Starka ledare vs demokrati

Greklands premiärminister Papandreo utlovar folkomröstning om räddningspaketet som presenterades efter senaste EU-toppmötet. Omedelbart syns kommentarer om att det är farligt eller onödigt. Inte från toppolitikerna (Jo, från Carl Bildt, han twittrade omedelbart ut frågan vad poängen med en omröstning är, retoriskt undrande vad det finns för val att göra), utan från olika namnkunniga tyckare och bland nyheternas kommentatorer.

Det finns en invändning som är relevant, och som Bildt är inne på, nämligen om folkomröstningen faktiskt gäller något som Grekland själva kan bestämma. Att ha folkomröstningar om sådant man inte kan ändra, därför att man är bunden av fördrag eller konventioner eller liknande, är inte meningsfullt. En av de mer vältaliga förespråkarna för direktdemokrati (eller åtminstone olika former av utvidgad demokrati), Bruno Kaufmann, har i flera sammanhang argumenterat för att det finns just sådana gränser för vad som lämpar sig att folkomrösta om.

Tyvärr anar jag att en del av den reflexmässiga oron för en folkomröstning i Grekland rör något helt annat, nämligen en rädsla för att folket i Grekland ska vara emot uppgörelsen och att en omröstning därmed riskerar att förvärra Europas kris. Det finns ett obehagligt elitistiskt drag av oro för att grekerna inte ska vara mogna att fatta rätt beslut och att det är upp till europas ledare att bestämma vad som ska göras, och det fort. Genom hela krisen har det hörts rop på snabbare och mer kraftfulla beslut, på ett mer beslutsamt och handlingsinriktat ledarskap.

Personligen tror jag tvärtom att det är klokt att debattera även viktiga frågor. Om EU:s krishantering präglas av något alls, så är det för lite allmän debatt och inte för mycket. Ett land är inte ett företag och en union mellan länder är inte lättstyrd. På tjänstemannanivå och inom de olika institutionerna krävs beslutsamhet, principfasthet och ett kraftfullt agerande. Så fungerar inte politiskt beslutsfattande. Jag är glad, och faktiskt lite förvånad, att de stora EU-länderna inte bara körde över alla andra och kom med egna förslag om hur krisen ska lösas, utan lyssnade in olika parter i de övriga länderna i EU. Det är frestande, och alldeles för lätt, att gå ut med storslagna löften om allt större räddningsfonder, eller ännu hårdare krav på alla inblandade, utan att ha uppbackning för dessa löften. Att inte Sarkozy (mest förvånande) eller Merkel (mindre förvånande) fallit för den frestelsen, trots upprepade krav från såväl Internationella valutafonden, som USA:s riksbank, Kinas politbyrå och USA:s president, att ”våga fatta beslut” och ”agera kraftfullt”är hoppingivande för alla oss som tror mer på hållbara överenskommelser än på kortsiktiga maktdemonstrationer.

Att Obama, som själv är ett tydligt offer för mångas längtan efter starka ledare, har pressat på för ”kraftfulla beslut” är på sitt sätt lite sorgligt. Han borde vara väl medveten om att politik inte handlar om att samla all makt i enskilda personers händer. I amerikanska presidentval låter det alltid som om en president kan bestämma vilken politisk inriktning landet ska ta, trots att de inblandade vet att det inte stämmer. USA:s konstitution är uppbyggd för att förhindra allt för stor maktkoncentration till enskilda personer eller enskilda grupper. Det är därför en amerikansk president aldrig kan genomföra allt det han eller hon har lovat. Och så blir alla som ville ha en stark ledare besvikna.

Greklands folkomröstning är en befriande motvikt till att detta. Papandreo visar i mina ögon prov på politiskt skickligt ledarskap med sitt utspel. Han ber inte medborgarna föreslå egna lösningar på krisen, han ber om deras förtroende att få genomföra det som krävs enligt överenskommelsen i EU. Vad är alternativet? Att han genomför det ändå, på det mandat han fick i valet och i den förtroendeomröstning han lät genomföra för att tvinga oppositionen att bekänna färg? Kan man säga att det har gett honom stöd för att genomföra det som nu ska ske? Hur länge håller en överenskommelser som i folkmun beskrivs som att Grekland blivit en tysk lydstat? Och är det värsta som kan hända verkligen att grekerna röstar nej? I så fall finns ändå inte det stöd som krävs och vi har en evig räcka av strejker och politiska sabotage framför oss. Blir det ja, har Papandreo å andra sidan fått ett starkt mandat, och de mest nationalistiska, antieuropeiska argumenten mot regeringens reformer försvinner.

Men det allra bästa är att en folkomröstning tvingar fram en debatt. En riktig debatt. De som har de grumligaste argumenten får dem bemötta. De som är för fortsatt eurosamarbete får försvara sig. Om det inte finns några bra argument för att fortsätta eurosamarbetet, kanske det är bra att det visar sig nu, hellre än om ett par år. Oavsett vad resultatet blir, kommer många i Grekland att ha tvingats lyssna på fler argument än de egna. De kommer att vara bra mycket mer pålästa och informerade om vilka alternativ de har. Det här är något vi behöver mer av i Europa och världen, inte mindre.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *