Det kan bara mördaren känna till

Idén om att det kan finnas information i ett mordfall, som endast mördaren kan känna till är intressant. Men besvärlig. Ett aktuellt exempel: Sture Bergvall erkände ett antal mord, men eftersom ett erkännande i sig inte räcker, krävdes stödbevisning. I Bergvalls fall har det varit dåligt med teknisk bevisning och vittnen, varför detaljer i hans berättelser kommit att bli viktiga bevis. Det han en gång fälldes för var att han ansågs veta saker som det inte finns någon rimlig förklaring till att han känner till, om han inte varit på plats, varför det anses stödja hans egna berättelser.

Nu har det här och var i debatten blivit en sammanblandning av vad som kan sägas ge stöd för en berättelse och vad som kan anses vara bevis för ett mord.

Vi som har vår huvudsakliga kunskap om fallet från Hannes Råstams bok ”Thomas Quick-Att skapa en seriemördare”, ser bristerna i bevisningen och förfäras över att man alls kunde tro på Bergvalls skuld. De som arbetade med fallet menar att Råstam inte ger hela bilden och att det finns mycket mer än han valt att berätta om. Vi har även hört personer uttrycka sin tro på Bergvalls skuld även efter det att han friats i högre instans. De menar att intressanta bevis inte beaktats tillräckligt i resningen. De som hävdar det, missar att de ”bevis” de hänvisar till endast fungerar som stöd för ett erkännande, om ens då. Om vi i den skeptiska majoriteten ska förstå hur han kunde fällas, tror jag att vi måste se att de som en gång dömde, sökte stöd för Bergvalls egen berättelse och inte bevis som räcker för att binda någon vid ett mord. Om vi gör den skillnaden, är det lättare att se var det går snett.

Flera av dem som argumenterat för Bergvalls skuld anser att det finns detaljer i hans berättelser som han knappast skulle ha kunnat känna till om han inte var mördaren. Jag menar att redan det resonemanget visar att man letar efter stöd för en berättelse, snarare än bevis för ett mord. Jag resonerar så här:

Om man är riktigt strikt finns det ett avgörande problem med sådant som bara mördaren känner till. Om det stämmer kan vi ju inte bedöma om det är sant. Det finns liksom ingen som kan bekräfta det. Lite lättare är det med sådant som bara några personer känner till och som den som är misstänkt rimligen inte känner till. Det går ju åtminstone att bedöma. Frågan är – i normala mordfall där ingen har erkänt – varför den misstänkte skulle avslöja sig genom att berätta om just detta. Det finns i populärkultur, främst i humoristiska och ironiska sammahang, en idé om utsagor som kan fälla mördaren: ”Visste du att Mr J är död” -”Jaså, vem sköt honom?”. Hur vanligt det är med sådana avslöjanden i verkligheten har jag ingen uppfattning om. Däremot kan man lätt inse att som bevis väger de lätt.

I Bergvalls fall är det uttalanden om färg på balkonger, mönster på tröjor, födelsemärken och liknande som ansetts utgöra bevis. Att det är uppgifter som fler än mördaren känner till, är uppenbart. Alla i ett bostadsområde vet om att balkongerna hade en annan färg för några år sedan, men de är inte misstänkta mördare för det. Johan Asplunds föräldrar har avslöjat ingående kunskaper om sonens tröjmönster utan att de för den skull anses ha med hans försvinnande att göra. Det är alltså inte själva kunskapen som värderas, utan rimligheten i att Sture Bergvall skulle känna till dessa detaljer, om han inte varit på plats.

I ett vanligt mordfall finns det något slags teknisk bevisning, eller vittnen, eller annat att utgå ifrån. Det normala är då att den misstänkte nekar och försöker berätta sådant som talar emot att han eller hon vet något om morden. Det är inte så troligt att han eller hon skulle svara sanningsenligt på frågor om tröjfärg och annat. Men lek med tanken att en nekande mördare kan beslås med kunskap om födelsemärken eller tröjmönster. Hur långt skulle de bevisen stå sig då? Om den misstänkte, efter att konfronterats med betydelsen av sin kunskap, skulle svara:”jag skojade bara”, eller till och med: ”ja jag var där, men jag mördade honom/henne inte”, skulle då tröjmönster eller födelsemärken eller vägbommar anses vara bevis som bortom rimligt tvivel visar på hans eller hennes skuld ändå?

Det tankeexperimentet ovan ska visa, är att de indicier som förekommer i Bergvall-fallet, inte har något egentligt värde utan ett erkännande. De är inte tänkta att bevisa mord, utan att styrka en berättelse.

Men hur är det då med faktauppgifter som tydligtvis fler kan ha än mördaren och som i bästa fall ka sägas ge stöd åt ett erkännande? Kan de alls ha ett värde i en rättegång? Jag har inte juridisk skolning, utan argumenterar endast för något slags allmänlogisk syn på bevis. Och med det som grund erkänner jag gärna att fakta som stöder ett erkännande absolut kan ha sin plats. Förutsatt att uppgifterna granskas kritiskt. Istället för att fundera på om uppgifterna ger stöd för berättelsen (kan det vara som han säger), bör angreppssättet vara det motsatta (kan det finnas någon alternativ förklaring till uppgifterna). Jag tror att man blir lite lurad av att det finns ett erkännande och en person som vill ta på sig skulden. I något slags missriktad ”hellre fria än fälla”-inställning letar vi efter det som stödjer berättelsen istället för tvärtom.

När det gäller att bedöma en persons alibi, kan det däremot – för en lekman – verka rimligt att ta mer hänsyn till det som talar för att personens berättelse stämmer. Om det finns stöd för en berättelse som ger alibi, kan det räcka för att tvivel om skulden ska uppstå. Bedömningen att ett alibi kan vara sant kan vara lika intressant som den kritiska bedömningen av detsamma.

I ett av ”Bergvall”-fallen, resonerade utredarna helt tvärtom, och letade efter brister i ett alibi för en person Bergvall pekat ut som medhjälpare. Det absurda är att de ”bevis” som lanserats som stöd för Bergvalls erkännande, är betydligt svagare än de bevis som presenterats för ”medhjälparens” alibi. Där finns vittnen, en sammanhållen historia och dokument som talar för att alibit stämmer. Något ens i närheten av lika starka bevis för det mord Bergvall fälldes för, har inte presenterats.

Man bortser alltså från stöd för en berättelse som visar att erkännandet åtminstone i den delen inte stämmer.

Jag återvänder gärna till tankeexperimentet att Bergvall inte hade erkänt. Tänk om endast de indicier som presenterats fanns till stöd för åtalet. Tänk också att åklagaren hade lanserat idén om en medhjälpare, mot Bergvalls nekande. Hade inte även rätt lösa stöd för medhjälparens alibi, sänkt trovärdigheten i åklagarens berättelse? Och hade man inte letat efter lite starkare bevis mot Bergvall än balkongfärger eller diffusa landskapsbeskrivningar?

Är det inte i själva verket rätt uppenbart att idén om att faktauppgifter i en berättelse alls kan utgöra starka bevis för en skuld, förutsätter ett erkännande? Och att det därmed är erkännandet i sig som ska stå i fokus och kritiskt granskas istället för att tas som sant om det finns minsta lilla stöd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *