Jag har följt det mesta av Breivikrättegången så här långt. På nrk.no kan man läsa i princip varje mening som har sagts. Upplägget är som en fotbollsmatch på aftonbladet.se, med uppdateringar flera gånger i minuten, och det är meningen att man ska kunna följa rättegången direkt, precis som en match. Jag har läst kommentarerna i efterhand vilket är lite trixigt rent praktiskt, men mycket givande.

Min inställning, vill jag klargöra, är att Breiviks världsbild om hotet från Islam är helt uppåt väggarna. Som många andra tycker jag dessutom att det är helt uppenbart att den syn han har delas av rätt många människor, helt eller i delar. Av det jag känner till om ”counterjihad”, drar jag slutsatsen att det Breivik beskriver snarast är politiskt allmängods i dessa kretsar. Den mer rumsrena versionen av dess åsikter stöter jag ofta på, hos arbetskamrater och vänner. Det finns personer som på allvar tror att sharia är infört i delar av Malmö, eller att det förekommer censur mot politiskt inkorrekta åsikter. Det är en svårt vinklad beskrivning som har sin grund i en världsbild grundad i rädsla.

Efter att ha läst vad Breivik svarar och hur han vill framställa sig själv, är det alltså inte hans politiska inställning som sticker ut, utan hans beredskap att döda för sin uppfattning. Jag kan nämligen inte komma till någon annan slutsats än att han faktiskt har genomfört ett politiskt dåd. Om han är frisk eller ej, kan jag inte bedöma, däremot går det utmärkt att spåra en konsekvens i hans resonemang. Om det är så att han vill lura oss alla att tro att han har politiska motiv till sitt dödande, så skulle jag säga att han har lyckats. Visserligen får jag ett starkt intryck av att han vill tillrättalägga storyn om sin egen utveckling till ”soldat” och få det att låta som en ännu mer medveten planläggning än det troligen var. Att själva dåden var välplanerade är självklart, men vägen dit måste inte ha varit det. Hans beskrivning av att han på flit ”dehumaniserade” sig för att kunna utföra dådet, låter som en första klassens rationalisering. Om tillräckligt mycket av det han säger är tillrättalagt i efterhand, kan han mycket väl vara psykopat. Den diagnosen kan jag inte ställa. Det är därför inte omöjligt att han lurar upp mig på läktaren med sin beskrivning av varför han gjort det han gjort. Men mitt intryck är att han håller fast vid sin bild, ändrar sig på rätt ställen, förklarar sig enkelt och klart och undviker de fällor åklagarna lägger upp för att få honom att låta förvirrad. Han låter inte det minsta förvirrad. Han faller inte i fällorna, han uppträder lugnt, ger svar på tal och kommer med rimlig och riktig kritik mot de tolkningar som görs av det han säger.

Så, vare sig han har någon diagnos eller ej, beter han sig inte på något annat sätt än till exempel de många känslokalla personer som figurerar i filmens värld. I allt från James Bond, via otaliga B-actionfilmer till Kill Bill och många andra, förekommer skurkar, men också hjältar, som uppträder ungefär som Breivik. Även personer som deltagit i krig rättfärdigar inte sällan sitt handlande med uttalanden som låter mycket lika Breviks resonemang. De har gjort en insats för något högre gott, eller varit en del av att förhindra något ont. Förluster av oskyldiga är oundvikligt. Att utföra själva handlingarna var hemskt, men nödvändigt. Att Breivik beskriver sig som en soldat, gör att det han säger blir konsekvent och får det att stämma någorlunda med det slags resonemang vi hört förr, från vilket krig som helst.

Någon kan invända att Breivik har anammat just den jargongen för att få sitt handlande att låta konsekvent. Han kan ha en idé om att nationalister, som delar hans världsbild, ska tycka att det är någorlunda rimligt att också resonera som han gör, när det gäller handlande, genom att förklara det i termer av krig. Invändningen kan fortsätta med att påpeka att vi inte bör köpa det resonemanget, eftersom det inte pågår något krig av det slag Breivik beskriver. Jag tror tvärtom att vi måste se argumenten för vad de är, för att inte underskatta styrkan i dem. Dels är inte Breivik så naiv att han hävdar att det pågår ett konventionellt krig. Åklagarna balanserar hela tiden på en brant, när de vill tillskriva Breivik de enklaste formerna av överdrivna vanföreställningar. Han är alldeles för listig för det och glider hela tiden undan även inlindade frågor med det syftet. Jag har naturligtvis aldrig hävdat att det pågår ett konventionellt krig i Norge, kan han säga och fortsätta att konstatera att då vore jag galen som ni hävdar och inte heller skulle jag använda dessa attentatsmetoder i ett konventionellt krig. Sedan försöker han komma över till en beskrivning av vilket slags krig han anser pågår, men då stoppas han. Förmodligen med rätta eftersom han då skulle hamna i det slags propagandaläge han helst av allt vill, där han får breda ut sig om det hot han ser att multikulturalismen utgör.

Men vi riskerar att missa något om vi inte erkänner att han låter som soldater brukar göra. I andra sammanhang, där vi står på soldaternas sida, kan vi tycka att resonemang som liknar Breiviks är fullt rimliga. Jag kommer på mig själv att ha tänkt att en hel del våldsinsatser varit helt OK, för att åstadkomma något bättre, även om inte alla delar uppfattningen av vad som är bättre. När ryssarna kastades ut ur Afghanistan. När Irak fick lämna Kuwait. Kriget mot narkotikakarteller i Colombia och Mexico. Jag kan höra och läsa om militära insatser i de fallen och tycka att de som är på rätt sida är hjältar och att det självklart kan bli förluster i en strid. Men det är ju skillnad! vill man tänka. Det du talar om var ju ockupationer! Det fanns ett brett stöd för militära insatser. Och knarkmaffior vill väl ingen ha! Det är möjligt. Men som argument för dödande blir det lite ihåligt, eftersom det är samma slags argument som Brevik använder. Han säger att västvärldens grundläggande värden är hotade. Multikulturalism är dåligt. Det är värt en del offer för att stoppa. Vad är det som skiljer de olika resonemangen åt, förutom att jag tycker att Breivik har fel? Måste jag inte, om jag ska vara konsekvent, inse att mitt eget tyckande om vad som är hot och vad som är gott, inte är något bra kriterium för när det är rätt att döda. Måste jag inte – i själva verket – erkänna att pacifism är en rimligare hållning?

I praktiken är det inte så svårt att skilja mellan insatser som har ett brett stöd i FN och sådana som förfäktas av en extremist, men vad är det för principiell skillnad? Alldeles förutom att en ståndpunkt inte automatiskt blir rätt därför att många delar den, måste det finnas principiella argument att luta sig mot för den som först tar ställning. Att vänta in vad andra tycker är inte någon fungerande moralprincip.

Jag är ännu inte mogen att säga att våld alltid är fel. Däremot kommer jag att vara betydligt försiktigare framöver när jag hör någon hjältehistoria om en våldsinsats, innan jag anammar resonemangen om varför insatsen var nödvändig. Det har Breivik lärt mig.