Är alla företag för viktiga för att falla?

Vi befinner oss i slutet av april 2020 och det finns en fortsatt stor uppslutning kring regeringens Coronastrategi. Förutom på en punkt. Oppositionen, framför allt moderaterna, men även regeringens samarbetspartier L och C, vill se betydligt större statligt stöd till näringslivet. Det känns lite surrealistiskt att de som ogillar statliga stöd mest i normala fall, älskar dem nu. Det är samma personer som alldeles nyligen sågade statliga satsningar inom klimatklivet, som anser att nya järnvägar är för dyrt för att ens fundera på och som avfärdar subventioner till bostadsbolag för att bygga billiga lägenheter som socialistiskt trams! Men nu ska vi plötsligt inte vara så nogräknade när det gäller effektivitet, kostnader eller långsiktighet – pengarna måste ut – och det fort.

Det finns förvisso en berättigad oro för att en djup och lång recession, eller till och med depression får extrema följder, som kommer att kosta oss långt mer än de flera hundra miljarder det talas om, förutom de sociala och hälsomässiga följder det får. När ett företag på en mindre ort väl lagt ner, är det inte troligt att det startar igen. Många butiker och restauranger kommer aldrig att återuppstå och en lång rad företag inom reseindustrin finns inte kvar när det vänder. Om det här sprider sig till alla slags företag och över stora delar av landet, finns det inte något kvar att kickstarta igång igen. En raserad ekonomi är helt enkelt extremt svår att bygga upp igen och därför behöver vi göra vad vi kan för att undvika att den raseras. Ungefär så kan man sammanfatta de mer genomtänkta argumentet för omfattande stöd nu.

Allt detta låter sig sägas, men följer därav att det är rimligt att slopa alla arbetsgivaravgifter eller att helt urskillningslöst ge statliga bidrag till företag som tappat i omsättning? Bör vi inte fundera åtminstone en eller två svängar på vilka risker det kan innebära att behandla alla företag som så samhällsviktiga att de måste räddas till varje pris?

Förutom den risk som tagits upp av åtskilliga ekonomer vid det här laget: risken för att statliga räddningspaket skapar en osund riskaptit (s k moral hazard), har vi risken att satsningarna faktiskt inte har avsedd effekt. Att vi får en depression hur som helst, bara med en mycket större statsskuld. Redan de satsningar som genomförts, med de rätt stora lättnader för företag de innebär, kostar mycket pengar – pengar som inte finns i budgeten utan måste lånas. Att det rör sig om lånade pengar gör att vi behöver tänka igenom riskerna lite extra.

De flesta satsningar som införts och som föreslås bygger på förhoppningen att krisen är kortvarig. Att ge pengar till enskilda personer som ändå annars skulle få a-kassa, eller till företag som permitterar dem men inte säger upp dem, är otroligt kostnadseffektivt om krisen är kort. Därför måste den typen av stöd vara kortvariga. Behåller man dem ett år eller mer, riskerar man att få inlåsningseffekter som på sikt blir mycket dyrare än a-kassa. Sänkta eller slopade arbetsgivaravgifter är inte heller något som lämpar sig för långa satsningar. Det liknar snarare katastrofstöd. Att företag och människor på en ort som drabbas av översvämningar, bränder eller liknande kan behöva massivt statligt stöd är en sak. Det är kortvarigt. En recession eller en depression är inte kortvarig. Inte en pandemi heller. En stat kan helt enkelt inte stödja alla företag under tillräckligt lång tid för att de ska överleva en depression. Det är inte heller särskilt effektivt, eftersom det hindrar de omstruktureringar som blir självklart nödvändiga under och efter en långvarig kris. Men det finns också en moralisk/politisk och en praktisk/ekonomisk dimension.

Den praktisk/ekonomiska dimensionen handlar i korthet om vilken statsskuld vi riskerar att skapa tills nästa gång staten måste kliva in. Det stämmer att vi har amorterat enorma belopp de senaste decennierna och vi kan förstås göra det igen. Men hur lång tid har vi på oss till nästa kris? Och blir den mildare eller värre än denna? Eller kommer vi att hamna i flera olika kriser samtidigt? Moderaternas samlade förslag summerar enligt uppgift till 100 miljarder i ytterligare underskott – per månad. Det kommer att ge oss en ökad statsskuld som kommer att ta oss decennier att betala tillbaka. I värsta fall till ingen nytta.

Den politiska/moraliska dimensionen handlar dels om moral hazard-argument ovan. Alltså: om vi inför ett system där företag alltid behåller alla vinster, men inte står för risken vid en kris, kommer inget företag någonsin att planera för en kris. Vi har redan kärnkraftsbolag som inte står risken för de största olyckorna och banker som har en statlig insättningsgaranti till spararna i ryggen. Ska nu alla företag ha en allmän försäkring mot alla slags kriser också? Alldeles oavsett om det är funktionellt eller inte – är det rimligt? Det finns statliga stöd som på många sätt är rimliga, inte minst de som ges som kompensation till företag vilka förlorar på myndighetsbeslut – till exempel ett förbud mot att hålla restauranger öppna. Men en allmän garanti mot förluster för alla företag? Borgerliga politiker i allmänhet, men moderater i synnerhet, har en förkärlek för att avfärda det här försäkringsargumentet med att företagen har betalt premien – skatter – under alla år. Nu är det dags för staten att betala tillbaka! Det här är samma enfaldiga tankefigur som Leif Östling gav uttryck för i sitt famösa uttalande: ”Vad fan får jag för pengarna?”

Jag menar inte att alla försök att minska skatten är enfaldiga. Man kan ha olika syn på skattesatser, vilket är en stor det av vad höger-vänsterskalan handlar om. Men att låtsas som om en höginkomsttagare eller en företagare inte får något för de inbetalda skattepengarna och därför skulle ha något slags fordran på staten är en befängd tanke. Skattepengarna förbrukas varje år. De går till skola, sjukvård, a-kassa, pensioner med mera. Skulle inte lönekraven vara högre utan generella trygghetssystem? Skulle det gå att anställa personer utan en allmän skola? Vilka vägar skulle Östlings lastbilar åka på om inte staten garanterade infrastrukturen? Skulle uppsägningar vid kriser vara lika lätta att genomföra utan en fungerande a-kassa? Det är sådant som skattepengar går till, löpande, inte till individuella fonder åt var och en. Höginkomsttagarna tjänar också på att det finns ett skyddsnät för låginkomsttagare. Vår skola och sjukvård kostar inte mer än i länder med mindre offentlig sektor, men är mer tillgängliga. Men allt det där är en annan fråga som får debatteras vid andra tillfällen. I en debatt om krishantering borde den inte hamna.

Den andra politisk/moraliska dimensionen handlar om beredvillgheten att ge stöd i den här krisen jämfört med alla de betydligt större kriser vi ser framför oss, inte minst klimatkrisen. Viruset är svårt att stoppa, men det kommer att klinga av av sig själv så småningom. Klimatkrisen däremot klingar inte av och kan dessutom bromsas genom aktiva insatser. Om Sverige ska göra sin del av läxan när det gäller klimatavtalet, krävs stora investeringar. En del kommer att vara effektiva, andra inte. Men en sak har de gemensamt: de har ett betydligt högre prognosvärde än att kasta ut pengar till alla företag i en kris.

Går det ”objektivt” bra för USA:s ekonomi?

Den 4:e februari höll Donald Trump sitt ”State of the Union”-tal. Där lovprisade han, som de flesta presidenter före honom, den egna insatsen för landet. Kommentatorerna i USA såväl som i Sverige anser att Trump gjorde bra ifrån sig. Han höll sig borta från de mest kontroversiella ämnena och undvek den mest uppslitande konfrontativa retoriken. Några av hans talepunkter fick starka applåder från alla läger bland åhörarna.

Han berömde sin insats inom många områden och gjorde gällande att USA på tre år blivit starkare och mer respekterat i omvärlden. Han berömde också den amerikanska ekonomin, som han menade är urstark. Flera kommentatorer ansåg att det var ett taktiskt smart drag att peka på den ekonomiska utvecklingen, eftersom den enligt ett antal parametrar visar på en ”objektivt” sett positiv utveckling. Till exempel en låg arbetslöshet och börsrekord. Låt mig helt kort problematisera den bilden en aning.

Det är inte så att Donald Trump har underlåtit att prata om ekonomin därför att det funnits viktigare saker att prata om. Han har inte avfärdat ihärdiga påpekanden från sina ekonomiska rådgivare om att han har allt att vinna på att förknippa sin politik med USA:s ekonomiska utveckling. Det är i själva verket inte alldeles självklart att den ekonomiska utvecklingen är entydigt positiv. Till exempel är USA:s statsfinanser urusla och den ekonomiska politiken så riskfylld att det bara är en tidsfråga innan bristerna påverkar landets ekonomi i sin helhet. Att Trump pratar mer och mer ekonomi nu, beror i all enkelhet på att en eventuell recession inte längre hinner uppstå före valet (recession= krympande BNP två kvartal i rad). Efter valet, när en recession väl inträffar, eller finansmarknaden kollapsar, kommer Trump att inta en helt annan roll: där han ställer sig bredvid och förklarar vad andra har gjort för fel. Det kommer att vara Kina som inte uppfyller sina löften, Europa som inte kan sköta sin ekonomi eller Federal Reserve som sänker räntan för lite.

Sanningen är ju att Donald Trump inte har gjort särskilt mycket nytta för att förbättra USA:s ekonomi, men däremot mycket skada (som många andra före honom). Han har fått igenom helt enorma ökningar av de offentliga utgifterna och samtidigt sänkt skatterna rejält. Budgetunderskottet är enormt, särskilt med tanke på att det fortfarande kan anses vara något slags högkonjunktur. Det är klart att BNP får en skjuts och de rikaste får pengar över (att till exempel satsa på börsen), om inte bara banker utan också staten, kastar ut pengar och samtidigt sänker skatterna. Det är de knep man brukar ta till när det är ekonomisk kris i ett land. Under Obamas första år var underskottet ännu större än nu, för att parera effekterna av finanskraschen 2008. Kritiken från republikaner var inte nådig på den tiden och de gick följdriktigt inte med på några som helst skattehöjningar för att finansiera minska underskottet, varför statsskulden ökade kraftigt.

Men att man nu, i en situation som beskrivs som helt fri från kris och problem, kan bedriva en finanspolitik som ens liknar den som fördes då, är häpnadsväckande. De vinster som uppnås är kortsiktiga, medan problemen som följer är omöjliga att överblicka. De ständiga underskotten innebär att en enorm statskuld blir ännu större (når 23 biljoner dollar i år) och att räntorna (trots det enormt låga ränteläget just nu) blir alltmer kostsamma. Räntekostnader står för 10% av statens utgifter och är den utgiftspost som växer snabbast. En fjärdedel av statsbudgeten finansieras genom lån.

Ovanpå det anser Donald Trump att Federal Reserve borde sänka räntan. Han bedriver en kampanj som troligen inte har till syfte att få dem att ändra sig, utan att ge honom en utväg att förklara kommande försämringar i konjunkturen. Federal Reserve har inte heller lyssnat på det örat, men har å andra sidan ägnat sig åt det som kallas för ”kvantitativa lättnader” under hela hösten 2019. De har helt enkelt sett till att hålla ekonomin igång genom att pytsa ut enorma mängder likviditet. Även det något som förr användes för att bromsa effekterna av en lågkonjunktur.

USA har alltså en president som helt ogenerat berömmer sig om att redan nu ha bränt av det mesta av det krut som skulle kunna göra bättre nytta i en kommande lågkonjunktur, utan att någon protesterar. Det applåderas till och med och beskrivs som ”objektiva” framgångar. Vad händer den dag det inte finns omåttlig tillgång till kapital för att finansiera de ständiga underskotten eller den dag förtroendet minskar för USA:s förmåga att generera tillväxt med ständigt ökande skulder? När räntorna därför stiger på allvar och statsbudgeten måste krympas samtidigt som likviditeten blir allt sämre? Kommer man att blicka tillbaka mot året 2020 och tycka att Trump gjorde rätt som ökade utgifterna samtidigt som skatterna sänktes och spekulationerna på börsen exploderade? Fan tro’t

Åt vem har SD rätt att peka finger?

I en debatt i SvT:s aktuellt den 27 augusti 2019, om gängvåld och skjutningar, ville Nyamko Sabuni att vi började diskutera lösningar istället för att peka finger åt varandras senfärdighet. Hon menade att vi alla hade anledning till självrannsakan. Underförstått att vi inte gjort tillräckligt för att undvika den situation vi är i nu. Jimmie Åkesson menade att han inte alls behövde rannsaka sig och visst hade rätt att peka finger åt alla andra.

Det här ingår i den verklighetsbeskrivning SD försöker sprida, som handlar om att de alltid har varnat för ökad kriminalitet och ökad oro i samhället. Åkesson har rätt endast i den meningen att SD alltid varnar för att allt går åt skogen och därför kan anses ha mer rätt ju fler problem vi ser. Men om vi istället skärskådar exakt vad de har varnat för och vad de har för förslag till lösningar, blir bilden inte lika smickrande. SD:s analyser av vad som är problemen i samhället och deras prognoser om vad som kommer att hända, imponerar helt enkelt inte. Och därmed inte heller deras förslag på lösningar.

Dessvärre vinner SD ändå debatten, genom att snart sagt varenda opinionsbildare hjälper till att sprida bilden av att det finns en grupp sanningssägare som ”visste” att det skulle bli ”så här”, men att vi inte ”har gjort” något. Och så pekar de på något obehagligt som hänt. I en helt banal betydelse är det självklart att uppkomna problem hellre hade lösts i förväg. Lika självklart finns det alltid någon som har varnat för problem som liknar dem som är i ropet vid varje givet tillfälle. Men med SD:s förklaringsmodell och de lösningsförslag som såväl SD som många andra föreslår, lär vi inte komma särskilt mycket närmare en lösning.  

En vanlig sägning bland debattörer är att vi fick varningar redan på 90-talet om att problemen i våra mest utsatta förorter, som de kallas idag, skulle kunna förvärras rejält, med kraftigt ökad kriminalitet som följd, om vi inte gjorde något. Sakkunskapen sade sitt. Men ingen lyssnade och så gick det som det gick, är den populära debattvinkeln.

En av de konkreta varningar som ofta används som exempel är en rapport från P-O Wikström, från just år 1990, kallad ”Brott och åtgärder mot brott i stadsmiljön”. Rapporten beställdes av regeringen genom ett uppdrag till BRÅ, där P-O Wikström då var verksam. Det verkar inte som om särskilt många har läst rapporten, även om många hänvisar till den. Ofta nämns den mer i förbigående, som för att ge sken av att den utgör ett bra exempel på de många varningar om framtida problem, som kom på 90-talet, även om man här och nu bara kan erinra sig just denna. SD har med den nämnda BRÅ-rapporten i litteraturlistan i en av partiets skrifter om brottslighet och kriminalpolitik- en i sammanhanget sansad publikation med uppenbart seriösa ambitioner. Men några spår av de förslag på åtgärder Wikström tar upp, går inte att hitta bland de politiska förslag som läggs fram i skriften. Det har säkert aldrig varit tanken.

När SD hänvisar till Wikstöms rapport, och till andra forskningsrapporter och rön, vill de gärna få det att framstå som om de står på rapportförfattarnas sida. Och gärna som om de alltid har gjort det. De tycker sig få peka finger åt alla andra politiker, eftersom SD, till skillnad från alla andra, alltid har förstått och trott på dessa rapporter. De har velat använda dem som underlag för politisk handling, men hindrats av PK-politiker som inte vågat se sanningar i vitögat. Det finns egentligen bara en enda hake med den verklighetsbeskrivningen: den har inte särskilt mycket med själva verkligheten att skaffa.

1990, när P-O Wikströms rapport såg dagens ljus, hade SD två år på nacken. De hade bildats 1988 av personer från Bevara Sverige Svenskt och hade en styrelse bestående av en avhoppare från Nordiska Rikspartiet, en tidigare Waffen-SS-veteran och ytterligare minst en nazistveteran. Det är förstås inte helt omöjligt att de, vid sidan av att bilda närradiostationer som hetsade mot invandrare, också ägnade tid åt rapporter från BRÅ, . Kanske med extra intresse för sådana som betonade bebyggelsens betydelse för förekomsten av brott och som beskrev hur växande städer lett till fler brott, särskilt under decennierna efter kriget. Men det bär inte direkt sannolikhetens prägel att de lusläst dessa rapporter, än mindre att anammat slutsatserna i dem. Deras retorik alltsedan dess talar inte för det.

När SD talar om kriminalitet, pratar de om invandring. Enligt deras sätt att se, är den ”ansvarslösa massinvandringen” skyldig till de problem vi ser idag. Särskilt utomeuropeisk flyktinginvandring. Den måste ner till 0. Allt över 0 ger fortsatta och förvärrade problem.

Den stora haken med detta resonemang är förstås att de personer som är inblandade i gängkriminalitet nu inte alls är utomeuropeiska flyktingar, utan på sin höjd barn till flyktingar (såväl europeiska som utomeuropeiska) som kom hit på 90-talet,  Eller åtminstone misstänks den kategorin vara överrepresenterad. En annan hake är att de inte har stöd för sin syn på invandringen som en särskilt viktig orsak i de rapporter de hänvisar till. En tredje hake är att det mesta SD har förutspått inte har slagit in. Och det fjärde är att deras lösningar inte fungerar, om man ska tro de rapporter de älskar att peka på och den forskning de låtsas omfamna.

J-O Wikström har fortsatt att publicera artiklar och rapporter även efter sin tid på BRÅ. Han har fortsatt att varna för kriminella miljöer och påpekat vikten av att unga människor omges av tillräckligt många som inte delar de kriminella och asociala normerna. Till exempel i skolan eller i det område man bor. Han beskriver under vilka förutsättningar brott begås och hur man kan arbeta för att minska risken att dessa förutsättningar uppstår. Men det är inte precis de här förslagen som SD propagerar för. Deras förslag om minskade bidrag, minskade satsningar på hemspråk, högre krav för att få permanenta uppehållstillstånd, helt stoppad anhöriginvandring och polisstatsliknande befogenheter riktade mot alla som bor i ett område, stämmer inte på något sätt med det som rekommenderas av de flesta sakkunniga.

Det är mot den bakgrunden extra tragiskt när såväl M som KD och S, men nu också L, skriker allt högre om hårdare straff och mer övervakning. Gärna med udden riktad mot dem som kommer från fel område eller har fel ursprung. Sanningen är ju att sociala satsningar och samarbete mellan myndigheter, samt bättre närvaro av polis – vanlig närvaro redan innan något har hänt – fungerar utmärkt överallt där det har använts. Slutsatserna från de rapporter som har lämnats har inte alls glömts bort – de används på massor av ställen och har lett till goda resultat i Gårdsten, men också i Rinkeby och Rosengård. Gårdsten klassas inte längre som ett särskilt utsatt område, främst tack vare insatser som ligger i linje med de som föreslagits av till exempel Wikström.

Det är lätt att hålla med om att vi har gjort för lite för sent. Men ska vi då inte satsa på just det som genom åren har föreslagits och som visat sig ge resultat? Om vi har gjort för lite fram till nu, bör vi inte ta vara på de teoretiska och praktiska kunskaper vi har istället för att börja med något helt nytt och oprövat? Fråga polisen, socialtjänsten och skolan vad som ⁸hjälper. Ta stöd av kriminologer och andra sakkunniga för att satsa rätt. Det är inte massutvisningar, drakoniska återföreningsregler, massiv kameraövervakning eller utegångsförbud som hjälper utan helt andra åtgärder. Skärpta straff hjälper väl knappast så länge uppklarningsprocenten är låg. Alla nya polisresurser bör gå till ökad närvaro i områden med hög kriminalitet och till högre uppklarning av brott överallt. Inte till att titta på övervakningsfilmer. Att enskilda näringsidkare vill sätta upp kameror kan jag ha förståelse för. Och de gör de också. Men de får ju ingen hjälp att klara upp alla rån och knarkaffärer som fångas på kamerorna. Polisen hinner inte utreda alla brott. I det läget är det väl inte ännu fler filmade brott som behövs?

Behöver tullen mer resurser? Ja kanske. Behöver polisen större befogenheter? Tveksamt. Att straffen för vapeninnehav skärptes så att polisen lättare kan beslagta vapen är visserligen ett exempel på hur en straffskärpning som ledde till ökade befogenheter gjort nytta. Med det var befogenheter som polisen uttryckligen bett om och som kunde bedömas göra stor nytta utan att drabba särskilt många oskyldiga. På samma sätt kanske tullen ska få rätt att gå igenom lastbilar som misstänks vara packade med stulna båtmotorer. Låter nästan märkligt att de inte får göra det. Bara de inte börjar rota i alla lastbilar från utpekade länder. Att komma från ett visst land kan inte vara en tillräcklig grund för misstanke. Det vore olyckligt om utvecklingen gick ditåt. Dessutom rätt lätt för härdade brottslingar att komma runt. De kan bara bilda ett svenskt åkeri.

Men när M inför senaste EU-valet utvidgade resonemangen om hårda tag till att omfatta även identitetskontroller för resor inom EU, hade väl det sluttande planet börjat luta väl mycket? I retoriken hette det att vanliga människor inte ska stoppas, det är stöldligorna som ska stoppas. Och så hänvisade de till alla ligor som begår inbrott i våra svenska hem och för ut stöldgods till andra EU-länder utan att vi kan göra något. Men det kan vi ju. Om vi vet vilka det är som regelbundet begår brott, så kan man väl samarbeta mellan länderna för att sätta dit dem? Istället för att varenda svensk resenär ska visa sitt pass och fingeravtryck varje gång man passerar gränsen. Med M:s argument bör vi ju ha identitetskontroller för att resa in i våra städer också, så att vi kan ha koll på att endast hederliga invånare från andra kommuner kommer in. Det som gör resonemanget ännu mer absurt är att villainbrotten inte alls ökar, eller har ökat de senaste 10 åren. Om de här ligorna blivit allt vanligare, men antalet inbrott inte ökar, får vi anta att vi blivit sällsynt duktiga på att förebygga inbrott begångna av svenska brottslingar. Så måste det ju vara. Inte skulle M medvetet hitta på statistik för att få chansen att lägga hårdföra förslag? Det gör väl bara SD?

Kärnkraftsdebatt 2.0

Vem hade trott att kärnkraften skulle bli en het fråga 2019? Vi hittar tidigare kärnkraftsmotståndare som bytt sida i skuggan av klimathotet. Vi har ingenjörer och teknikoptimister som ser det som ett slöseri att inte utnyttja tekniska lösningar som kan gynna mänskligheten. Och så har vi opportunisterna. De som aldrig brytt sig om miljö- och klimatfrågor tidigare, men som nu använder klimatet som ursäkt för en nyväckt, ogenerad kärnkraftsvurm.

Den senare gruppen är problematisk. De har inga särskilda insikter i ämnet och har inte heller något uttalat intresse av att föra en konstruktiv debatt. De utgår från en världsbild där industrins villkor är utgångspunkten och där näringslivets företrädare därför antas sitta inne med sanningen. Den som ifrågasätter satsningar på kärnkraften, ifrågasätter därför hela deras föreställning om hur samhället fungerar. Det försvårar diskussionsklimatet.

Min egen utgångspunkt är att jag är emot kärnkraft, men med något svagare entusiasm efter att klimathotet seglat upp som ett alltmer akut problem. Jag har därför inga problem att förstå mig på de miljövänner som bytt sida i kärnkraftsdebatten och de har sällan några problem att förstå mig. Vi kan diskutera hur stora riskerna är med det ena eller andra alternativet och hur snabbt solenergi kan byggas ut och vad som är realistiskt i dagens politiska läge.

Inte heller teknikoptimisterna är särskilt svåra att diskutera seriöst med. De ser sig ofta som tänkare som står utanför det politiska systemet. De vet att deras – enligt deras egen uppfattning – rationella och rimliga lösningar alltid måste tröskas igenom ett politiskt system och aldrig kommer att genomföras fullt ut. Men i valet mellan en perfekt diktatur och en inte helt perfekt demokrati, väljer de flesta det senare. Därför är de flesta teknikoptimister beredda på diskussion med alla som vill lyssna. En bra utgångspunkt.

Opportunisterna däremot, argumenterar som om deras politiska ideal kan härledas från rationella och objektiva sanningar. De inser inte att deras utgångspunkt bygger på världsåskådningar och värderingar som kan ifrågasättas.

Det viktigaste för den opportunistiska kärnkraftsrörelsen är industrins tillgång till billig el, så att tillväxt och konsumtion kan hållas uppe. De har inga planer på att erkänna det nuvarande ekonomiska systemets skuld till klimathotet. Istället beskrivs ökad tillväxt baserad på billig el som en del av lösningen. Klimathotet blir bara ytterligare ett argument för gynnsammare villkor för näringslivet.

Det här kan leda till helt absurda resonemang om att vi måste ha god ekonomisk tillväxt för att ha ”råd” att ”rädda klimatet”. Samma slags argument har hörts i årtionden när det gäller andra slags miljöfrågor. Någon problematisering av vad en konsumtionsbaserad tillväxt leder till eller om det i själva verket är den som är kärnan till problemen, förekommer sällan.

När Sara Skyttedal på allvar hävdar att det är bättre att flyga mycket, eftersom flygbolag måste göra vinst för att kunna köpa nya (mer bränsleeffektiva) flygplan, visar hon vad som händer när man växer fast i ett alltför snävt näringslivsorienterat resonemang. Man kan tycka vad man vill om minskat flygande som metod för att nå utsläppsmålen, men att föreslå en ökning bland dem i världen som flyger allra mest, låter inte särskilt konstruktivt (medelsvensken flyger i circa 5 gånger mer än den genomsnittlige världsmedborgaren)

Världsåskådningens roll för kärnkraftsvurmen är intressent. Att försvara kärnkraft med klimatargument kan vara relevant, men det beror lite på hur det görs. Flera företrädare för Moderaterna (men det gäller SD, KD och L också) har till exempel pekat på hur tillgången till el blir allt viktigare när vi ställer om till ett fossilfritt samhälle. De tar sedan rapporter om befarad elbrist i våra städer till intäkt för att kärnkraften behövs. Att elbrist i våra städer beror på brist på ledningar och inte på en generell elbrist, verkar inte bekymra dem. Påpekar man det, svänger de glatt till argumentet att det är bra om Sverige ökar elproduktionen, även om vi har ett överskott, så att vi kan sälja ren el till länder som har mycket gas och kol i sin energimix. Om man påpekar att det är precis så det ser ut idag, men att energibolagen själva väljer att avveckla kärnkraften därför att den är för dyr, blir svaret rätt oväntat att det kan vara värt att subventionera satsningar på svensk kärnkraft. Det beskrivs till och med som ett av de mest effektiva sätten att få ner de globala koldioxidutsläppen.

Det är här någonstans man börjar häpna. Vi ska alltså satsa pengar på olönsam svensk kärnkraft och exportera el med förlust, för att minska världens koldioxidutsläpp. Även om det betyder att vi bygger fast oss i en infrastruktur med ännu mer långväga överföring av el, med ökad påfrestning på våra elnät som följd. Samtidigt som samma människor var emot avvecklingen av Stockholms sista kolkraftverk, eftersom vi riskerar elbrist på grund av kapacitetsproblem i elnäten.

Vi har ett stort problem med överföringskapacitet av el i Sverige. Vi har inte ett problem med elproduktionens mängd. Framtida satsningar på sol och vind kräver också bra ledningskapacitet, eftersom vi kompenserar lägre elproduktion i dessa anläggningar med vattenkraft. Sverige kan ganska enkelt gå över till helt förnybar elproduktion, men det kräver, åtminstone kortsiktigt, stor överföringskapacitet från våra vattenkraftverk. På längre sikt är vindkraft, men i ännu högre grad solenergi extra intressant eftersom produktionen kan ske lokalt och småskaligt. Det är därför öppet för helt andra slags aktörer än de stora energibjässarna. Och det är också därför fossilindustrin inte på något enkelt sätt kan ge sig in i alternativ energiproduktion och bejaka den. De har investerat i olje- och gasfält, i utvinningskapacitet och infrastruktur som inte låter sig överföras till moderna energislag. Därför gillar fossilindustrin nuvarande samhällsordning med centraliserad produktion och stora anläggningar. Därför har de heller inte något emot satsningar på kärnkraft, som innebär att innovationskraften kvävs och omvandlingen till en småskaligare energiproduktion kan bromsas.

Att många borgerliga debattörer kan missa de större ekonomiska sambanden, där fossilindustrin har stora intressen av att bevara ordningen, kan man i och för sig förstå. De har i stort sett samma syn på ett bevarande av nuvarande strukturer. Men att de missar hur massiva subventioner av enskilda energislag riskerar att kväva utvecklingen av förnybar energiproduktion, är en gåta.

Ur min synvinkel är denna kärnkraftens fastlåsning i de befintliga och storskaliga industriella lösningarna en stor nackdel. Kostnaden är en annan. Kärnkraft är dyrt. Även den så omhuldade sydkoreanska kärnkraften är dyr. På stora delar av vårt klot är solenergi det billigaste alternativet om man ska bygga nya anläggningar. Billigare än olje- och koleldade kraftverk till och med i länder utan koldioxidskatt eller system för utsläppsrätter. I Sverige är situationen lite annorlunda när det gäller solpanelers effektivitet, men nog ser jag hellre att vi subventionerar solenergi och forskning kring energilagring, än att vi lägger de pengarna på ännu dyrare kärnkraft som vi exporterar till Tyskland med risk att deras solenergiproduktion hämmas. Teoretiskt kan vår kärnkraft ersätta tysk kolkraft i takt med att EU:s utsläppsrätter gör kolkraften allt dyrare. Men just nu, i skrivande stund, är det förutom sol och vind, framför allt gas som ersätter den minskning av kolkraftsproduktion som redan pågår. Och priset på gas är alldeles för lågt för att kärnkraft ska kunna konkurrera. Subventionerad kärnkraft kommer alltså framför allt att konkurrera med utbyggnaden av förnyelsebar energi.

Tänk tillbaka 40 år. Vilka argumenterade för kärnkraft då och med vilka argument? Linje 1 i folkomröstningen i kärnkraft vill se en massiv utbyggnad. Vi hade redan då ett elöverskott i Sverige, men det hindrade inte entusiasmen. Elanvändningen skulle öka närmast exponentiellt. Särskilt om man satsade på eluppvärmda bostäder som var på modet då. Det förnybara skulle aldrig fungera i stor skala. Man skrattade åt prognoser om att vindkraft någonsin skulle kunna stå för mer än någon procent av landets elproduktion. Eller att investeringar i el från solpaneler någonsin skulle bli lönsamma. Nu när vindkraften står för 10-12%, solpaneler byggs med allt lägre grad av subvention och elanvändningen knappast har ökat alls de senaste 25 åren, kan man inte låta bli att dra paralleller till dagens debatt. Men nu är det inte ekonomin som ska räddas, utan klimatet. Och tillväxten. Och vår livsstil i stort. Det synsättet och trovärdigheten i den verklighetsbeskrivningen kan man ha invändningar mot, nu som då.

Men den allvarligaste invändningen mot kärnkraft är och förblir frågan om avfallet. Den är på inga sätt löst. Det mest cyniska argument jag hört i den frågan är att eftersom vi redan har avfall, gör ”lite till” inte så mycket.

På samma sätt har opportunistiska kärnkraftscyniker börjat argumentera mot att kärnkraften beskrivs som farlig. Många fler människor dör av kol, heter det. I sina värsta stunder tar de också upp dödsfall i samband med installation av solenergi. Det låter nu inte osannolikt att kolet är värre. Kärnkraften producerar enorma mängde el med relativt få anläggningar och med rätt lite insatsvaror. Den relativa risken för omedelbara hälsorisker eller dödsfall, blir rätt liten. Men med den lilla haken att vi måste lagra livsfarligt avfall i tiotusentals år. Eller kanske bara något tusental år om vi satsar på generation IV-reaktorer. Är inte detta ett gigantiskt problem, i nivå med att lämna över ett klimat i obalans till framtida generationer?

Låt därför energibolagen avveckla sin kärnkraft i den takt de önskar. Hejda dem inte genom massiva subventioner eller lagstiftning. Satsa pengarna på förnybart och på forskning om energilagring. Samarbeta med andra europeiska länder om detta.

Den enda egentliga nackdel jag ser med att kärnkraften läggs ner i Sverige, är att det inte kommer att finnas något större intresse av forskning i ämnet. Vi kan ju inte utesluta att vi i en framtid hittar ett bättre och billigare sätt att använda kärnenergi, som inte ger dessa avfallsproblem. Men om det leder till att vi istället (till sist) börjar intressera oss för potentialen i solenergi, kommer åtminstone jag inte att ligga sömnlös över detta.

Är det mindre demokrati vi behöver?

Finns det frågor som det demokratiska systemet inte klarar av att lösa? Måste vi pausa demokratin för att lösa klimatproblemen? Ligger det något i att Kinas ekonomiska tillväxt och radikala miljöpolitik utgör ett bevis för att andra politiska system än liberala demokratier är att föredra? Det får vi verkligen inte hoppas! Låt oss inte ens prova.

Förslaget om en ”paus” förfäktas bland andra av Jörgen Randers, professor i klimatstrategi vid Oslo Universitet. Det bygger på en kritik mot en inbyggd kortsiktighet i de demokratiska länderna som i och för sig inte låter sig avfärdas utan vidare.  Det finns goda skäl att diskutera risker och brister med vårt demokratiska system, alldeles särskilt om den diskussionen leder till konstruktiva förslag om hur demokratin skulle kunna förstärkas och vitaliseras. Inte minst eftersom det faktiskt finns debattörer som på allvar ser auktoritära styrelseskick-  framför allt Kina – som ett föredöme.

De som lyfter fram Kina som ett föredöme i klimatfrågan, framhåller landets förmåga till beslutsamma och kraftfulla omställningar av det slag som anses krävas för att ”rädda klimatet” som det brukar heta. Visst är det bättre att Kinas politiska ledning intresserar sig för klimatfrågan än att den inte gör det, men mer imponerande än så är inte deras klimatpolitik.  I själva verket är det djupt obehagligt och en smula absurt att det överhuvudtaget finns någon som ser Kina som en förebild i något som helst politiskt avseende. Kina är en våldsam diktatur vars styrande parti vägrar distansera sig från Mao, en av historiens värsta tyranner och massmördare. Dessutom är landet inte ens särskilt framstående när det gäller klimatarbetet. Jag återkommer till det.

Jag kommer inte i det här sammanhanget ägna tid åt att argumentera för klimatfrågans betydelse, men deklarerar gärna att min utgångspunkt är att det verkligen är en ödesfråga och en av de allra viktigaste politiska frågorna, nu och i framtiden. För den som vill ta del av en engagerad beskrivning av varför just två graders uppvärmning kan antas vara en så viktig gräns, rekommenderas Johan Rockströms pedagogiska genomgångar, inte minst i hans sommar- och vinterprogram i Sveriges Radio. I den här texten koncentrerar jag mig på att argumentera för att världen behöver mer demokrati för att lösa viktiga frågor, inte mindre.

Idén om att demokratin är ineffektiv och att bildade eliter är bäst skickade att fatta beslut å folkets vägnar är inte en ny tanke, även om den möjligen blivit vanligare på senare tid.  Det handlar sällan om att avskaffa val eller om att förbjuda partier, utan om att varna för alltför stort politiskt eller folkligt inflytande i frågor som anses vara för svåra eller för viktiga för att politisera. Jag skulle vilja hävda att det är precis tvärtom: ju viktigare en fråga är, desto mer inflytande måste politiken och framför allt de människor som berörs, tillåtas att ha. Det gäller även miljö- och klimatpolitik.

I Sverige finns mycket av det som kännetecknar en liberal demokrati, inte minst när det gäller rättssäkerhet och yttrandefrihet. Vårt representativa demokratiska system är stabilt och fungerar på det stora hela taget bra, men den förutsätter också ett engagemang mellan valen och utanför partierna för att fungera optimalt. I det här avseendet finns det en del övrigt att önska i det svenska politiska klimatet. Våra representanter i riksdagen borde vara en tydligare del av en levande, vital och ständigt pågående debatt, snarare än brickor politiska spel som pågår i stängda förhandlingsrum. Viktiga frågor bör diskuteras ordentligt, olika förslag stötas och blötas på alla möjliga sätt i ett samtal där alla som är intresserade och/eller berörda är välkomna att delta. Särskilt om man tycker olika. Det skyttegravskrig mellan olika falanger som vi kan se i olika frågor, där ingen tar intryck av någon annan, är inte detsamma som en konstruktiv debatt. Den som bara försöker hitta mer eller mindre avancerade argument för den egna ståndpunkten och aldrig tar in vad någon annan tycker, kommer aldrig att utveckla sina åsikter och än mindre sina insikter i någon som helst fråga.

Lösningen på detta är inte mindre debatt utan mer. Vi vinner inte heller på att byta ut de styrande mot sakkunniga personer. Mer expertstyre är inte lösningen på våra stora samhällsproblem. Själva tanken på att den som är expert inom ett område också bäst vet hur man löser problem inom området, eller angränsande områden, är ogenomtänkt. Sådan kunskap finns inte. Sakkunskap är viktig, men den är inte allt. Det finns nästan alltid inbyggda målkonflikter i politiska frågor, där avvägningar behöver göras som kräver mer än sakkunskap. Det är inte upp till läkarna hur sjukvård ska organiseras eller en forskare hur utbildning ska administreras.  Vi kan inte utgå ifrån att experten, även om kunnandet finns, kan fatta beslut enbart baserat på kunskap. Vad betyder det ens att ett beslut är baserat enbart på kunskap? Det finns sällan lösningar som står över mål- och intressekonflikter och som vi därför kan låta experter utforma till allas fromma.

Det är ganska lätt att hitta exempel på misstag i mänsklighetens historia som har skett med experters försäkringar om att det är ”den enda möjliga lösningen” eller att något är ”helt ofarligt”.  Det kan gälla finanspolitik, miljöfrågor, säkerhetspolitik eller allt däremellan. Några av mänsklighetens stora misstag hade absolut kunnat undvikas om införandet och följderna hade utsatts för en offentlig granskning och debatt. Det är lättare att tänka sig sådana exempel än tvärtom:  att vi hade missat viktiga landvinningar därför att en folklig debatt hade satt käppar i hjulet. Människor i gemen är inte dummare än att de vet att de inte kan allt själva. Vi vill höra vad experterna säger, men vi vill hjälpa till med intresseavvägningarna. Att ta upp viktiga frågor till debatt är inte något som ökar risker, det minskar dem.  Den tankefigur som ser allmänheten som alltför dåligt insatt och därmed en bromskloss för viktiga och nödvändiga beslut, underskattar kraften i den samlade kompetensen hos vilken grupp som helst. Den som tror att gruppen allmänheten är sämre än experterna på vad som är rimliga intresseavvägningar, och hur man bör hantera målkonflikter, har nog bara inte funderat tillräckligt på sina argument. Allmänheten är inte mer egoistisk eller mer kortsiktig än politikern, företagsledaren eller experten. Vilka av dagens stora problem beror på att vi lät en hel befolkning tycka till om det som har lett till problemen? Vilka av framtidens stora utmaningar skulle förlora på mer debatt? Vad är det som talar för att den genomsnittlige medborgaren motsätter sig åtgärder för att minska vår klimatpåverkan? En eller annan oljearbetare står säkert på fossillobbyns sida, men inte mer än att erbjudande om jobb i solenergisektorn, eller en hygglig a-kassa i de länder som kommer att behöva skära ner sin oljeproduktion,  skulle råda bot på det.

De som i det här sammanhanget idoliserar Kina, kan behöva fylla på med lite nyanserade bilder av verkligheten. Det är inte så enkelt att Kinas politiska system tillåter dem att ta ledningen i framtidssäkrad miljöanpassning och hållbarhet. Först och främst är själva föreställningen att Kinas inskränkningar av normala friheter skulle vara ett rimligt pris för landets framgångar obehaglig, men dessutom är landets rykte som miljöföredöme starkt överdrivet. Det är sant att solenergi och vindkraft växer snabbt i Kina och att landets satsningar lett till en fantastisk teknisk utveckling på området som vi också har nytta av. Det stämmer också att de här satsningarna beror på att staten valt ut sol och vind som framtidsområden att satsa på. Men det är samtidigt ett faktum att Kinas konsumtionstillväxt äter upp de här förbättringarna med råge. Satsningarna på sol och vind minskar till exempel inte kolets betydelse annat än i relativa termer. I fasta siffror ökar Kinas kolanvändning. Att Kina satsar hårt på eldrivna bilar är förstås viktigt, men innan vi skriver hyllningstal behöver vi förstå att fossildrivna bilar än så länge står för merparten av den ökande bilförsäljningen, i faktiska tal. Utsläppen i Kina, inklusive koldioxidutsläppen, ökar kraftigt varje år.

Det finns ett par rimliga invändningar mot dessa påhopp på Kina: att en stor del av deras ökande utsläpp beror på konsumtionen i väst. Mycket av tillväxten beror på att exporten växer. Dessutom är Kinas generella välstånd och konsumtion under uppbyggnad och ännu en bra bit under nivån i väst, varför vi i väst har ett ännu större ansvar för hoten mot klimatet.

Båda invändningarna är giltiga och det är bara att erkänna att vi i Sverige lever ett liv som översatt till hela världen skulle kräva drygt 4 jordklot, medan motsvarande tal för Kina är drygt 2 jordklot. Det finns många problem med mätningarna av ekologiska fotavtryck, men inte värre än de som finns inom andra områden där vi tar olika mått på största allvar, till exempel när vi mäter BNP.

Haken är i all enkelhet att Kinas ekologiska fotavtryck är enormt om man jämför med deras BNP per capita. Sveriges dubbelt så stora fotavtryck ska sättas i relation till att vi har ett BNP per capita som är mer än 3 gånger Kinas. Det talar inte för att Kina har en politik som tillåter dem att förena tillväxt och låg klimatpåverkan. I själva verket satsar Kina på en politik som på flera sätt pekar åt fel håll och därför är ännu sämre än den vi bedriver i Sverige och flera andra västländer, genom att den fokuserar på lånefinansierad konsumtionstillväxt och på stora subventioner inom alla slags branscher  –  inte alls enbart till sådant som gynnar en hållbar utveckling.

Med tanke på de kinesiska tillkortakommandena  – vad är det som talar för att ett demokratiskt Kina hade varit sämre för jordens klimat? Den som förespråkar mindre demokrati som ett sätt att motverka kortsiktiga beslut, har helt enkelt en del kvar att bevisa. Är det inte istället dags att på allvar blanda in så många som möjligt av människorna på jorden i de frågor som har allra störst betydelse för framtiden? Det är kanske naivt att hoppas på att alla länder blir demokratiska, men vi kan åtminstone vara rädda om vår egen demokrati och arbeta på att utveckla den, istället för att hylla auktoritära regimer och deras beslutskraft.

Att bygga halmgubbe av Trump

Det är inte bara Donald Trump som är intressant som politiskt fenomen. Även kritiken mot Trump är värd att studera. Det finns mängder av rättvis kritik att rikta mot Trump, såväl när det gäller hans politik som hans val av rådgivare och, inte minst, hans svepande kritik mot medier. Därför är det lätt att förvånas över att  så mycket energi istället läggs på att kritisera Trump som person och på obekräftade anklagelser och överord om demokratins fall och hot mot världsfreden. Varför bygga ut Donald Trump till en fantasifigur att anklaga för allt möjligt, när det finns så många verkliga frågor att diskutera?

En god princip för politiska debatter är att hellre fria än fälla även sina meningsmotståndare. Det gör det lättare att komma in på riktiga diskussioner om riktiga frågor. Tänk tanken att Trump kanske inte är en krigshetsande narcissist på en 9 -årings mentala nivå, utan en rätt klassisk affärsman som faktiskt tror att han kan uträtta något. Jag ger mig gärna in i debatter med Trumpanhängare, men då med premissen att vi inte tycker lika, att det faktiskt finns politiska idéer och värderingar att diskutera. Man kan diskutera det förnuftiga i att dra sig ur Parisavtalet, att föreslå nedskärningar i redan rätt urvattnade socialbidrag till förmån för ökande anslag till militären, eller undra över hur bra det är att försvåra inresor från vissa länder. Men det är ju politiska förslag som går att debattera. Förslag som är tänkta att uppnå politiska mål som är tydligt kommunicerade.

Med det här synsättet blir det lättare att se vad som är vad i olika utspel och blir det lättare att förstå varför Trumps anhängare är ganska nöjda, trots alla bakslag. Det gör det också lättare att se det problematiska i att Trumps förslag inte bemöts med motargument, utan med svepande och generella idiotförklaringar av honom och hans anhängare kompletterat med jubel över juridiska motgångar. Det som redan finns att kritisera verkar inte räcka, så istället målar man upp en bild av något annat som man väljer att angripa. Begreppet halmgubbe brukar användas för företeelsen att angripa en nidbild av motståndaren och dennes åsikter istället för att bemöta de faktiska argumenten. Många av Donald Trumps kritiker verkar vilja klä Donald Trump i halm och attackera honom för något annat än den han är och något annat än vad som faktiskt har hänt. Som om verkligheten inte skulle räcka.

Ta bara alla anklagelser om att Trumpadministrationen infilitrerats av Ryssland. Hur kan rationella människor bygga upp en gigantisk konspirationsteori från så lite information? Förvånansvärt många i övrigt förnuftiga människor lägger krut på att misstolka allt som görs från Trumpadministrationens sida. Misstankar om rysk inblandning i valet ska förstås tas på allvar och utredas, men varför antyda att Trumps administration på något sätt är delaktig i denna ryska inblandning? Vad är det man tror? Att Trump är rysk spion? Att Trumps administration använt sig av ryska agenter för att vinna valet? Eller vad? Är det rimliga slutsatser av avslöjanden om att Flynn träffat en diplomat, eller misstankar om att svärsonen velat upprätta en kommunikationskanal till Ryssland? Vad är egentligen bekräftat? Vad tror man har hänt? Det är som om vi befinner oss i en konstant valrörelse där det viktigaste är att hitta något som kan sänka motståndaren.

Men varför försökte Trump annars få FBI-chefen Comey att lägga ner utredningen om säkerhetsrådgivaren Flynn? Och nog sparkades Comey efter att han inte följde Trumps uppmaning? Är inte det ett klassiskt exempel på övergrepp i rättssak? Kanske det. Det är i så fall allvarligt. Men i min bok räcker det inte som bevis för vare sig att ryssarna påverkade valet eller att Trump hade något med detta att göra. Ännu mindre för att tvärsäkert slå fast Trump bör ställas inför riksrätt.  I själva verket är dessa slags ogenomtänkta krav i nivå med det sämsta man hittar i Trumps eget tweetflöde.  Trump har rätt att avsätta FBI-chefen och avsättande är i sig inte bevis för något. Det är framför allt inte det yttersta beviset för att Trump bör anklagas för förräderi och ställas inför riksrätt. Beviskedjan ”varför skulle han sparka Comey om det inte var för att dölja något?” följt av ”varför skulle det finnas något att dölja om han inte gjort något skumt?”, håller helt enkelt inte.

Tänk tanken att Trump ansåg att Comey ägnade för mycket tid på idén om ryskt inflytande på valet och på Donald Trumps administrations inblandning i det, av det enkla skälet att han är övertygad om att det inte förekommit något otillbörligt. Det som hänt är redan känt, knappast olagligt och därför inte värt att lägga polisiära utredningsresurser på.  Om man föreställer sig att Trump är övertygad om att det läggs resurser på att utreda hans administration av politiska skäl, är kanske avsättningen av Comey inte lika märklig, om än hanterad på ett sätt som väcker uppmärksamhet.  Det är åtminstone en rimlig alternativ förklaring. Att Trump sedan trodde att demokraterna skulle bli glada var en missbedömning. Han gör många missbedömningar, Trump. Dessa kan man gärna ta upp och kritisera. Till det det behövs inga konspirationsteorier eller överdrifter.

Utöver överdrivna anklagelser, riktas också överdriven och ibland märklig kritik mot Trumps uttalanden och handlingar som mätta med en annan, mer neutral,  måttstock snarare hade kunnat uppskattas av långt fler än hans anhängare. Min förvåning angående detta – det upprepar jag gärna – beror främst på att det sannerligen inte råder någon brist på uttalanden och handlingar som är lätta att kritisera och svåra att förklara eller förstå.

Ett exempel på denna märkliga slags kritik är det utbredda raljerandet över Trumps okunnighet som är så vanligt bland intellektuella. Det suckas åt att han inte kan det diplomatiska protokollet och fnissas när han åker på bakslag för att han inte kan de politiska turerna. Det här von oben-perspektivet är djupt obehagligt och riskerar dessutom att bekräfta Trumps egen beskrivning av sig själv som folkets man, i strid med en politisk elit. Tycker verkligen alla att det viktigaste som finns är att man vet vilka lobbyister man bör träffa först, vilken statschef man får ringa upp eller vem som ska anses vara viktigast i senaten att få med sig på ett förslag? Ser de inte något positivt med att inrotade vanor och relationer bryts upp och omprövas? Min egen bild är att det här självständiga, lite rebelliska draget är en av få ljusglimtar med Trump. Om han hade något slags ödmjukhet kopplad till detta, eller ett rimligare sätt att bemöta dem som ifrågasätter hans göranden och låtanden, skulle jag till och med ha tyckt att det här var ett sympatiskt drag.

Mycket har också sagts om Trumps ökända förmåga att byta fot i alla möjliga frågor. När en person med en intellektuell utstrålning låtsas stå fast vid en sak, men praktiserar en annan, ger det sken av att allt är som det ska. Obama höll fast vid att Guantanamo skulle stängas, att klimatpolitiken behövde bli mer aktiv och att mänskliga rättigheter skulle vara vägledande för USA:s aktioner utomlands. Han höll vältaligt fast vid allt detta samtidigt som oljebolagen fick utökade rättigheter, Guantanamo fortsatte att hålla fångar fängslade utan rättegång och de amerikanska drönarattackerna mångdubblades. Varför är det en bättre hållning än att ändra vad man säger i takt med att man ändrar sitt handlande, eller tvingas ändra det? Varför måste varje förändring i attityd från en person vars politik man ogillar, mötas med misstro?

Låt oss ta dramatiken kring sjukvårdsreformen som Obama införde och som Trump vill avveckla. Ur en demokratisk eller för all del klassisk svensk synvinkel, borde det ha varit utmärkt att Trump i sitt första förslag ville behålla några av de viktigaste dragen i ”affordable act” (även känt som Obamacare). Det var i själva verket ett kompromissförslag, som troligen inte var väsensskilt från det som demokraterna hade tvingats genomföra om de haft makten. Mängder av förståsigpåare hånade förslaget och blev djupt skadeglada när det inte gick igenom. Nu läggs ett helt annat förslag fram, som är betydligt tuffare och mer i linje med det som den radikala högern kan acceptera. Alltså samma radikala höger som inte var nöjd med det första förslaget eftersom de tyckte att det innehöll för mycket av det som de kallar kommunism. Så uttrycker sig inte Trump själv, som istället vänder sig mot de skenande kostnaderna, alltså exakt det som bekymrar även demokraterna. Man kan raljera över att ogenomtänkta förslag lades fram, att Trump har för bråttom eller återigen om hans okunnighet om den politiska processen, men varför inte samtidigt erkänna hans förmåga att skaka fram kompromissförlag och att anpassa dem efter en politisk verklighet? Kan man inte i själva verket se en hel del av hans politiska gärning så här långt som en lång räcka av försök att genomföra förslag i den politiska riktning han utlovat men på de sätt som är politiskt möjliga?

Den politiskt motiverade kritiken finns för all del också, men den riskerar att skymmas av den onyanserade och osakliga kritik som går ut på att utmåla Donald Trump som en okunnig galning, trots att det som hittills hänt, visar på administrationens förmåga till anpassning till den politiska verkligheten och en vilja att få igenom förslag på det sätt som är möjligt, med respekt för det politiska systemet.

Kommentarerna kring de utrikespolitiska utspelen följer samma mönster: medvetna missförstånd upphöjs till konst, trots att det finns gott om riktiga frågor att diskutera. Den omskrivna doktrinen att man inte ska avslöja sina kort, att det finns ett värde i att vara oberäknelig, har vantolkats till att betyda att amerikansk utrikespolitik inte längre har en klar linje och att det inte går att lita på något som sägs. Det här är nästan märkligast av allt, eftersom den som har lyssnat på Trump kan hitta rätt tydliga röda linjer som nu fullföljs.  I en konflikt, däremot, eller i en situation med tydliga motsättningar, kan man inte alltför öppet visa vad man har för handlingsalternativ, eftersom det begränsar påtryckningsmöjligheterna. Det är vad Trump har sagt om medveten oberäknelighet. När det gäller vanliga internationella samarbeten eller handelsavtal, har Trump hela tiden hävdat att USA har ett bättre förhandlingsläge än vad som syns i resultatet av dessa avtal. Han pekar på att det finns bilaterala avtal där ensidiga tullregler tillåtits vara kvar och på eftergifter som inte åtföljts av särskilt tydliga krav. Det mesta som sker nu, sker helt i linje med detta. En del krav uppfattas av de flesta som rimliga: Krav på högre militärutgifter från NATO-länderna, krav på kinesiska sanktioner mot Nordkorea, med mera. Andra krav verkar helt orimliga, och tolkas då som utslag av oberäknelighet eller av  pur okunnighet, när de i själva verket är uppenbara förhandlingsutspel. Krav på tullar på varor från Kanada och Mexiko, krav på revalvering av kinesiska valutan, är helt uppenbara överdrifter i syfte att få en part till förhandlingsbordet. En taktik som uppenbarligen lyckats. Nafta ska förhandlas om och Kina har infört sanktioner mot Nordkorea och protesterar inte mot den ökande amerikanska närvaron i området.

Även det som kan räknas som politiska kursändringar av stora mått: Avhopp från klimatavtalet, tydligt parti för Saudarabien på bekostnad av Iran och en idé om att NATO ska arbeta aktivt för att motverka migration, är lätt att vara emot på politiska grunder. Men att en vald president i ett av världens största länder faktiskt genomdriver den politik han gick till val på, kan inte bara vara ägnat att förakta. Man kan åtminstone inte med hedern i behåll önska att Trump i dessa frågor ska byta fot utan att tänka efter, om man tidigare anklagat honom för att vara alltför ombytlig eller populistisk. Argumentera i sakfrågorna istället. Förklara varför Iran är en bättre partner till väst än Saudiarabien, fundera på vad du tycker att NATOs viktigaste uppgifter är och engagera dig i den politiska debatten istället för att haka på helt onödiga, överdrivna och i förlängningen fördummande hetsjakter på de halmgubbar som byggs kring Trump.

 

 

 

Många skäl att vara optimist inför utvecklingen i världen

Låt oss för ett ögonblick fokusera på allt positivt som händer i världen. Det kan kännas lite ovant, men det är nyttigt. Inte bara därför att vi alla mår lite bättre av att tänka på annat än problem och hot, utan därför att det finns goda skäl att på rationella grunder vara optimist om världens utveckling, såväl på kort som lång sikt.

En varningsflagga: den som mäter världens framgång i ständigt ökande konsumtion av varor och allt fler egna flygresor kan bli besviken. Förutom att detta mått på framgång innebär fler risker än möjligheter för välståndet i världen, finns det viktigare saker att fokusera på: fattigdom, krig, förtryck, klimatförändringar, sjukdomar, samarbete, demokratisk utveckling, mänskliga rättigheter, med mera. Inom de flesta av dessa områden går utvecklingen åt rätt håll, i några fall med hack i kurvan, i andra är utvecklingen spikrakt uppåt.

Jag menar dessutom att denna utveckling i världen högst påtagligt kommer att gynna Sverige. Vi har alla förutsättningar att fortsätta att dra nytta av allt positivt som sker i världen. Inom några områden ser jag stora problem som ännu inte är nära en lösning, men jag återkommer till dem i slutet av texten. Jag är faktiskt lite optimistisk även där.

Det finns massor av fakta som ger oss skäl att vara optimister, till exempel den statistik som återfinns hos Gapminder och som Hans Rosling brukar använda i sina föreläsningar och de uppgifter som återfinns i Johan Norbergs bok ”Progress”. Men det finns också anledning att använda enkla analyser och bedömningar baserade på det vi vet om konflikter, politik och mänsklig utveckling för att dra upp några troliga scenarier om hur framtiden kan se ut.

De källor jag nämnde, liksom annan lättillgänglig officiell statistik, visar att fattigdomen minskar extremt fort, att antalet krig är färre och dessutom mindre omfattande än någonsin och att praktiskt taget alla sjukdomar minskar. Det här gäller förstås framför allt i utvecklingsländer. Men det har bäring även på oss i väst. Med ökad levnadsstandard och minskade klyftor i världen, minskar också hoten mot Sverige. Vi kan fokusera mer på utveckling, samarbete och handel och mindre på krig och katastrofer. De konflikter vi för närvarande har i vårt närområde (Ukraina) och relativt nära (Syrien) påverkar oss förstås negativt nu. Vi blir direkt och indirekt påverkade, på många sätt, även om det inte går att jämföra med hur invånarna i dessa länder själva drabbas. Vilket perspektiv man än anlägger, är det lätt att inse att varje stabilisering av läget, varje steg mot eldupphör och fred, innebär en extremt positivt förändring. Även om Syrien splittras, eller återgår till en hård diktatur, kommer kriget sakta men säkert att avta. Det är redan inne på sitt sjätte år och bör rimligen vara  i sin slutfas redan av det skälet. Krig pågår inte i oändlighet och nu syns alltfler tecken på att Ryssland och Irans engagemang inte direkt motarbetas av USA eller Turkiet, samtidigt som Saudiarabien verkar fokusera på annat. Det vore därför inte förvånande om kriget tar slut under 2017. Men min optimism tar inte slut där. Erfarenheterna från Syrien och islossningen mellan USA och Iran, kommer att leda till att man börjar samarbeta även kring Afghanistan och kanske även på andra ställen. Resterna av IS kommer att flytta vidare, till exempel till just Afghanistan och Nordafrika, men deras framtid ser inte sådär oerhört ljus ut. De kommer inte att ha samma dragningskraft utan landområden och pengar.

Efter krigsslutet dröjer det troligen innan en liknande stor konflikt drabbar världen. Trenden med färre och mindre omfattande krig fortsätter. Vi blir inte av med dem, men de drabbar allt färre.

För den som oroar sig för terrorism och ett tilltagande ”religionskrig” finns det också tröst att hämta. Det islamistiska våldet har visserligen ökat, främst i väst, men även på andra håll. Etableringen av IS har fått oss att uppmärksamma ett problem som länge drabbat stora delar av världen. Det som får många att bli pessimister är de siffror som visar hur stort stöd extrema islamister har i stora folklager i flera länder. Salafisterna fick 25% i valet i Egypten. I andra länder (till exempel Pakistan) ser det ännu värre ut. Lägg därtill att den västliga antiislamistiska propagandan från högerextrema och nationalistiska rörelser gör allt för att bekräfta bilden av islamisternas inflytande, så får man lätt uppfattningen att Huntington hade rätt i sin beskrivning av den kommande striden mellan kulturer och religioner i sin bok ”The Clash of Civilizations”. Den som vill läsa varför Huntingtons analys är fel och möjligen farlig, vänder sig med fördel till Amartya Sen och hans utmärkta ”Identitet och våld”. Men Huntingtons bok innehåller också en intressant beskrivning av hur viktig ekonomisk dominans är för politiskt inflytande. Den som tappar i ekonomiskt inflytande, överför gärna sitt missnöje till den internationella politiska scenen, vilket öppnar för konflikter. Det är en anledning till att framtida konflikter får nya gränser.

Men jag lyssnar hellre till statsvetare, konfliktforskare och islamologer som kan berätta att den extrema islamismen måste ses som en relativt ny företeelse i de flesta länder där den frodas och troligen också som en parentes. Bland andra Jan Hjärpe förutspådde för två decennier sedan hur en ung generations längtan efter frihet i islamistiska diktaturer, obönhörligt kommer att leda till dessa regimers fall. I fallet kommer deras grepp att hårdna, deras islamistiska retorik att skärpas och deras aggressivitet mot omvärlden att öka. I Iran är invånarna så trötta på islamistiskt förtryck att propagandan mot väst inte fungerar längre. Det finns religiösa ledare i Iran som vill införa en sekulär stat för att rädda religionens rykte. Om man vill kan man se den senaste tiden tilltagande extremism och fortsatta förtryck i många muslimska länder, som en dödsryckning i kampen för fortsatt religiöst inflytande i en värld där allt fler längtar efter sekulära demokratier. Om den bilden är riktig, beror de ökande spänningarna i Huntingtons anda, framför allt på stora omställningar i den islamiska världen, snarare än på vad som händer här i väst. Läget kan ändras om de extrema nationalisterna lyckas samla fler till sitt förenklade budskap om en islamistisk kultur som måste bekämpas. Men hittills verkar väst stå pall. Invånarna i våra länder gillar visserligen förenklingar och drar gärna åt populism, men vi gillar också vår frihet och vår demokrati och låter oss inte luras till vad som helst i hatets namn.

Att väst står pall även i svåra tider, ger också anledning till optimism. Vi har gått igenom en stor ekonomisk kris, vi har drabbats av terrorism och vi har fått ett hårdare debattklimat, påeldat av en stark nationalistisk rörelse. Ändå. Inskränkningar av rörelsefriheten är begränsade och följer uppgjorda regler. Vi argumenterar med och mot varandra i mötesrum. Vi är oense om ekonomisk politik och flyktingmottagning inom Europa, men vi hetsar inte mot varandra, utan försöker samarbeta. Stabiliteten och kanske till och med trögheten i systemet och den resonerande tonen, står i bjärt kontrast till hur det går till i Turkiet eller Ryssland när dessa länders ledning tystar kritiker och fängslar obekväma oppositionella. Eller med andra ord: till och med ett EU i kris, med konflikter i vår absoluta närhet och med fullt av populister som vill söndra, håller en historiskt unikt hög nivå när det gäller mänskliga rättigheter. När i historien har fler européer haft större frihet och bättre ekonomi än nu?

Min personliga tes är demokratin håller för mycket påfrestningar om man har ett inkluderande och stöttande samhälle, inte minst ekonomiskt. De länder i Europa som har störst problem med extremister, är framför allt de som har ett svagt socialt skyddsnät. I Spanien däremot, som kom ur krisen relativt välbehållet, hade man stora inslag av socialt stöd när det gällde till exempel boende, från såväl privat som offentligt håll. Människor som blev arbetslösa fick uppskov med sina betalningar och andra fick offentligt stöd för att klara av dem. Naturligtvis fick också många flytta, men det aktiva stödet bidrog definitivt till att minska påfrestningarna och den sociala oron. Det värsta är dessutom över och vi är på väg mot bättre tider. Europa är starkt och vi som invånare är välutbildade, kapabla och generellt sett toleranta och öppna. Det är för tidigt att räkna ut Europa.

För den som hävdar att många i väst saknar ett tydligt mål eller något stort samhällsprojekt att engagera sig i, vilket leder till en rad av de psykosociala hälsoproblem som breder ut sig, kan jag berätta att det finns ett sådant stort projekt, som knappt har påbörjats. Låt oss kalla det klimatomställning. Uppvärmningen av atmosfären är förstås ett enormt hot, men lösningen innebär också en rad möjligheter. Aldrig har så många länder varit överens om ett så tydligt mål som FN:s klimatmål som antogs 2015. En del regeringar tar det säkert inte på tillräckligt allvar, men det räcker med att de flesta gör det för att effekten ska bli tydlig. Vi kommer obönhörligen att gå mot ett mer hållbart samhälle, där nya konsumtions- och produktionsmönster kommer att ta vid. Blandningen av småskaligt engagemang, statliga och mellanstatliga satsningar ger en unik blandning av lärande, samarbete och konkurrens. Den som undrar var framtidens arbeten finns, kan snegla en sekund mot solenergisektorn i USA. I maj 2016 var antalet solarbetare fler än antalet oljearbetare, drygt 200 000. Den här siffran gäller alltså arbetare – blue collars. Solenergisektorn är intressant på det sättet att den också ger jobb som går relativt fort att lära sig.

Ändå är vi bara i början av utvecklingen. Energisektorn utvecklas explosionsartat och det kommer att märkas även i Sverige. Det intressanta är att det här kommer att ske alldeles oavsett vilka statliga stöd som ges till solenergisektorn. För Sveriges del dröjer det lite längre, eftersom vi behöver effektivare solpaneler för att investeringar i stor skala ska vara riktigt lönsamt. Men i delar av USA och i Mellanöstern är solenergianläggningar redan idag det billigaste alternativet för ny elenergiproduktion. Därmed är utvecklingen ostoppbar. I år står solenergi för 1% av världens elproduktion, med en fördubbling varje år. Det här blir en ekonomisk vitamininjektion för de flesta länder i världen, med få negativa följder, men många positiva. Eftersom det dessutom ger möjlighet till snabb utbyggnad av småskalig elproduktion, kommer många utvecklingsländer att kunna elektrifieras i en allt snabbare takt.

Solenergiproduktionen och de följder den får för minskat beroende av fossila bränslen och tillgången till el i stora delar av världen, kommer att öka levnadsstandarden enormt och få oerhörda följder som knappast går att överskatta. Även maktförhållandena i världen ändras, när oljan blir ointressant åtminstone för elproduktion och kanske även för uppvärmning och som drivmedel för bilar.

Utöver de här större, pågående förändringarna, vill jag peka på några mer lokala eller specifika situationer som är värda att uppmärksamma ur en positiv synvinkel. Tanken med följande exempel är att påminna om att förhållanden inte är statiska. Destruktivt ledarskap försvinner. Relationer och samarbeten ändras. Vi är rätt snabba på att ta till oss riskerna med försämringar, men tenderar att glömma de positiva förändringar som rimligen väntar runt hörnet. Håll till godo:

Utvecklingen i Afrika. I flera afrikanska länder är utvecklingsoptimismen enorm. Det är också en kontinent där den politiska utvecklingen går i en demokratiskt riktning, om än från en låg nivå. Mugabe dör rimligen senast 2017. Oppositionen är förberedd. Även om mycket är förstört, finns det fortfarande en del som fungerar bra i Zimbabwe och landet kommer att utvecklas snabbt efter ett ledarskifte. De kommer att få hjälp av Botswana, som är en pålitlig demokrati och av Sydafrika, som trots problem med framför allt korruption, är en stabil demokrati.

Putin leder inte för evigt. Inte heller Erdogan. Visst finns det andra som är beredda att ta över stafettpinnen, men dessa två personifierar starka ledare som formar om sina länder till ”demokraturer”. De kommer att tappa i inflytande.

Islossningen mellan Iran och väst. Det minskar säkert inte förtrycket i landet, men ekonomiskt har det stor betydelse, liksom säkerhetspolitiskt. Ett starkare Iran, minskar Saudiarabiens inflytande. Med oljans minskade betydelse kommer Saudiarabiens roll i världspolitiken att bli mer rimlig. Saudiarabien är visserligen enormt till ytan och geografiskt mäktigt. Men ekonomiskt talar vi om ett land med en sammanlagd BNP marginellt över Sveriges och cirka 30 miljoner invånare. De har tillåtits spela en oproportionerligt stor roll i världspolitiken, med ett negativt inflytande på många plan. Utförsåkningen har börjat, men det kommer att bli allt tydligare under de kommande åren.

Sveriges utveckling. Sverige har en relativt ung befolkning ur ett europeiskt perspektiv. Vi har en bra skola, som snart klättrar uppåt även enligt PISA och god högre utbildning. Ett på det stora hela tryggt socialt klimat, fullt med risktagande entreprenörer och mängder med framgångsrika företagare inom alla nya områden. Flexibiliteten och utvecklingskraften är enorm. Vår ekonomi tyngs inte heller av en gamla slitna pensionssystem, som övriga Europa. Vi har redan reformerat det och står starka inför de investeringar, framför allt inom energiområdet som behöver genomföras.

Problemen då? Jag lovade ju att ta upp dem. Ja, på min rankinglista över världens problem återfinns på topp tre:

Klimatförändringarna

Antibiotikaresistensen

Risken för en finansiell kollaps

Jag har inte med terrorism eller migration bland de högst rankade problemen, trots att de också kan vara allvarliga. Men terrorism stöter vi på till och från och den vi ser nu är inte värre än den vi har haft tidigare. Den kommer att gå i vågor även framöver och hotar inte våra samhällen i grunden.

När det gäller migration kan jag inte se det som ett problem, framför allt eftersom hela världen satsar på reglerad invandring. Att inte alla kan flytta eller fly är ett problem för de enskilda personerna, och på marginalen ett hinder för utveckling i världen, men då pratar vi ju snarast om problemen som uppkommer genom alla hinder mot migration. I övrigt finns det en internationell asylrätt och en migration utöver det som varje land bestämmer eller kommer överens med andra om.

De tre hot jag rankade högst ovan, skrämmer mig däremot högst påtagligt. Som tur är finns det gott om anledningar att andas lite förhoppningar även när det gäller dessa.

Klimathotet har jag varit inne på. Där är en förändring på gång. Det är stort att så många länder kommit överens om att agera. Och även om en hel del kommer att backa och även om insatserna inte kommer att räcka för att undvika allvarliga problem, är bollen i rullning. Det folkliga stödet för insatser blir allt större och trycket på företag och politiker växer. Därför finns skäl att vara åtminstone lite optimistisk.

Antibiotikaresistensen. I takt med att allt fler penicillinsorter blir verkningslösa, blir allt fler vanliga sjukdomar dödliga. Vi har inte förstått vidden av detta ännu och under tiden matas djur med antibiotika i förebyggande syfte och släpps antibiotikarester ut i våra vattendrag. Resistensen ökar snabbt. Det är inte självklart att det här problemet går att lösa. Om vi inte får bukt med det, kan vi förbereda oss på att säga adjö till vårt nuvarande välfärdssamhälle. Vi får en dödlighet som liknar den på medeltiden och vi kommer vare sig ha råd med eller kunna upprätthålla annat än basala samhälleliga institutioner. Var hittar jag något positivt här? Kanske bara i en förhoppning om att den medicinska forskningen och det allmänna intresset av att lösa problemet kan ge internationella samarbeten och resurser som ger oss nya lösningar när det gäller bekämpning av bakteriesjukdomar.

Risken för en finansiell kollaps. Om det bara rörde sig om ett antal banker, vore jag inte så orolig, men vi talar om hur hela vårt ekonomiska system är uppbyggt på krediter. Det används varje år betydligt mer pengar än vad som kommer in i systemet. Ökningen av krediter har helt tappat sambandet med förväntad produktivitetsökning. Allt handlar om att få en avkastning som täcker kostnaden för en kredit. Så snart krediterna slutar att öka, får vi lågkonjunktur. Den senaste finansiella krisen löstes med fler krediter. Bankerna har inte täckning för sina lån. Nästan alla stater har underskott. De som inte har det har skulder. Det är normaltillståndet. Ovanpå det experimenterar vi med obligationer inom områden som är fullt finansierade, minusräntor för att trigga ännu mer krediter. En ekonomisk grundkurs berättar att den genomsnittliga avkastningen på kapital i längden inte kan vara högre än produktivitetsökningen. Ändå agerar alla som om det sambandet inte finns. Till och med Picketty, som anses vara en kritiker av det finansiella systemet, menar att den höga avkastningen inom finanssektorn borde fördelas bättre, genom skatter. Han har säkert rätt, men han glömmer att berätta att avkastningen som uppstått inom finanssektorn inte ens borde finnas och därför bygger på luftslott. En korrigering kommer förstås, som alltid. Jag rekommenderar ett hårt tag om hatten då det händer.

Den lilla ljusglimt man kan se här, är att kapitaliseringskraven på bankerna blivit markant högre sedan krisen. Och man kommer troligen att kunna låta banker gå i konkurs i framtiden. Korrigeringarna behöver alltså inte bara tas av skattebetalarna och bankkunderna, utan också av ägarna.

Jag återkommer med säkerhet med positiva beskrivningar om de områden jag har berört här och andra som dyker upp på vägen. Nu måste jag springa och köpa solglasögon för att inte bländas av den ljusa framtiden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Populism, demagogi och sanning

I någon mening behöver alla politiker och politiska partier vara populister, det vill säga beredda att anpassa sin politik efter de aktuella stämningar och åsikter som råder bland medborgarna. Det behöver inte vara något problem, så länge det finns en ambition att komma någorlunda överens med begreppen sanning och förnuft. Det är när populismen kombineras med karismatiska ledare som besitter demagogiska talanger, beredda att kasta all sans, balans och verklighet överbord för att vinna, som situationen blir riktigt farlig och demokratin hotas. Alldeles särskilt om de karismatiska ledarna utnyttjar något slags extremistisk opinionsyttring i samhället och bedriver en kampanj mot viktiga demokratiska eller rättsvårdande institutioner.

Extremism kan i sig vara farligt, men som tur är visar erfarenheten att extremistiska rörelser till sist har att välja mellan inflytande eller fortsatt extremism. Extremister som bildar partier blir oftast allt mindre extrema och normaliseringen fortsätter i de fall dessa partier får regeringsmakt. Det ställs helt enkelt andra krav på den som har ansvar och därför måste den som vill undvika ett misslyckande anpassa sig efter kraven.

Många tror i linje med detta, att den populistiske Donald Trump kommer att bete sig annorlunda som eventuell president, än han gör i valkampanjen. En hel del av dem som stödjer honom utgår helt enkelt från att han har förmågan att agera seriöst även om han inte berättar exakt hur han vill tackla olika politiska frågor. Det kan mycket väl stämma, men frånvaron av en konstruktiv agenda kombinerat med det ogenerade flirtandet med extremistiska strömningar, innebär en risk. Om han blir vald kan det visa sig att han inte alls har någon plan eller något ansvarsfullt sätt att hantera politiska problem. Det är det här som har hänt Boris Johnson med flera på Brexit-sidan i den engelska folkomröstningen. Naturligtvis fanns det seriösa argument för ett nej till fortsatt medlemskap, men många av de ledande nej-anhängarna hängav sig åt en helt skamlös populism. Det framstår till exempel som alltmer sannolikt att de kritiker hade rätt som såg Johnsons argumenterande för nej-sidan som ett led i en personlig karriärplanering. Men han hade inte räknat med att hans sida skulle vinna och att han därför skulle utkrävas något slags ansvar för fortsättningen. Även Nigel Farage, ledare för UKIP, verkar dra sig för att kliva fram och axla ansvaret för ”vinsten” i omröstningen. Det visar sig att de som lovat vitt och brett från nej-sidan, duckar så djupt de kan från ansvar nu när de vunnit.

Dessa populistiska demagoger lever på att kunna håna och smutskasta ”eliten”, som de menar blundar för verkliga problem och vägrar att se ”sanningen” som den är. De spelar på de enklaste känslorna hos dem som känner sig missförstådda och utanför och har svårt att växla över till en mer balanserad argumentation.

Boris Johnson har lovat britterna att ett nej innebär en bättre möjlighet att förhandla om medlemskapet, inte ett definitivt nej. Eftersom rätt få personer i EU och i Storbritannien tror att det skulle ge ett väsentligt annorlunda resultat än de nyss genomförda förhandlingarna om ändringar i EUs fördrag, har han inte något fog för det löftet. Det förutsätter att det förra avtalet inte var det bästa möjliga och att de övriga EU-länderna kan gå med på mer om britterna verkligen var på väg att lämna. Även om det skulle visa sig vara möjligt att förhandla sig till ett nytt avtal, beror det snarare på en djupt känd pragmatism inom EU, snarare än på skickligt hanterande från Johnsons sida. I själva verket står Johnson för den värsta sortens ansvarsflyende och opålitliga utpressarbeteende när han låtsas som om EU är något slags motståndare som Storbitannien måste kämpa mot för att få behålla sin självständighet. I själva verket sker varje närmande mellan länderna i EU genom fullt frivilliga överenskommelser mellan alla medlemsländer. Storbritannien har skrivit under varenda avtal, inklusive nu gällande EU-fördrag. De har också lyckats tillskansa sig en hel del undantag och står därför formellt utanför viktiga samarbeten inom flyktingpolitik, rättspolitik och valutasamarbete. Allt annat har Storbitanniens nuvarande eller tidigare regeringar skrivit under på. Naturligtvis kan en ny regering, företrädande en helt annan folkvilja, vilja gå ur samarbetet, vilket är själva anledningen till att artikel 50, som reglerar utträde ur unionen, skrivits in i fördraget. Det betyder inte att varje ny regering i varje medlemsland kan förhandla om villkoren i det befintliga fördraget närhelst de önskar. När Boris Johnson lanserar det som en övergripande idé är det inte bara mot bättre vetande utan det är också ägnat att förstöra samtalsklimatet för alla diskussioner mellan EU och Storbritannien under lång tid.

Det absurda är att Boris Johnson, om han nu är aktuell som premiärminister, knappast skulle driva sin linje på det sätt han påstår i den rollen. Det ännu mer absurda är att han, på hemmaplan, troligen skulle fortsätta hävda att han kämpar för britterna och att EU är en omedgörlig koloss. På EU-toppmötena skulle han istället rimligen föra de slags samtal som är möjliga att föra utan att bli utslängd.

Vi vet ju ännu inte hur Boris Johnson kommer att agera, men det finns andra exempel på skrupelfria populister som skaffar sig makt och klamrar sig fast vid den, utan att behöva tumma för mycket på sin image inför de egna anhängarna. Det senaste exempel är den polska regeringen, vars företrädare hånar EU och kräver frihet att göra vad de vill med sitt rättsväsende och yttrandefriheten i sitt eget land, samtidigt som de i  möten med EU försäkrar att de delar de grundläggande värderingarna och lovar att inte göra ytterligare inskränkningar.

Samma sak i Ungern, där Victor Orban orerar om den västerländska demokratins död och om behovet av större nationell självständighet, för att i näste sekund skriva under nya överenskommelser med EU. För att klara att leva med dubbla agendor, behöver dessa populister hitta egna informationskanaler och minska oberoende mediers inflytande. Kritik från dessa balanseras med hot och utfall mot kritikerna, från regeringstrogna medier och från enskilda informationsmedarbetare.  Det krävs inte något förbud mot mediers rätt att belysa andra vinklar (till exempel EU:s), istället driver regeringar med dubbel agenda en intensiv propaganda för att undergräva fria mediers förtroende och för att så split mellan de egna medborgarna och ”byråkraterna” i EU, trots att de som regeringsföreträdare är en del av den byråkratin.

Hur kan de som lever på att uppvigla ”folket” mot ”eliten” fortsätta med det när de sitter vid makten? Och är det inte ironiskt att just de som anklagar de etablerade partierna och politikerna för att blunda för en rad olika sanningar, är de som ljuger mest ogenerat för att vinna opinionen? Är det inte förbluffande att de som anklagar andra för att inte vilja ta tag i problem, gärna duckar för ansvar när det börjar brännas? Vem är det egentligen som blundar för sanningar? Vem är det egentligen som har dolda agendor och vilseleder folket? Är det den normale politikern som har som vallöften att arbeta i en viss riktning, eller den karismatiska demagogen som skjuter från höften och drar hem one-liners i hånandet av sin konkurrent?

Att detta slags populistiska politiker lyckas i unga demokratier som Ungern och Polen är i sig förvånande, men hur ska Boris Johnson klara att leva med dubbla agendor som eventuell premiärminister i Storbritannien, med dess tradition av extremt fri press och frispråkiga oppositonspolitiker? Svaret är att han inte kommer att klara det. Som borgmästare i London kunde han leva på att vara ett nytt slags politiker, skämtande och till synes tillgänglig, ständigt med en bitsk kommentar redo mot krånglet i EU, men också i landet. Borgmästartiteln är en roll som inrättades år 2000 och Boris Johnson är den andre borgmästaren i Londons moderna historia. Det är ett viktigt ämbete, men långt ifrån så bevakat som premiärministerämbetet och med mindre direkt ansvar för det dagliga politiska arbetet.

Min gissning är att Boris Johnson inte ställer upp till valet som partiledare i tories. Han vill nog hellre att partiet förlorar ett val först eller att förhandlingarna med EU brakar ihop. Att axla ett förvaltande ansvar för något pågående, är knappast något som passar hans profil. Som väl är, tror jag att både han och Farage, har tappat mycket på att tvingas backa från en rad löften och påståenden redan dagen efter folkomröstningen. De är kanske inte helt avklädda, men åtminstone lite skadeskjutna.

Jag gissar att inte heller Front National i Frankrike är särskilt intresserade av att vinna nästa val och bilda regering. Naturligtvis kan de, om de ändå vinner, försöka sig på att införa en nationalistisk hårdför politik och skydda sig med nya medielagar och förändrat domstolsväsende, delvis med hjälp av det fortfarande gällande undantagstillståndet, men det blir svårare för dem än för regeringarna i Polen och Ungern. Troligen skulle de misslyckas kapitalt med att förändra samhället i den riktning de påstår sig vilja, eftersom deras idéer inte bygger på verkliga behov och problem, utan på destruktiva förenklingar och ogenomförbara löften. Därmed riskerar de att tappa allt och att försvinna till nästa val. Kanske vore det bra om Front National vann valet och tvingades ta ansvar, så att den vulgära populismen avslöjas i sin oduglighet och människor kan börja längta efter de där gråa pragmatikerna igen.

För Donald Trump tror jag att det är så enkelt att han själv tror att han har tillräckligt på fötterna för att vara president och att han ska åstadkomma tillräckligt bra resultat för att slippa stå till svars för de värsta idéerna. Men blir han vald, kommer hans brist på politisk och internationell erfarenhet att ligga honom i fatet på ett högst påtagligt sätt. Såväl hans anhängare som han själv kommer att bli förvånade över hur snabbt det gick utför och hur snöpligt han tvingades avgå. Håll noga reda på vem som blir hans vicepresidentkandidat.

Det finns förstås en risk att populister på väg att tappa makten tar till det sista vapnet i sin nationalistiska arsenal och startar ett krig. Även det skulle de förlora på, men tyvärr efter lång tid och mycket lidande.

Långsökt att se risker för krig? Frankrike är blandat i åtminstone en handfull krig just nu, flera andra länder deltar i kriget mot IS i Syrien och Irak och var med och bombade i Libyen för bara några år sedan. Storbritannien har bedrivit egna krig på flera håll i världen och hade ett pågående lågintensivt inbördeskrig på hemmaplan för bara 30 år sedan. Det går inte att bortse från risken att ett Front National i regeringsställning propsar på utökade EU-insatser i Mellanöstern och Nordafrika när det börjar gå illa på hemmaplan. Om Tyskland inte vill se mer underskott på grund av krig och sätter sig emot, kan vi då vara alldeles säkra på att nyvalda nationalister i Tysklands södra delstater låter Front National utan motstånd hävda någon stollig nationalistisk idé, till exempel att Alsace måste få bli mer självständigt, men med de gamla gränserna, som inkluderar delar av Tyskland?

Hur vi hindrar vi allt detta? Vi måste ta debatten med alla slags demagogiska populister på alla politiska kanter, även dem som är närmast oss själva. Kanske särskilt de som är nära oss själva politiskt. Den viktigaste insatsen för var och en av oss är rätt enkel: betala för din tidning. Se till att det finns samhällskritisk journalistik även i framtiden. Och intressera dig för andra åsikter än dem som bekräftar din egen. Det är otroligt lätt gjort och du kommer att bli överraskad hur många vettiga personer det finns på alla politiska kanter.

Personligen tror jag det kommer att visa sig att västvärldens invånare gillar vanlig demokrati, frihet och seriös debatt bättre än destruktiva demagogers tomma löften. Det finns alltså goda skäl att vara optimist mitt i alltihop. Jag återkommer i ett inlägg om allt positivt som väntar i världen 2017.

 

 

 

 

De viktigaste frågorna är obesvarade

När Mehmet Kaplan avgick blev många förvånade över det stöd han har i Miljöpartiet och lika många irriterade över att paritets ledning inte tog avstånd från honom. Det som sagts och skrivits under processen väcker en hel del frågor och det som kommit fram har onekligen varit intressant, men inte främst av de skäl som angivits. Jag ska försöka förklara vad jag blivit intresserad av att veta mer om.

Det är rätt mycket av det här som följer traditionell drevuppbyggnad: ett reellt problem i botten, en tipsare, troligen med en egen agenda, avslöjanden i medierna, krav på avgång, skuldbeläggande av medierna från de granskade och till sist en snöplig sorti. Det som framför allt skiljer den här historien från andra historier av det här slaget, förutom den fortsatta uppbackningen av Kaplan, är att huvudpersonen erkänner alla sakförhållanden och svarar på alla frågor. Han tycker bara inte att det är fel. Små misstag här och där, men i stort sett ingenting han ångrar. Jag tycker det är lite uppfriskande med någon som står för vad han har gjort, ber om ursäkt när det är påkallat, erkänner misstag även när de inte finns bevis i form av inspelningar och litar på att det ska räcka. Nu gjorde det inte det, men det beror åtminstone inte på att han blivit påkommen med lögn, som i så många andra fall när politiker avgått. När jag lägger ihop det här med till exempel hans sätt att rakt på berätta om förslaget att sänka ränteavdraget, då han samtidigt avslöjade att finansdepartementet redan hade börjat räkna på detta, framträder en en liten del av den personlighet som jag tror ligger bakom hans popularitet bland många, inte bara i Miljöpartiet, utan även i de organisationer han har grundat eller lett. Han verkar vara en person som gärna står på sig och som ogillar att ljuga av taktiska skäl.

Det som är besvärande för honom är att han inte helt och fullt erkänner problemen med antisemitism i de organisationer han träffar. Man kan till och med säga att han bagatelliserar betydelsen av att ge legitimitet åt organisationer som antingen har en antisemitisk agenda eller som har medlemmar som är öppet antisemitiska. Det här är relevant och bra att det tas upp, liksom hela problematiken med att många, framför allt av dem som sympatiserar med palestinier, har en tendens att ta alltför lätt på antisemitism. Har miljöpartiet, direkt eller indirekt, ett problem med antisemitism? Hur ser det egentligen ut med de viktigaste muslimska organisationerna och deras eventuella antisemitism? Det här är intressanta frågor som journalisterna kunde ta reda på mer om. Beskrivningar av Milis Görüs och intervjuer med dem som leder och driver den organisationen vore intressant. Kanske inte nu, när sensationsjournalistiken riskerar att kväva all nyanserad information, men senare. Och varför får vi inte veta mer om den turkiska företagarförening som tycker att det är en bra idé att bjuda in ledaren för Grå Vargarna till middag?

Eftersom Kaplan inte på något sätt har mörkat vilka han träffar, vore det mycket intressantare att få veta mer om vilka slags organisationer det är, än hur många gånger de har träffats. Är kritiken mot dem riktig eller överdriven?  Om det inte vore för Mona Sahlins beskrivning av Milis Görüs som en djupt antisemitisk organisation, hade jag inte ens förstått att den var det. Journalisterna som leder debatterna, intervjuerna och till och med de som grävt, har inte berättat om detta. Att enskilda debattörer ”vet” hur det ligger till räcker inte för mig och det hade behövts att några journalister tog reda på mer. Istället slänger de hafsigt ur sig att ”de har fått kritik för”, ”de har anklagats för” och så vidare. Allra tydligast blev det när SvT avslöjade att Kaplan haft kontakt med en lobbyist från turkiska regeringen. Som om det i sig är komprometterande. De måste berätta mer för att jag ska bli upprörd. Det räcker inte att de berättar att det är ”en taktik” från den turkiska regeringen att skaffa sig kontakter i utländska parlament. Vi är många som inte är särskilt förtjusta i den turkiska regeringen, men varför är det allvarligt att en person i regeringen träffar deras lobbyister? Själva träffandet blir misstänkliggjort på ett outtalat och mycket insinuant sätt.

Eftersom många med mig, även bland kritikerna, inte har någon koll alls på de organisationer Kaplan träffat, blir kritiken också lite ihålig. Fakta blandas med tyckanden på ett sätt som gör att de viktiga frågorna försvinner. Om Kaplan utan omsvep säger att han träffar Milis Görüs då och då och uttryckligen säger sig inte vilja fördöma dem, men att de står långt ifrån honom politiskt, borde diskussionen lyftas från att gälla hur ofta han har träffat dem, eller hur han kommenterar ytterligare en bild från middagen där de var med. Så länge man påstår att Kaplan ljuger om vilka han kände på den berömda middagen, kommer inte diskussionen särskilt långt. Kaplan har från dag ett hävdat att han inte kände igen Grå Vargarnas ledare, men väl flera av de andra som anses komprometterande att träffa. Några av dem har han träffat tidigare, vilket han inte ens försökt dölja.  Journalisterna, men även oppositionen är så vana vid att politiker blåljuger om avslöjanden, att de fortsätter rapporteringen som om han hade ljugit. Det var det här Peter Eriksson uppmärksammade i en TV-intervju och minidebatt med Jan Björklund, när han menade att insinuationerna om att han ljuger och misstänkliggörande av hela hans politiska gärning på grund av detta, beror på hans bakgrund. Detta uttalande och partiledningens försvar av Kaplan tas som intäkt för att hela partiet är för mjukt mot islamister och antisemitism. Det är att gå ett steg för långt. Den viktiga diskussionen borde vara om Kaplan är för mjuk mot antisemiter och om Miljöpartiet är för tolerant mot dem som är det.

Om man har den ingången, blir diskussionen mycket mer relevant och intressant. Man kan dessutom hålla med både Jan Björklund som Peter Eriksson i den minidebatt jag beskrev ovan. Björklund talade om ett mönster av kontakter och uttalanden som pekar åt fel håll. Varje enskild sak behöver inte vara avgörande, men tillsammans ger de en bild av en person som inte tar trovärdigt avstånd från antisemitism. Peter Eriksson å sin sida, har uppfattningen att det återstår att visa att Kaplans kontakter leder till något problem för hans trovärdighet som demokrat och antirasist och att opposition och medier är för snabba med att stämpla honom. Det här skulle kunna vara ingång och upplägg för en intressant debatt, men det är inte där journalisterna hamnar. De vill inte ha flera steg att resonera om och de vill inte problematisera en fin skandal.

Jag håller alltså med Peter Eriksson om att Kaplan stämplas för hårt av personer som inte tar hans svar på allvar och som inte är särskilt intresserade av vad han tycker eller säger. Men jag håller också med Jan Björklund, som tycker att det finns för många frågetecken om det Kaplan säger och gör. Det som borde utredas är väl om han bara träffar personer och organisationer som lutar åt det antisemitiska hållet och hur han förklarar och försvarar det. Har han träffat representanter för Israel och lyssnat på dem? Tar han initiativ till att träffa meningsmotståndare på alla sidor? Eller låter han sig bara inviteras till dem som råkar höra av dig? Och vad är hans relation till den företagarförening som bjöd in till middagen?

Och om hans kontakter har en tydlig slagsida åt det religiösa, intoleranta hållet, hur ser Miljöpartiet på det? Det är ju inte alldeles självklart att man måste se det som ett problem. En person med sunda värderingar som har den typen av kontakter, kan vara just en sådan brygga som behövs mellan religiösa grupper och den sekulära politiken. Kaplan ses helt enkelt som en av ”The Good Guys” som är bra på just detta. Han är en av de toleranta, upplysta som har bra kontakter med dem som inte har en progressiv syn på jämställdhet och som inte fullt ut inser sekularismens förtjänster. Det är alldeles uppenbart att Kaplan inte är islamist. Det finns ingenting i hans politiska gärning som pekar på det och han har envetet, i alla sammanhang han varit verksam, betonat poängen med att tolerera andra religioner och att inte blanda ihop stat och religion. Det har varit ett genomgående tema i det mesta han har gjort. Att han som troende envetet och under hela sitt föreningsliv har förklarat att den som kräver respekt för sin tro också måste respektera andras, är väl omvittnat.

Att han inte har avståndstagande mot antisemitism i ryggmärgen ska vägas mot detta. Det är inte så troligt att man kommer att hitta några belägg för att Kaplan hyser antisemitiska värderingar. Inte ens i den famösa jämförelsen mellan Israels politik och 30-talets Tyskland, använde han begreppet ”förintelsen” eller blandade han ihop ”Israel” med”judar”. Det betyder å andra sidan att han noga övervägt hur han skulle uttrycka sig och just därför borde han ha funderat ut en annan liknelse än en som bygger på en antisemitisk tankefigur. Men egentligen är det inte uttalandet i sig som ger skäl till oro, åtminstone inte i mina ögon, utan misstanken om att han träffar så många personer som uttrycker sig öppet antisemitiskt, att han inte märker hur hans poäng går förlorad när han använder sådana uttryckssätt. Det kan också vara så enkelt att han anser att det är så uppenbart att han inte är antisemit, att han kan kosta på sig dessa slags jämförelser. I så fall behöver han arbeta på sin ödmjukhet.

Men även om Kaplan inte hyser antisemitiska värderingar själv, återstår problemet med risken att han legitimerar antisemitiska organisationer. Det är lätt att dela Mona Sahlins beskrivning av problemen med detta. Det är också därför det riktigt intressanta är vad till exempel Milis Görüs är för organisation och vad de gör. Och hur ett parti ska se på någon som har kontakter in i den organisationen. Är det en tillgång eller en belastning? Diskussionen i Sverige låter lätt lite provinsiell när man talar om att man alltid måste ta avstånd från alla som misstänks vara extrema. I en mer polariserad värld och med en växande skara personer som befinner sig utanför de etablerade grupperingarna, kanske vi måste börja se kontakter och diskussioner även med de extrema som helt nödvändiga. I en internationell kontext står våra riksdagspartier varandra mycket när och vi är inte vana vid att hantera kontakter med dem som står långt utanför. Jag säger inte att det automatiskt är nödvändigt, men jag menar att det är det här som är den viktiga diskussionen. Istället för att Kaplan ska svara på Nalin Pekguls svepande påståenden om han är islamist med en dold agenda, borde han få debattera med Mona Sahlin om var gränsen går för vilka organisationer man bör ha kontakt med. Då blir det lite stuns och nivå i debatten.

Istället får vi nöja oss med trötta insinuationer och uppjagade kommentarer om fel saker. Ibland mynnar det ut i ogenomtänkta ”guilt-by association”-resonemang som när Ebba Busch-Thor utan att blinka slog fast att en minister inte ska träffa islamister eller islamistiska organisationer. Kanske menade hon extremister bland islamister, kanske något annat. Men risken finns att hon faktiskt menar just islamister. Alltså personer som vill att islam tillåts styra politiken. Men att anse att det vore förkastligt att ens träffa personer som vill se mer islam i politiken, är i sig en extrem och intolerant inställning. Islamism i den här meningen är en fullt legitim ståndpunkt. som vi måste tillåta i ett demokratiskt samhälle och vars företrädare vi måste kunna ha en dialog med.  Det är en intressant paradox att den här åsikten förfäktas just av ett Kristdemokratiskt partis ledare.

Andra har kritiserat Kaplans syn på jihadister och på hans beskrivning av islamofobi. Det kan man förstås göra, men det är inte precis några extrema synpunkter och han är heller inte ensam om dem.

Miljöpartiets läxa i det här, borde vara att diskutera var gränsen för tolerans går. Jag är övertygad om att många i  partiet anser att det finns utrymme för personer som Kaplan, därför att kontakter och brobyggande är viktigt och att vi därför måste ta vara på fler av de fredliga och demokratiska krafter som finns bland religiösa, inte minst bland muslimer. Att han lever upp till partiets värderingar när det gäller synen på den sekulära staten, jämställdhet, fred och demokrati är partiledningen övertygade om och även att Kaplan själv inte är antisemit. Men hur tolerant man ska vara mot ett lite för lamt avståndstagande från antisemitiska föreställningar, återstår att besvara. Det kan finnas ett inbyggt problem i en tolerans som även omfattar personer som själva inte är lika toleranta. Respekten för olikheter är så stor att den leder till respekt även för dem inte själva respekterar olikheter. Kanske behöver man gå igenom vilka värderingar som präglar alla dem som fått förtroendeposter i partiet de senaste åren, eller som är på väg att få förtroendeposter. Även om man tolererar olikheter och högt i tak, kanske man ska slå fast gränser för vilka åsikter en partirepresentant kan ha när det gäller synen på Israel, på att tolerera hädelse, på jämställdhet, eller vad man nu vill ha för absolut gräns för åsiktsskillnader. Det är möjligt att man har koll på detta, men vissa uttalanden den senaste tiden, inte från partiledning, men väl från andra supportrar, tyder på en lite för stor tolerans mot antisemitiska figurer och strömningar, inte helt olika dem som Reepalu gav uttryck för under sin tid som kommunalråd i Malmö.

Med det sagt önskar jag att journalisterna kan lyfta blicken och börja granska de organisationer som förekommit i den här debatten. Hur ser de ut och vad gör de? Vilka företräder dem och vad säger deras medlemmar? Det är ett viktigt arbete som återstår att göra.

Rosengårdrapport II – riktiga terrorister

Bakgrund:
2009 fick vi – Försvarets Viktiga Grupp för Seriös Forskning på Riktigt – i uppdrag av ingen mindre än Regeringen att bekräfta att radikala muslimer också kan vara farliga. Det lyckades vi med genom att hitta personer i Malmö som inte bara visste vad de pratade om, utan som också kunde bekräfta att radikala muslimer finns och är lite läskiga. Särskilt i Rosengård.

Resultatet blev en omskriven rapport kallad: ”Rosengårdrapporten – rykten om hot mot demokratin i ett vidrigt område” Den blev ett riktigt klickmonster på sin tid.

Eftersom rapporten inte alls beskrev, eller kunde förutse, det som är på tapeten nu: terrorister som faktiskt utför attentat och personer som åker till Syrien för att bli IS-krigare, behöver vi ta fram en ny rapport, som kan slå fast att vi ändå kom fram till något väsentligt i den förra rapporten.

Kritiken
Den kritik som riktades mot Rosengårdrapporten handlade främst om hårklyverier om att vi presenterade svar på frågor vi aldrig hade ställt och drog slutsatser om sådant som inte hade kommit fram i vår undersökning. En del gjorde också ett nummer av att vi frågade explicit efter radikala muslimer i Rosengård och menade att det bidrog till att vi fick så många belägg för att det finns radikala muslimer i Rosengård. Men – som vi svarat i många debatter efter det: Det var aldrig meningen att rapporten skulle nå upp till de fancy-pancy krav som finakademiker ställer och förresten verkar vänsterfolk ha väldigt svårt att erkänna att det finns ondska även i förorten. Vi tänkte skriva ”bland invandrare” i förra meningen, men vi aktar oss noga för att peka ut någon specifik grupp. Förutom de icke specificerade muslimer i Rosengård som svepande beskrivs som samhällsomstörtande förstås.

Upprättelsen
Kritiken tystnade och vi har sent omsider fått upprättelse. Nu är radikal islamism en stapelvara bland artiklar och debattörer. Vi tror att vår rapport hjälpte till att öppna upp för den debatten. Det och att IS bildades. Och att talibanerna tog över allt mer i Afghanistan. Och att Sverige sedan dess deltagit i konflikter i Libyen, Irak, Afghanistan och Mali. Och att det förekommit flera islamistiska terrorattentat i Europa. Och att EU-länder deltar aktivt i kriget i Syrien. Men mest vår rapport.

Nu visar det sig dessutom att en misstänkt terrorist har bott i just Rosengård! Som vår rapport handlade om! Vad sa ni nu, ni kritiker! Vänsternaivisterna hade fel och vi hade rätt.

Visserligen skrev vi ingenting om just terrorattentat, men visst pratade vi väl en del om hot och våld och så. Dessutom använde vi ju ordet ”rekrytering” som blivit på modet sedan det här med IS-krigare kom in i bilden.

Tyvärr inser inte alla att vår rapport inte bara förutsåg alla dessa problem, utan också beskrev hur man skulle lösa dem. Inte på det tydliga och handfasta sätt som Mona Sahlin gjort senare, men på ett subtilt och underförstått sätt.

Nu vill vi ta tillbaka initiativet och därför genomför vi en ny studie, som ska resultera i en ny rapport, där vi bevisar att vi kan massor, inte bara om subtila och indirekta hot mot demokratin, utan faktiskt också om terrorism och andra saker som är lika aktuella och viktiga. 

Metod
Metod och metod. Vi gör som förra gången och hittar några insatta personer som jobbar i verklighetens Rosengård och så ställer vi lite frågor till dem. Vi breddar oss dessutom den här gången. Inte så att vi letar efter någon att fråga som bor i Rosengård, men däremot kommer vi att fråga en del experter på terrorism om hur det är där.

Vi kommer att hänvisa till viktiga källor inom SÄPO och olika europeiska underrättelsetjänster i perifera frågor som inte direkt har med vår rapport att göra, men som ändå visar på viktiga samband.

Det mest utmärkande för vår rapport är helhetsbedömningen. Vi är inte ute efter en torr akademisk text som problematiserar beskrivningar och intervjusvar eller som bygger på någon tråkig tolkningsmodell. Vår modell är helhet och sanning såsom vi känner den.

Handen på hjärtat: vi vet ju hur det ligger till. Allt som krävs är ju att hitta några som har riktiga kunskaper om läget på marken, som kan bekräfta det vi redan vet.

Avgränsningar
Den här studien handlar om hur radikal islamism kan leda till terrorism. Men eftersom det är så populärt med avgränsningar, smalnar vi av studien till att gälla: ”finns det radikala muslimer i Rosengård som liknar sådana som blivit jihadister eller terrorister eller som på andra sätt beter sig misstänkt”?

Fakta om Rosengård
Alla rykten om Rosengård stämmer. Det är fullt av utlänningar. Många är muslimer. Några fuskar med bidrag, säkert rätt många. Det finns drösvis med moskéer, ibland i källare. En del religiösa är fanatiska. Andra är rädda för fanatismen och vill inte att deras barn ska bli terrorister. Det är fakta.

Malmös snack om att mycket blir bättre i Rosengård och att kriminaliteten verkar minska på grund av det samarbete vi kunde berätta om redan i vår första rapport, ska vi inte låta grumla sikten. Det är rätt lätt att hitta skumma människor, rädda människor, fanatiker och utflyttade som kan bekräfta bilden av att det säkert finns riktigt farliga människor där också.

Våra frågor
I syfte att ge sken av öppenhet och transparens, berättar vi vilka frågor vi avser att ställa till de personer vi intervjuar. De exakta svaren kommer vi inte att publicera och inte heller någon sammanställning av hur många som svarat på varje fråga. Istället använder vi vår framgångsrika metod att sammanställa vår bedömning av svaren. Ingen är betjänt av att läsa sida upp och sida ner med exakta intervjusvar, eller ens en kategorisering av de olika svaren. Det här är komplexa grejer som vi tror det är bäst att vi sköter om. Dessutom kommer alltihop att bättre hänga ihop med våra slutsatser på det sättet. Nå, här är våra frågor:

  1. Vilka tecken på att det finns terrorister i Rosengård har du sett?
  2. Tror du att den extremism som finns i Rosengård, ökar risken för ett hårdare klimat/mer våld/bombattentat/terroristresor etc?
  3. Finns det människor (i Rosengård) som uppvisar just de kännetecken på islamism/jihadism/terrorism som vi har sett hos dem som utfört attentat i Europa? (skägg/falska leenden/vapen/ misstänkta väskor/avhuggna huvuden)
  4. Hur är det med rädslan för terrorism /stoltheten över martyrer bland invånarna i Rosengård?

Intervjupersoner
Vi återkommer till flera av de personer vi frågade i förra rapporten. Några av dem hade ju fantastiska insikter, som låg till grund för de delar av rapporten som verkligen gav matnyttig information. Men så har vi lagt till några andra personer också. Bry er inte om hur urvalet skett eller vilka som är nya. Det är 2 poliser, 6 som representerar kommunen på något sätt, 4 kan sägas vara professionella när det gäller ungdomar och ett hemligt antal arbetar med underrättelseverksamhet på hemliga ställen.

De här personerna har intervjuats genom en särskild metod som går ut på att man inte bara ställer frågorna, utan dessutom är mycket noggrann när det gäller att lyssna på svaren. Metoden har utarbetats av erfarna intervjuare och förhörsledare inom underrättelsetjänster runt om i världen och har därför ett hemligt namn. Vi har strikt och systematiskt följt vår intervjuplan, med undantag av de helt andra frågor vi lagt till spontant där det har varit motiverat.

Sammanfattning av intervjusvaren
Intervjusvaren visar att det ingalunda blivit bättre de senaste åren, utan snarare värre, samt att det sannolikt finns mycket farliga personer i Rosengård. Det här är det viktigaste av det vi har fått veta genom vår unika intervjumetod:

  • Några – och dessutom ett ökande antal – är verkligen rädda för terrorister
  • Nästan alla känner någon som ser ut som en terrorist
  • Trångboddheten gör att många tvingas flytta från sina familjer, till exempel till Syrien, där de riskerar att bli avhumaniserade
  • Några källarmoskéer är inte riktiga moskéer utan hätska värvningsklubbar styrda av IS. De ligger inte ens i källare, utan finns överallt, framför allt på webben.
  • Kriminalitet och vapen har alltid funnits i Rosengård, men det upplevs som värre nu, när de finns i händerna på terrorister
  • Det säljs alltmer konstgödsel i Sverige, men i Rosengård finns inga koloniträdgårdar alls
  • Många ungdomar går inte i skolan som de ska. Antagligen tittar de på IS-filmer istället.

Analys
Analysdelen – vår hemmaplan! Luta er tillbaka och njut, för här blir det åka av. Som vanligt är det inte lätt för ett otränat öga att se kopplingen mellan själva studien och vår analys, men det bevisar bara hur oumbärlig vår kompetens är när rapporter av det här slaget ska tas fram.

Av intervjusvaren och våra hemliga underrättelsekällor kan vi dra slutsatsen att det finns minst 15 personer i Rosengård med avsikt och förmåga att begå attentat i Sverige eller övriga Europa. Det är inte så troligt att de spränger något i Rosengård, även om man inte ska utesluta det, med tanke på olycksrisker och alltmer bråk mellan muslimska grupper.

Därutöver finns det mellan 27 och 11 000 personer med kopplingar till Rosengård, som har avsikt men inte förmåga att begå attentat. Med tanke på hur lätt det sägs vara att lära sig tillverka bomber, kan man tänka sig att de flesta av dessa snabbt kan skaffa sig även förmåga att begå attentat.

Hur många som har förmåga, men inte avsikt att begå attentat är lite osäkert, men enligt våra källor är det tillräckligt många för att inge oro av andra graden, vilket betyder att det inte är någon idé att reagera om man ser något misstänkt.

Malmö och Rosengård hamnar på en sammanlagd risknivå som är lägre än i Aleppo, men högre än det var i centrala Köpenhamn för 50 år sedan. Åtminstone om man begränsar sig till risken för islamistisk terrorism utförd av personer med kopplingar till Rosengård. 

Åtgärder
Våra intervjupersoner, som har faktiskt kunskap om vad som fungerar, säger att man måste agera på flera sätt och med olika metoder för att hindra terrorismen att växa i Rosengård.  Den lite annorlunda tonen i punkterna nedan, beror på att det är våra intervjuoffers oskolade synpunkter som tillåts komma fram helt oredigerade. Det här är vad de framför allt säger om läget och framtiden:

Den aktuella flyktingsituationen har mycket lite med terrorister i Rosengård att göra, eftersom praktiskt taget alla som identifierats som våldsbejakande extremister är födda i Europa.

Att Rosengård långsamt blir tryggare och att den synliga kriminaliteten minskar är utmärkt, men det är inte säkert att det minskar risken för att terrorister gömmer sig där. Möjligen på sikt, eftersom det förbättrade läget långsamt leder till större förtroende för polisen och därmed ett bättre samarbetsklimat.

Man måste fortsätta att ta de familjer på allvar som varnar för att deras barn har blivit extrema.

De samarbeten som vuxit fram mellan SÄPO, Polisen och kommunen bör fortsätta att utvecklas, gärna på det sätt som samordnaren mot våldsbejakande extremism har föreslagit.

Så, nu när vi utan egentlig förvanskning citerat de viktigaste förslagen från våra kunniga intervjupersoner har vi faktiskt levererat en del verkliga insikter. Men vi kan ju inte släppa rapporten utan att vinkla till det på något meningslöst sätt på slutet. Låt oss därför avsluta med att varna för att terrorister kan komma från, eller resa till Rosengård även framöver och att man gör bäst i att känna till det och lyssna på oss. Annars kan det gå som förra gången.