Är det mindre demokrati vi behöver?

Finns det frågor som det demokratiska systemet inte klarar av att lösa? Måste vi pausa demokratin för att lösa klimatproblemen? Ligger det något i att Kinas ekonomiska tillväxt och radikala miljöpolitik utgör ett bevis för att andra politiska system än liberala demokratier är att föredra? Det får vi verkligen inte hoppas! Låt oss inte ens prova.

Förslaget om en ”paus” förfäktas bland andra av Jörgen Randers, professor i klimatstrategi vid Oslo Universitet. Det bygger på en kritik mot en inbyggd kortsiktighet i de demokratiska länderna som i och för sig inte låter sig avfärdas utan vidare.  Det finns goda skäl att diskutera risker och brister med vårt demokratiska system, alldeles särskilt om den diskussionen leder till konstruktiva förslag om hur demokratin skulle kunna förstärkas och vitaliseras. Inte minst eftersom det faktiskt finns debattörer som på allvar ser auktoritära styrelseskick-  framför allt Kina – som ett föredöme.

De som lyfter fram Kina som ett föredöme i klimatfrågan, framhåller landets förmåga till beslutsamma och kraftfulla omställningar av det slag som anses krävas för att ”rädda klimatet” som det brukar heta. Visst är det bättre att Kinas politiska ledning intresserar sig för klimatfrågan än att den inte gör det, men mer imponerande än så är inte deras klimatpolitik.  I själva verket är det djupt obehagligt och en smula absurt att det överhuvudtaget finns någon som ser Kina som en förebild i något som helst politiskt avseende. Kina är en våldsam diktatur vars styrande parti vägrar distansera sig från Mao, en av historiens värsta tyranner och massmördare. Dessutom är landet inte ens särskilt framstående när det gäller klimatarbetet. Jag återkommer till det.

Jag kommer inte i det här sammanhanget ägna tid åt att argumentera för klimatfrågans betydelse, men deklarerar gärna att min utgångspunkt är att det verkligen är en ödesfråga och en av de allra viktigaste politiska frågorna, nu och i framtiden. För den som vill ha en nykter analys av betydelsen av tvågradersmålet, rekommenderas Johan Rockströms pedagogiska genomgångar, inte minst i hans sommar- och vinterprogram i Sveriges Radio. I den här texten koncentrerar jag mig på att argumentera för att världen behöver mer demokrati för att lösa viktiga frågor, inte mindre.

Idén om att demokratin är ineffektiv och att bildade eliter är bäst skickade att fatta beslut å folkets vägnar är inte en ny tanke, även om den möjligen blivit vanligare på senare tid.  Det handlar sällan om att avskaffa val eller om att förbjuda partier, utan om att varna för alltför stort politiskt eller folkligt inflytande i frågor som anses vara för svåra eller för viktiga för att politisera. Jag skulle vilja hävda att det är precis tvärtom: ju viktigare en fråga är, desto mer inflytande måste politiken och framför allt de människor som berörs, tillåtas att ha. Det gäller även miljö- och klimatpolitik.

I Sverige finns mycket av det som kännetecknar en liberal demokrati, inte minst när det gäller rättssäkerhet och yttrandefrihet. Vårt representativa demokratiska system är stabilt och fungerar på det stora hela taget bra, men den förutsätter också ett engagemang mellan valen och utanför partierna för att fungera optimalt. I det här avseendet finns det en del övrigt att önska i det svenska politiska klimatet. Våra representanter i riksdagen borde vara en tydligare del av en levande, vital och ständigt pågående debatt, snarare än brickor politiska spel som pågår i stängda förhandlingsrum. Viktiga frågor bör diskuteras ordentligt, olika förslag stötas och blötas på alla möjliga sätt i ett samtal där alla som är intresserade och/eller berörda är välkomna att delta. Särskilt om man tycker olika. Det skyttegravskrig mellan olika falanger som vi kan se i olika frågor, där ingen tar intryck av någon annan, är inte detsamma som en konstruktiv debatt. Den som bara försöker hitta mer eller mindre avancerade argument för den egna ståndpunkten och aldrig tar in vad någon annan tycker, kommer aldrig att utveckla sina åsikter och än mindre sina insikter i någon som helst fråga.

Lösningen på detta är inte mindre debatt utan mer. Vi vinner inte heller på att byta ut de styrande mot sakkunniga personer. Mer expertstyre är inte lösningen på våra stora samhällsproblem. Själva tanken på att den som är expert inom ett område också bäst vet hur man löser problem inom området, eller angränsande områden, är ogenomtänkt. Sådan kunskap finns inte. Sakkunskap är viktig, men den är inte allt. Det finns nästan alltid inbyggda målkonflikter i politiska frågor, där avvägningar behöver göras som kräver mer än sakkunskap. Det är inte upp till läkarna hur sjukvård ska organiseras eller en forskare hur utbildning ska administreras.  Vi kan inte utgå ifrån att experten, även om kunnandet finns, kan fatta beslut enbart baserat på kunskap. Vad betyder det ens att ett beslut är baserat enbart på kunskap? Det finns sällan lösningar som står över mål- och intressekonflikter och som vi därför kan låta experter utforma till allas fromma.

Det är ganska lätt att hitta exempel på misstag i mänsklighetens historia som har skett med experters försäkringar om att det är ”den enda möjliga lösningen” eller att något är ”helt ofarligt”.  Det kan gälla finanspolitik, miljöfrågor, säkerhetspolitik eller allt däremellan. Några av mänsklighetens stora misstag hade absolut kunnat undvikas om införandet och följderna hade utsatts för en offentlig granskning och debatt. Det är lättare att tänka sig sådana exempel än tvärtom:  att vi hade missat viktiga landvinningar därför att en folklig debatt hade satt käppar i hjulet. Människor i gemen är inte dummare än att de vet att de inte kan allt själva. Vi vill höra vad experterna säger, men vi vill hjälpa till med intresseavvägningarna. Att ta upp viktiga frågor till debatt är inte något som ökar risker, det minskar dem.  Den tankefigur som ser allmänheten som alltför dåligt insatt och därmed en bromskloss för viktiga och nödvändiga beslut, underskattar kraften i den samlade kompetensen hos vilken grupp som helst. Den som tror att gruppen allmänheten är sämre än experterna på vad som är rimliga intresseavvägningar, och hur man bör hantera målkonflikter, har nog bara inte funderat tillräckligt på sina argument. Allmänheten är inte mer egoistisk eller mer kortsiktig än politikern, företagsledaren eller experten. Vilka av dagens stora problem beror på att vi lät en hel befolkning tycka till om det som har lett till problemen? Vilka av framtidens stora utmaningar skulle förlora på mer debatt? Vad är det som talar för att den genomsnittlige medborgaren motsätter sig åtgärder för att minska vår klimatpåverkan? En eller annan oljearbetare står säkert på fossillobbyns sida, men inte mer än att erbjudande om jobb i solenergisektorn, eller en hygglig a-kassa i de länder som kommer att behöva skära ner sin oljeproduktion,  skulle råda bot på det.

De som i det här sammanhanget idoliserar Kina, kan behöva fylla på med lite nyanserade bilder av verkligheten. Det är inte så enkelt att Kinas politiska system tillåter dem att ta ledningen i framtidssäkrad miljöanpassning och hållbarhet. Först och främst är själva föreställningen att Kinas inskränkningar av normala friheter skulle vara ett rimligt pris för landets framgångar obehaglig, men dessutom är landets rykte som miljöföredöme starkt överdrivet. Det är sant att solenergi och vindkraft växer snabbt i Kina och att landets satsningar lett till en fantastisk teknisk utveckling på området som vi också har nytta av. Det stämmer också att de här satsningarna beror på att staten valt ut sol och vind som framtidsområden att satsa på. Men det är samtidigt ett faktum att Kinas konsumtionstillväxt äter upp de här förbättringarna med råge. Satsningarna på sol och vind minskar till exempel inte kolets betydelse annat än i relativa termer. I fasta siffror ökar Kinas kolanvändning. Att Kina satsar hårt på eldrivna bilar är förstås viktigt, men innan vi skriver hyllningstal behöver vi förstå att fossildrivna bilar än så länge står för merparten av den ökande bilförsäljningen, i faktiska tal. Utsläppen i Kina, inklusive koldioxidutsläppen, ökar kraftigt varje år.

Det finns ett par rimliga invändningar mot dessa påhopp på Kina: att en stor del av deras ökande utsläpp beror på konsumtionen i väst. Mycket av tillväxten beror på att exporten växer. Dessutom är Kinas generella välstånd och konsumtion under uppbyggnad och ännu en bra bit under nivån i väst, varför vi i väst har ett ännu större ansvar för hoten mot klimatet.

Båda invändningarna är giltiga och det är bara att erkänna att vi i Sverige lever ett liv som översatt till hela världen skulle kräva drygt 4 jordklot, medan motsvarande tal för Kina är drygt 2 jordklot. Det finns många problem med mätningarna av ekologiska fotavtryck, men inte värre än de som finns inom andra områden där vi tar olika mått på största allvar, till exempel när vi mäter BNP.

Haken är i all enkelhet att Kinas ekologiska fotavtryck är enormt om man jämför med deras BNP per capita. Sveriges dubbelt så stora fotavtryck ska sättas i relation till att vi har ett BNP per capita som är mer än 3 gånger Kinas. Det talar inte för att Kina har en politik som tillåter dem att förena tillväxt och låg klimatpåverkan. I själva verket satsar Kina på en politik som på flera sätt pekar åt fel håll och därför är ännu sämre än den vi bedriver i Sverige och flera andra västländer, genom att den fokuserar på lånefinansierad konsumtionstillväxt och på stora subventioner inom alla slags branscher  –  inte alls enbart till sådant som gynnar en hållbar utveckling.

Med tanke på de kinesiska tillkortakommandena  – vad är det som talar för att ett demokratiskt Kina hade varit sämre för jordens klimat? Den som förespråkar mindre demokrati som ett sätt att motverka kortsiktiga beslut, har helt enkelt en del kvar att bevisa. Är det inte istället dags att på allvar blanda in så många som möjligt av människorna på jorden i de frågor som har allra störst betydelse för framtiden? Det är kanske naivt att hoppas på att alla länder blir demokratiska, men vi kan åtminstone vara rädda om vår egen demokrati och arbeta på att utveckla den, istället för att hylla auktoritära regimer och deras beslutskraft.

Att bygga halmgubbe av Trump

Det är inte bara Donald Trump som är intressant som politiskt fenomen. Även kritiken mot Trump är värd att studera. Det finns mängder av rättvis kritik att rikta mot Trump, såväl när det gäller hans politik som hans val av rådgivare och, inte minst, hans svepande kritik mot medier. Därför är det lätt att förvånas över att  så mycket energi istället läggs på att kritisera Trump som person och på obekräftade anklagelser och överord om demokratins fall och hot mot världsfreden. Varför bygga ut Donald Trump till en fantasifigur att anklaga för allt möjligt, när det finns så många verkliga frågor att diskutera?

En god princip för politiska debatter är att hellre fria än fälla även sina meningsmotståndare. Det gör det lättare att komma in på riktiga diskussioner om riktiga frågor. Tänk tanken att Trump kanske inte är en krigshetsande narcissist på en 9 -årings mentala nivå, utan en rätt klassisk affärsman som faktiskt tror att han kan uträtta något. Jag ger mig gärna in i debatter med Trumpanhängare, men då med premissen att vi inte tycker lika, att det faktiskt finns politiska idéer och värderingar att diskutera. Man kan diskutera det förnuftiga i att dra sig ur Parisavtalet, att föreslå nedskärningar i redan rätt urvattnade socialbidrag till förmån för ökande anslag till militären, eller undra över hur bra det är att försvåra inresor från vissa länder. Men det är ju politiska förslag som går att debattera. Förslag som är tänkta att uppnå politiska mål som är tydligt kommunicerade.

Med det här synsättet blir det lättare att se vad som är vad i olika utspel och blir det lättare att förstå varför Trumps anhängare är ganska nöjda, trots alla bakslag. Det gör det också lättare att se det problematiska i att Trumps förslag inte bemöts med motargument, utan med svepande och generella idiotförklaringar av honom och hans anhängare kompletterat med jubel över juridiska motgångar. Det som redan finns att kritisera verkar inte räcka, så istället målar man upp en bild av något annat som man väljer att angripa. Begreppet halmgubbe brukar användas för företeelsen att angripa en nidbild av motståndaren och dennes åsikter istället för att bemöta de faktiska argumenten. Många av Donald Trumps kritiker verkar vilja klä Donald Trump i halm och attackera honom för något annat än den han är och något annat än vad som faktiskt har hänt. Som om verkligheten inte skulle räcka.

Ta bara alla anklagelser om att Trumpadministrationen infilitrerats av Ryssland. Hur kan rationella människor bygga upp en gigantisk konspirationsteori från så lite information? Förvånansvärt många i övrigt förnuftiga människor lägger krut på att misstolka allt som görs från Trumpadministrationens sida. Misstankar om rysk inblandning i valet ska förstås tas på allvar och utredas, men varför antyda att Trumps administration på något sätt är delaktig i denna ryska inblandning? Vad är det man tror? Att Trump är rysk spion? Att Trumps administration använt sig av ryska agenter för att vinna valet? Eller vad? Är det rimliga slutsatser av avslöjanden om att Flynn träffat en diplomat, eller misstankar om att svärsonen velat upprätta en kommunikationskanal till Ryssland? Vad är egentligen bekräftat? Vad tror man har hänt? Det är som om vi befinner oss i en konstant valrörelse där det viktigaste är att hitta något som kan sänka motståndaren.

Men varför försökte Trump annars få FBI-chefen Comey att lägga ner utredningen om säkerhetsrådgivaren Flynn? Och nog sparkades Comey efter att han inte följde Trumps uppmaning? Är inte det ett klassiskt exempel på övergrepp i rättssak? Kanske det. Det är i så fall allvarligt. Men i min bok räcker det inte som bevis för vare sig att ryssarna påverkade valet eller att Trump hade något med detta att göra. Ännu mindre för att tvärsäkert slå fast Trump bör ställas inför riksrätt.  I själva verket är dessa slags ogenomtänkta krav i nivå med det sämsta man hittar i Trumps eget tweetflöde.  Trump har rätt att avsätta FBI-chefen och avsättande är i sig inte bevis för något. Det är framför allt inte det yttersta beviset för att Trump bör anklagas för förräderi och ställas inför riksrätt. Beviskedjan ”varför skulle han sparka Comey om det inte var för att dölja något?” följt av ”varför skulle det finnas något att dölja om han inte gjort något skumt?”, håller helt enkelt inte.

Tänk tanken att Trump ansåg att Comey ägnade för mycket tid på idén om ryskt inflytande på valet och på Donald Trumps administrations inblandning i det, av det enkla skälet att han är övertygad om att det inte förekommit något otillbörligt. Det som hänt är redan känt, knappast olagligt och därför inte värt att lägga polisiära utredningsresurser på.  Om man föreställer sig att Trump är övertygad om att det läggs resurser på att utreda hans administration av politiska skäl, är kanske avsättningen av Comey inte lika märklig, om än hanterad på ett sätt som väcker uppmärksamhet.  Det är åtminstone en rimlig alternativ förklaring. Att Trump sedan trodde att demokraterna skulle bli glada var en missbedömning. Han gör många missbedömningar, Trump. Dessa kan man gärna ta upp och kritisera. Till det det behövs inga konspirationsteorier eller överdrifter.

Utöver överdrivna anklagelser, riktas också överdriven och ibland märklig kritik mot Trumps uttalanden och handlingar som mätta med en annan, mer neutral,  måttstock snarare hade kunnat uppskattas av långt fler än hans anhängare. Min förvåning angående detta – det upprepar jag gärna – beror främst på att det sannerligen inte råder någon brist på uttalanden och handlingar som är lätta att kritisera och svåra att förklara eller förstå.

Ett exempel på denna märkliga slags kritik är det utbredda raljerandet över Trumps okunnighet som är så vanligt bland intellektuella. Det suckas åt att han inte kan det diplomatiska protokollet och fnissas när han åker på bakslag för att han inte kan de politiska turerna. Det här von oben-perspektivet är djupt obehagligt och riskerar dessutom att bekräfta Trumps egen beskrivning av sig själv som folkets man, i strid med en politisk elit. Tycker verkligen alla att det viktigaste som finns är att man vet vilka lobbyister man bör träffa först, vilken statschef man får ringa upp eller vem som ska anses vara viktigast i senaten att få med sig på ett förslag? Ser de inte något positivt med att inrotade vanor och relationer bryts upp och omprövas? Min egen bild är att det här självständiga, lite rebelliska draget är en av få ljusglimtar med Trump. Om han hade något slags ödmjukhet kopplad till detta, eller ett rimligare sätt att bemöta dem som ifrågasätter hans göranden och låtanden, skulle jag till och med ha tyckt att det här var ett sympatiskt drag.

Mycket har också sagts om Trumps ökända förmåga att byta fot i alla möjliga frågor. När en person med en intellektuell utstrålning låtsas stå fast vid en sak, men praktiserar en annan, ger det sken av att allt är som det ska. Obama höll fast vid att Guantanamo skulle stängas, att klimatpolitiken behövde bli mer aktiv och att mänskliga rättigheter skulle vara vägledande för USA:s aktioner utomlands. Han höll vältaligt fast vid allt detta samtidigt som oljebolagen fick utökade rättigheter, Guantanamo fortsatte att hålla fångar fängslade utan rättegång och de amerikanska drönarattackerna mångdubblades. Varför är det en bättre hållning än att ändra vad man säger i takt med att man ändrar sitt handlande, eller tvingas ändra det? Varför måste varje förändring i attityd från en person vars politik man ogillar, mötas med misstro?

Låt oss ta dramatiken kring sjukvårdsreformen som Obama införde och som Trump vill avveckla. Ur en demokratisk eller för all del klassisk svensk synvinkel, borde det ha varit utmärkt att Trump i sitt första förslag ville behålla några av de viktigaste dragen i ”affordable act” (även känt som Obamacare). Det var i själva verket ett kompromissförslag, som troligen inte var väsensskilt från det som demokraterna hade tvingats genomföra om de haft makten. Mängder av förståsigpåare hånade förslaget och blev djupt skadeglada när det inte gick igenom. Nu läggs ett helt annat förslag fram, som är betydligt tuffare och mer i linje med det som den radikala högern kan acceptera. Alltså samma radikala höger som inte var nöjd med det första förslaget eftersom de tyckte att det innehöll för mycket av det som de kallar kommunism. Så uttrycker sig inte Trump själv, som istället vänder sig mot de skenande kostnaderna, alltså exakt det som bekymrar även demokraterna. Man kan raljera över att ogenomtänkta förslag lades fram, att Trump har för bråttom eller återigen om hans okunnighet om den politiska processen, men varför inte samtidigt erkänna hans förmåga att skaka fram kompromissförlag och att anpassa dem efter en politisk verklighet? Kan man inte i själva verket se en hel del av hans politiska gärning så här långt som en lång räcka av försök att genomföra förslag i den politiska riktning han utlovat men på de sätt som är politiskt möjliga?

Den politiskt motiverade kritiken finns för all del också, men den riskerar att skymmas av den onyanserade och osakliga kritik som går ut på att utmåla Donald Trump som en okunnig galning, trots att det som hittills hänt, visar på administrationens förmåga till anpassning till den politiska verkligheten och en vilja att få igenom förslag på det sätt som är möjligt, med respekt för det politiska systemet.

Kommentarerna kring de utrikespolitiska utspelen följer samma mönster: medvetna missförstånd upphöjs till konst, trots att det finns gott om riktiga frågor att diskutera. Den omskrivna doktrinen att man inte ska avslöja sina kort, att det finns ett värde i att vara oberäknelig, har vantolkats till att betyda att amerikansk utrikespolitik inte längre har en klar linje och att det inte går att lita på något som sägs. Det här är nästan märkligast av allt, eftersom den som har lyssnat på Trump kan hitta rätt tydliga röda linjer som nu fullföljs.  I en konflikt, däremot, eller i en situation med tydliga motsättningar, kan man inte alltför öppet visa vad man har för handlingsalternativ, eftersom det begränsar påtryckningsmöjligheterna. Det är vad Trump har sagt om medveten oberäknelighet. När det gäller vanliga internationella samarbeten eller handelsavtal, har Trump hela tiden hävdat att USA har ett bättre förhandlingsläge än vad som syns i resultatet av dessa avtal. Han pekar på att det finns bilaterala avtal där ensidiga tullregler tillåtits vara kvar och på eftergifter som inte åtföljts av särskilt tydliga krav. Det mesta som sker nu, sker helt i linje med detta. En del krav uppfattas av de flesta som rimliga: Krav på högre militärutgifter från NATO-länderna, krav på kinesiska sanktioner mot Nordkorea, med mera. Andra krav verkar helt orimliga, och tolkas då som utslag av oberäknelighet eller av  pur okunnighet, när de i själva verket är uppenbara förhandlingsutspel. Krav på tullar på varor från Kanada och Mexiko, krav på revalvering av kinesiska valutan, är helt uppenbara överdrifter i syfte att få en part till förhandlingsbordet. En taktik som uppenbarligen lyckats. Nafta ska förhandlas om och Kina har infört sanktioner mot Nordkorea och protesterar inte mot den ökande amerikanska närvaron i området.

Även det som kan räknas som politiska kursändringar av stora mått: Avhopp från klimatavtalet, tydligt parti för Saudarabien på bekostnad av Iran och en idé om att NATO ska arbeta aktivt för att motverka migration, är lätt att vara emot på politiska grunder. Men att en vald president i ett av världens största länder faktiskt genomdriver den politik han gick till val på, kan inte bara vara ägnat att förakta. Man kan åtminstone inte med hedern i behåll önska att Trump i dessa frågor ska byta fot utan att tänka efter, om man tidigare anklagat honom för att vara alltför ombytlig eller populistisk. Argumentera i sakfrågorna istället. Förklara varför Iran är en bättre partner till väst än Saudiarabien, fundera på vad du tycker att NATOs viktigaste uppgifter är och engagera dig i den politiska debatten istället för att haka på helt onödiga, överdrivna och i förlängningen fördummande hetsjakter på de halmgubbar som byggs kring Trump.

 

 

 

Många skäl att vara optimist inför utvecklingen i världen

Låt oss för ett ögonblick fokusera på allt positivt som händer i världen. Det kan kännas lite ovant, men det är nyttigt. Inte bara därför att vi alla mår lite bättre av att tänka på annat än problem och hot, utan därför att det finns goda skäl att på rationella grunder vara optimist om världens utveckling, såväl på kort som lång sikt.

En varningsflagga: den som mäter världens framgång i ständigt ökande konsumtion av varor och allt fler egna flygresor kan bli besviken. Förutom att detta mått på framgång innebär fler risker än möjligheter för välståndet i världen, finns det viktigare saker att fokusera på: fattigdom, krig, förtryck, klimatförändringar, sjukdomar, samarbete, demokratisk utveckling, mänskliga rättigheter, med mera. Inom de flesta av dessa områden går utvecklingen åt rätt håll, i några fall med hack i kurvan, i andra är utvecklingen spikrakt uppåt.

Jag menar dessutom att denna utveckling i världen högst påtagligt kommer att gynna Sverige. Vi har alla förutsättningar att fortsätta att dra nytta av allt positivt som sker i världen. Inom några områden ser jag stora problem som ännu inte är nära en lösning, men jag återkommer till dem i slutet av texten. Jag är faktiskt lite optimistisk även där.

Det finns massor av fakta som ger oss skäl att vara optimister, till exempel den statistik som återfinns hos Gapminder och som Hans Rosling brukar använda i sina föreläsningar och de uppgifter som återfinns i Johan Norbergs bok ”Progress”. Men det finns också anledning att använda enkla analyser och bedömningar baserade på det vi vet om konflikter, politik och mänsklig utveckling för att dra upp några troliga scenarier om hur framtiden kan se ut.

De källor jag nämnde, liksom annan lättillgänglig officiell statistik, visar att fattigdomen minskar extremt fort, att antalet krig är färre och dessutom mindre omfattande än någonsin och att praktiskt taget alla sjukdomar minskar. Det här gäller förstås framför allt i utvecklingsländer. Men det har bäring även på oss i väst. Med ökad levnadsstandard och minskade klyftor i världen, minskar också hoten mot Sverige. Vi kan fokusera mer på utveckling, samarbete och handel och mindre på krig och katastrofer. De konflikter vi för närvarande har i vårt närområde (Ukraina) och relativt nära (Syrien) påverkar oss förstås negativt nu. Vi blir direkt och indirekt påverkade, på många sätt, även om det inte går att jämföra med hur invånarna i dessa länder själva drabbas. Vilket perspektiv man än anlägger, är det lätt att inse att varje stabilisering av läget, varje steg mot eldupphör och fred, innebär en extremt positivt förändring. Även om Syrien splittras, eller återgår till en hård diktatur, kommer kriget sakta men säkert att avta. Det är redan inne på sitt sjätte år och bör rimligen vara  i sin slutfas redan av det skälet. Krig pågår inte i oändlighet och nu syns alltfler tecken på att Ryssland och Irans engagemang inte direkt motarbetas av USA eller Turkiet, samtidigt som Saudiarabien verkar fokusera på annat. Det vore därför inte förvånande om kriget tar slut under 2017. Men min optimism tar inte slut där. Erfarenheterna från Syrien och islossningen mellan USA och Iran, kommer att leda till att man börjar samarbeta även kring Afghanistan och kanske även på andra ställen. Resterna av IS kommer att flytta vidare, till exempel till just Afghanistan och Nordafrika, men deras framtid ser inte sådär oerhört ljus ut. De kommer inte att ha samma dragningskraft utan landområden och pengar.

Efter krigsslutet dröjer det troligen innan en liknande stor konflikt drabbar världen. Trenden med färre och mindre omfattande krig fortsätter. Vi blir inte av med dem, men de drabbar allt färre.

För den som oroar sig för terrorism och ett tilltagande ”religionskrig” finns det också tröst att hämta. Det islamistiska våldet har visserligen ökat, främst i väst, men även på andra håll. Etableringen av IS har fått oss att uppmärksamma ett problem som länge drabbat stora delar av världen. Det som får många att bli pessimister är de siffror som visar hur stort stöd extrema islamister har i stora folklager i flera länder. Salafisterna fick 25% i valet i Egypten. I andra länder (till exempel Pakistan) ser det ännu värre ut. Lägg därtill att den västliga antiislamistiska propagandan från högerextrema och nationalistiska rörelser gör allt för att bekräfta bilden av islamisternas inflytande, så får man lätt uppfattningen att Huntington hade rätt i sin beskrivning av den kommande striden mellan kulturer och religioner i sin bok ”The Clash of Civilizations”. Den som vill läsa varför Huntingtons analys är fel och möjligen farlig, vänder sig med fördel till Amartya Sen och hans utmärkta ”Identitet och våld”. Men Huntingtons bok innehåller också en intressant beskrivning av hur viktig ekonomisk dominans är för politiskt inflytande. Den som tappar i ekonomiskt inflytande, överför gärna sitt missnöje till den internationella politiska scenen, vilket öppnar för konflikter. Det är en anledning till att framtida konflikter får nya gränser.

Men jag lyssnar hellre till statsvetare, konfliktforskare och islamologer som kan berätta att den extrema islamismen måste ses som en relativt ny företeelse i de flesta länder där den frodas och troligen också som en parentes. Bland andra Jan Hjärpe förutspådde för två decennier sedan hur en ung generations längtan efter frihet i islamistiska diktaturer, obönhörligt kommer att leda till dessa regimers fall. I fallet kommer deras grepp att hårdna, deras islamistiska retorik att skärpas och deras aggressivitet mot omvärlden att öka. I Iran är invånarna så trötta på islamistiskt förtryck att propagandan mot väst inte fungerar längre. Det finns religiösa ledare i Iran som vill införa en sekulär stat för att rädda religionens rykte. Om man vill kan man se den senaste tiden tilltagande extremism och fortsatta förtryck i många muslimska länder, som en dödsryckning i kampen för fortsatt religiöst inflytande i en värld där allt fler längtar efter sekulära demokratier. Om den bilden är riktig, beror de ökande spänningarna i Huntingtons anda, framför allt på stora omställningar i den islamiska världen, snarare än på vad som händer här i väst. Läget kan ändras om de extrema nationalisterna lyckas samla fler till sitt förenklade budskap om en islamistisk kultur som måste bekämpas. Men hittills verkar väst stå pall. Invånarna i våra länder gillar visserligen förenklingar och drar gärna åt populism, men vi gillar också vår frihet och vår demokrati och låter oss inte luras till vad som helst i hatets namn.

Att väst står pall även i svåra tider, ger också anledning till optimism. Vi har gått igenom en stor ekonomisk kris, vi har drabbats av terrorism och vi har fått ett hårdare debattklimat, påeldat av en stark nationalistisk rörelse. Ändå. Inskränkningar av rörelsefriheten är begränsade och följer uppgjorda regler. Vi argumenterar med och mot varandra i mötesrum. Vi är oense om ekonomisk politik och flyktingmottagning inom Europa, men vi hetsar inte mot varandra, utan försöker samarbeta. Stabiliteten och kanske till och med trögheten i systemet och den resonerande tonen, står i bjärt kontrast till hur det går till i Turkiet eller Ryssland när dessa länders ledning tystar kritiker och fängslar obekväma oppositionella. Eller med andra ord: till och med ett EU i kris, med konflikter i vår absoluta närhet och med fullt av populister som vill söndra, håller en historiskt unikt hög nivå när det gäller mänskliga rättigheter. När i historien har fler européer haft större frihet och bättre ekonomi än nu?

Min personliga tes är demokratin håller för mycket påfrestningar om man har ett inkluderande och stöttande samhälle, inte minst ekonomiskt. De länder i Europa som har störst problem med extremister, är framför allt de som har ett svagt socialt skyddsnät. I Spanien däremot, som kom ur krisen relativt välbehållet, hade man stora inslag av socialt stöd när det gällde till exempel boende, från såväl privat som offentligt håll. Människor som blev arbetslösa fick uppskov med sina betalningar och andra fick offentligt stöd för att klara av dem. Naturligtvis fick också många flytta, men det aktiva stödet bidrog definitivt till att minska påfrestningarna och den sociala oron. Det värsta är dessutom över och vi är på väg mot bättre tider. Europa är starkt och vi som invånare är välutbildade, kapabla och generellt sett toleranta och öppna. Det är för tidigt att räkna ut Europa.

För den som hävdar att många i väst saknar ett tydligt mål eller något stort samhällsprojekt att engagera sig i, vilket leder till en rad av de psykosociala hälsoproblem som breder ut sig, kan jag berätta att det finns ett sådant stort projekt, som knappt har påbörjats. Låt oss kalla det klimatomställning. Uppvärmningen av atmosfären är förstås ett enormt hot, men lösningen innebär också en rad möjligheter. Aldrig har så många länder varit överens om ett så tydligt mål som FN:s klimatmål som antogs 2015. En del regeringar tar det säkert inte på tillräckligt allvar, men det räcker med att de flesta gör det för att effekten ska bli tydlig. Vi kommer obönhörligen att gå mot ett mer hållbart samhälle, där nya konsumtions- och produktionsmönster kommer att ta vid. Blandningen av småskaligt engagemang, statliga och mellanstatliga satsningar ger en unik blandning av lärande, samarbete och konkurrens. Den som undrar var framtidens arbeten finns, kan snegla en sekund mot solenergisektorn i USA. I maj 2016 var antalet solarbetare fler än antalet oljearbetare, drygt 200 000. Den här siffran gäller alltså arbetare – blue collars. Solenergisektorn är intressant på det sättet att den också ger jobb som går relativt fort att lära sig.

Ändå är vi bara i början av utvecklingen. Energisektorn utvecklas explosionsartat och det kommer att märkas även i Sverige. Det intressanta är att det här kommer att ske alldeles oavsett vilka statliga stöd som ges till solenergisektorn. För Sveriges del dröjer det lite längre, eftersom vi behöver effektivare solpaneler för att investeringar i stor skala ska vara riktigt lönsamt. Men i delar av USA och i Mellanöstern är solenergianläggningar redan idag det billigaste alternativet för ny elenergiproduktion. Därmed är utvecklingen ostoppbar. I år står solenergi för 1% av världens elproduktion, med en fördubbling varje år. Det här blir en ekonomisk vitamininjektion för de flesta länder i världen, med få negativa följder, men många positiva. Eftersom det dessutom ger möjlighet till snabb utbyggnad av småskalig elproduktion, kommer många utvecklingsländer att kunna elektrifieras i en allt snabbare takt.

Solenergiproduktionen och de följder den får för minskat beroende av fossila bränslen och tillgången till el i stora delar av världen, kommer att öka levnadsstandarden enormt och få oerhörda följder som knappast går att överskatta. Även maktförhållandena i världen ändras, när oljan blir ointressant åtminstone för elproduktion och kanske även för uppvärmning och som drivmedel för bilar.

Utöver de här större, pågående förändringarna, vill jag peka på några mer lokala eller specifika situationer som är värda att uppmärksamma ur en positiv synvinkel. Tanken med följande exempel är att påminna om att förhållanden inte är statiska. Destruktivt ledarskap försvinner. Relationer och samarbeten ändras. Vi är rätt snabba på att ta till oss riskerna med försämringar, men tenderar att glömma de positiva förändringar som rimligen väntar runt hörnet. Håll till godo:

Utvecklingen i Afrika. I flera afrikanska länder är utvecklingsoptimismen enorm. Det är också en kontinent där den politiska utvecklingen går i en demokratiskt riktning, om än från en låg nivå. Mugabe dör rimligen senast 2017. Oppositionen är förberedd. Även om mycket är förstört, finns det fortfarande en del som fungerar bra i Zimbabwe och landet kommer att utvecklas snabbt efter ett ledarskifte. De kommer att få hjälp av Botswana, som är en pålitlig demokrati och av Sydafrika, som trots problem med framför allt korruption, är en stabil demokrati.

Putin leder inte för evigt. Inte heller Erdogan. Visst finns det andra som är beredda att ta över stafettpinnen, men dessa två personifierar starka ledare som formar om sina länder till ”demokraturer”. De kommer att tappa i inflytande.

Islossningen mellan Iran och väst. Det minskar säkert inte förtrycket i landet, men ekonomiskt har det stor betydelse, liksom säkerhetspolitiskt. Ett starkare Iran, minskar Saudiarabiens inflytande. Med oljans minskade betydelse kommer Saudiarabiens roll i världspolitiken att bli mer rimlig. Saudiarabien är visserligen enormt till ytan och geografiskt mäktigt. Men ekonomiskt talar vi om ett land med en sammanlagd BNP marginellt över Sveriges och cirka 30 miljoner invånare. De har tillåtits spela en oproportionerligt stor roll i världspolitiken, med ett negativt inflytande på många plan. Utförsåkningen har börjat, men det kommer att bli allt tydligare under de kommande åren.

Sveriges utveckling. Sverige har en relativt ung befolkning ur ett europeiskt perspektiv. Vi har en bra skola, som snart klättrar uppåt även enligt PISA och god högre utbildning. Ett på det stora hela tryggt socialt klimat, fullt med risktagande entreprenörer och mängder med framgångsrika företagare inom alla nya områden. Flexibiliteten och utvecklingskraften är enorm. Vår ekonomi tyngs inte heller av en gamla slitna pensionssystem, som övriga Europa. Vi har redan reformerat det och står starka inför de investeringar, framför allt inom energiområdet som behöver genomföras.

Problemen då? Jag lovade ju att ta upp dem. Ja, på min rankinglista över världens problem återfinns på topp tre:

Klimatförändringarna

Antibiotikaresistensen

Risken för en finansiell kollaps

Jag har inte med terrorism eller migration bland de högst rankade problemen, trots att de också kan vara allvarliga. Men terrorism stöter vi på till och från och den vi ser nu är inte värre än den vi har haft tidigare. Den kommer att gå i vågor även framöver och hotar inte våra samhällen i grunden.

När det gäller migration kan jag inte se det som ett problem, framför allt eftersom hela världen satsar på reglerad invandring. Att inte alla kan flytta eller fly är ett problem för de enskilda personerna, och på marginalen ett hinder för utveckling i världen, men då pratar vi ju snarast om problemen som uppkommer genom alla hinder mot migration. I övrigt finns det en internationell asylrätt och en migration utöver det som varje land bestämmer eller kommer överens med andra om.

De tre hot jag rankade högst ovan, skrämmer mig däremot högst påtagligt. Som tur är finns det gott om anledningar att andas lite förhoppningar även när det gäller dessa.

Klimathotet har jag varit inne på. Där är en förändring på gång. Det är stort att så många länder kommit överens om att agera. Och även om en hel del kommer att backa och även om insatserna inte kommer att räcka för att undvika allvarliga problem, är bollen i rullning. Det folkliga stödet för insatser blir allt större och trycket på företag och politiker växer. Därför finns skäl att vara åtminstone lite optimistisk.

Antibiotikaresistensen. I takt med att allt fler penicillinsorter blir verkningslösa, blir allt fler vanliga sjukdomar dödliga. Vi har inte förstått vidden av detta ännu och under tiden matas djur med antibiotika i förebyggande syfte och släpps antibiotikarester ut i våra vattendrag. Resistensen ökar snabbt. Det är inte självklart att det här problemet går att lösa. Om vi inte får bukt med det, kan vi förbereda oss på att säga adjö till vårt nuvarande välfärdssamhälle. Vi får en dödlighet som liknar den på medeltiden och vi kommer vare sig ha råd med eller kunna upprätthålla annat än basala samhälleliga institutioner. Var hittar jag något positivt här? Kanske bara i en förhoppning om att den medicinska forskningen och det allmänna intresset av att lösa problemet kan ge internationella samarbeten och resurser som ger oss nya lösningar när det gäller bekämpning av bakteriesjukdomar.

Risken för en finansiell kollaps. Om det bara rörde sig om ett antal banker, vore jag inte så orolig, men vi talar om hur hela vårt ekonomiska system är uppbyggt på krediter. Det används varje år betydligt mer pengar än vad som kommer in i systemet. Ökningen av krediter har helt tappat sambandet med förväntad produktivitetsökning. Allt handlar om att få en avkastning som täcker kostnaden för en kredit. Så snart krediterna slutar att öka, får vi lågkonjunktur. Den senaste finansiella krisen löstes med fler krediter. Bankerna har inte täckning för sina lån. Nästan alla stater har underskott. De som inte har det har skulder. Det är normaltillståndet. Ovanpå det experimenterar vi med obligationer inom områden som är fullt finansierade, minusräntor för att trigga ännu mer krediter. En ekonomisk grundkurs berättar att den genomsnittliga avkastningen på kapital i längden inte kan vara högre än produktivitetsökningen. Ändå agerar alla som om det sambandet inte finns. Till och med Picketty, som anses vara en kritiker av det finansiella systemet, menar att den höga avkastningen inom finanssektorn borde fördelas bättre, genom skatter. Han har säkert rätt, men han glömmer att berätta att avkastningen som uppstått inom finanssektorn inte ens borde finnas och därför bygger på luftslott. En korrigering kommer förstås, som alltid. Jag rekommenderar ett hårt tag om hatten då det händer.

Den lilla ljusglimt man kan se här, är att kapitaliseringskraven på bankerna blivit markant högre sedan krisen. Och man kommer troligen att kunna låta banker gå i konkurs i framtiden. Korrigeringarna behöver alltså inte bara tas av skattebetalarna och bankkunderna, utan också av ägarna.

Jag återkommer med säkerhet med positiva beskrivningar om de områden jag har berört här och andra som dyker upp på vägen. Nu måste jag springa och köpa solglasögon för att inte bländas av den ljusa framtiden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Populism, demagogi och sanning

I någon mening behöver alla politiker och politiska partier vara populister, det vill säga beredda att anpassa sin politik efter de aktuella stämningar och åsikter som råder bland medborgarna. Det behöver inte vara något problem, så länge det finns en ambition att komma någorlunda överens med begreppen sanning och förnuft. Det är när populismen kombineras med karismatiska ledare som besitter demagogiska talanger, beredda att kasta all sans, balans och verklighet överbord för att vinna, som situationen blir riktigt farlig och demokratin hotas. Alldeles särskilt om de karismatiska ledarna utnyttjar något slags extremistisk opinionsyttring i samhället och bedriver en kampanj mot viktiga demokratiska eller rättsvårdande institutioner.

Extremism kan i sig vara farligt, men som tur är visar erfarenheten att extremistiska rörelser till sist har att välja mellan inflytande eller fortsatt extremism. Extremister som bildar partier blir oftast allt mindre extrema och normaliseringen fortsätter i de fall dessa partier får regeringsmakt. Det ställs helt enkelt andra krav på den som har ansvar och därför måste den som vill undvika ett misslyckande anpassa sig efter kraven.

Många tror i linje med detta, att den populistiske Donald Trump kommer att bete sig annorlunda som eventuell president, än han gör i valkampanjen. En hel del av dem som stödjer honom utgår helt enkelt från att han har förmågan att agera seriöst även om han inte berättar exakt hur han vill tackla olika politiska frågor. Det kan mycket väl stämma, men frånvaron av en konstruktiv agenda kombinerat med det ogenerade flirtandet med extremistiska strömningar, innebär en risk. Om han blir vald kan det visa sig att han inte alls har någon plan eller något ansvarsfullt sätt att hantera politiska problem. Det är det här som har hänt Boris Johnson med flera på Brexit-sidan i den engelska folkomröstningen. Naturligtvis fanns det seriösa argument för ett nej till fortsatt medlemskap, men många av de ledande nej-anhängarna hängav sig åt en helt skamlös populism. Det framstår till exempel som alltmer sannolikt att de kritiker hade rätt som såg Johnsons argumenterande för nej-sidan som ett led i en personlig karriärplanering. Men han hade inte räknat med att hans sida skulle vinna och att han därför skulle utkrävas något slags ansvar för fortsättningen. Även Nigel Farage, ledare för UKIP, verkar dra sig för att kliva fram och axla ansvaret för ”vinsten” i omröstningen. Det visar sig att de som lovat vitt och brett från nej-sidan, duckar så djupt de kan från ansvar nu när de vunnit.

Dessa populistiska demagoger lever på att kunna håna och smutskasta ”eliten”, som de menar blundar för verkliga problem och vägrar att se ”sanningen” som den är. De spelar på de enklaste känslorna hos dem som känner sig missförstådda och utanför och har svårt att växla över till en mer balanserad argumentation.

Boris Johnson har lovat britterna att ett nej innebär en bättre möjlighet att förhandla om medlemskapet, inte ett definitivt nej. Eftersom rätt få personer i EU och i Storbritannien tror att det skulle ge ett väsentligt annorlunda resultat än de nyss genomförda förhandlingarna om ändringar i EUs fördrag, har han inte något fog för det löftet. Det förutsätter att det förra avtalet inte var det bästa möjliga och att de övriga EU-länderna kan gå med på mer om britterna verkligen var på väg att lämna. Även om det skulle visa sig vara möjligt att förhandla sig till ett nytt avtal, beror det snarare på en djupt känd pragmatism inom EU, snarare än på skickligt hanterande från Johnsons sida. I själva verket står Johnson för den värsta sortens ansvarsflyende och opålitliga utpressarbeteende när han låtsas som om EU är något slags motståndare som Storbitannien måste kämpa mot för att få behålla sin självständighet. I själva verket sker varje närmande mellan länderna i EU genom fullt frivilliga överenskommelser mellan alla medlemsländer. Storbritannien har skrivit under varenda avtal, inklusive nu gällande EU-fördrag. De har också lyckats tillskansa sig en hel del undantag och står därför formellt utanför viktiga samarbeten inom flyktingpolitik, rättspolitik och valutasamarbete. Allt annat har Storbitanniens nuvarande eller tidigare regeringar skrivit under på. Naturligtvis kan en ny regering, företrädande en helt annan folkvilja, vilja gå ur samarbetet, vilket är själva anledningen till att artikel 50, som reglerar utträde ur unionen, skrivits in i fördraget. Det betyder inte att varje ny regering i varje medlemsland kan förhandla om villkoren i det befintliga fördraget närhelst de önskar. När Boris Johnson lanserar det som en övergripande idé är det inte bara mot bättre vetande utan det är också ägnat att förstöra samtalsklimatet för alla diskussioner mellan EU och Storbritannien under lång tid.

Det absurda är att Boris Johnson, om han nu är aktuell som premiärminister, knappast skulle driva sin linje på det sätt han påstår i den rollen. Det ännu mer absurda är att han, på hemmaplan, troligen skulle fortsätta hävda att han kämpar för britterna och att EU är en omedgörlig koloss. På EU-toppmötena skulle han istället rimligen föra de slags samtal som är möjliga att föra utan att bli utslängd.

Vi vet ju ännu inte hur Boris Johnson kommer att agera, men det finns andra exempel på skrupelfria populister som skaffar sig makt och klamrar sig fast vid den, utan att behöva tumma för mycket på sin image inför de egna anhängarna. Det senaste exempel är den polska regeringen, vars företrädare hånar EU och kräver frihet att göra vad de vill med sitt rättsväsende och yttrandefriheten i sitt eget land, samtidigt som de i  möten med EU försäkrar att de delar de grundläggande värderingarna och lovar att inte göra ytterligare inskränkningar.

Samma sak i Ungern, där Victor Orban orerar om den västerländska demokratins död och om behovet av större nationell självständighet, för att i näste sekund skriva under nya överenskommelser med EU. För att klara att leva med dubbla agendor, behöver dessa populister hitta egna informationskanaler och minska oberoende mediers inflytande. Kritik från dessa balanseras med hot och utfall mot kritikerna, från regeringstrogna medier och från enskilda informationsmedarbetare.  Det krävs inte något förbud mot mediers rätt att belysa andra vinklar (till exempel EU:s), istället driver regeringar med dubbel agenda en intensiv propaganda för att undergräva fria mediers förtroende och för att så split mellan de egna medborgarna och ”byråkraterna” i EU, trots att de som regeringsföreträdare är en del av den byråkratin.

Hur kan de som lever på att uppvigla ”folket” mot ”eliten” fortsätta med det när de sitter vid makten? Och är det inte ironiskt att just de som anklagar de etablerade partierna och politikerna för att blunda för en rad olika sanningar, är de som ljuger mest ogenerat för att vinna opinionen? Är det inte förbluffande att de som anklagar andra för att inte vilja ta tag i problem, gärna duckar för ansvar när det börjar brännas? Vem är det egentligen som blundar för sanningar? Vem är det egentligen som har dolda agendor och vilseleder folket? Är det den normale politikern som har som vallöften att arbeta i en viss riktning, eller den karismatiska demagogen som skjuter från höften och drar hem one-liners i hånandet av sin konkurrent?

Att detta slags populistiska politiker lyckas i unga demokratier som Ungern och Polen är i sig förvånande, men hur ska Boris Johnson klara att leva med dubbla agendor som eventuell premiärminister i Storbritannien, med dess tradition av extremt fri press och frispråkiga oppositonspolitiker? Svaret är att han inte kommer att klara det. Som borgmästare i London kunde han leva på att vara ett nytt slags politiker, skämtande och till synes tillgänglig, ständigt med en bitsk kommentar redo mot krånglet i EU, men också i landet. Borgmästartiteln är en roll som inrättades år 2000 och Boris Johnson är den andre borgmästaren i Londons moderna historia. Det är ett viktigt ämbete, men långt ifrån så bevakat som premiärministerämbetet och med mindre direkt ansvar för det dagliga politiska arbetet.

Min gissning är att Boris Johnson inte ställer upp till valet som partiledare i tories. Han vill nog hellre att partiet förlorar ett val först eller att förhandlingarna med EU brakar ihop. Att axla ett förvaltande ansvar för något pågående, är knappast något som passar hans profil. Som väl är, tror jag att både han och Farage, har tappat mycket på att tvingas backa från en rad löften och påståenden redan dagen efter folkomröstningen. De är kanske inte helt avklädda, men åtminstone lite skadeskjutna.

Jag gissar att inte heller Front National i Frankrike är särskilt intresserade av att vinna nästa val och bilda regering. Naturligtvis kan de, om de ändå vinner, försöka sig på att införa en nationalistisk hårdför politik och skydda sig med nya medielagar och förändrat domstolsväsende, delvis med hjälp av det fortfarande gällande undantagstillståndet, men det blir svårare för dem än för regeringarna i Polen och Ungern. Troligen skulle de misslyckas kapitalt med att förändra samhället i den riktning de påstår sig vilja, eftersom deras idéer inte bygger på verkliga behov och problem, utan på destruktiva förenklingar och ogenomförbara löften. Därmed riskerar de att tappa allt och att försvinna till nästa val. Kanske vore det bra om Front National vann valet och tvingades ta ansvar, så att den vulgära populismen avslöjas i sin oduglighet och människor kan börja längta efter de där gråa pragmatikerna igen.

För Donald Trump tror jag att det är så enkelt att han själv tror att han har tillräckligt på fötterna för att vara president och att han ska åstadkomma tillräckligt bra resultat för att slippa stå till svars för de värsta idéerna. Men blir han vald, kommer hans brist på politisk och internationell erfarenhet att ligga honom i fatet på ett högst påtagligt sätt. Såväl hans anhängare som han själv kommer att bli förvånade över hur snabbt det gick utför och hur snöpligt han tvingades avgå. Håll noga reda på vem som blir hans vicepresidentkandidat.

Det finns förstås en risk att populister på väg att tappa makten tar till det sista vapnet i sin nationalistiska arsenal och startar ett krig. Även det skulle de förlora på, men tyvärr efter lång tid och mycket lidande.

Långsökt att se risker för krig? Frankrike är blandat i åtminstone en handfull krig just nu, flera andra länder deltar i kriget mot IS i Syrien och Irak och var med och bombade i Libyen för bara några år sedan. Storbritannien har bedrivit egna krig på flera håll i världen och hade ett pågående lågintensivt inbördeskrig på hemmaplan för bara 30 år sedan. Det går inte att bortse från risken att ett Front National i regeringsställning propsar på utökade EU-insatser i Mellanöstern och Nordafrika när det börjar gå illa på hemmaplan. Om Tyskland inte vill se mer underskott på grund av krig och sätter sig emot, kan vi då vara alldeles säkra på att nyvalda nationalister i Tysklands södra delstater låter Front National utan motstånd hävda någon stollig nationalistisk idé, till exempel att Alsace måste få bli mer självständigt, men med de gamla gränserna, som inkluderar delar av Tyskland?

Hur vi hindrar vi allt detta? Vi måste ta debatten med alla slags demagogiska populister på alla politiska kanter, även dem som är närmast oss själva. Kanske särskilt de som är nära oss själva politiskt. Den viktigaste insatsen för var och en av oss är rätt enkel: betala för din tidning. Se till att det finns samhällskritisk journalistik även i framtiden. Och intressera dig för andra åsikter än dem som bekräftar din egen. Det är otroligt lätt gjort och du kommer att bli överraskad hur många vettiga personer det finns på alla politiska kanter.

Personligen tror jag det kommer att visa sig att västvärldens invånare gillar vanlig demokrati, frihet och seriös debatt bättre än destruktiva demagogers tomma löften. Det finns alltså goda skäl att vara optimist mitt i alltihop. Jag återkommer i ett inlägg om allt positivt som väntar i världen 2017.

 

 

 

 

De viktigaste frågorna är obesvarade

När Mehmet Kaplan avgick blev många förvånade över det stöd han har i Miljöpartiet och lika många irriterade över att paritets ledning inte tog avstånd från honom. Det som sagts och skrivits under processen väcker en hel del frågor och det som kommit fram har onekligen varit intressant, men inte främst av de skäl som angivits. Jag ska försöka förklara vad jag blivit intresserad av att veta mer om.

Det är rätt mycket av det här som följer traditionell drevuppbyggnad: ett reellt problem i botten, en tipsare, troligen med en egen agenda, avslöjanden i medierna, krav på avgång, skuldbeläggande av medierna från de granskade och till sist en snöplig sorti. Det som framför allt skiljer den här historien från andra historier av det här slaget, förutom den fortsatta uppbackningen av Kaplan, är att huvudpersonen erkänner alla sakförhållanden och svarar på alla frågor. Han tycker bara inte att det är fel. Små misstag här och där, men i stort sett ingenting han ångrar. Jag tycker det är lite uppfriskande med någon som står för vad han har gjort, ber om ursäkt när det är påkallat, erkänner misstag även när de inte finns bevis i form av inspelningar och litar på att det ska räcka. Nu gjorde det inte det, men det beror åtminstone inte på att han blivit påkommen med lögn, som i så många andra fall när politiker avgått. När jag lägger ihop det här med till exempel hans sätt att rakt på berätta om förslaget att sänka ränteavdraget, då han samtidigt avslöjade att finansdepartementet redan hade börjat räkna på detta, framträder en en liten del av den personlighet som jag tror ligger bakom hans popularitet bland många, inte bara i Miljöpartiet, utan även i de organisationer han har grundat eller lett. Han verkar vara en person som gärna står på sig och som ogillar att ljuga av taktiska skäl.

Det som är besvärande för honom är att han inte helt och fullt erkänner problemen med antisemitism i de organisationer han träffar. Man kan till och med säga att han bagatelliserar betydelsen av att ge legitimitet åt organisationer som antingen har en antisemitisk agenda eller som har medlemmar som är öppet antisemitiska. Det här är relevant och bra att det tas upp, liksom hela problematiken med att många, framför allt av dem som sympatiserar med palestinier, har en tendens att ta alltför lätt på antisemitism. Har miljöpartiet, direkt eller indirekt, ett problem med antisemitism? Hur ser det egentligen ut med de viktigaste muslimska organisationerna och deras eventuella antisemitism? Det här är intressanta frågor som journalisterna kunde ta reda på mer om. Beskrivningar av Milis Görüs och intervjuer med dem som leder och driver den organisationen vore intressant. Kanske inte nu, när sensationsjournalistiken riskerar att kväva all nyanserad information, men senare. Och varför får vi inte veta mer om den turkiska företagarförening som tycker att det är en bra idé att bjuda in ledaren för Grå Vargarna till middag?

Eftersom Kaplan inte på något sätt har mörkat vilka han träffar, vore det mycket intressantare att få veta mer om vilka slags organisationer det är, än hur många gånger de har träffats. Är kritiken mot dem riktig eller överdriven?  Om det inte vore för Mona Sahlins beskrivning av Milis Görüs som en djupt antisemitisk organisation, hade jag inte ens förstått att den var det. Journalisterna som leder debatterna, intervjuerna och till och med de som grävt, har inte berättat om detta. Att enskilda debattörer ”vet” hur det ligger till räcker inte för mig och det hade behövts att några journalister tog reda på mer. Istället slänger de hafsigt ur sig att ”de har fått kritik för”, ”de har anklagats för” och så vidare. Allra tydligast blev det när SvT avslöjade att Kaplan haft kontakt med en lobbyist från turkiska regeringen. Som om det i sig är komprometterande. De måste berätta mer för att jag ska bli upprörd. Det räcker inte att de berättar att det är ”en taktik” från den turkiska regeringen att skaffa sig kontakter i utländska parlament. Vi är många som inte är särskilt förtjusta i den turkiska regeringen, men varför är det allvarligt att en person i regeringen träffar deras lobbyister? Själva träffandet blir misstänkliggjort på ett outtalat och mycket insinuant sätt.

Eftersom många med mig, även bland kritikerna, inte har någon koll alls på de organisationer Kaplan träffat, blir kritiken också lite ihålig. Fakta blandas med tyckanden på ett sätt som gör att de viktiga frågorna försvinner. Om Kaplan utan omsvep säger att han träffar Milis Görüs då och då och uttryckligen säger sig inte vilja fördöma dem, men att de står långt ifrån honom politiskt, borde diskussionen lyftas från att gälla hur ofta han har träffat dem, eller hur han kommenterar ytterligare en bild från middagen där de var med. Så länge man påstår att Kaplan ljuger om vilka han kände på den berömda middagen, kommer inte diskussionen särskilt långt. Kaplan har från dag ett hävdat att han inte kände igen Grå Vargarnas ledare, men väl flera av de andra som anses komprometterande att träffa. Några av dem har han träffat tidigare, vilket han inte ens försökt dölja.  Journalisterna, men även oppositionen är så vana vid att politiker blåljuger om avslöjanden, att de fortsätter rapporteringen som om han hade ljugit. Det var det här Peter Eriksson uppmärksammade i en TV-intervju och minidebatt med Jan Björklund, när han menade att insinuationerna om att han ljuger och misstänkliggörande av hela hans politiska gärning på grund av detta, beror på hans bakgrund. Detta uttalande och partiledningens försvar av Kaplan tas som intäkt för att hela partiet är för mjukt mot islamister och antisemitism. Det är att gå ett steg för långt. Den viktiga diskussionen borde vara om Kaplan är för mjuk mot antisemiter och om Miljöpartiet är för tolerant mot dem som är det.

Om man har den ingången, blir diskussionen mycket mer relevant och intressant. Man kan dessutom hålla med både Jan Björklund som Peter Eriksson i den minidebatt jag beskrev ovan. Björklund talade om ett mönster av kontakter och uttalanden som pekar åt fel håll. Varje enskild sak behöver inte vara avgörande, men tillsammans ger de en bild av en person som inte tar trovärdigt avstånd från antisemitism. Peter Eriksson å sin sida, har uppfattningen att det återstår att visa att Kaplans kontakter leder till något problem för hans trovärdighet som demokrat och antirasist och att opposition och medier är för snabba med att stämpla honom. Det här skulle kunna vara ingång och upplägg för en intressant debatt, men det är inte där journalisterna hamnar. De vill inte ha flera steg att resonera om och de vill inte problematisera en fin skandal.

Jag håller alltså med Peter Eriksson om att Kaplan stämplas för hårt av personer som inte tar hans svar på allvar och som inte är särskilt intresserade av vad han tycker eller säger. Men jag håller också med Jan Björklund, som tycker att det finns för många frågetecken om det Kaplan säger och gör. Det som borde utredas är väl om han bara träffar personer och organisationer som lutar åt det antisemitiska hållet och hur han förklarar och försvarar det. Har han träffat representanter för Israel och lyssnat på dem? Tar han initiativ till att träffa meningsmotståndare på alla sidor? Eller låter han sig bara inviteras till dem som råkar höra av dig? Och vad är hans relation till den företagarförening som bjöd in till middagen?

Och om hans kontakter har en tydlig slagsida åt det religiösa, intoleranta hållet, hur ser Miljöpartiet på det? Det är ju inte alldeles självklart att man måste se det som ett problem. En person med sunda värderingar som har den typen av kontakter, kan vara just en sådan brygga som behövs mellan religiösa grupper och den sekulära politiken. Kaplan ses helt enkelt som en av ”The Good Guys” som är bra på just detta. Han är en av de toleranta, upplysta som har bra kontakter med dem som inte har en progressiv syn på jämställdhet och som inte fullt ut inser sekularismens förtjänster. Det är alldeles uppenbart att Kaplan inte är islamist. Det finns ingenting i hans politiska gärning som pekar på det och han har envetet, i alla sammanhang han varit verksam, betonat poängen med att tolerera andra religioner och att inte blanda ihop stat och religion. Det har varit ett genomgående tema i det mesta han har gjort. Att han som troende envetet och under hela sitt föreningsliv har förklarat att den som kräver respekt för sin tro också måste respektera andras, är väl omvittnat.

Att han inte har avståndstagande mot antisemitism i ryggmärgen ska vägas mot detta. Det är inte så troligt att man kommer att hitta några belägg för att Kaplan hyser antisemitiska värderingar. Inte ens i den famösa jämförelsen mellan Israels politik och 30-talets Tyskland, använde han begreppet ”förintelsen” eller blandade han ihop ”Israel” med”judar”. Det betyder å andra sidan att han noga övervägt hur han skulle uttrycka sig och just därför borde han ha funderat ut en annan liknelse än en som bygger på en antisemitisk tankefigur. Men egentligen är det inte uttalandet i sig som ger skäl till oro, åtminstone inte i mina ögon, utan misstanken om att han träffar så många personer som uttrycker sig öppet antisemitiskt, att han inte märker hur hans poäng går förlorad när han använder sådana uttryckssätt. Det kan också vara så enkelt att han anser att det är så uppenbart att han inte är antisemit, att han kan kosta på sig dessa slags jämförelser. I så fall behöver han arbeta på sin ödmjukhet.

Men även om Kaplan inte hyser antisemitiska värderingar själv, återstår problemet med risken att han legitimerar antisemitiska organisationer. Det är lätt att dela Mona Sahlins beskrivning av problemen med detta. Det är också därför det riktigt intressanta är vad till exempel Milis Görüs är för organisation och vad de gör. Och hur ett parti ska se på någon som har kontakter in i den organisationen. Är det en tillgång eller en belastning? Diskussionen i Sverige låter lätt lite provinsiell när man talar om att man alltid måste ta avstånd från alla som misstänks vara extrema. I en mer polariserad värld och med en växande skara personer som befinner sig utanför de etablerade grupperingarna, kanske vi måste börja se kontakter och diskussioner även med de extrema som helt nödvändiga. I en internationell kontext står våra riksdagspartier varandra mycket när och vi är inte vana vid att hantera kontakter med dem som står långt utanför. Jag säger inte att det automatiskt är nödvändigt, men jag menar att det är det här som är den viktiga diskussionen. Istället för att Kaplan ska svara på Nalin Pekguls svepande påståenden om han är islamist med en dold agenda, borde han få debattera med Mona Sahlin om var gränsen går för vilka organisationer man bör ha kontakt med. Då blir det lite stuns och nivå i debatten.

Istället får vi nöja oss med trötta insinuationer och uppjagade kommentarer om fel saker. Ibland mynnar det ut i ogenomtänkta ”guilt-by association”-resonemang som när Ebba Busch-Thor utan att blinka slog fast att en minister inte ska träffa islamister eller islamistiska organisationer. Kanske menade hon extremister bland islamister, kanske något annat. Men risken finns att hon faktiskt menar just islamister. Alltså personer som vill att islam tillåts styra politiken. Men att anse att det vore förkastligt att ens träffa personer som vill se mer islam i politiken, är i sig en extrem och intolerant inställning. Islamism i den här meningen är en fullt legitim ståndpunkt. som vi måste tillåta i ett demokratiskt samhälle och vars företrädare vi måste kunna ha en dialog med.  Det är en intressant paradox att den här åsikten förfäktas just av ett Kristdemokratiskt partis ledare.

Andra har kritiserat Kaplans syn på jihadister och på hans beskrivning av islamofobi. Det kan man förstås göra, men det är inte precis några extrema synpunkter och han är heller inte ensam om dem.

Miljöpartiets läxa i det här, borde vara att diskutera var gränsen för tolerans går. Jag är övertygad om att många i  partiet anser att det finns utrymme för personer som Kaplan, därför att kontakter och brobyggande är viktigt och att vi därför måste ta vara på fler av de fredliga och demokratiska krafter som finns bland religiösa, inte minst bland muslimer. Att han lever upp till partiets värderingar när det gäller synen på den sekulära staten, jämställdhet, fred och demokrati är partiledningen övertygade om och även att Kaplan själv inte är antisemit. Men hur tolerant man ska vara mot ett lite för lamt avståndstagande från antisemitiska föreställningar, återstår att besvara. Det kan finnas ett inbyggt problem i en tolerans som även omfattar personer som själva inte är lika toleranta. Respekten för olikheter är så stor att den leder till respekt även för dem inte själva respekterar olikheter. Kanske behöver man gå igenom vilka värderingar som präglar alla dem som fått förtroendeposter i partiet de senaste åren, eller som är på väg att få förtroendeposter. Även om man tolererar olikheter och högt i tak, kanske man ska slå fast gränser för vilka åsikter en partirepresentant kan ha när det gäller synen på Israel, på att tolerera hädelse, på jämställdhet, eller vad man nu vill ha för absolut gräns för åsiktsskillnader. Det är möjligt att man har koll på detta, men vissa uttalanden den senaste tiden, inte från partiledning, men väl från andra supportrar, tyder på en lite för stor tolerans mot antisemitiska figurer och strömningar, inte helt olika dem som Reepalu gav uttryck för under sin tid som kommunalråd i Malmö.

Med det sagt önskar jag att journalisterna kan lyfta blicken och börja granska de organisationer som förekommit i den här debatten. Hur ser de ut och vad gör de? Vilka företräder dem och vad säger deras medlemmar? Det är ett viktigt arbete som återstår att göra.

Rosengårdrapport II – riktiga terrorister

Bakgrund:
2009 fick vi – Försvarets Viktiga Grupp för Seriös Forskning på Riktigt – i uppdrag av ingen mindre än Regeringen att bekräfta att radikala muslimer också kan vara farliga. Det lyckades vi med genom att hitta personer i Malmö som inte bara visste vad de pratade om, utan som också kunde bekräfta att radikala muslimer finns och är lite läskiga. Särskilt i Rosengård.

Resultatet blev en omskriven rapport kallad: ”Rosengårdrapporten – rykten om hot mot demokratin i ett vidrigt område” Den blev ett riktigt klickmonster på sin tid.

Eftersom rapporten inte alls beskrev, eller kunde förutse, det som är på tapeten nu: terrorister som faktiskt utför attentat och personer som åker till Syrien för att bli IS-krigare, behöver vi ta fram en ny rapport, som kan slå fast att vi ändå kom fram till något väsentligt i den förra rapporten.

Kritiken
Den kritik som riktades mot Rosengårdrapporten handlade främst om hårklyverier om att vi presenterade svar på frågor vi aldrig hade ställt och drog slutsatser om sådant som inte hade kommit fram i vår undersökning. En del gjorde också ett nummer av att vi frågade explicit efter radikala muslimer i Rosengård och menade att det bidrog till att vi fick så många belägg för att det finns radikala muslimer i Rosengård. Men – som vi svarat i många debatter efter det: Det var aldrig meningen att rapporten skulle nå upp till de fancy-pancy krav som finakademiker ställer och förresten verkar vänsterfolk ha väldigt svårt att erkänna att det finns ondska även i förorten. Vi tänkte skriva ”bland invandrare” i förra meningen, men vi aktar oss noga för att peka ut någon specifik grupp. Förutom de icke specificerade muslimer i Rosengård som svepande beskrivs som samhällsomstörtande förstås.

Upprättelsen
Kritiken tystnade och vi har sent omsider fått upprättelse. Nu är radikal islamism en stapelvara bland artiklar och debattörer. Vi tror att vår rapport hjälpte till att öppna upp för den debatten. Det och att IS bildades. Och att talibanerna tog över allt mer i Afghanistan. Och att Sverige sedan dess deltagit i konflikter i Libyen, Irak, Afghanistan och Mali. Och att det förekommit flera islamistiska terrorattentat i Europa. Och att EU-länder deltar aktivt i kriget i Syrien. Men mest vår rapport.

Nu visar det sig dessutom att en misstänkt terrorist har bott i just Rosengård! Som vår rapport handlade om! Vad sa ni nu, ni kritiker! Vänsternaivisterna hade fel och vi hade rätt.

Visserligen skrev vi ingenting om just terrorattentat, men visst pratade vi väl en del om hot och våld och så. Dessutom använde vi ju ordet ”rekrytering” som blivit på modet sedan det här med IS-krigare kom in i bilden.

Tyvärr inser inte alla att vår rapport inte bara förutsåg alla dessa problem, utan också beskrev hur man skulle lösa dem. Inte på det tydliga och handfasta sätt som Mona Sahlin gjort senare, men på ett subtilt och underförstått sätt.

Nu vill vi ta tillbaka initiativet och därför genomför vi en ny studie, som ska resultera i en ny rapport, där vi bevisar att vi kan massor, inte bara om subtila och indirekta hot mot demokratin, utan faktiskt också om terrorism och andra saker som är lika aktuella och viktiga. 

Metod
Metod och metod. Vi gör som förra gången och hittar några insatta personer som jobbar i verklighetens Rosengård och så ställer vi lite frågor till dem. Vi breddar oss dessutom den här gången. Inte så att vi letar efter någon att fråga som bor i Rosengård, men däremot kommer vi att fråga en del experter på terrorism om hur det är där.

Vi kommer att hänvisa till viktiga källor inom SÄPO och olika europeiska underrättelsetjänster i perifera frågor som inte direkt har med vår rapport att göra, men som ändå visar på viktiga samband.

Det mest utmärkande för vår rapport är helhetsbedömningen. Vi är inte ute efter en torr akademisk text som problematiserar beskrivningar och intervjusvar eller som bygger på någon tråkig tolkningsmodell. Vår modell är helhet och sanning såsom vi känner den.

Handen på hjärtat: vi vet ju hur det ligger till. Allt som krävs är ju att hitta några som har riktiga kunskaper om läget på marken, som kan bekräfta det vi redan vet.

Avgränsningar
Den här studien handlar om hur radikal islamism kan leda till terrorism. Men eftersom det är så populärt med avgränsningar, smalnar vi av studien till att gälla: ”finns det radikala muslimer i Rosengård som liknar sådana som blivit jihadister eller terrorister eller som på andra sätt beter sig misstänkt”?

Fakta om Rosengård
Alla rykten om Rosengård stämmer. Det är fullt av utlänningar. Många är muslimer. Några fuskar med bidrag, säkert rätt många. Det finns drösvis med moskéer, ibland i källare. En del religiösa är fanatiska. Andra är rädda för fanatismen och vill inte att deras barn ska bli terrorister. Det är fakta.

Malmös snack om att mycket blir bättre i Rosengård och att kriminaliteten verkar minska på grund av det samarbete vi kunde berätta om redan i vår första rapport, ska vi inte låta grumla sikten. Det är rätt lätt att hitta skumma människor, rädda människor, fanatiker och utflyttade som kan bekräfta bilden av att det säkert finns riktigt farliga människor där också.

Våra frågor
I syfte att ge sken av öppenhet och transparens, berättar vi vilka frågor vi avser att ställa till de personer vi intervjuar. De exakta svaren kommer vi inte att publicera och inte heller någon sammanställning av hur många som svarat på varje fråga. Istället använder vi vår framgångsrika metod att sammanställa vår bedömning av svaren. Ingen är betjänt av att läsa sida upp och sida ner med exakta intervjusvar, eller ens en kategorisering av de olika svaren. Det här är komplexa grejer som vi tror det är bäst att vi sköter om. Dessutom kommer alltihop att bättre hänga ihop med våra slutsatser på det sättet. Nå, här är våra frågor:

  1. Vilka tecken på att det finns terrorister i Rosengård har du sett?
  2. Tror du att den extremism som finns i Rosengård, ökar risken för ett hårdare klimat/mer våld/bombattentat/terroristresor etc?
  3. Finns det människor (i Rosengård) som uppvisar just de kännetecken på islamism/jihadism/terrorism som vi har sett hos dem som utfört attentat i Europa? (skägg/falska leenden/vapen/ misstänkta väskor/avhuggna huvuden)
  4. Hur är det med rädslan för terrorism /stoltheten över martyrer bland invånarna i Rosengård?

Intervjupersoner
Vi återkommer till flera av de personer vi frågade i förra rapporten. Några av dem hade ju fantastiska insikter, som låg till grund för de delar av rapporten som verkligen gav matnyttig information. Men så har vi lagt till några andra personer också. Bry er inte om hur urvalet skett eller vilka som är nya. Det är 2 poliser, 6 som representerar kommunen på något sätt, 4 kan sägas vara professionella när det gäller ungdomar och ett hemligt antal arbetar med underrättelseverksamhet på hemliga ställen.

De här personerna har intervjuats genom en särskild metod som går ut på att man inte bara ställer frågorna, utan dessutom är mycket noggrann när det gäller att lyssna på svaren. Metoden har utarbetats av erfarna intervjuare och förhörsledare inom underrättelsetjänster runt om i världen och har därför ett hemligt namn. Vi har strikt och systematiskt följt vår intervjuplan, med undantag av de helt andra frågor vi lagt till spontant där det har varit motiverat.

Sammanfattning av intervjusvaren
Intervjusvaren visar att det ingalunda blivit bättre de senaste åren, utan snarare värre, samt att det sannolikt finns mycket farliga personer i Rosengård. Det här är det viktigaste av det vi har fått veta genom vår unika intervjumetod:

  • Några – och dessutom ett ökande antal – är verkligen rädda för terrorister
  • Nästan alla känner någon som ser ut som en terrorist
  • Trångboddheten gör att många tvingas flytta från sina familjer, till exempel till Syrien, där de riskerar att bli avhumaniserade
  • Några källarmoskéer är inte riktiga moskéer utan hätska värvningsklubbar styrda av IS. De ligger inte ens i källare, utan finns överallt, framför allt på webben.
  • Kriminalitet och vapen har alltid funnits i Rosengård, men det upplevs som värre nu, när de finns i händerna på terrorister
  • Det säljs alltmer konstgödsel i Sverige, men i Rosengård finns inga koloniträdgårdar alls
  • Många ungdomar går inte i skolan som de ska. Antagligen tittar de på IS-filmer istället.

Analys
Analysdelen – vår hemmaplan! Luta er tillbaka och njut, för här blir det åka av. Som vanligt är det inte lätt för ett otränat öga att se kopplingen mellan själva studien och vår analys, men det bevisar bara hur oumbärlig vår kompetens är när rapporter av det här slaget ska tas fram.

Av intervjusvaren och våra hemliga underrättelsekällor kan vi dra slutsatsen att det finns minst 15 personer i Rosengård med avsikt och förmåga att begå attentat i Sverige eller övriga Europa. Det är inte så troligt att de spränger något i Rosengård, även om man inte ska utesluta det, med tanke på olycksrisker och alltmer bråk mellan muslimska grupper.

Därutöver finns det mellan 27 och 11 000 personer med kopplingar till Rosengård, som har avsikt men inte förmåga att begå attentat. Med tanke på hur lätt det sägs vara att lära sig tillverka bomber, kan man tänka sig att de flesta av dessa snabbt kan skaffa sig även förmåga att begå attentat.

Hur många som har förmåga, men inte avsikt att begå attentat är lite osäkert, men enligt våra källor är det tillräckligt många för att inge oro av andra graden, vilket betyder att det inte är någon idé att reagera om man ser något misstänkt.

Malmö och Rosengård hamnar på en sammanlagd risknivå som är lägre än i Aleppo, men högre än det var i centrala Köpenhamn för 50 år sedan. Åtminstone om man begränsar sig till risken för islamistisk terrorism utförd av personer med kopplingar till Rosengård. 

Åtgärder
Våra intervjupersoner, som har faktiskt kunskap om vad som fungerar, säger att man måste agera på flera sätt och med olika metoder för att hindra terrorismen att växa i Rosengård.  Den lite annorlunda tonen i punkterna nedan, beror på att det är våra intervjuoffers oskolade synpunkter som tillåts komma fram helt oredigerade. Det här är vad de framför allt säger om läget och framtiden:

Den aktuella flyktingsituationen har mycket lite med terrorister i Rosengård att göra, eftersom praktiskt taget alla som identifierats som våldsbejakande extremister är födda i Europa.

Att Rosengård långsamt blir tryggare och att den synliga kriminaliteten minskar är utmärkt, men det är inte säkert att det minskar risken för att terrorister gömmer sig där. Möjligen på sikt, eftersom det förbättrade läget långsamt leder till större förtroende för polisen och därmed ett bättre samarbetsklimat.

Man måste fortsätta att ta de familjer på allvar som varnar för att deras barn har blivit extrema.

De samarbeten som vuxit fram mellan SÄPO, Polisen och kommunen bör fortsätta att utvecklas, gärna på det sätt som samordnaren mot våldsbejakande extremism har föreslagit.

Så, nu när vi utan egentlig förvanskning citerat de viktigaste förslagen från våra kunniga intervjupersoner har vi faktiskt levererat en del verkliga insikter. Men vi kan ju inte släppa rapporten utan att vinkla till det på något meningslöst sätt på slutet. Låt oss därför avsluta med att varna för att terrorister kan komma från, eller resa till Rosengård även framöver och att man gör bäst i att känna till det och lyssna på oss. Annars kan det gå som förra gången.

Förstår de verkligen inte vad de bidrar till?

Det gick så fort. Debatten om flyktingar, migration, integration och terrorism slog över, från att ha varit vad jag skulle kalla öppen och liberal, till att bli inskränkt och hätsk. Vi som varit oroliga för den danska debatten, en ond cirkel där migrationspolitiska åtstramningar bekräftat ett hätskt samtalsklimat, som i sin tur lett till ytterligare tuffa politiska utspel, vilka öppnat upp för en tolerans mot ännu  hätskare tonläge, har nu fått se svenska debattörer och medier springa ikapp och om de danska motsvarigheterna. Ju fler som tar över det ”invandringskritiska” språkbruket och anammar problembeskrivningar och förhållningssätt från dem som tidigare ansågs vara extrema, desto mer drivs Sverige i en intolerant och fientlig riktning liknande den vi har sett i öst- och centraleuropa.

Åsikter som jag tidigare skulle ha gissat kom från uteslutna Sverigedemokrater, uttrycks nu av ledarskribenter, debattörer och politiska företrädare praktiskt taget överallt. Vem som helst kan idag kläcka ur sig att det varit fri invandring till Sverige, att ”mainstreammedia” mörkar problem med invandring och ovanpå det skylla terrorhotet på migrationen till Europa.

Invändningarna mot dessa uppfattningar är många och jag ska inte ägna det här inlägget åt att bemöta dem. Jag vill bara peka hur svårt det har blivit att föra en nyanserad debatt, när huvudfåran förflyttats så långt så fort. Det paradoxala är att det finns seriösa debattörer som anser att det är den nuvarande debatten som är nyanserad och sund, medan vi för ett år sedan håll på överdriven ”snällism” i en alldeles för snäv åsiktskorridor. För mig, som redan tidigare ansåg att media hade en slagsida åt en negativ beskrivning av muslimer, flyktingar och förorter och att klagomålen på den snäva korridoren var överdrivna, är den inställningen häpnadsväckande. På sätt och vis vore det bra om jag hade fel – att dagens debatt är öppnare och bättre speglar opinionen i dessa frågor. Om det inte är opinionen som har svängt, utan debattklimatet som blivit öppnare, går det att se liter mer positivt på utvecklingen. Tror man på öppen debatt och demokrati, lönar det sig inte att gnälla om att andra tycker ”fel” – det är bara att kavla upp ärmarna och ge sig ut och argumentera.

Problemet är bara att användandet av vissa begrepp och accepterandet av vissa verklighetsbilder i sig bidrar till en förråad debatt. Och eftersom den utvecklingen går så fort, är jag på riktigt orolig för att tiden för upplysta samtal håller på att rinna ut. Gränsen för vad som anses rimligt att föreslå tänjs hela tiden åt det repressiva hållet, inte bara i kommentarsfält och i ”alternativa” medier, utan av politiker, opinionsbildare och journalister. Jag försöker intala mig att det är sociologiskt intressant och allmänbildande att på plats få betrakta hur det går till när medborgarna i ett land frivilligt stryper sina fri- och rättigheter och utmanar principer om likhet inför lagen. Vi är redan bra nära att tycka det är rimligt att låsa in människor utan att de är misstänkta för brott och utan att det rör sig om asylsökande som har fått avslag och ska utvisas, till exempel medan asylprövningen pågår. Det är inte otänkbart att vi inom kort inför allmänna DNA-prov vid gränsen, för personer som ser ”utländska” ut. Ännu lättare att tänka sig är ett förbud mot att uttrycka sitt stöd för IS eller annan våldsbejakande islamism. Allt det här naturligtvis med de bästa intentioner. Inlåsningen av asylsökande kan motiveras med risk för ”kaos” eller ännu hellre att det sker ”för deras egen skull”. När hotet från högerextremister blivit för stort, till exempel.  DNA-proven tas naturligtvis för att slippa få in brottslingar, i värsta fall terrorister. Att mörka personer som är födda i Sverige också får lämna DNA-prov, förklaras med att id-kort och pass inte räcker: de har ju visat sig vara förfalskade alltför ofta. Men personer av mer uppenbart svenskt ursprung kan av praktiska skäl undantas. Deras pass eller ID har knappast stulits för användning av personer med helt annan etnicitet, kan man hävda. Begränsningar av yttrandefriheten kan motiveras med att man vill ha något instrument att sätta dit ”rekryterarna”. Goda syften, hemska åtgärder.

Vi går obönhörligen i den här riktningen om vi inte ser upp. Det vilar ett tungt ansvar för opinionsbildare och debattörer som tar över vinklar och språk från högerextremistiskt håll och därmed hjälper till att legitimera dessa. Det handlar om hur framför allt, men inte enbart,  vissa borgerliga politiker och borgerliga tidningars ledarsidor uttrycker sig och den aningslöshet med vilken deras bidrag till språk- och perspektivförskjutningen levereras.

Naturligtvis måste även vi som kritiserar denna utveckling vara uppmärksamma och inte i onödan undvika viktiga debatter eller etikettera vissa åsikter av det enda skälet att vi inte tycker om dem. Det finns mängder av borgerliga debattörer som diskuterar problem utan att falla i de fällor jag talar om här. Flera av dem är i grunden positiva till invandring, de tror på människor, men de är skeptiska till Sveriges och framför allt till vänsterns sätt att tackla problemen. Bland andra Alice Teudoresco och Tove Lifvendahl räknar jag gärna hit. Sedan har vi ett antal personer som levererar seriösa inlägg och pekar på verkliga problem, men som genom uttryckssätt och brist på proportioner riskerar att trampa snett. Hit räknar jag till exempel Nuri Kino. Till sist har vi personer, inte minst politiker, som medvetet trampar över för att flirta med den opinion som det vet finns. Förutom de flesta Sverigedemokrater, vill jag räkna till exempel Ebba Busch-Thor och Lars Adaktusson till den kategorin.

Nuri Kino har skrivit mycket intressanta artiklar som bland annat uppmärksammat förföljande av kristna, inte bara i Syrien och Irak, utan här i Sverige. Det förekommer hot, våld och trakasserier mot kristna för att de är just kristna, vilket Nuri uppmärksammat. Det är utmärkt. Han behöver inte i varje bokstav eller varje mening ta ansvar för att hans text kan tas till intäkt för föreställningen att muslimers våld mot kristna är det största problemet på våra flyktingförläggningar. Problemen finns och man måste inte berätta att muslimer också hotas och förföljs varje gång man beskriver ett annat problem. När han däremot i en artikel gav sig på att skriva om problemen med falska identiteter bland kriminella i Sverige, använde han sig inte av journalistik eller något slags normal kritisk granskning. Istället var det anekdotiska argument som användes för att driva linjen att svenska myndigheter blundar för problemen och att vi låter kriminaliteten i det här avseendet flöda. Ämnet är intressant och skulle förtjäna uppmärksamhet från fler. Men i och med att Nuri inte undersöker omfattningen, utan endast läser en dom som en enskild polis rekommenderat och citerar enstaka tjänstemän lite godtyckligt, samtidigt som han nämner att han fått den viktigaste informationen från Merit Wager, som han beskriver som ”samhällsdebattör”, gör han sig skyldig till en farlig glidning och normalisering.

Merit Wager är visserligen samhällsdebattör. Hon är också noggrann med att på sin blogg påpeka att hon inte stödjer någon viss politik eller driver någon egen linje, utan endast beskriver verkligheten. Hon framhåller också, och är uppmärksammad för, att hon har iklätt sig en roll som språkrör för tjänstemän på migrationsverket.

Allt detta får hon gärna göra. Hon får hemskt gärna skriva sin blogg också. Hon har uppenbarligen uppriktiga ambitioner och tar uppgiften att hålla sig till sanningen på allvar. Om alla gjorde det, skulle mycket vara vunnet. Däremot är det alldeles uppenbart att hon driver en tydlig linje, mot Sveriges tidigare hållning i migrations och invandringsfrågor. Vad är nu problemet med det? Nuri kan väl hänvisa till vem han vill? Och hon är ju samhällsdebattör, något annat har han inte sagt. Absolut. Men det finns ett problem. Merit Wager är inte bara en debattör med en agenda. Hon driver dessutom denna agenda utan några journalistiska ambitioner. Hon är inte en kritisk motsvarighet till ”Expo”. Redaktionen på Expo hymlar inte med att de har en agenda och driver en linje: mot främlingsfientlighet och intolerans. Den viktiga skillnaden mellan Expo och till exempel enskilda debattörer utan journalistiskt ansvar, är att de senare inte kontrollerar uppgifterna de publicerar. När Merit vidarebefordrar vad personer på migrationsverket säger, gör hon just det. Hon kontrollerar inte det de säger. Läs gärna hennes blogg, så förstår ni snart vad jag menar. Som av en slump är det till exempel framför allt kritiska medarbetare på Migrationsverket som kommer till tals genom Merit. Inte de som gillar Andes Danielssons sätt att leda verket, eller de som till och med sökt sig dit på grund av hans sätt att axla rollen som Generaldirektör. Förutom bristen på kontroll, finns det alltså inte heller någon ambition att spegla olika uppfattningar.

Alltså: att citera Expo vore som att citera vilken nyhetsredaktion som helst, eftersom det är en nyhetsredaktion. Att citera en privat bloggare som Merit Wager är att ge legitimitet åt spridandet av lösa åsikter i en given riktning. Hon kan sägas representera en strömning som är vanlig i USA, i vilken man säger sig beskriva verkligheten som den är, inte som den beskrivs av eliter och mainstreammedia och där begreppet sanning därför relativiseras. Dessa bloggare måste få finnas och jag erkänner gärna att Merit Wager genom sina källhänvisningar och citat, har högre ambitioner än vad till exempel jag eller de flesta andra privattyckare har med sina alster. Men ingen skulle heller komma på tanken att se vanliga åsiktsbloggar som något annat än lösa inspirationskällor.

En helt annan kategori är opinionsbildare som har inflytande genom sina tidigare engagemang. De har också möjlighet att ta ansvar, om de vill hålla nyanser och en hyfsad debatt vid liv. Det är till exempel besvärande att Adelsson-Liljeroth inte inser vad deras sätt att uttrycka sig betyder för att legitimera och normalisera tidigare extrema hållningar. Och att våra nyhetsmedier inte orkar hålla en rågång mellan saklig debatt och propaganda när de följer upp det hela. Missförstå mig inte , naturligtvis får Ulf och Lena Adelsson-Liljeroth ha vilka åsikter de vill om vilka frågor de vill. Man behöver inte ens låtsas vara upprörd för att de har dem. Man kan till och med dela dem. Men man får inte utan vidare acceptera att de köper uppdelningen av medielandskapet i  ”mainstream”-media och alternativa medier. Som om de i något avseende vore likvärdiga. Det här är inte början på ett sluttande plan, det är exempel på en debatt som hamnat långt  utanför alla sluttningar. Redan genom att jämföra nyhetsredaktioner med sanningsrelativistiska propagandakanaler, har man legitimerat extremism. Genom att anamma beskrivningen av ”mainstream”-media som en elitistisk konspiration för att få folk att ”tänka rätt” bidrar man till att urholka förnuft, och i förlängningen respekten för yttrandefrihet och demokrati. Jag överdriver inte. Bilden av den smala åsiktskorridoren som hindrar sanningen från att komma fram får vara hur sann den vill. Men jag har hittills inte sett någon av de större vänstertidningarna eller någon politisk företrädare argumentera för att förbjuda ”Avpixlat”, eller ens ”Realisten”. Däremot har Merit Wager argumenterat för att Mehmet Kaplan borde avsättas som riksdagsman därför att han jämfört dem som åker och krigar med IS, med dem som åkte och krigade i Finland under vinterkriget. Hon är inte ensam. Så, vilka är garanterna för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet? Är det alla ”kritiker” som står bakom ”alternativa medier” och ”sanningssägande” bloggar? Jag vet åtminstone var jag anser att man kan hitta den bästa beskrivningen av verkligheten. Särskilt i kontroversiella frågor. Alla som delar den uppfattningen, borde vara lite mer noggranna när de avgör vad som är seriöst och förnuftigt, och var man troligast hittar sanningen. När du har köpt extremisternas argument, har du också bidragit till nedmonteringen av det som gav dem utrymme från början. Tro inte att de kommer att vara lika generösa tillbaka.

 

Företag utan företagsanavar

Under ”dotcom”-eran på 90-talet, räknades alla möjliga sorters företag med något slags försäljning via webben till kategorin IT-företag. Ett misslyckat klädföretag som Boo.com attraherade riskkapital genom att räknas som just ett ”dotcom”-bolag, där värderingen baserades på kunskap om hur man bygger en databas av möjliga kunder, snarare än kunskap om inköp, lager och distribution av de varor man ville sälja. Den kunskapen fanns istället hos de traditionella postorderföretagen, som med tiden kom att värderas allt högre i takt med att de skaffade sig kunskap om marknadsföring och försäljning via webben.

Lärdomen är att Boo.com med flera inte bedömdes efter vad de var, utan efter vad de utgav sig för att vara.

Även idag finns det företag som påstår sig vara något annat än de är. De säger sig erbjuda ”plattformar” eller vara ”förmedlare”av tjänster i den nya delningsekonomin. Den nya delningsekonomin är modern, ligger i tiden och aktörerna i den antas inte kunna bedömas på samma sätt som man bedömer andra företag. Ett av de mest kända exemplen är über, men även airb’n’b och varför inte det tidiga Pirate Bay kan räknas hit.

Über är ett bra exempel på problemen med att låta företag definiera sin egen verksamhet. Själva idén att låta privatpersoner köra varandra är det inget fel på. Den är definitivt en del av den ekonomiska trend som kan kallas delningsekonomi. Haken är att den idén inte utan vidare kan kombineras med traditionellt företagande där ägande, varumärkesbyggande, tillväxt och vinst är viktiga mål. Man kan inte rida på alla de möjligheter och fördelar som företagsbyggandet ger, utan att ta det ansvar som följer med detta. Über bygger sitt varumärke på att erbjuda tjänster, men vill inte erkänna att det är deras tjänster. De påstår på allvar att de inte säljer taxitjänster, utan att de förmedlar kontakter mellan privatpersoner som vill köra, respektive vill ha skjuts.

För den som med mig tror att fri företagsamhet och konkurrens är bra, ligger det nära till hands att avfärda frågan om definitionen av über som oviktig. Företaget har kommit på ett användarvänligt sätt att beställa resor som uppenbarligen uppskattas. Det måste bejakas om vi inte ska fastna i ett gammaldags industriellt sätt att se på världen. Att traditionella taxiförare protesterar betyder inte mer än när de gamla flygbolagen klagade på konkurrensen från lågprisflygen på 90-talet. Om vi får problem med skatteuttaget, kanske det är skattesystemet som borde justeras, gärna i riktning mot att man lagligt kan ta betalt för småtjänster utan att deklarera för dem. Vi kan inte knyta upp hela statens verksamhet på att affärsverksamheter måste vara uppbyggda som de alltid har varit, med en statisk syn på företag och medarbetare, arbetsgivare och anställda. För den som förespråkar höga offentliga utgifter kan högre skatter på konsumtion vara en lösning, som dessutom också ligger i tiden.

Allt det där låter sig sägas, men har inte mycket med über att göra. Varje gång jag ser en debattartikel som tar über som exempel på ett nytt slags företagande, tänker jag att de verkligen har lyckats lura upp hela världen på läktaren med sitt prat om sig själv som något annat än ett taxi- och transportföretag. I själva verket skulle de inte ha något värde alls, eller kunna locka någon att använda deras appar, om de inte sågs som en leverantör. Poängen med über nämligen inte bara att det är lättare att använda deras appar än att fråga efter efter skjuts på twitter eller på något chattforum, utan att det är någon som står bakom alltihop. Vi som konsumenter är vana vid att det finns någon bakom varje funktion eller en tjänst, som tar ett ansvar för att funktionen eller tjänsten faktiskt finns och att den kan levereras. Vi är skeptiska till reklamtexter och allmänt självberöm från företag, men så snart det dyker upp en klickruta med texten ”boka här” eller ”beställ”, utgår vi ifrån att någon tar hand om bokningen eller beställningen. Vi skulle bli irriterade om en beställning på ”bokabord.se” inte betydde att bordet faktiskt blev bokat, särskilt om vi får en bekräftelse. Om resturangen berättade att de inte hade hört talas om ”bokabord” när vi kom dit, skulle vi rikta våra klagomål mot den som står bakom appen. Vi litar på att den som påstår att vi kan beställa eller boka något genom dem, också tar något slags ansvar för att det går att beställa eller boka genom dem.

All affärsverksamhet bygger på förtroende. Affärsverksamhet som är automatiserad och opersonlig, kräver ännu högre grad av uppbyggt förtroende. Förtroende kan förtjänas över tid, genom att beställningar tas om hand och tjänster levereras på utlovat sätt till utlovat pris. En webbadress eller ett företagsnamn kan också vinna förtroende genom att ge ett intryck av ansvar och pålitlighet. Det finns ett antal attribut som vi känner igen från andra företag och webbadresser vi kan lita på. Information om tjänsterna, prisuppgifter, villkor, uppgifter om betalningsalternativ är exempel på sådana attribut. Det hjälper till om webbsidan är pedagogiskt och användarvänligt uppbyggd och om man hela tiden får information om var man är i beställningsprocessen. Lägger man dessutom till kontaktuppgifter, support, reklamationsmöjligheter, etcetera, hamnar man högt i förtroendeskalan, vilket leder till att vi vågar beställa. Ett företag kan därför rida på det rykte om pålitlighet som andra företag byggt upp genom användande av dessa attribut. Det är här über kommer in i bilden. De använder sina appar och sin webbsida för att inge förtroende på precis det sätt vi är vana vid från leverantörer av varor och tjänster. Det är i själva verket deras kunskaper om vad som får kunder att vilja köpa tjänster via webben som ligger bakom det mesta av deras framgång. Allt talar dessutom för att de faktiskt tar ansvar på precis det sätt vi är vana vid från moderna, kundtillvända företag. Att de dessutom sätter priser, tar betalt och ansvarar för avtalen med förarna, pekar entydigt i riktning mot att det är über som ansvarar för verksamheten som erbjuds.

Men varför är de då så känsliga mot att betraktas som ett taxi- eller transportföretag? Kan de inte uppskatta att de som taxi- eller transportföretag hittat så smarta och flexibla logistiska lösningar att de kan konkurrera på vilken marknad som helst? Det gör de inte, utan ägnar istället mycken energi åt att förklara att de inte är en traditionell leverantör av tjänster. Det kan finnas flera skäl till detta. Ett är att det ger bättre image att höra till ett helt nytt slags företagande, istället för att bara vara en förnyare inom taxibranschen. Ett annat är att man inte behöver ta ansvar för förarna om man inte är deras arbetsgivare. Personligen tror jag att det är det senare som väger tyngst. Det är dessutom det som gör att hela idén kan ifrågasättas som en modell för framtiden. Man kan inte bygga sitt varumärke på en struktur man inte vill stå för. Vill man förmedla samåkning mellan privatpersoner, kan man inte ha en tjänsteleverantörs webbsida, med priser, betalningsfunktion och support. Missförstå mig inte, jag anser naturligtvis att det är bra med prisuppgifter, kontaktuppgifter, betalsystem som fungerar och möjlighet att välja olika slags bilar att åka med. Men om ett företag har allt detta, tar emot all betalning och betalar ut en prestationsbaserad lön till förare som de har upprättat avtal med, så är de inte bara en tjänsteleverantör, utan också en arbetsgivare. I mina ögon är det ganska uppenbart att über är ett taxi- och transportföretag, som genom kreativa anställningsformer och prestationsbaserad ersättning kombinerat med moderna tekniska lösningar hittat en nisch som kan vara mycket intressant för framtiden. Kanske till och med vägledande för  framtida företag. Men de måste erkänna att tjänsterna är deras, liksom anställningsavtalen. De måste följa regler och betala skatt efter de regler som gäller i varje land.

Låt oss jämföra med en annan bjässe i delningsbranschen: airb’n’b. Airb’n’b har också varit i blåsväder och ifrågasatts av den bransch de konkurrerar med: hotellbranschen. Till skillnad från über är airb’n’b en förmedlare av tjänster och inte en leverantör. De gör detta tydligt på sin webbsida och lånar inte heller de attribut från leverantörer som jag beskrev ovan att über gör. Det betyder att air’b’n’b inte bekräftar några bokningar och inte heller bestämmer några priser. Betalningen går genom airb’nb, men istället för att hålla hemligt för köparen vad säljaren får, är de öppna med att det är säljaren som sätter priset och att de själva tar en serviceavgift för förmedlingen.

Men inte heller Airb’n’b kan anses vara utan ansvar för den uthyrning som sker i deras namn. jag menar att det är självklart att de bör ha koll på lagstiftningen i de olika länder där de är verksamma och att de bör samarbeta med skattemyndigheterna och informera uthyrarna om vad som gäller. Den dag de börjar ha egna prislistor och ta en egen prisrisk i uthyrningen, samtidigt som de bekräftar bokningar direkt på sajten, påstår jag att de har gått från att vara förmedlare till att vara leverantör av bäddplatser.

Varför behöver man alls fundera på vem som är leverantör? Jag menar att det är helt centralt på vilken marknad som helst, att man vet vem som är ansvarig: vem det är som säljer en vara eller en tjänst. Det kan vara en privatperson eller ett företag. Om det är privatpersoner, ska inte företaget låtsas vara ansvarigt och om det är ett företag, får det inte smita från sitt ansvar. Den som säljer en vara eller en tjänst, kan mycket väl skaffa sina varor och tjänster från privatpersoner och ända vara säljare. Ta en försäljare av begagnade bilar som exempel. Om en firma utger sig för att sälja bilarna, blir de säljare, med det ansvar som följer. Även om bilarna säljs på provision och hela betalningen utom provisionen går till säljaren, är det bilfirman som är ansvarig för affären om de ger oss anledning att tro att de är säljare. Om vi däremot hittar en bil på en annonssida som Blocket, vet vi att det är den som annonserar som är säljare, och inte annonssidan. Det gäller även om sidan bara skulle innehålla bilar och även om säljaren och/eller köparen betalade provision på överlåtelsebeloppet. Men den dagen Blocket börjar ta emot beställningar på bilar och skriva avtal med säljarna om villkoren för försäljning, har vi hamnat i ett annat läge.

Jag hör till dem som anser att detsamma gäller gamla Pirate Bay. De hävdade att de bara erbjöd en teknisk plattform för privatpersoners länkande till varandras filmer och musik. Genom deras tekniska lösning kunde en film hämtas från en rad olika personer och sedan sättas ihop till en hel fil hos den som ville höra eller se innehållet. På det sättet var det inte någon enskild person som bjöd ut en film eller ett musikstycke till allmänheten, utan en programvara som letade efter snuttar bland uppkopplade privatpersoners datorer. Fiffigt kan tyckas. Och rent tekniskt är det intressant. Rättsligt är det lite svårare att frigöra sig från tanken på att Pirate Bay försörjde sig på att erbjuda rättighetsskyddat material gratis genom sin webbplats. De hade reklam för filmer, kategoriseringar och sökfunktioner. Länkarna fanns på deras sida och den som ville ladda ner något från sidan, behövde inte ens känna till vad som hände när man anslöt sig eller hur filmerna kom till den egna datorn. Det var bara att följa instruktionerna, klicka och titta. Ur användarnas synvinkel var det mycket lite som skiljde Pirate Bay från senare tiders piratplatser som ”Swefilmer” eller ”Dreamfilm”. Det var ju precis därför de kunde få betalt från annonsörer. Deras värde bestod just i att de erbjöd ett enkelt sätt att se på film gratis.

Jag är gärna med och lyfter blicken: vad ska vi har för skattesystem i framtiden för att stimulera tekniska lösningar för delning, byten och köp av tjänster mellan privatpersoner? Ska vi kunna samåka mot betalning skattefritt upp till en viss summa? Hyra ut våra lägenheter? Även för kommersiellt driven korttidsuthyrning? Jag tror det är läge att testa lite nya former, så länge vi inte går på de enkla finterna som kommer från de företag som gärna uppfattas som lika pålitliga som traditionella företag, utan att behöva göra något av det jobbiga som normala företag måste göra: ta ansvar, betala skatt, ha rimliga arbetsvilllkor med mera. Använd dem gärna, men öppna ögonen för vad de faktiskt är.

 

Om ett par försök i SvD att förklara det här med terrorism, fanatism och ansvar

Debatten blir alltid lite tillspetsad efter dramatiska händelser, som den i Paris. Den som vill läsa ännu en vinkel om vem som egentligen är ansvarig och vem som har fått det hela om bakfoten får här min version serverad.

Ivar Arpi, som i mina ögon är skyldig till en hel del märkliga uttalanden om såväl flyktingkris som IS, hade en mycket intressant artikel i SvD tisdagen den 17:e. Han presenterade resultat från attitydmätningar som visade på en hög grad av fanatism och intolerans bland personer i Europa som identifierar sig som muslimer. Det här är mycket intressanta uppgifter, som förtjänar uppföljning och fördjupade studier. Jag hör i och för sig till dem som alltid misstänkliggör undersökningar som tendentiöst verkar bekräfta vad någon gärna vill ska komma fram (Jag menar inte att Ivar Arpi vill det, utan den som beställt undersökningen), men det är på inga sätt oviktigt om det finns många människor i Sverige och övriga länder i Europa som anser att religiösa regler är viktigare än lag och att deras egen tolkning av den egna religionen är den enda rätta. Det här är naturligtvis inte förbehållet muslimer. Fråga sjundedagsadventister om deras uppfattning och Guds lag kontra Sveriges lag, så blir resultatet troligen ett liknande. Om det är någon skillnad i religiositet mellan kristna immigranter och muslimska, får man knappast veta genom en sådan här undersökning. Jag tycker inte heller att det är så viktigt. Att man fokuserar på graden av intolerans och fanatism bland muslimer snarare än bland kristna i Europa idag, är inte så konstigt med tanke på att det finns jihadistiska rörelser som utövar terror i vår närhet. Den kristna terrorn finns naturligtvis också, men eftersom den inte brukar betecknas så, blir jag tvungen att återkomma till den i ett annat sammanhang, när jag har möjlighet att förklara. (I korthet går det ut på att till exempel Breivik i allt väsentligt skulle kunna ses som en kristen terrorist, i det att han hänvisande till en tempelorden i krig mot dem med fel tro)

Låt oss stanna vid intoleransen och fanatismen bland dem som räknar sig som muslimer. Det lilla fåtal som aktivt stöder IS, kan visserligen vara farliga, men det är inte dem sådana här undersökningar tar fasta på, eftersom det stödet är svårt att mäta. Det intressanta är istället de personer som mer allmänt anser att religion är viktigare än lag och de som säger sig omfatta den ”enda sanna” tolkningen av en religion. Man behöver egentligen inte vara särskilt religiös eller särskilt fanatisk för att uttrycka sig åt det håller i en undersökning. Det behöver inte heller vara ett bevis för att man omfattar något slags samhällsomstörtande ideologi. Däremot kan man utan vidare se det som tecken på korttänkthet och för lite praktiserande av kritiskt tänkande. Om den egna tolkningen av religionen är den enda sanna, behöver man till exempel inte ha religionsfrihet. Det avslöjar också en märklig brist på ödmjukhet inför livsåskådningsfrågor, kombinerat med ett avslöjande om en tro på en ”sanning” utanför människors förnuft och tyckande.

Att forska vidare i vilka som förfäktar de här attityderna och var de finns vore en välgärning. Jag blir inte förvånad om de flesta personer som svarar åt det här hållet finns i samma regioner och stadsdelar som den mer uttalade fanatismen frodas. Ungefär på samma sätt som högerextremism är vanligare i de sociala grupper och i de sammanhang där träning i intellektuell ödmjukhet och tolerans inte hör till vardagen. Det för oss vidare till frågan som väcks av Torbjörn Elensky i en artikel i SvD, praktiskt nog publicerad den 17 november även den. De som utvecklat en världsfrånvänd syn på tolerans och som omfattar delar av den världsbild som fanatiker sprider, är i själva verket medskyldiga till att möjliggöra terrorism, hävdar han. Han säger att terroristen själv är mest skyldig, med påhejare av fanatism i en tät cirkel runtomkring som goda tvåor. De som tyst accepterar det som sker, därför att de misstror andra och alltför okritiskt delar vissa av fanatikernas beskrivningar, blir därefter skyldiga. Han jämför intressant nog med nazismen, där det var tydligt vad nazisterna ville under lång tid utan att någon stoppade dem. Och precis som man inte kan skylla denna förutsättning för nazismens framväxt på Versaillefreden, kan man inte skylla framväxten av jihadistisk terror på Väst, eller på social utslagning. Här någonstans stöter resonemanget på patrull. Vad som skulle kunna vara ett intressant inlägg om dogmatiska föreställningar, om intolerans och antiintellektualism och dess betydelse för att fanatismen kan frodas, faller ihop i en exempellös fantasilöshet och brist på perspektiv. Det finns väl ingenting som hindrar att de här cirklarna kring fanatikerna existerar, samtidigt som sociala faktorer spelar roll och Väst bär åtminstone något ansvar genom sitt agerande.

Jag anser att var och en har ett mycket stort personligt ansvar för sitt agerande, för vilket tankegods man göder och för hur man uttrycker sig. Den som bor i Sverige och samtidigt bejakar jihadistisk terror är inte bara ute och cyklar rent intellektuellt, hen är dessutom historielös och kortsynt. I ett samhälle utan Sveriges frihet och tolerans skulle den personen inte kunna uttrycka sina åsikter om vare sig samhälle eller om sin personliga tro. Att hoppas på att något samhälle ska upprättas som inte tillåter konkurrerande ideologier eller olika religioner, eller ens alternativa tolkningar av ens egen religion och som dessutom råkar stå för exakt just det man själv tror på. är precis så naivt som det låter. I själva verket kan de bara bo i ett fritt samhälle – som Sverige – om de vill ha chansen att förverkliga sina liv i enlighet med sin uppfattning. Men de får också leva med att andra lever sina liv efter sina respektive uppfattningar. Det är nedsidan. Men eftersom alternativet är att även de själva måste anpassa sig efter någons dekret, borde valet vara enkelt. Alltså: ju mer fanatiska åsikter, desto mer rädd borde man vara för att leva i ett fanatiskt land. Det gäller jihadister såväl som nazister.

Jämförelsen mellan nazister och jihadister görs av Elensky också, men med ett par skillnader. Bland annat talar han inte om jihadister, utan om islamister. Inte fanatiska islamister eller våldsbejakande islamister, utan kort och gott islamister. Det är en farlig glidning, som låter förstå att alla som vill blanda politik med religion är att jämföra med nazister. Jag är inte heller ett stort fan av att blanda religion och politik, bland annat av de toleransskäl jag beskrev ovan. Men att rakt av beskriva islamism generellt som lika farlig som nazism tycker jag är att ta i. Det är som om nationalism rakt av skulle jämföras med nazism. Har inte exemplet i Tunisien visat att demokratisk islamism kan finnas? Alltså genom partiet Ennada som vann ett val, tog fram en ny författning och sedan lämnade ifrån sig makten när de förlorade nästa val.  Tyvärr utgör de väl ett undantag, men ändå.

Så till det sociala utanförskapet och Västs ansvar. Tror inte Torbjörn Elensky att följderna av Versaillefreden och de enorma skadeståndskraven på Tyskland efter första världskriget, på något enda sätt låg till grund för mottagligheten av en populistisk ledare med en förenklad världsbild och tydligt utpekade syndabockar? Ökar inte intoleransen i ekonomiska kristider och riskerar den inte att öka mest bland dem som på olika sätt är marginaliserade, alldeles särskilt om någon utnyttjar läget för att sprida propaganda? Har inte samhällets förmåga att fånga upp social oro och social utslagning något alls att skaffa med radikalisering eller människors känsla av delaktighet i samhället? Är det bara en slump att politiska rörelser som tar avstånd från samhället och som använder skarpare retorik kring de problem de identifierar, har en tendens att växa till sig i tider av ekonomisk tillbakagång? Varför skulle det inte vara ett politiskt ansvar att undanröja det man kan av denna grogrund för avståndstagande från samhället? Annars finns det väl inte något politiskt ansvar för någonting, utan endast det privata ansvaret hos varje individ. Elensky är förstås fri att tycka det, men om han gjorde det ännu tydligare, så kunde det bli en mycket intressant diskussion.

Åsikten att Väst inte har något som helst ansvar för att terrorangreppen som riktas mot oss, är spännande. Jag har aldrig hört någon som hävdar att terroristen själv är fri från ansvar på grund av Europas och USA:s utrikespolitik. Däremot är det allt fler som öppet pekar på att IS bildades efter USA:s insats i Irak. Det innebär väl åtminstone något slags ansvar? Det ständiga stödet till Saudiarabien från alla Västmakter spelar väl också någon roll. Liksom krigen i Afghanistan och de amerikanska drönarattackerna runt om i världen. Det är här perspektivlösheten kommer in. Man bör fördöma dödandet av oskyldiga, och det är rimligt att avfärda terroristattacker som fega handlingar, för vilka det finns ett antal personer som är ansvariga. Men man kan inte med trovärdighet hävda att terroristerna nu sett till att blanda in oss i ett krig och att Europa, precis som tidigare USA, nu är i krig mot terrorismen på grund av dessa attentat. Sanningen är ju att Europa och USA sedan rätt länge är engagerade i krig, inte nya slags krig mot en ny sorts krigare, utan i vanliga gammaldags krig om landområden, makt och inflytande. Även Sverige har deltagit. I Afghanistan, Libyen, Mali och Irak. I Irak visserligen endast som rådgivare, men ändå. Och visserligen på ”rätt” sida, men ändå. Man strider väl alltid på den sida som är rätt? Det pågår ett inbördeskrig sedan över 5 år i ett land vid Medelhavet, alldeles i Europas närhet. Till det kriget har vi (=USA och Europa. Bland andra) skickat pengar och vapen till alla möjliga aktörer. Det är inte mer än två år sedan svenska riksdagspolitiker tyckte att det vore en bra idé att exportera mer vapen till oppositionen i Syrien. Som tur var satte våra strikta vapenexportlagar stopp. Men svenska vapen finns där ändå, från tidigare leveranser och leveranser till andra länder. Många av dem finns alldeles säkert i IS händer nu. Varför anser Torbjörn Elensky med flera, att det är helt orimligt att se på det som händer som att en liten del av det sedan länge pågående kriget i vår närhet, som vi dessutom på flera sätt är delaktiga i, nu har spritt sig till Europa? Kan man inte se angreppet på civila som en militär strategi från en väsentligt svagare fiende, som inte har skuggan av en chans mot militära mål? Det blir inte smakligare för det, men är det inte så det är i krig?

Ovanpå det kommer de civila offer som följer av europeiska och amerikanska krigsinsatser som görs, men som vi inte gärna talar om. Slå gärna upp hur många civila offer det hittills blivit av USA:s drönarattacker de senaste åren. Hur många oskyldiga barn som har dött, till exempel. Edward Snowden har förklarat att man identifierar dem man vill döda genom deras mobiltelefoner. Om någon annan håller i telefonen eller någon står för nära, stryker den med.

Det här kan låta som en klassisk relativisering av det slag Elensky kritiserar och som han så träffande kallar ”whataboutism”. Han menar att så snart jihadistiskt våld kommer på tapeten, finns det personer som vägrar uttala sig om det som just hänt, utan som istället relativiserar det hela genom att ta upp helt andra saker, som drönarattacker eller Europas inställning till muslimer. Det är klart att jag riskerar att falla i den fällan, men det känns inte lika farligt om jag gör det, som står på Västs sida, som om någon gör det för att försvara IS. Jag hoppas nämligen att Väst vinner. Jag ser hellre att svenska vapen används mot jihadister än mot oss i ett terrordåd. Vi har mer gemensamt med Frankrike än med någon av de grupper som strider i Syrien. Därför kan jag inte gärna anses gå någons ärenden när jag påminner om att det kanske ändå finns ett ansvar från Väst. Jag behöver inte påminna om att terrorismen är hemsk, det gör dygnet-runt sändningarna i alla medier tillräckligt bra. Men vem uppmärksammar bombningen av drygt 100 lastbilar i Syrien i helgen, direkt efter terrorattacken? Det stod om den också i SvD den 17:e. Det var ett referat från en artikel i New York Times som berättade att Frankrike och USA hade bombat ett antal lastbilar med olja på väg till Turkiet. Där skulle oljan säljas på svarta marknaden. Att bomba dem är ett sätt att såra IS ekonomi. Men det är faktiskt också ett sätt att döda människor. Minst 116 personer, räknat med en förare per lastbil. Några av dem kanske var IS-krigare. Andra var rimligen personer som körde för pengar eller var tvingade att köra. Det här var en icke-fråga i artikeln. Offer man får räkna med i ett krig mot terrorismen får man förmoda.

Men tycker jag inte att det är bra att man sänker IS ekonomi? Jo, det är säkert en rimlig militär strategi. De har ju inga legala inkomster att tala om, så försäljning av råolja på svarta marknaden är deras viktigaste finansieringskälla. Men jag bara undrar: måste allt handla om militär strategi? Kan man inte lägga in andra värden? Om dessa lastbilar går att spåra och följa tillräckligt bra för att bomba, borde man väl kunna stoppa dem om avväpna eventuell eskort istället? Med tillräckligt stor insats borde de ge upp rätt så lätt. Eller hade de självmordbombare med i bilarna i händelse av att de blir stoppade? Om inte borde man ha kunnat hitta andra alternativ. För inte kan väl syftet vara att genom bombandet varna andra som överväger att köra lastbil åt IS? Att se det som en militär fördel att några som kör för pengar går åt, för att det ska bli svårare att rekrytera förare? I så fall kunde man ju tänka sig att ett antal personer i dessa chaufförers närhet, som ännu inte anslutit sig till IS, nu faktiskt gör det, för att hämnas. Men så kan det ju inte vara, eftersom beskyllningar om att Väst är skyldiga till något som slår tillbaka bara är bortförklaringar av förvirrade extremister.

 

Spara på orden ”katastrof” och kollaps”.

Antalet asylsökande till Sverige har ökat drastiskt de senaste månaderna. Man kan välja att se det som ett stort problem eller inte. Själv hör jag till dem som anser att ett uthålligt asylmottagande av den här storleksordningen skulle kräva stora förändringar i vårt samhälle, förändringar som jag personligen gärna avstår ifrån. Jag kan lova att ett sådant erkännande sitter långt inne för mig och andra som hellre ser öppna samhällen och länder än stängda.

När situationen är sådan att miljöpartiet kan gå med på tillfälliga uppehållstillstånd och gränskontroller och när till och med en vänsterdebattör som Göran Greider talar om att det är för många som söker sig till Sverige nu, inser man att något har hänt. Men till skillnad från de borgerliga partier som började tala om åtstramningar redan i våras, beror min, miljöpartiets och vänsterdebattörers vändning framför allt på att verkligheten har ändrats. Att köpa SD:s beskrivning av riskerna för välfärdsstatens undergång redan vid det antal som prognostiserades i våras (70 – 80 000)  är något helt annat än att inse att det finns vissa bekymmer med att ta emot 9-10 000 asylsökande i veckan. Särskilt som tiden för asylprövning redan ligger på över  ett år. Man är naturligtvis fri att se problem med vilket asylmottagande som helst, men det finns en stor skillnad mellan dem som ändrade tonläge i våras och oss som blivit oroliga nu i höst. De som propagerade för skärpningar och en ny signalpolitik i våras, gjorde det utan att något hade ändrats i sak. Migrationsverkets prognoser pekade snarare neråt än uppåt. Den som reagerar på flyktingsituationen under hösten med oro, reagerar däremot snarare på en ändrad verklighet, än ger uttryck för en förändrad syn på flyktingmottagande i sig. Mot den bakgrunden har jag lättare att förstå dem som inte ens nu vill att Sverige ägnar sig åt signalpolitik för att minska antalet flyktingar, än dem som påbörjade en stramare linje redan i våras. Och de som anser att Sverigedemokraterna på något sätt har fått rätt, tycker jag bör fundera på om det partiet inte har straffat ut sig från dagens debatt, genom att de redan 2010 ansåg att antalet asylsökande behövde minska med 90%. Det året beviljades drygt 12000 uppehållstillstånd till flyktingar.

Med det ansträngda läget följer märkliga förslag och nästan lika märkliga verklighetsbeskrivningar. Jag vänder mig till exempel kraftigt emot en beskrivning som blivit allt vanligare på senare tid, som handlar om att Europas gränser ”kollapsat” och att det råder ”fri invandring” till Europa. Det råder absolut inte någon fri invandring till Europa. Gränserna stängs allt mer och det blir allt svårare att komma hit. Att det ändå kommer fler, beror i all enkelhet på att antalet flyktingar är fler. Att Turkiet inte stoppar folk från att fly och att Libyen inte längre kan hjälpa till att fånga in båtar på väg ut från kusten, betyder inte att det blivit enkelt att komma in i Europa. I själva verket är de flesta vägar stängda. Att det går att hitta luckor i stängslen och murarna betyder inte att gränserna är ”öppna” eller att vem som helst kan komma till Europa och söka asyl. Det är svårt att komma hit och det är svårt att få asyl. Även från Sverige avvisas många asylansökningar. 2014 fick 60% av de asylsökande från Afghanistan uppehållstillstånd och 37% av Somalierna (men 90% av Syrierna). Av dem som inte får uppehållstillstånd finns en hel del personer som sökt i ett annat EU-land och därför inte har rätt att få asyl i Sverige, men även personer som skickas tillbaka till ursprungsländerna. Det skulle inte hända om det rådde ”fri invandring”.  Det är inte lättare att få uppehållstillstånd i Sverige nu jämfört med till exempel på 90-talet. Andelen flyktingar som har flyktingskäl enligt FN:s flyktingkonvention är betydligt högre idag än tidigare decennier, samtidigt som prövningen generellt är tuffare nu än förr.

Bilden av att det funnits stängda gränser till Europa som nu öppnats, eller att det är fritt fram att komma hit och söka asyl, eller att vem som helst kan komma hit och få uppehållstillstånd, är helt enkelt inte sann. Jag tror att de flesta av oss har svårt att föreställa oss hur svårt det är att resa hit, trots att vi har sett bilderna på flyktingar som riskerar livet på Medelhavet och sedan går till fots genom Europa. Vi är så vana vid att kunna resa dit vi vill bara vi betalar och bara vi skaffar de visum som krävs, att vi inte riktigt inser vad det betyder att inte kunna resa till Europa. Den som engagerat sig mot regimen i Syrien och därför riskerar ett fängelsestraff, med allt vad det innebär, har med stor säkerhet tillräckliga asylskäl för att få stanna i vilket land som helst som gör rättvisa asylprövningar. Men den personen kan inte surfa in på en webbplats och köpa en flygresa från Syrien till någon stad i Europa för att få sin sak prövad. Den vägen är stängd. Flygbolagen skulle gärna sälja biljetter, men de är skyldiga att säkerställa att den som reser har rätt att vistas i landet hen åker till. Därför låter de bli. Och det finns inte heller någon möjlighet för personen i vårt exempel att skaffa tillstånd att resa in i Europa. Det är detta man menar när man talar om ”lagliga vägar” in i Europa eller om behovet av ”humanitära visum”.

Men inte ens om man tog bort kraven på flygbolagen eller om man införde möjligheten att skaffa visum till Europa i syfte att söka asyl, skulle det vara fråga om fri invandring. Den som reser hit skulle kontrolleras vid flygplatsen som alla andra resenärer, och behöva söka upp det landets migrationsmyndighet för att söka asyl. Ett asylvisum skulle vara tillfälligt och rätten att stanna skulle därför hänga på att personen i exemplet söker och får asyl.

Anledningen till att det här inte införs, beror framför allt på oron för att det kraftigt skulle öka antalet asylsökande i Europa. Dessutom skulle varje asylsökande kunna välja vilket land hen skulle åka till för att söka asyl, vilket skrämmer ett antal länder – paradoxalt nog främst dem som troligen inte skulle vara de mest populära att åka till.

Uppsidan av att tillåta asylsökande att resa till Europa är, förutom att färre dör eller blir sjuka på vägen, är att de själva kan ta ansvar för sitt boende medan de söker asyl. Pengarna de annars måste använda till flyktingsmugglare skulle kunna användas för mat och husrum i Europa istället. Det är på det hela taget märkligt att inte fler liberala debattörer ser den ekonomiska uppsidan av en sådan modell. Att prata om krafttag mot smugglarna utan att se denna enkla väg att helt slå undan benen för hela verksamheten är inte helt igenom trovärdigt. I själva verket hör krafttag mot smugglare till de ursäkter som används för att med våld hindra fler asylsökande att komma hit.

Det tråkiga är att modeller som denna fungerar bäst när behovet är som minst. I tider av krig med ett stort antal flyktingar, skulle de innebära ökade påfrestningar på Europas migrationsmyndigheter och samhällen i stort. Ännu tråkigare är att Sveriges hållning i asylfrågor i praktiken är beroende av att det är svårt att komma in i Europa. Hade vi legat på en annan geografisk plats – säg vid Medelhavet – hade vi troligen inte haft samma inställning till asylrätten som vi har nu. Det finns därför ett inslag av hyckleri från många av dem som hävdar att asylrätten är absolut. Gvietvis finns det undantag: de personer som rent faktiskt tycker att vi bör avstå en hel del av vår egen bekvämlighet och levnadsstandard till förmån för dem som har det mycket sämre, kan hävda att asylrätten är absolut utan att vara hycklare.

Det här betyder inte att jag anser att asylrätten enbart handlar om ekonomi. Inte heller om att jag tror att flyktingmottagande i sig är någon förlustaffär för staten på lite sikt. Det finns ett värde att värna asylrätten och det finns ett värde i att satsa både på stöd till UNHCR och deras arbete i flyktingarnas grannländer och på att erbjuda skydd till personer som ändå kommer hit. Och det finns en poäng med att försöka räkna ut vad flyktingmottagande ger tillbaka rent ekonomiskt.  Men därifrån till att hävda att asylrätten är absolut och att det inte spelar någon roll vad det leder till för kortsiktiga uppoffringar, är steget rätt långt.

Personligen har jag kommit fram till att jag är beredd att avstå en del av min egen bekvämlighet och mina egna ekonomiska resurser för att ta emot människor på flykt och stödja insatser i närområdena, men inte i vilken utsträckning som helst. Framför allt är jag inte beredd att politiskt tvinga andra att avstå hur mycket som helst av sin levnadsstandard för att bistå andra. Det är inte samma sak som att jag självklart är för gränskontroller, eller att jag tror att vi är nära en systemkollaps. Det innebär bara att jag erkänner att det finns en principiell diskussion att föra och att det är läge att se pragmatiskt på olika lösningar.