Förstår de verkligen inte vad de bidrar till?

Det gick så fort. Debatten om flyktingar, migration, integration och terrorism slog över, från att ha varit vad jag skulle kalla öppen och liberal, till att bli inskränkt och hätsk. Vi som varit oroliga för den danska debatten, en ond cirkel där migrationspolitiska åtstramningar bekräftat ett hätskt samtalsklimat, som i sin tur lett till ytterligare tuffa politiska utspel, vilka öppnat upp för en tolerans mot ännu  hätskare tonläge, har nu fått se svenska debattörer och medier springa ikapp och om de danska motsvarigheterna. Ju fler som tar över det ”invandringskritiska” språkbruket och anammar problembeskrivningar och förhållningssätt från dem som tidigare ansågs vara extrema, desto mer drivs Sverige i en intolerant och fientlig riktning liknande den vi har sett i öst- och centraleuropa.

Åsikter som jag tidigare skulle ha gissat kom från uteslutna Sverigedemokrater, uttrycks nu av ledarskribenter, debattörer och politiska företrädare praktiskt taget överallt. Vem som helst kan idag kläcka ur sig att det varit fri invandring till Sverige, att ”mainstreammedia” mörkar problem med invandring och ovanpå det skylla terrorhotet på migrationen till Europa.

Invändningarna mot dessa uppfattningar är många och jag ska inte ägna det här inlägget åt att bemöta dem. Jag vill bara peka hur svårt det har blivit att föra en nyanserad debatt, när huvudfåran förflyttats så långt så fort. Det paradoxala är att det finns seriösa debattörer som anser att det är den nuvarande debatten som är nyanserad och sund, medan vi för ett år sedan håll på överdriven ”snällism” i en alldeles för snäv åsiktskorridor. För mig, som redan tidigare ansåg att media hade en slagsida åt en negativ beskrivning av muslimer, flyktingar och förorter och att klagomålen på den snäva korridoren var överdrivna, är den inställningen häpnadsväckande. På sätt och vis vore det bra om jag hade fel – att dagens debatt är öppnare och bättre speglar opinionen i dessa frågor. Om det inte är opinionen som har svängt, utan debattklimatet som blivit öppnare, går det att se liter mer positivt på utvecklingen. Tror man på öppen debatt och demokrati, lönar det sig inte att gnälla om att andra tycker ”fel” – det är bara att kavla upp ärmarna och ge sig ut och argumentera.

Problemet är bara att användandet av vissa begrepp och accepterandet av vissa verklighetsbilder i sig bidrar till en förråad debatt. Och eftersom den utvecklingen går så fort, är jag på riktigt orolig för att tiden för upplysta samtal håller på att rinna ut. Gränsen för vad som anses rimligt att föreslå tänjs hela tiden åt det repressiva hållet, inte bara i kommentarsfält och i ”alternativa” medier, utan av politiker, opinionsbildare och journalister. Jag försöker intala mig att det är sociologiskt intressant och allmänbildande att på plats få betrakta hur det går till när medborgarna i ett land frivilligt stryper sina fri- och rättigheter och utmanar principer om likhet inför lagen. Vi är redan bra nära att tycka det är rimligt att låsa in människor utan att de är misstänkta för brott och utan att det rör sig om asylsökande som har fått avslag och ska utvisas, till exempel medan asylprövningen pågår. Det är inte otänkbart att vi inom kort inför allmänna DNA-prov vid gränsen, för personer som ser ”utländska” ut. Ännu lättare att tänka sig är ett förbud mot att uttrycka sitt stöd för IS eller annan våldsbejakande islamism. Allt det här naturligtvis med de bästa intentioner. Inlåsningen av asylsökande kan motiveras med risk för ”kaos” eller ännu hellre att det sker ”för deras egen skull”. När hotet från högerextremister blivit för stort, till exempel.  DNA-proven tas naturligtvis för att slippa få in brottslingar, i värsta fall terrorister. Att mörka personer som är födda i Sverige också får lämna DNA-prov, förklaras med att id-kort och pass inte räcker: de har ju visat sig vara förfalskade alltför ofta. Men personer av mer uppenbart svenskt ursprung kan av praktiska skäl undantas. Deras pass eller ID har knappast stulits för användning av personer med helt annan etnicitet, kan man hävda. Begränsningar av yttrandefriheten kan motiveras med att man vill ha något instrument att sätta dit ”rekryterarna”. Goda syften, hemska åtgärder.

Vi går obönhörligen i den här riktningen om vi inte ser upp. Det vilar ett tungt ansvar för opinionsbildare och debattörer som tar över vinklar och språk från högerextremistiskt håll och därmed hjälper till att legitimera dessa. Det handlar om hur framför allt, men inte enbart,  vissa borgerliga politiker och borgerliga tidningars ledarsidor uttrycker sig och den aningslöshet med vilken deras bidrag till språk- och perspektivförskjutningen levereras.

Naturligtvis måste även vi som kritiserar denna utveckling vara uppmärksamma och inte i onödan undvika viktiga debatter eller etikettera vissa åsikter av det enda skälet att vi inte tycker om dem. Det finns mängder av borgerliga debattörer som diskuterar problem utan att falla i de fällor jag talar om här. Flera av dem är i grunden positiva till invandring, de tror på människor, men de är skeptiska till Sveriges och framför allt till vänsterns sätt att tackla problemen. Bland andra Alice Teudoresco och Tove Lifvendahl räknar jag gärna hit. Sedan har vi ett antal personer som levererar seriösa inlägg och pekar på verkliga problem, men som genom uttryckssätt och brist på proportioner riskerar att trampa snett. Hit räknar jag till exempel Nuri Kino. Till sist har vi personer, inte minst politiker, som medvetet trampar över för att flirta med den opinion som det vet finns. Förutom de flesta Sverigedemokrater, vill jag räkna till exempel Ebba Busch-Thor och Lars Adaktusson till den kategorin.

Nuri Kino har skrivit mycket intressanta artiklar som bland annat uppmärksammat förföljande av kristna, inte bara i Syrien och Irak, utan här i Sverige. Det förekommer hot, våld och trakasserier mot kristna för att de är just kristna, vilket Nuri uppmärksammat. Det är utmärkt. Han behöver inte i varje bokstav eller varje mening ta ansvar för att hans text kan tas till intäkt för föreställningen att muslimers våld mot kristna är det största problemet på våra flyktingförläggningar. Problemen finns och man måste inte berätta att muslimer också hotas och förföljs varje gång man beskriver ett annat problem. När han däremot i en artikel gav sig på att skriva om problemen med falska identiteter bland kriminella i Sverige, använde han sig inte av journalistik eller något slags normal kritisk granskning. Istället var det anekdotiska argument som användes för att driva linjen att svenska myndigheter blundar för problemen och att vi låter kriminaliteten i det här avseendet flöda. Ämnet är intressant och skulle förtjäna uppmärksamhet från fler. Men i och med att Nuri inte undersöker omfattningen, utan endast läser en dom som en enskild polis rekommenderat och citerar enstaka tjänstemän lite godtyckligt, samtidigt som han nämner att han fått den viktigaste informationen från Merit Wager, som han beskriver som ”samhällsdebattör”, gör han sig skyldig till en farlig glidning och normalisering.

Merit Wager är visserligen samhällsdebattör. Hon är också noggrann med att på sin blogg påpeka att hon inte stödjer någon viss politik eller driver någon egen linje, utan endast beskriver verkligheten. Hon framhåller också, och är uppmärksammad för, att hon har iklätt sig en roll som språkrör för tjänstemän på migrationsverket.

Allt detta får hon gärna göra. Hon får hemskt gärna skriva sin blogg också. Hon har uppenbarligen uppriktiga ambitioner och tar uppgiften att hålla sig till sanningen på allvar. Om alla gjorde det, skulle mycket vara vunnet. Däremot är det alldeles uppenbart att hon driver en tydlig linje, mot Sveriges tidigare hållning i migrations och invandringsfrågor. Vad är nu problemet med det? Nuri kan väl hänvisa till vem han vill? Och hon är ju samhällsdebattör, något annat har han inte sagt. Absolut. Men det finns ett problem. Merit Wager är inte bara en debattör med en agenda. Hon driver dessutom denna agenda utan några journalistiska ambitioner. Hon är inte en kritisk motsvarighet till ”Expo”. Redaktionen på Expo hymlar inte med att de har en agenda och driver en linje: mot främlingsfientlighet och intolerans. Den viktiga skillnaden mellan Expo och till exempel enskilda debattörer utan journalistiskt ansvar, är att de senare inte kontrollerar uppgifterna de publicerar. När Merit vidarebefordrar vad personer på migrationsverket säger, gör hon just det. Hon kontrollerar inte det de säger. Läs gärna hennes blogg, så förstår ni snart vad jag menar. Som av en slump är det till exempel framför allt kritiska medarbetare på Migrationsverket som kommer till tals genom Merit. Inte de som gillar Andes Danielssons sätt att leda verket, eller de som till och med sökt sig dit på grund av hans sätt att axla rollen som Generaldirektör. Förutom bristen på kontroll, finns det alltså inte heller någon ambition att spegla olika uppfattningar.

Alltså: att citera Expo vore som att citera vilken nyhetsredaktion som helst, eftersom det är en nyhetsredaktion. Att citera en privat bloggare som Merit Wager är att ge legitimitet åt spridandet av lösa åsikter i en given riktning. Hon kan sägas representera en strömning som är vanlig i USA, i vilken man säger sig beskriva verkligheten som den är, inte som den beskrivs av eliter och mainstreammedia och där begreppet sanning därför relativiseras. Dessa bloggare måste få finnas och jag erkänner gärna att Merit Wager genom sina källhänvisningar och citat, har högre ambitioner än vad till exempel jag eller de flesta andra privattyckare har med sina alster. Men ingen skulle heller komma på tanken att se vanliga åsiktsbloggar som något annat än lösa inspirationskällor.

En helt annan kategori är opinionsbildare som har inflytande genom sina tidigare engagemang. De har också möjlighet att ta ansvar, om de vill hålla nyanser och en hyfsad debatt vid liv. Det är till exempel besvärande att Adelsson-Liljeroth inte inser vad deras sätt att uttrycka sig betyder för att legitimera och normalisera tidigare extrema hållningar. Och att våra nyhetsmedier inte orkar hålla en rågång mellan saklig debatt och propaganda när de följer upp det hela. Missförstå mig inte , naturligtvis får Ulf och Lena Adelsson-Liljeroth ha vilka åsikter de vill om vilka frågor de vill. Man behöver inte ens låtsas vara upprörd för att de har dem. Man kan till och med dela dem. Men man får inte utan vidare acceptera att de köper uppdelningen av medielandskapet i  ”mainstream”-media och alternativa medier. Som om de i något avseende vore likvärdiga. Det här är inte början på ett sluttande plan, det är exempel på en debatt som hamnat långt  utanför alla sluttningar. Redan genom att jämföra nyhetsredaktioner med sanningsrelativistiska propagandakanaler, har man legitimerat extremism. Genom att anamma beskrivningen av ”mainstream”-media som en elitistisk konspiration för att få folk att ”tänka rätt” bidrar man till att urholka förnuft, och i förlängningen respekten för yttrandefrihet och demokrati. Jag överdriver inte. Bilden av den smala åsiktskorridoren som hindrar sanningen från att komma fram får vara hur sann den vill. Men jag har hittills inte sett någon av de större vänstertidningarna eller någon politisk företrädare argumentera för att förbjuda ”Avpixlat”, eller ens ”Realisten”. Däremot har Merit Wager argumenterat för att Mehmet Kaplan borde avsättas som riksdagsman därför att han jämfört dem som åker och krigar med IS, med dem som åkte och krigade i Finland under vinterkriget. Hon är inte ensam. Så, vilka är garanterna för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet? Är det alla ”kritiker” som står bakom ”alternativa medier” och ”sanningssägande” bloggar? Jag vet åtminstone var jag anser att man kan hitta den bästa beskrivningen av verkligheten. Särskilt i kontroversiella frågor. Alla som delar den uppfattningen, borde vara lite mer noggranna när de avgör vad som är seriöst och förnuftigt, och var man troligast hittar sanningen. När du har köpt extremisternas argument, har du också bidragit till nedmonteringen av det som gav dem utrymme från början. Tro inte att de kommer att vara lika generösa tillbaka.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *