”Mr Chance”. Missar öppet mål

Niklas Ekdal och Inga-Britt Ahlenius står som författare till boken ”Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-Moon” från 2011. Den är ett medvetet karaktärsmord på FN-chefen Ban Ki-Moon och har sin utgångspunkt i en rapport Inga-Britt Ahlenius skrev i samband med att hon slutade som chef för FN:s internevision. Ahlenius rapport blev mycket uppmärksammad på sin tid och den finns med i sin helhet som ett appendix till boken. Man kan lätt få uppfattningen att boken ska förklara rapporten och redogöra för bakgrunden till den. I rapporten totalsågas FN:s administration och uttrycklig kritik riktas mot FN-chefen personligen. Eftersom kritiken kommer från en person som haft till uppgift att granska FN:s administration och som arbetat direkt under FN-chefen, är den högintressant.

Tänk en bok som förklarar FN-chefens roll, hur internrevisionen är tänkt att fungera, vad Inga-Britt Ahlenius uppmärksammat under sin tid på posten och som går igenom hur den berömda sista rapporten ska läsas och tolkas. Den återstår att skriva, eftersom den bok som recenseras här inte kommer i närheten av att förklara något av detta. Istället fylls den av halvhjärtade försök till förklaringar och ytliga beskrivningar av komplexa sammanhang, utan vare sig övergripande analys eller detaljerad förklaring. Själva kritiken mot Ban Ki-Moon, huvudsyftet med boken, försvinner i en smet av antydningar, illa återberättade rykten och obekräftade anekdoter.

Den som är någorlunda allmänbildad och som under åren hört några av Ban Ki-Moons uttalanden och följt FN:s uppenbara tillkortakommanden inom en rad områden under senare tid, är förstås nyfiken på i vilken utsträckning FN:s ledning kan lastas och i vilken utsträckning det beror på ovilja bland medlemsstaterna att låta FN lyckas. Är Ban Ki-Moon en svag chef eller ej? Niklas Ekdahl och Inga-Britt Ahlenius hävdar med eftertryck att han är det. Han är inte bara en svag chef, han är dessutom en fara för FN på såväl kort som lång sikt. Hans uttalanden kan låta bra, men ingen förstår egentligen vad han vill och han driver ingenting. Han har inte förstått att han är administrativ chef över en stab och att det därför är han som ansvarar för prestationerna från den staben. Eftersom Inga-Britt Ahlenius har jobbat med mannen i fråga och dessutom är van att bedöma administrativ effektivitet från sin tid i riksrevisionen i Sverige, har hon som få andra möjlighet att bedöma detta. Om hon bara hade delat med sig av sina insikter till läsaren! Här är det bara tonläget och ambitionsnivån som är hög. Pedagogiken, analysen och bevisen är det sämre med. Författarna har öppet mål, men missar, och missar grovt. I stort sett består boken av beskrivningar i stil med:

”Ban Ki-Moon är dåligt insatt i problem A. Han har i tal framhållit att A är viktigt, men det märks inte i handling. I ett tal vid den och den tidpunkten, sade han: -A är en av de viktigaste uppgifterna och FN kommer att prioritera det. Ändå har det inte alls prioriterats. Jämfört med tidigare är det till och med lägre prioriterat. En dansk FN-delegat har vid ett tillfälle frågat varför inte FN gör mer åt A, när nu FN-chefen har sagt att det ska prioriterats. -Det har inte skett något alls, sade han. En journalist som skrivit om FN har också undrat varför det hänt så lite. Inga-Britt Ahlenius skrev också ett mail där hon betonade vikten av att lyfta område A till den nivå man borde kunna förvänta sig. Hon har inte fått svar och ett möte där hon tänkt ta upp frågan blev uppskjutet ”

Flera av ämnena i boken behandlas inte djupare än så. När man tror att det ska komma en fortsättning är det slut. Och så hoppar man vidare till nästa ämne, med ungefär samma slags upplägg. Sedan återkommer man med oregelbundenhet till de tidigare ämnena. Det finns ingen egentlig röd tråd, ingen linje som drivs, annat än att Ban Ki-Moon är inkompetent och det finns ingen kronologi i beskrivningen. Desto fler obestyrkta antagenden, lösryckta citat och exempel på mail som lämnats obesvarade .

Tyvärr leder de här missade straffsparkarna till att jag inte bara blir besviken på boken. Jag börjar också tvivla på Inga-Britt Ahlenius omdöme och på hennes styrka som analytiker. Jag lämnas med en tilltagande oro över att Ban Ki-Moon smutskastats av en rättshaverist utan tyngd och blir nyfiken på hur en neutral betraktare skulle beskriva hans prestation. Det är synd, eftersom Inga-Britt Ahlenius har ett mycket gott rykte och dessutom har en omvittnat stor integritet och en stor portion mod som kunde tagits tillvara på ett bättre sätt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *