och hade man inte letat efter lite starkare bevis mot Bergvall än balkongfärger eller diffusa landskapsbeskrivningar?

Är det inte i själva verket rätt uppenbart att idén om att faktauppgifter i en berättelse alls kan utgöra starka bevis för en skuld, förutsätter ett erkännande? Och att det därmed är erkännandet i sig som ska stå i fokus och kritiskt granskas istället för att tas som sant om det finns minsta lilla stöd.