Sverigedemokraterna i framtiden

Vad kommer att hända med Sverigedemokraterna? Kommer övriga partier att fortsätta isolera dem? Eller luckras motståndet upp? Kommer SD att ändra sin migrationspolitik, eller kommer övriga istället att närma sig dem? En trolig utveckling är att isoleringen hävs, att SD ändrar sin migrationspolitik och faktiskt även i övrigt ändrar inriktning och blir ett annat slags parti. Hur och varför? Här kommer förklaringen.

En vanlig bedömning är att ungefär halva befolkningen stöder Sveriges nuvarande migrationspolitik och den andra halvan vill ha en stramare politik. SD:s invandringspolitik sägs ha stöd av 25% av Sveriges befolkning. Om det stämmer, är det inte märkligt att partiet växer. Men samtidigt är det många av dessa 25% som rankar andra frågor högre och därför röstar på andra partier. Och även om det finns de som väljer SD på grund av annat än invandringspolitiken, utgör den ett hinder för fortsatt tillväxt. SD:s invandringspolitik är helt enkelt för extrem. Den är en alltför hög tröskel för många väljare och för många tänkta samarbetspartners bland de andra partierna. Det betyder att även om andra partier kommer att börja förhandla med SD i andra frågor, vilket rimligen borde hända, kommer det knappast att ske några diskussioner om SD om migrationspolitik med mindre än att de ändrar sin hållning.

Eftersom hela mitt resonemang bygger på en beskrivning av SD:s migrationspolitik som extrem, kan jag behöva förklara mig. Inte sällan hörs det motsatta numera: att Sveriges nuvarande invandringspolitik är extrem. Med understöd av mer eller mindre seriösa danska och norska kommentatorer har denna SD:s verklighetsbild kommit att ta över. Övriga partier har inte försökt hindra det, eftersom de vill att den nuvarande politiken ska framstå som generös och human, i motsats till SD:s politik. Så kan man naturligtvis beskriva det. Ur en annan synvinkel kan den nuvarande invandringspolitiken beskrivas som strikt. I själva verket har de senaste 40 åren gått ut på att strama åt och försvåra invandring, även asylinvandring till Sverige. Det finns ett par undantag: under förra mandatperioden lättade man på kraven för bedömning av barns skyddsbehov, så att det räcker med ”särskilda skäl”, istället för som tidigare ”synnerliga” skäl för att komma ifråga för uppehållstillstånd. Även tidigare har skyddet för barn ändrats i omgångar, så att det närmar sig den hållning man är skyldig att inta enligt FN:s barnkonvention. I övrigt innehåller de senaste decennierna en rad förändringar åt det striktare hållet, inte minst genom de regleringar som EU infört. Det är svårt att komma in i EU och därmed även till Sverige. De som ändå kommer till våra gränser,  möts av en strikt prövning där många får avslag. Sverige utvisar varje månad personer till såväl Afghanistan som till Irak och Somalia. Homosexuella utvisas till länder där homosexualitet inte bara anses vara ett brott, utan ett brott som faktiskt leder till straff. Sjuka utvisas så snart ett land har teoretiska möjligheter att vårda. Utvisningar sker till krig, till fängelsevistelser, tortyr och misär.

Min poäng är nu inte att propagera för fri invandring. Jag anser, som de flesta personer som förespråkar öppenhet och tolerans, något slags reglering. Som de flesta vill jag inte heller lova fri svensk vård till alla världens människor. Min poäng är istället att påminna om att svensk invandringspolitik redan idag är stram, sett i ett historiskt perspektiv. Den är bland de generösare i EU, men det säger faktiskt mer om hur tilltäppt det är i andra länder, än om hur det är i Sverige. Anledningen till att vi beviljar många asylärenden är inte att dörren är öppen, utan att antalet flyktingar i världen är enormt. Trycket är stort. Det blir naturligtvis inte mindre av att andra länders dörrar är än mer stängda än Sveriges. En av SD:s poänger är att om Sverige avvisade fler flyktingar, skulle färre söka sig hit. Det stämmer säkert. En annan av deras poänger är att det finns en gräns, ekonomiskt och socialt, för hur många flyktingar Sverige kan ta emot. Det är i en principiell mening ett helt okontroversiellt påstående. Anledningen till att den frågan inte diskuteras så ofta är inte att det pågår en mörkläggning, utan på att det vore taktiskt självmord för partier som står för en generös flyktingpolitik att ta sådan diskussion med någon som har en diametralt annorlunda verklighetsuppfattning. Som menar att ungdomsvåld eller våldtäkter har med ”massinvandring” att göra, som påstår att pensionärer svälter, därför att vi lägger pengar på flyktingar.

En principiell debatt om en gräns för flyktingmottagandet, kan bara föras mellan parter som har en någorlunda likartad syn på verkligheten. Ett lokalt, ”invandringskritiskt” missnöjesparti skulle kunna debattera frågan med SD. Där skulle diskussionen kunna gälla hur man ska klara av de 10% som ändå ska beviljas asyl enligt SD. Om motsvarande debatt förs mellan en miljöpartist och en centerpartist, kanske frågan istället handlar om hur vi kan lära av Syriens grannländer den dag en halv miljon människor står vid vår gräns.

SD har lyckats bra med att skapa bilden av att de ”vågar” diskutera problem med invandring. De lyckas framställa sig som sittandes inne med något slags sanning om problem och att de också är de enda som pratar om att dessa måste lösas. Att man ute i kommuner och på skolor har rätt bra kunskap om alla möjliga slags problem som följer med flyktingmottagande, liksom om hur man kan lösa dem, brukar inte framgå lika tydligt. Istället fortsätter talet om att vissa frågor inte ”får” diskuteras. Och ju skickligare SD blir på att adressera ekonomiska och sociala problem i samhället, desto fler köper deras analys.

Men – och här kommer min huvudtes – många av dem som är oroliga för att Sverige tar emot för många flyktingar, skulle inte vilja ha det samhälle som blir resultatet av SD:s politik. De är oroliga för kostnader. För sociala problem. För utanförskap. Men de har inte köpt SD:s tänkta samhälle på något djupare plan. För att minska invandringen med 90% måste man ändra radikalt i en redan historiskt stram asyllagstiftning. Vi måste vara beredda att bryta mot vissa internationella överenskommelser och strikt börja tillämpa andra, som vi av humanitära skäl delvis avstått ifrån. Vi måste låsa in fler, stoppa fler vid gränserna och flygplatserna och effektivisera återvändandet. Det här lyckas man inte med mindre än att man tar rätt stora steg mot en polisstat. Jakten på illegala immigranter blir intensiv, vilket troligtvis kommer att drabba även dem som redan har uppehållstillstånd eller till och med är födda här. Vi kommer att ha transporter i skytteltrafik till Italien och Grekland som i många fall kan antas vara första asylland, med allt vad det betyder för det europeiska samarbetet och för dessa länders förmåga att hantera asylärenden.

Det finns skäl att anta att det här inte är det samhälle SD:s väljare vill ha. Det är gissningsvis rätt få av de 25% som gillar SD:s retorik som vill ha det samhälle som följer av den. Och i den större grupp som inte delar SD:s beskrivning, men som gärna ser en mindre generös flyktingpolitik, är naturligtvis stödet för detta slags samhälle ännu lägre.

Det betyder rimligen att det finns många väljare att hämta bland dem som vill ha en stramare flyktingpolitik, men som inte delar SD:s extrema vision. Därför är det inte heller särskilt långsökt att tro att andra partier, hellre än att förhandla med SD i frågan, stramar upp sin egen invandringspolitik. Närmast i tid är troligen moderaterna. När det händer och allt fler människor, även av dem som sympatiserat med SD, inser att de egentligen hellre stöder den nya m-politiken än den hårdföra sd-varianten, måste SD ändra sig. Det är mot den bakgrunden jag utgår ifrån att de blir tvungna att lätta på sin extrema hållning i invandringsfrågan. Deras politik blir mildare, utan att de riskerar att tappa de mer extrema rösterna, eftersom SD ändå förblir det mest radikala av riksdagens partier.

Samtidigt som SD mildrar sin invandringspolitik, kommer de att behöva vässa sig inom andra områden. En inte alltför vågad gissning är att de vidareutvecklar sin konservativa profil och blir ett kristet högerparti i stil med dem som finns i USA. Det här rimmar med deras allt större antiislamistiska fokus, med deras syn på kulturpoltik, på familjefrågor etcetera.  Att stoppa flyktingar blir fortsatt viktigt, men lika viktigt blir det att värna traditioner och motsätta sig alltför radikala samhällsomvandlingar. Fi, V och MP fortsätter att vara huvudmotståndare, men av delvis andra skäl.

Det tydligaste tecknet på att förändringen har skett, blir när SD:are hellre talar illa om homosexuella än om tiggare. Naturligtvis inte om ”homosexuella i sig” utan om att samhället hela tiden anpassar sig efter deras intressen. Att normerna luckras upp och att någon måste ”våga” stå upp för traditionella värden.

Det finns en intressant ironi här: när SD har transformerats och antagit formen av ett kristet högerparti av det slag som skisseras ovan, är det i själva verket rätt lite som skiljer dem ideologiskt från islamister.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *