Om ett par försök i SvD att förklara det här med terrorism, fanatism och ansvar

Debatten blir alltid lite tillspetsad efter dramatiska händelser, som den i Paris. Den som vill läsa ännu en vinkel om vem som egentligen är ansvarig och vem som har fått det hela om bakfoten får här min version serverad.

Ivar Arpi, som i mina ögon är skyldig till en hel del märkliga uttalanden om såväl flyktingkris som IS, hade en mycket intressant artikel i SvD tisdagen den 17:e. Han presenterade resultat från attitydmätningar som visade på en hög grad av fanatism och intolerans bland personer i Europa som identifierar sig som muslimer. Det här är mycket intressanta uppgifter, som förtjänar uppföljning och fördjupade studier. Jag hör i och för sig till dem som alltid misstänkliggör undersökningar som tendentiöst verkar bekräfta vad någon gärna vill ska komma fram (Jag menar inte att Ivar Arpi vill det, utan den som beställt undersökningen), men det är på inga sätt oviktigt om det finns många människor i Sverige och övriga länder i Europa som anser att religiösa regler är viktigare än lag och att deras egen tolkning av den egna religionen är den enda rätta. Det här är naturligtvis inte förbehållet muslimer. Fråga sjundedagsadventister om deras uppfattning och Guds lag kontra Sveriges lag, så blir resultatet troligen ett liknande. Om det är någon skillnad i religiositet mellan kristna immigranter och muslimska, får man knappast veta genom en sådan här undersökning. Jag tycker inte heller att det är så viktigt. Att man fokuserar på graden av intolerans och fanatism bland muslimer snarare än bland kristna i Europa idag, är inte så konstigt med tanke på att det finns jihadistiska rörelser som utövar terror i vår närhet. Den kristna terrorn finns naturligtvis också, men eftersom den inte brukar betecknas så, blir jag tvungen att återkomma till den i ett annat sammanhang, när jag har möjlighet att förklara. (I korthet går det ut på att till exempel Breivik i allt väsentligt skulle kunna ses som en kristen terrorist, i det att han hänvisande till en tempelorden i krig mot dem med fel tro)

Låt oss stanna vid intoleransen och fanatismen bland dem som räknar sig som muslimer. Det lilla fåtal som aktivt stöder IS, kan visserligen vara farliga, men det är inte dem sådana här undersökningar tar fasta på, eftersom det stödet är svårt att mäta. Det intressanta är istället de personer som mer allmänt anser att religion är viktigare än lag och de som säger sig omfatta den ”enda sanna” tolkningen av en religion. Man behöver egentligen inte vara särskilt religiös eller särskilt fanatisk för att uttrycka sig åt det håller i en undersökning. Det behöver inte heller vara ett bevis för att man omfattar något slags samhällsomstörtande ideologi. Däremot kan man utan vidare se det som tecken på korttänkthet och för lite praktiserande av kritiskt tänkande. Om den egna tolkningen av religionen är den enda sanna, behöver man till exempel inte ha religionsfrihet. Det avslöjar också en märklig brist på ödmjukhet inför livsåskådningsfrågor, kombinerat med ett avslöjande om en tro på en ”sanning” utanför människors förnuft och tyckande.

Att forska vidare i vilka som förfäktar de här attityderna och var de finns vore en välgärning. Jag blir inte förvånad om de flesta personer som svarar åt det här hållet finns i samma regioner och stadsdelar som den mer uttalade fanatismen frodas. Ungefär på samma sätt som högerextremism är vanligare i de sociala grupper och i de sammanhang där träning i intellektuell ödmjukhet och tolerans inte hör till vardagen. Det för oss vidare till frågan som väcks av Torbjörn Elensky i en artikel i SvD, praktiskt nog publicerad den 17 november även den. De som utvecklat en världsfrånvänd syn på tolerans och som omfattar delar av den världsbild som fanatiker sprider, är i själva verket medskyldiga till att möjliggöra terrorism, hävdar han. Han säger att terroristen själv är mest skyldig, med påhejare av fanatism i en tät cirkel runtomkring som goda tvåor. De som tyst accepterar det som sker, därför att de misstror andra och alltför okritiskt delar vissa av fanatikernas beskrivningar, blir därefter skyldiga. Han jämför intressant nog med nazismen, där det var tydligt vad nazisterna ville under lång tid utan att någon stoppade dem. Och precis som man inte kan skylla denna förutsättning för nazismens framväxt på Versaillefreden, kan man inte skylla framväxten av jihadistisk terror på Väst, eller på social utslagning. Här någonstans stöter resonemanget på patrull. Vad som skulle kunna vara ett intressant inlägg om dogmatiska föreställningar, om intolerans och antiintellektualism och dess betydelse för att fanatismen kan frodas, faller ihop i en exempellös fantasilöshet och brist på perspektiv. Det finns väl ingenting som hindrar att de här cirklarna kring fanatikerna existerar, samtidigt som sociala faktorer spelar roll och Väst bär åtminstone något ansvar genom sitt agerande.

Jag anser att var och en har ett mycket stort personligt ansvar för sitt agerande, för vilket tankegods man göder och för hur man uttrycker sig. Den som bor i Sverige och samtidigt bejakar jihadistisk terror är inte bara ute och cyklar rent intellektuellt, hen är dessutom historielös och kortsynt. I ett samhälle utan Sveriges frihet och tolerans skulle den personen inte kunna uttrycka sina åsikter om vare sig samhälle eller om sin personliga tro. Att hoppas på att något samhälle ska upprättas som inte tillåter konkurrerande ideologier eller olika religioner, eller ens alternativa tolkningar av ens egen religion och som dessutom råkar stå för exakt just det man själv tror på. är precis så naivt som det låter. I själva verket kan de bara bo i ett fritt samhälle – som Sverige – om de vill ha chansen att förverkliga sina liv i enlighet med sin uppfattning. Men de får också leva med att andra lever sina liv efter sina respektive uppfattningar. Det är nedsidan. Men eftersom alternativet är att även de själva måste anpassa sig efter någons dekret, borde valet vara enkelt. Alltså: ju mer fanatiska åsikter, desto mer rädd borde man vara för att leva i ett fanatiskt land. Det gäller jihadister såväl som nazister.

Jämförelsen mellan nazister och jihadister görs av Elensky också, men med ett par skillnader. Bland annat talar han inte om jihadister, utan om islamister. Inte fanatiska islamister eller våldsbejakande islamister, utan kort och gott islamister. Det är en farlig glidning, som låter förstå att alla som vill blanda politik med religion är att jämföra med nazister. Jag är inte heller ett stort fan av att blanda religion och politik, bland annat av de toleransskäl jag beskrev ovan. Men att rakt av beskriva islamism generellt som lika farlig som nazism tycker jag är att ta i. Det är som om nationalism rakt av skulle jämföras med nazism. Har inte exemplet i Tunisien visat att demokratisk islamism kan finnas? Alltså genom partiet Ennada som vann ett val, tog fram en ny författning och sedan lämnade ifrån sig makten när de förlorade nästa val.  Tyvärr utgör de väl ett undantag, men ändå.

Så till det sociala utanförskapet och Västs ansvar. Tror inte Torbjörn Elensky att följderna av Versaillefreden och de enorma skadeståndskraven på Tyskland efter första världskriget, på något enda sätt låg till grund för mottagligheten av en populistisk ledare med en förenklad världsbild och tydligt utpekade syndabockar? Ökar inte intoleransen i ekonomiska kristider och riskerar den inte att öka mest bland dem som på olika sätt är marginaliserade, alldeles särskilt om någon utnyttjar läget för att sprida propaganda? Har inte samhällets förmåga att fånga upp social oro och social utslagning något alls att skaffa med radikalisering eller människors känsla av delaktighet i samhället? Är det bara en slump att politiska rörelser som tar avstånd från samhället och som använder skarpare retorik kring de problem de identifierar, har en tendens att växa till sig i tider av ekonomisk tillbakagång? Varför skulle det inte vara ett politiskt ansvar att undanröja det man kan av denna grogrund för avståndstagande från samhället? Annars finns det väl inte något politiskt ansvar för någonting, utan endast det privata ansvaret hos varje individ. Elensky är förstås fri att tycka det, men om han gjorde det ännu tydligare, så kunde det bli en mycket intressant diskussion.

Åsikten att Väst inte har något som helst ansvar för att terrorangreppen som riktas mot oss, är spännande. Jag har aldrig hört någon som hävdar att terroristen själv är fri från ansvar på grund av Europas och USA:s utrikespolitik. Däremot är det allt fler som öppet pekar på att IS bildades efter USA:s insats i Irak. Det innebär väl åtminstone något slags ansvar? Det ständiga stödet till Saudiarabien från alla Västmakter spelar väl också någon roll. Liksom krigen i Afghanistan och de amerikanska drönarattackerna runt om i världen. Det är här perspektivlösheten kommer in. Man bör fördöma dödandet av oskyldiga, och det är rimligt att avfärda terroristattacker som fega handlingar, för vilka det finns ett antal personer som är ansvariga. Men man kan inte med trovärdighet hävda att terroristerna nu sett till att blanda in oss i ett krig och att Europa, precis som tidigare USA, nu är i krig mot terrorismen på grund av dessa attentat. Sanningen är ju att Europa och USA sedan rätt länge är engagerade i krig, inte nya slags krig mot en ny sorts krigare, utan i vanliga gammaldags krig om landområden, makt och inflytande. Även Sverige har deltagit. I Afghanistan, Libyen, Mali och Irak. I Irak visserligen endast som rådgivare, men ändå. Och visserligen på ”rätt” sida, men ändå. Man strider väl alltid på den sida som är rätt? Det pågår ett inbördeskrig sedan över 5 år i ett land vid Medelhavet, alldeles i Europas närhet. Till det kriget har vi (=USA och Europa. Bland andra) skickat pengar och vapen till alla möjliga aktörer. Det är inte mer än två år sedan svenska riksdagspolitiker tyckte att det vore en bra idé att exportera mer vapen till oppositionen i Syrien. Som tur var satte våra strikta vapenexportlagar stopp. Men svenska vapen finns där ändå, från tidigare leveranser och leveranser till andra länder. Många av dem finns alldeles säkert i IS händer nu. Varför anser Torbjörn Elensky med flera, att det är helt orimligt att se på det som händer som att en liten del av det sedan länge pågående kriget i vår närhet, som vi dessutom på flera sätt är delaktiga i, nu har spritt sig till Europa? Kan man inte se angreppet på civila som en militär strategi från en väsentligt svagare fiende, som inte har skuggan av en chans mot militära mål? Det blir inte smakligare för det, men är det inte så det är i krig?

Ovanpå det kommer de civila offer som följer av europeiska och amerikanska krigsinsatser som görs, men som vi inte gärna talar om. Slå gärna upp hur många civila offer det hittills blivit av USA:s drönarattacker de senaste åren. Hur många oskyldiga barn som har dött, till exempel. Edward Snowden har förklarat att man identifierar dem man vill döda genom deras mobiltelefoner. Om någon annan håller i telefonen eller någon står för nära, stryker den med.

Det här kan låta som en klassisk relativisering av det slag Elensky kritiserar och som han så träffande kallar ”whataboutism”. Han menar att så snart jihadistiskt våld kommer på tapeten, finns det personer som vägrar uttala sig om det som just hänt, utan som istället relativiserar det hela genom att ta upp helt andra saker, som drönarattacker eller Europas inställning till muslimer. Det är klart att jag riskerar att falla i den fällan, men det känns inte lika farligt om jag gör det, som står på Västs sida, som om någon gör det för att försvara IS. Jag hoppas nämligen att Väst vinner. Jag ser hellre att svenska vapen används mot jihadister än mot oss i ett terrordåd. Vi har mer gemensamt med Frankrike än med någon av de grupper som strider i Syrien. Därför kan jag inte gärna anses gå någons ärenden när jag påminner om att det kanske ändå finns ett ansvar från Väst. Jag behöver inte påminna om att terrorismen är hemsk, det gör dygnet-runt sändningarna i alla medier tillräckligt bra. Men vem uppmärksammar bombningen av drygt 100 lastbilar i Syrien i helgen, direkt efter terrorattacken? Det stod om den också i SvD den 17:e. Det var ett referat från en artikel i New York Times som berättade att Frankrike och USA hade bombat ett antal lastbilar med olja på väg till Turkiet. Där skulle oljan säljas på svarta marknaden. Att bomba dem är ett sätt att såra IS ekonomi. Men det är faktiskt också ett sätt att döda människor. Minst 116 personer, räknat med en förare per lastbil. Några av dem kanske var IS-krigare. Andra var rimligen personer som körde för pengar eller var tvingade att köra. Det här var en icke-fråga i artikeln. Offer man får räkna med i ett krig mot terrorismen får man förmoda.

Men tycker jag inte att det är bra att man sänker IS ekonomi? Jo, det är säkert en rimlig militär strategi. De har ju inga legala inkomster att tala om, så försäljning av råolja på svarta marknaden är deras viktigaste finansieringskälla. Men jag bara undrar: måste allt handla om militär strategi? Kan man inte lägga in andra värden? Om dessa lastbilar går att spåra och följa tillräckligt bra för att bomba, borde man väl kunna stoppa dem om avväpna eventuell eskort istället? Med tillräckligt stor insats borde de ge upp rätt så lätt. Eller hade de självmordbombare med i bilarna i händelse av att de blir stoppade? Om inte borde man ha kunnat hitta andra alternativ. För inte kan väl syftet vara att genom bombandet varna andra som överväger att köra lastbil åt IS? Att se det som en militär fördel att några som kör för pengar går åt, för att det ska bli svårare att rekrytera förare? I så fall kunde man ju tänka sig att ett antal personer i dessa chaufförers närhet, som ännu inte anslutit sig till IS, nu faktiskt gör det, för att hämnas. Men så kan det ju inte vara, eftersom beskyllningar om att Väst är skyldiga till något som slår tillbaka bara är bortförklaringar av förvirrade extremister.

 

Spara på orden ”katastrof” och kollaps”.

Antalet asylsökande till Sverige har ökat drastiskt de senaste månaderna. Man kan välja att se det som ett stort problem eller inte. Själv hör jag till dem som anser att ett uthålligt asylmottagande av den här storleksordningen skulle kräva stora förändringar i vårt samhälle, förändringar som jag personligen gärna avstår ifrån. Jag kan lova att ett sådant erkännande sitter långt inne för mig och andra som hellre ser öppna samhällen och länder än stängda.

När situationen är sådan att miljöpartiet kan gå med på tillfälliga uppehållstillstånd och gränskontroller och när till och med en vänsterdebattör som Göran Greider talar om att det är för många som söker sig till Sverige nu, inser man att något har hänt. Men till skillnad från de borgerliga partier som började tala om åtstramningar redan i våras, beror min, miljöpartiets och vänsterdebattörers vändning framför allt på att verkligheten har ändrats. Att köpa SD:s beskrivning av riskerna för välfärdsstatens undergång redan vid det antal som prognostiserades i våras (70 – 80 000)  är något helt annat än att inse att det finns vissa bekymmer med att ta emot 9-10 000 asylsökande i veckan. Särskilt som tiden för asylprövning redan ligger på över  ett år. Man är naturligtvis fri att se problem med vilket asylmottagande som helst, men det finns en stor skillnad mellan dem som ändrade tonläge i våras och oss som blivit oroliga nu i höst. De som propagerade för skärpningar och en ny signalpolitik i våras, gjorde det utan att något hade ändrats i sak. Migrationsverkets prognoser pekade snarare neråt än uppåt. Den som reagerar på flyktingsituationen under hösten med oro, reagerar däremot snarare på en ändrad verklighet, än ger uttryck för en förändrad syn på flyktingmottagande i sig. Mot den bakgrunden har jag lättare att förstå dem som inte ens nu vill att Sverige ägnar sig åt signalpolitik för att minska antalet flyktingar, än dem som påbörjade en stramare linje redan i våras. Och de som anser att Sverigedemokraterna på något sätt har fått rätt, tycker jag bör fundera på om det partiet inte har straffat ut sig från dagens debatt, genom att de redan 2010 ansåg att antalet asylsökande behövde minska med 90%. Det året beviljades drygt 12000 uppehållstillstånd till flyktingar.

Med det ansträngda läget följer märkliga förslag och nästan lika märkliga verklighetsbeskrivningar. Jag vänder mig till exempel kraftigt emot en beskrivning som blivit allt vanligare på senare tid, som handlar om att Europas gränser ”kollapsat” och att det råder ”fri invandring” till Europa. Det råder absolut inte någon fri invandring till Europa. Gränserna stängs allt mer och det blir allt svårare att komma hit. Att det ändå kommer fler, beror i all enkelhet på att antalet flyktingar är fler. Att Turkiet inte stoppar folk från att fly och att Libyen inte längre kan hjälpa till att fånga in båtar på väg ut från kusten, betyder inte att det blivit enkelt att komma in i Europa. I själva verket är de flesta vägar stängda. Att det går att hitta luckor i stängslen och murarna betyder inte att gränserna är ”öppna” eller att vem som helst kan komma till Europa och söka asyl. Det är svårt att komma hit och det är svårt att få asyl. Även från Sverige avvisas många asylansökningar. 2014 fick 60% av de asylsökande från Afghanistan uppehållstillstånd och 37% av Somalierna (men 90% av Syrierna). Av dem som inte får uppehållstillstånd finns en hel del personer som sökt i ett annat EU-land och därför inte har rätt att få asyl i Sverige, men även personer som skickas tillbaka till ursprungsländerna. Det skulle inte hända om det rådde ”fri invandring”.  Det är inte lättare att få uppehållstillstånd i Sverige nu jämfört med till exempel på 90-talet. Andelen flyktingar som har flyktingskäl enligt FN:s flyktingkonvention är betydligt högre idag än tidigare decennier, samtidigt som prövningen generellt är tuffare nu än förr.

Bilden av att det funnits stängda gränser till Europa som nu öppnats, eller att det är fritt fram att komma hit och söka asyl, eller att vem som helst kan komma hit och få uppehållstillstånd, är helt enkelt inte sann. Jag tror att de flesta av oss har svårt att föreställa oss hur svårt det är att resa hit, trots att vi har sett bilderna på flyktingar som riskerar livet på Medelhavet och sedan går till fots genom Europa. Vi är så vana vid att kunna resa dit vi vill bara vi betalar och bara vi skaffar de visum som krävs, att vi inte riktigt inser vad det betyder att inte kunna resa till Europa. Den som engagerat sig mot regimen i Syrien och därför riskerar ett fängelsestraff, med allt vad det innebär, har med stor säkerhet tillräckliga asylskäl för att få stanna i vilket land som helst som gör rättvisa asylprövningar. Men den personen kan inte surfa in på en webbplats och köpa en flygresa från Syrien till någon stad i Europa för att få sin sak prövad. Den vägen är stängd. Flygbolagen skulle gärna sälja biljetter, men de är skyldiga att säkerställa att den som reser har rätt att vistas i landet hen åker till. Därför låter de bli. Och det finns inte heller någon möjlighet för personen i vårt exempel att skaffa tillstånd att resa in i Europa. Det är detta man menar när man talar om ”lagliga vägar” in i Europa eller om behovet av ”humanitära visum”.

Men inte ens om man tog bort kraven på flygbolagen eller om man införde möjligheten att skaffa visum till Europa i syfte att söka asyl, skulle det vara fråga om fri invandring. Den som reser hit skulle kontrolleras vid flygplatsen som alla andra resenärer, och behöva söka upp det landets migrationsmyndighet för att söka asyl. Ett asylvisum skulle vara tillfälligt och rätten att stanna skulle därför hänga på att personen i exemplet söker och får asyl.

Anledningen till att det här inte införs, beror framför allt på oron för att det kraftigt skulle öka antalet asylsökande i Europa. Dessutom skulle varje asylsökande kunna välja vilket land hen skulle åka till för att söka asyl, vilket skrämmer ett antal länder – paradoxalt nog främst dem som troligen inte skulle vara de mest populära att åka till.

Uppsidan av att tillåta asylsökande att resa till Europa är, förutom att färre dör eller blir sjuka på vägen, är att de själva kan ta ansvar för sitt boende medan de söker asyl. Pengarna de annars måste använda till flyktingsmugglare skulle kunna användas för mat och husrum i Europa istället. Det är på det hela taget märkligt att inte fler liberala debattörer ser den ekonomiska uppsidan av en sådan modell. Att prata om krafttag mot smugglarna utan att se denna enkla väg att helt slå undan benen för hela verksamheten är inte helt igenom trovärdigt. I själva verket hör krafttag mot smugglare till de ursäkter som används för att med våld hindra fler asylsökande att komma hit.

Det tråkiga är att modeller som denna fungerar bäst när behovet är som minst. I tider av krig med ett stort antal flyktingar, skulle de innebära ökade påfrestningar på Europas migrationsmyndigheter och samhällen i stort. Ännu tråkigare är att Sveriges hållning i asylfrågor i praktiken är beroende av att det är svårt att komma in i Europa. Hade vi legat på en annan geografisk plats – säg vid Medelhavet – hade vi troligen inte haft samma inställning till asylrätten som vi har nu. Det finns därför ett inslag av hyckleri från många av dem som hävdar att asylrätten är absolut. Gvietvis finns det undantag: de personer som rent faktiskt tycker att vi bör avstå en hel del av vår egen bekvämlighet och levnadsstandard till förmån för dem som har det mycket sämre, kan hävda att asylrätten är absolut utan att vara hycklare.

Det här betyder inte att jag anser att asylrätten enbart handlar om ekonomi. Inte heller om att jag tror att flyktingmottagande i sig är någon förlustaffär för staten på lite sikt. Det finns ett värde att värna asylrätten och det finns ett värde i att satsa både på stöd till UNHCR och deras arbete i flyktingarnas grannländer och på att erbjuda skydd till personer som ändå kommer hit. Och det finns en poäng med att försöka räkna ut vad flyktingmottagande ger tillbaka rent ekonomiskt.  Men därifrån till att hävda att asylrätten är absolut och att det inte spelar någon roll vad det leder till för kortsiktiga uppoffringar, är steget rätt långt.

Personligen har jag kommit fram till att jag är beredd att avstå en del av min egen bekvämlighet och mina egna ekonomiska resurser för att ta emot människor på flykt och stödja insatser i närområdena, men inte i vilken utsträckning som helst. Framför allt är jag inte beredd att politiskt tvinga andra att avstå hur mycket som helst av sin levnadsstandard för att bistå andra. Det är inte samma sak som att jag självklart är för gränskontroller, eller att jag tror att vi är nära en systemkollaps. Det innebär bara att jag erkänner att det finns en principiell diskussion att föra och att det är läge att se pragmatiskt på olika lösningar.

 

 

 

 

IS som stat imponerar inte

IS framgångar förskräcker och fascinerar. Deras förmåga att lägga under sig stora landområden och att rekrytera personer till sitt kalifatbygge har överraskat de flesta. Framgångarna blir omskrivna, vilket lockar fler att ansluta sig, vilket i sin tur gör dem allt starkare. Nu kommer beskrivningar om att de lanserar en egen valuta och att de dessutom verkar ha förmåga att skapa ordning och försörjning inom de områden de tar över. En del kommentarer gör gällande att de i själva verket är i full gång med ett statsbygge som mycket väl kan lyckas och att vi därför bör diskutera hur vi i så fall ska bemöta dem. Förhandla med dem? Erkänna dem? Min egen prognos är att IS inte har en chans och att deras kalifatbygge aldrig kommer att bli av. Jag är ingen expert inom vare sig statskunskap, terrorism, religion, mellanöstern eller nationalekonomi, men i det här fallet verkar det som om ett stort antal experter går vilse i sin fascination över IS framgångar att de tappar proportionerna.

– Att man lockar många människor betyder inte att man lockar rätt slags människor för att bygga en stat
– Att man skapar en viss ordning jämfört med krig och kaos, betyder inte att man kan skapa ett modernt fungerande samhälle som människor vill bo i på sikt
– Att man har har förmågan att plundra och stjäla, betyder inte att man har förmågan att bygga upp en seriös ekonomi

Om man vänder på steken och funderar på vad som krävs för att lyckas med en statsbildning, är jag rätt säker på att hatpropaganda för att locka krigiska personer, kombinerat med ockupation av områden mitt i ett av världens mest konfliktfyllda områden, och upprättande av lokala religiösa polisstater där ordningen upprätthålls genom skräck och plundring, inte skulle vara det recept man föreslog. Att de har lyckats etablera sig på marken i ett område där det finns ett maktpolitiskt vakuum är kanske inte så där förskräckligt imponerande när allt kommer omkring. Alla omständigheter har talat för dem: ett svagt Irak med en konstitution som ska hindra sunnimuslimer från att få för stor makt, samtidigt som det finns tusentals arbetslösa sunnitiska militärer som har tillgång till vapen och som har anledning att vara sura på de flesta aktörer i området. Ett Syrien i sönderfall, dit mängder med vapen och pengar har skickats från hela världen till alla olika aktörer under lång tid. Ett Turkiet som ser kurder som ett lika stort hot som IS. Ett Iran med egna storpolitiska ambitioner och som ingen riktigt vill samarbeta med. Lägg till alla makthungriga terrorister och gerillor som blommat upp efter den arabiska våren och som gärna utropar sig som franchisetagare under namnet IS så länge det lönar sig, så ser man att jordmånen för att etablera något som liknar framgång för den absurda idén om ett kalifat knappast kunde vara bättre. Men det räcker med att ett par av de här förutsättningarna försvinner för att IS ska få problem. Motståndet har inte ens börjat ännu. Att Turkiet efter påtryckningar erkänner att IS kan vara ett nästan lika stort problem som PKK, är inte en särskilt offensiv hållning. Att Irak, bland annat med hjälp av iranska experter, lyckas hålla IS borta från de största städerna, är inte heller del av någon riktig satsning. Och naturligtvis inte heller USAs bombningar. De har som vanligt effekten att drabba civila så hårt att de snarast ansluter sig till fienden.

Jag kan ha fel, men jag inbillar mig att en del bedömare tar det hittillsvarande bristande motståndet till intäkt för att det skulle vara så svårt att besegra IS att de kommer att fortsätta att växa för att till sist bli etablerade. Det är här någonstans analysen blir lite grund. Saken är ju att ingen stat gillar IS. Att många har varit inblandade i att stötta dem med pengar och vapen, har hängt ihop med att de haft tillfälliga gemensamma intressen med IS: att stärka sunniinflytandet i Syrien, att störta Assad eller att minska kurdernas inflytande. Så snart IS agerar på ett sätt som motverkar dessa parters intressen, kommer samarbetet att upphöra. Att de har fått stöd tidigare har inte berott på någon fantastisk förmåga att bygga allianser, utan på det extrema maktspel som pågår, där IS varit en bricka. Vad händer när Turkiet på allvar börjar skydda sina gränser? När Irak på allvar börjar ta tillbaka områden. Och framför allt när de på allvar hittar vägar att nå de sunnitiska militärer som ännu inte anslutit sig. Saudiarabien tar numera öppet avstånd från IS nu, och har dessutom inte längre råd att föra krig på flera fronter. När Iran och Ryssland ser sina intressen hotade på allvar av ett för starkt IS och när USA och Europa börjar samarbeta med dem, även på en mycket basal nivå, kommer IS inte få det lika lätt längre. Vad händer med de aggressiva, adrenalinstinna ungdomar som anslutit sig till en mäktig kraft som erbjudit militära framgångar och stor uppmärksamhet när IS börjar krympa och alla som arbetat för IS mot betalning drar sig ur? Kommer de att sadla om till att bli seriösa statsbyggare för ett krympande och ständigt hotat, utspritt territorium utan normala handelsrelationer med omvärlden? Hur länge kan man försörja en stat genom att beskatta medborgarna på de pengar de tjänat tidigare och på att plundra oljefält och sälja ickeraffinerad olja på den svarta marknaden. Och vill verkligen den vanlige medborgaren ha en medeltida härskare som styr genom terror, bara för att han eller hon viftar med Koranen? Eller kan det hända att man flyr därifrån? Kommer organisationen att hålla ihop när den möter motgångar, eller kommer det att bli uppslitande interna strider som sliter sönder den? Och hur går det med nyrekryteringen när allt det här händer? Om man har lockat 30 000 personer från Europa när framgångarna varit exempellösa och man har haft råd att betala för värvning och propaganda, hur många kommer man då att förlora när motgångarna kommer och ekonomin är raserad?

När den dagen kommer hoppas jag att vi i Europa har lyckats få igång något slags avhopparprogram. Om vi inte lyckas kombinera möjligheten till avhopp med vanlig rättskipning för bevisade brott, kommer vi att ha ett rätt stort antal aggressiva, desillusionerade personer som håller sig gömda medan de söker efter nya mål i livet.

De nya Kristdemokraterna

Jag hör till dem som har gissat att Sverigedemokraterna med tiden skulle behöva släppa sin mest aggressiva antiinvandringspolitik för att istället profilera sig åt ett mer allmänt konservativt håll, i riktning mot ett kristet högerparti. Det finns en hel del som talar för att det finns utrymme för ett tydligt konservativt parti i Sverige. Frågan har bara varit hur snabbt det här sker och om något annat parti skulle ta upp kampen. I och med Ebba Busch Thors framträdande i Almedalen 30 juni, vet vi svaret. Det blev Kristdemokraterna. Förutom den restriktivare hållningen till flyktingar, som även Folkpartiet och Moderaterna givit uttryck för, ger sig partiet in på en tuffare linje överlag. Det handlar om att stärka försvaret, försämra villkor för flyktingar, införa nollvision för aborter, hårdare tag mot kriminella, samtidigt som man behåller en allmänborgerlig syn på skatter och privata alternativ i välfärden. För att rättfärdiga epitetet ”medkännande konservatism” och förmodligen för att inte skrämma bort alla väljare på en gång, behåller de en del av sin retorik gällande satsningar i välfärd och äldrevård. Acko Ankarberg, som var en av Ebba Busch Thors konkurrenter om partiledarposten, får symbolisera våndan hos de gamla kd:arna, när hon som kontinuitetsalibi i partistyrelsen försöker tona ner skillnaderna i KD:s budskap förr och nu. ”Vi är samma parti som tidigare” och ”Ebba skriver under på KD:s grundvärderingar” känner hon sig manad att säga i radions Studio Ett. Redan det faktum att hon känner sig manad att säga det efter att Ebba Busch Thor har haft ett av sina första stora framträdanden som partiledare, säger en hel del. Det är inte bara det att Ebba Busch Thor är en helt ny sorts partiledare, hon har också fått mandat att genomdriva stora förändringar inom partiet. Hon hymlar inte själv med att partiet måste ompröva sin politik och börja lyfta ”hårda” frågor för att lyckas bättre. Det här är båda skrämmande och befriande. Det befriande ligger i att man erkänner att man vill stöpa om ett parti. Det vanliga är annars att man säger ha en alldeles utmärkt politik, men att man misslyckats med att föra ut den. Att erkänna att det kan vara politiken det är fel på har inte hänt sedan Moderaterna reformerades till Nya Moderaterna. Det skrämmande är att resultatet av omstöpningen kommer att bli ett rätt otäckt parti, som kommer att förråa debattklimatet.

Före Almedalen såg jag fram emot att se Ebba Busch Thor som partiledare. Det är spännande och intressant med skickliga politiker och slipade debattörer, även om man inte delar deras uppfattningar. Med vassa argument från ett helt nytt håll i politiken, blir skiljelinjer tydligare och debatter roligare. I intervjuer hör man tydligt hur hon inte bara har tänkt igenom sina argument och sina ståndpunkter, hon lyckas också undvika vanliga intervjufällor genom en blandning av snabbtänkthet, slughet och osminkad uppriktighet. Det är framför allt tydligheten och insikten om att man inte kan vara alla till lags som imponerar. Vi som har tyckt att Jimmie Åkesson hört till de skickligare partiledarna, kunde se fram emot en ny, ännu skickligare retoriker, som dessutom inte satsar allt på den enklaste formen av populism. Eftersom partiet dessutom tar en konservativ sväng för att fylla ut det tomrum som bildats efter att Moderaterna blev ett mittenparti, finns all anledning att tro på framgångar för KD. Jag blir förvånad över att politiska bedömare och kommentatorer tror att framtida väljare endast finns i KD:s nuvarande högerflygel. Framgångarna för SD pekar på något annat. Liksom på återställartendenserna i moderaterna. Om man dessutom är lite lyhörd för att det lite här och var krävs ”hårdare tag” inom alla möjliga områden, är det inte svårt att gissa att ett kristet högerparti definitivt har en framtid i Sverige.

Min förhoppning var att resultatet kunde bli att konservativa intellektuella kunde hitta en plattform, och att debatter framöver kunde bli mer bildade och med fler nyanser än tidigare. Det finns gott om intellektuella konservativa som för min del gärna får höras mer i den allmänpolitiska debatten, personer som är respektfulla mot motståndare och som gärna diskuterar inbyggda intressemotsättningar i den egna ideologin. Efter Ebba Busch Thors framträdande i Almedalen är alla sådana förhoppningar bortblåsta. Hon använder sitt nyvunna mandat och sin retoriska förmåga till att skapa ett helt nytt slags parti: hårt och tufft utanför alla tidigare ramar. Det politiska klimatet har i ett slag förråats långt utanför vad jag trodde var möjligt. Genom en ny attityd och genom att damma av begrepp som ”landsförräderi”, byggs ett parti som gör politiska poänger av folks rädsla på en helt ny nivå. Det civiliserade och anständiga är bortrivet till förmån för en avskalad brutalitet. Visst innehåller talet även en del som kan kännetecknas som hörande till KD:s arv och möjligen också som ”medkännande konservatism”, men det är de hårdare tagen och det brutala språket som sticker ut, och som partiet självt valde att fokusera på i kontakterna med media såväl före som efter talet.

Det här är dessutom ett tecken på ett nytt slags populism, där sättet att närma sig frågorna beror på vilken mottaglighet det finns för djärva uttalanden. Det brutala språket används när det gäller rättssamhället, migrationen, försvaret och liknande. Den mjukare, mer osynliga positioneringen sker i frågor som abort och jämställdhet, där många KD:are står långt från den allmänna opinionen. Att familjens frihet är hotad av pappamånader och subventionerade förskolor möter man med så långtgående idéer det finns utrymme för. Samma sak med aborter. Nu är det samvetsklausuler som står i fokus (att den som är emot abort inte ska kunna ”tvingas” att utföra dem). I nästa steg är det rådgivningen som ska ändras för att stödja en nollvision. Lägg märke till att jag inte har något att invända mot att någon driver dessa frågor. Det är helt i sin ordning att argumentera mot abort och mot pappamånader. Men det är lurigt att förklä de egna åsikterna i något slags liberal eller allmänmänsklig politisk dräkt.

Min gissning är att brutaliseringen i debatten om flyktingar, tiggare, kriminella och terrorister, kommer att att tillta mycket snabbt efter detta. Den faktiska politiken påverkas långsammare, eftersom det inte utan vidare går att kriminalisera till exempel ”terroristresor”. Själva resan kan väl omöjligt vara värre ett brott i nivå med dem man är orolig för ska begås, som mord, kidnappningar etcetera. Att bestraffa resor därför att de egentliga  brotten är svåra att bevisa, låter inte som något man kan genomföra i ett rättssamhälle.

Men att den politiska utvecklingen blir mer sansad än retoriken, är en klen tröst. Min gissning är att brutaliseringen fortsätter in på de områden som tidigare hanterats genom mjukt positionsförflyttande. Bli inte förvånad om abortläkare kommer att kallas barnamördare i någon debatt i framtiden. Eller om antiterrordebatten dras ett steg längre: Föräldrar till barn som åker till kriget i Syrien kanske själva ska få fängelse? Inom det ekonomiska området och välfärden kommer den hårdare brutaliseringen till sist att drabba även missbrukare och sjuka. Visst vill vi hjälpa, men om man inte visar en vilja till bättring, upphör samhällets ansvar. Följer en rökare inte läkarens råd, får man betala själv. En missbrukare som hoppar av en vårdinsats får stå sitt kast. Exakt hur det här kommer att uttryckas, kan jag bara föreställa mig. Tyvärr tror jag inte längre att det går att hindra. Vill ni höra framtidens svenska debatt, kan ni vända er till USA och till exempel testa att lyssna på valfritt inslag på Fox News, eller höra en debatt mellan högerkristna presidentkandidater i valfritt ämne.

Jag hoppas innerligt att jag får fel.

 

 

Att vara emot vinst

Den nuvarande regeringen, men framför allt vänsterpartiet, driver frågan om att förbjuda vinster i välfärden. Ett genomgripande vinstförbud är inte vad den sittande regeringen helst vill ha, men de har kommit överens med Vänsterpartiet om att tillsätta en utredning om möjliga vinstbegränsningar. Flera opinionsmätningar visar att många människor i Sverige är skeptiska till att företag som driver skattefinansierad verksamhet lyfter vinst. Även bland borgerliga debattörer nämns problem med för höga vinster och med alltför kortsiktiga ägare och därför diskuteras även där olika slags begränsningar. En vanlig borgerlig synpunkt är att man måste ha strikta kvalitetskrav riktade mot dem som bedriver välfärdsföretag, vare sig de är offentliga eller privata. Men varför rikta de här kraven mot just välfärdssektorn? Fungerar inte marknaden inom välfärden som inom andra sektorer där företag som levererar dålig kvalitet slås ut? Måste man inte ha ett svar på de frågorna innan man ger sig in i debatten om vinster i välfärden?

Ur vänsterns synvinkel spelar det ingen roll om marknaden sorterar bort låg kvalitet. Skola, äldreomsorg och liknande områden är inte en vanlig marknad, resonerar de. Det går inte att göra upplysta val på samma sätt som när man köper vanliga produkter och tjänster. De få som klarar att göra upplysta val är personer som redan är priviligierade på olika sätt. Utslagning av dåligt fungerande verksamheter drabbar dem det berör alltför hårt. Den valfrihet de borgerliga talar om, gäller i praktiken bara vissa personer, menar vänstern. De som inte omfattas, är personer som även i övrigt är marginaliserade och halkar efter på olika sätt. Att kunna välja i teorin är inte detsamma som att alla har ett val i praktiken. Dessutom är det i vänsterns ögon ett moraliskt problem att skattepengar överhuvudtaget riskerar att gå till privata vinster.

De borgerliga erkänner inte de här bristernas giltighet som argument för privata alternativ i välfärden, utan poängterar istället den valfrihet som anses följa med privata aktörer. I grunden finns, om än sällan uttalat, en idé om vars och ens personliga ansvar för sina val. Eftersom möjligheten att välja bort en dålig skola finns där för alla, går det inte att skylla på någon annan om man väljer att gå kvar. Det är bara att byta. Som borgerlig ser man inga problem med att alla väljer bort ett dåligt alternativ, tvärtom skyndar det bara på en i grunden sund utslagning. Men går man kvar i en dålig skola, är det ett val man gjort själv, som inte ska skyllas på andra.

Personligen anser jag att båda sidor i debatten är alltför fokuserade på sina sämsta argument. Vänstern har låst sig alltför hårt vid vinstbegreppet och de borgerliga vägrar se faktiska klyftor som ett problem.

Den här texten kommer framför allt att handla om vänsterns syn på vinst. Men eftersom jag delar det mesta av övriga problemformuleringarna från det vänstra politikfältet när det gäller privat välfärd, kommer jag att problematisera även den borgerliga oviljan att se verkligheten.

Regeringspartierna är generellt för en fri marknad på ungefär samma sätt som de borgerliga partierna. Viljan att reglera är visserligen högre på den vänstra än på den borgerliga sidan, men det är fråga om rätt små skillnader. Vänsterpartiet hörs sällan tala sig varma för fördelarna med en marknadsekonomi, men de har sedan länge accepterat den. När det gäller industriproduktion, eller kommersialisering av tekniska landvinningar eller när man talar om tjänsteföretag som verkar på den vanliga, privata marknaden, finns inte bara konsensus om värdet av konkurrens, utan också i stort sett en samsyn på att vinst är ett tecken på framgång. Sällan hör man någon politiker beklaga sig över att ett reseföretag gör övervinster. Eller att Skypes skapare kunde bli miljardärer. Argumentet att dessa vinster inte kommer från skattepengar och därför är mer acceptabla, håller inte hela vägen, menar jag. Jag hävdar dels att det finns vinstrika företag som bygger hela sin vinst på skattepengar utan att det problematiseras och dels att en fri marknad skulle fungera även inom välfärdssektorn. Och ändå vill jag absolut inte släppa den marknaden fri.

Att det finns gott om företag som bygger sina vinster på skattemedel, är rätt lätt att visa. Jag behöver inte ens ge verkliga exempel, eftersom till och med rätt generella beskrivningar av tänkta företag gör poängen tydlig. Låt oss ta ett företag som säljer sjukhussängar, medicinska instrument och annan utrustning som imaginärt exempel. Om det vänder de sig till den svenska marknaden är det nästan uteslutande skattemedel som betalar fakturorna. Vill man inte nöja sig med produkter kan man gå över till leverantörer av tjänster: transportföretag, tvätterier, it-konsulter, ventilationstekniker med inriktning mot skolor, sjukhus eller annan offentligt finansierad verksamhet. En del av detta sköts av personer som är anställda i kommuner och landsting, men det finns manga exempel på privata företag inom dessa områden som lever på att leverera till offentliga sektorn, det vill saga gör vinst med hjälp av skattepengar. Den som vill argumentera för att det är skillnad i komplexitet och ansvar mellan att driva ett äldreboende och en teknikkonsultfirma kan naturligtvis bygga ett case, men vari består den principiella skillnaden? Att lägga ut entreprenaden för ventilationen för våra storsjukhus, är troligen ett uppdrag med lika stor bäring för människors liv och hälsa som att ansvara för en förskola. Det berör många och följderna av misskötsel är rimligen mycket stora.

Här är det dags att glida över i den vanligaste missuppfattningen från vänsterhåll när det gäller välfärdsföretag, nämligen att det inte finns något annat sätt att göra vinst än att sänka kvaliteten. En förskola skulle skilja sig på ett principiellt plan från ett ventilationsansvar genom att mänsklig närvaro är så central. Man kan inte sänka kostnaderna utan att minska på personalen, vilket i sig minskar kvaliteten. Det här är ett av de sämre argumenten mot vinster i välfärden. Historien är full av exempel på extrema effektiviseringar inom alla områden, även inom tjänstesektorn och även inom personalintensiv tjänstesektor. Samtiden är också full av exempel på hur konkurrens kan öka effektiviteten även inom verksamheter där den mänskliga kontakten är central. Jag ska strax nämna några exempel, som visar att det inte är den fria marknaden och jakten på vinster som leder till kvalitetsbrister, det är bristen på marknad och fri konkurrens som gör det.

Tjänsteproduktion går inte att effektivisera lika långt som varuproduktion, eftersom det är färre moment som kan automatiseras. Av samma anledning kan inte välfärdsföretag effektiviseras i samma takt som leverantörer av mindre krävande tjänster. Trots detta, finns det gott om exempel på exceptionella effektiviseringar inom kvalificerade, personalintensiva tjänsteområden. Varför inte titta på optiker, till att börja med. Priset på glasögon har minskat radikalt de senaste decennierna, trots att tillverkningskostnaderna står för en bråkdel av totalpriset. Det har skett genom att konkurrensen från framför allt webbaserade företag har ändrat spelplanen. Det har påverkat även de traditionella optikerna, som blivit tvungna att ändra sig. Servicen och det personliga bemötandet har inte blivit sämre på senare år, snarare tvärtom. Optikern lägger minst samma tid på undersökning och rådgivning idag som tidigare, det är lätt att få en tid för undersökning och utbudet av bågar är stort. Ändå är priset halverat hos flera kedjor och det finns mer extrema leverantörer, med endast ett fåtal platser för synundersökning i landet, där priset är en femtedel mot tidigare leverantörers. Effektiviseringen har skett i lager, i lokaler och bland säljare i butikerna. Distributionen är kraftigt effektiviserad och beställningar görs via webben, av den enskilde eller av butiken.

Ytterligare ett vardagligt exempel gäller personliga anpassningar av skor, som tidigare bara fanns att få hos speciella ortopedmottagningar. Efter att hela området kommersialiserats, främst tack vare boomen inom löpning, finns det en lång rad aktörer som kan erbjuda personligt utprovade hjälpmedel eller till och med personligt utformade skor till ett betydligt lägre pris än tidigare. Nu står inte sportbutiker för den mest avancerade kunskapen inom området, men det är också själva poängen: en mycket stor del av de problem som ska lösas, kräver inte specialistkunskap på ortopednivå. Den förenklade hantering och de investeringar i tekniska undersökningshjälpmedel som framför allt sportkedjor stått för, har revolutionerat den här marknaden. Har man allvarliga problem kan man fortfarande gå till en specialist, som tack vare konkurrensen från sportskobranschen, har behövt ändra sättet att bedriva sin verksamhet, så att de också har blivit billigare och snabbare.

Vi behöver inte leta länge för att se exempel på vad konkurrens kan göra för effektiviseringen inom snart sagt alla sektorer. Vill man hitta exempel från områden där kraven på mänskligt bemötande och beredskap inför problem måste vara större, behöver vi bara gå till sådana områden som gränsar till vård: plastikkirurgi, ögonlaser, vaccinationsmottagningar, dietister, med flera. Är det någon som på allvar tror att företag på dessa marknader konkurrerar med sämre bemötande? Eller att det inte finns andra vägar att skära kostnader? Är de verksamheter som går med vinst också de som behandlar människor sämst? Är med andra ord, viljan att göra vinst ett hinder för kvaliteten i personalintensiva, vårdliknande branscher?

Låt oss nu hoppa till tandvården. Den tas ibland som ett exempel på hur bra det kan fungera med en fri etablering inom vården. Om det vore så väl. Tittar man närmare, är det uppenbart att tandläkare inte verkar på en fri marknad, vilket också blir tydligt när vi jämför med de tjänsteområden som beskrivits tidigare. Vi betalar inte själva för vår tandvård, utan får den subventionerad. Det vill säga, vi betalar själva för undersökningar och för enklare lagningar upp till viss kostnadsnivå, medan de dyrare och mer komplicerade ingreppen bara delvis bekostas av den som nyttjar tjänsten. Den tjänster vi bekostar själva, utgör en fri marknad, med fri prissättning, vilket märks genom att det mycket riktigt är ganska lätt att få en undersökning och att det ibland erbjuds prisvärda tilläggstjänster, som putsning. Priskonkurrensen har drivit fram undersökningar med hjälp av tandhygienister. Tror någon att idén om tandhygienister hade uppstått om den delen inte varit utsatt för konkurrens i kombination med fri prissättning? Priserna på undersökningar hålls tillbaka, trots att prissättningen är fri. För de mer kvalificerade ingreppen, där subventionsgraden är stor, är köerna längre och effektiviseringarna inte lika påtagliga. Är det någon som tror att man löser detta genom att subventionera ännu mer?

Kort sagt: fria marknader och vinstjakt leder inte till lägre kvalitet.

Istället leder fria marknader till bättre kvalitet och högre effektivitet och lägre priser. Det är inte vinstjakten som sänker kvaliteten i välfärden. Det är inte heller vinsterna som gör att välfärdssektorn är en olämplig arena för en fri marknad. Men jag återkommer till det. Jag är inte helt klar med kritiken mot vänsterns idé att vinstjakt ger sämre kvalitet inom just välfärden. Tanken är att man inte kan minska kostnader inom till exempel äldrevården utan att det ger effekter på bemanningen, vilket per definition ger sämre kvalitet. Samma sak inom förskolor. Sanningen är att varje verksamhet kan effektiviseras samtidigt som kvaliteten bibehålls eller höjs. Men det går inte att effektivisera i samma utsträckning som inom varuproduktion eller annan industriell verksamhet. Det är därför en ökad konsumtion av välfärdstjänster kostar mer än en ökande konsumtion av varor, vilket leder till att välfärden tar en relativt större del av våra resurser i anspråk över tid, vare sig de finansieras på en fri marknad eller via skattsedeln. Men att det finns sektorer som kan effektiviseras mer, betyder inte att varje förskola och varje äldreboende blir bättre om de kostar mer eller ens om det är fler som arbetar där. Det finns mycket som kan effektiviseras utan att kvaliteten sjunker. Hur många arbetar med vård och hur många arbetar med annat? Är administrationen effektiv (vilket verkligen inte alltid betyder så få personer som möjligt). Är lokalerna optimerade för verksamheten? Hur är det med slöseri av material? Av el? Transporter? Finns lämplig utrustning? På en fri marknad leder vinstjakten till att dessa frågor och tusen andra som vi inte kan föreställa oss ställs och prövas. Fria marknader leder också till att sådana investeringar faktiskt blir av, som leder till minskade kostnader eller ökade intäkter (inom IT, energieffektiviseringar etcetera).

Slutsatsen blir att även vården som bransch skulle fungera fint på en fri marknad. Om var och en köpte den vård man behövde på en fri marknad, skulle inte kvaliteten var ett problem. Inte heller köer. Haken är att det förutsätter att man avstår från att subventionera verksamheterna och att prissättningen är fri. Fördelningsmässigt vore det en katastrof. De hälsoskillnader som finns redan idag skulle vidgas till de proportioner som gällde på medeltiden. De sämst ställda skulle ha bättre hälsa än på medeltiden, eftersom den medicinska kunskapen ligger på en generellt högre nivå än då, men klyftorna skulle bli enorma. Om utbildning, vård och omsorg är ett samhällsintresse, värt att finansiera solidariskt, är det inte en självklar arena för en fri marknad. Men det är av just den anledningen, inte på grund av någon inneboende konflikt mellan fri marknad och kvalitet.

I dagens Sverige agerar inte privata välfärdsföretag på en fri marknad. Det beror bland annat  på att de inte sätter sina priser själva. Det är landstingen och kommunerna som bestämmer vilken verksamhet som ska bedrivas och till viken kostnad, inte de privata företagen själva. Upphandlingar och entreprenadavtal är inte detsamma som en fri marknad, snarare tvärtom. Visst finns det en konkurrens vid själva upphandlingstillfället, men det har inte särskilt många likheter med en fri marknad. Inte ens de konstruktioner som innebär att man själv väljer vårdgivare, vilka sedan får betalt av Landstinget efter individernas val eller att man väljer skola, som sedan får betalt från kommunen, innebär att marknaden är fri. När priset är bestämt av någon annan, och är osynligt för konsumenten, kan man inte tala om en fri marknad. En fri etableringsrätt gör inte marknaden fri, eftersom de enskildas val inte betalas av dem som gör valen och eftersom de inte ens känner till kostnaden. Försöken att likna den fria marknadens sätt att fungera, men genom att använda centralt beslutade och osynliga priser på långa kontrakt, innebär bara att man använder planekonomiska metoder med privata aktörer. Man har hittat ett sätt att kombinera socialismens ineffektivitet med kapitalismens vinsthunger, utan att få med sig fördelarna med en marknad.

Tänk om det gick till på motsvarande sätt inom andra områden, där vi är vana vid en fri marknad. Tänk om vi till exempel inte betalade gymkort själva, utan det räknades som en del av vården. Eller hälsovården som det skulle heta istället. Vi skulle betala någon hundring själva, men resten finansierades av skattemedel.  Varje kommun eller möjligen landsting, genomförde upphandlingar med ett antal gymleverantörer. Alla som vill träna får gå till något  av de utvalda gymmen, som får betalt per besök. Bedöms man behöva en personlig tränare, bekostas det också genom skattemedel. Den personliga tränaren måste naturligtvis vara licensierad och kvalitetssäkrad. Priset för tjänsterna är dolt för den som tränar. Är man inte nöjd med sin tränare, kan man byta gym. Men då kan det vara kö just dit. Efter en tid riktar borgerliga politiker krav på att det måste råda fri etableringsrätt för gym. Kommunen kan inte vägra någon som uppfyller kraven att etablera sig på orten. Och de måste betala efter de val medborgarna gör. Priserna är fortfarande dolda för dem som använder tjänsterna och fasta för utförarna. Plötsligt upptäcks att vissa gym fuskar med underhållet av maskinerna. Andra har undermåliga duschar. Åter andra har olicensierade tränare. Krav på reglering uppstår från alla håll. Minst två licensierade tränare per gym. Halvårsvisa kvalitetskontroller av maskinerna införs, liksom krav på att erbjuda ett visst antal pass inom olika träningsformer.

Min poäng med denna Ayn Randska betraktelse av en reglerad marknad är inte att argumentera för att släppa allt fritt. Poängen är bara att belysa att välfärden är mer reglerad än fri och att alla debattörer bör ha det som utgångspunkt för sina förslag. Det är inte konkurrensen som gör läkarbesöken kortare, eller antalet kuratorer lågt, det är bristen på konkurrens kombinerat med Landstingens och kommunernas prissättning.

Vill man ha marknadens fördelar måste man agera på en marknad. Man kan inte låtsas att det är en marknad, genom att ha vissa marknadsliknande inslag i en planekonomisk struktur.Man kan använda marknaden mer konstruktivt även i en offentligt finansierad verksamhet: kommunen skulle kunna driva skolor och köpa tjänster till skolorna: lokaler, skolsköterskor, bibliotek eller kanske till och med hela funktioner som matematikutbildning. Nu gör man tvärtom: kommunen står för prissättning och en privat aktör får göra bäst de kan med de pengar de blir tilldelade.

Inom vården är mitt intryck att det offentliga inte köper tjänster på en marknad, utan att privata aktörer efter förhandlingar blir en del av den offentliga budgeten. En upphandling av en verksamhet liknar mer ett äskande av budgetmedel än ett köpande och säljande av tjänster eller funktioner. Att, som de borgerliga vill, förstärka kvalitetskraven, innebär bara att inslaget av budgetförhandling förstärks ytterligare. Det blir mindre marknad, inte mer.

De borgerligas idé om tydliga kvalitetskrav är ett sätt att mildra de negativa fördelningseffekterna av till exempel ett fritt skolval. Problemet är bara att man beskriver det som ett sätt att stärka valfriheten och inslaget av marknad, inte som ett sätt att mildra bieffekterna av desamma. Det är därför man tycker att idén om kvalitet går att förena med etableringsfrihet. Det är i mina ögon nonsens. Att tvinga kommuner att delta i ett system med en låtsasmarknad kan inte anses vara särskilt demokratiskt. Alldeles förutom att en kommun – den som betalar – kan ha ideologiska invändningar mot systemet, borde man rimligen kunna säga nej av kvalitets- och effektivitetsskäl. Det är trots allt fråga om offentligt finansierad verksamhet med fasta priser. Inte privata aktörer på en fri marknad.

 

 

 

En tävling utan segrare.

Efter det senaste riksdagsvalet har allt förändrats. Argumenten för den flyktingpolitik som gällde för ett halvår sedan anses plötsligt helt förlegade. Partier som står fast vid sina åsikter från valrörelsen, avkrävs numera besked om åtgärder. Svensk media, som för bara fyra, fem år sedan betraktade Sverigedemokraterna som paria, har nu deras formuleringar som utgångspunkt i praktiskt taget alla artiklar, inslag, utfrågningar och debatter. Vad hände? Har Sverigedemokraterna vunnit debatten precis som deras motsvarigheter i Danmark och Norge? Låt oss hoppas att det inte är så, främst därför att SD:s problemformulering och analys är undermålig och därför att deras förslag på lösningar är långt mer radikala och omänskliga än många inser.

Det positiva med att integrationsdebatten tagit fart, är att personer med kunskaper i frågan också får plats. Jag tänker främst på alla dem ute i kommuner som hanterar – och ibland inte hanterar – mottagande av flyktingar. Deras röster har funnits tidigare också, främst utanför de stora riksmedierna. Har man bara ansträngt sig lite, har man kunnat ta del av en rätt livlig debatt ute i kommunerna, där alla slags åsikter funnits representerade, mer eller mindre väl underbyggda. Den som tror på mantrat att det inte funnits någon debatt i flyktingfrågor, eller att vissa frågor inte tillåtits komma upp, avslöjar främst sitt eget ointresse för lokalpolitik. I den lokala debatten finns allt: från rent rasistiska föreställningar om flyktingar som grupp, till naiva idéer om att flyktingmottagande kan rädda avfolkade småbyar. Däremellan finns alla pragmatiska kommunalråd, som inte sätter etiketter på sina uppgifter utan helt enkelt hanterar dem. De har idéer om vad de själva kan göra och kombinerar det med synpunkter på hur samarbetet med myndigheterna kan förbättras, för att skapa bästa möjliga förutsättningar. Inte sällan har de också idéer om hur man bättre ska fördela ansvaret mellan kommuner och mellan kommuner och stat.

Det vore därför ett lyft för debatten om kunskaper och erfarenheter från kommunerna fick genomslag i riksdebatten. Om man kunde skilja mellan de beslut som måste fattas på riksnivå respektive på lokalnivå. Att beslut om Sveriges asylpolitik och om vilken rättssäkerhet och medmänsklighet vi anser att vi kan och vill stå för, ligger utanför de lokala mandaten, medan däremot utbildningsfrågor, bostadsfrågor och olika sociala frågor måste hanteras såväl centralt som lokalt. Medielogiken talar tyvärr för att motsättningar, snarare än samarbete kommer att betonas framöver,och att lokala företrädare kommer att tvingas in i den generella migrationsdebatten. Istället för att kommunernas bästa exempel och pragmatiska förhållningssätt sprids till nationell nivå, är risken stor att den tävling som inletts bland partierna på riksnivå, om att visa handlingskraft genom begränsningar, kommer att dominera.

Om den här omsvängningen i synen på migration och integration speglar folkviljan bättre och leder till en fortsatt stor tolerans för en generös flyktingpolitik, är det inte mycket att säga om, även om jag och många andra anser att argumenten mot begränsningar är starkare. Men alldeles förutom att jag inte delar åsikten om att ”volymerna” måste minskas, är jag rädd att den nya inriktningen i integrations- och migrationsfrågorna, kommer att gynna SD, genom att det ser ut som om de har fått rätt. Men det har de inte. Inte nu och inte i framtiden. Min huvudpoäng är att SD mycket väl kan bli en vinnare i diskussionen utan att ha rätt. Att de andra partierna tar efter delar av partiets retorik för att fiska röster, torde gynna SD, eftersom de är originalet och som sådant mycket mer trovärdigt. Men det gör inte deras analys bättre. Inte heller gör det deras världsbild verkligare eller deras uppgifter sannare. Det är därför viktigare än någonsin att argumentera emot dem.

SD har arbetat hårt för att låta städade. I programförklaringar och i värvningskampanjer pratar de på ett polerat sätt, som effektivt döljer vad deras förslag faktiskt skulle leda till. De säger till exempel att de inte är emot flyktingar, nej faktiskt inte ens till fortsatt flyktingmottagande, eller asylrätten i sig. Däremot vill de att Sverige bara tar emot de flyktingar som anses uppfylla kraven i FN:s flyktingkonvention. Och så pratar men svepande om ”massinvandringen” och alla de problem den ställer till med. Tanken är förstås att alla som känner oro över sociala eller ekonomiska problem, ska koppla dessa till ”massinvandringen” och förledas att tro att SD har genomtänkta och ansvarsfulla förslag på hur man kan lösa dessa.

Haken är, bland mycket annat, att deras analys haltar. Deras förslag leder inte till de resultat de påstår och de förslag som verkligen skulle göra det, är betydligt mer långtgående än de vill berätta.

År 2014 avgjordes drygt 50 000 asylärenden. Runt 35 000 fick uppehållstillstånd. (81 000 sökte asyl, men man prövade endast drygt 50 000, mest beroende på kapacitetsbrist hos Migrationsverket) Av de 35 000 var drygt 11 000 konventionsflyktingar och till detta ska läggas knappt 2 000 kvotflyktingar. Alldeles förutom att det här är andra proportioner än SD brukar nämna (andelen som uppfyller FN:s flyktingkonvention är relativt hög), är det praktiskt omöjligt att neka alla andra sökande uppehållstillstånd. Bland dem finns många människor som flytt från krig, men som inte tillhör en särskilt utsatt grupp genom sin religion, etnicitet, sexuella läggning eller samhällsgrupp som FN:s flyktingkonvention stadgar. Även om det finns andra kriterier, till exempel katastroftillstånd, som också är giltiga, betyder en strikt tolkning enligt FN:s flyktingkonvention att många skulle skickas tillbaka till krig. Bedömningen av vem som har rätt att få skydd, skulle helt enkelt bli betydligt tuffare än de flesta föreställer sig eller skulle önska. Här menar SD att själva bedömningen inte behöver bli fullt så drakonisk över tid, eftersom färre kommer att söka sig hit när fler får avslag.  När antalet flyktingärenden minskar, blir det allt lättare att tillämpa ett strikt regelverk, är tanken.

Men vägen dit är hård och omänsklig. Om man verkligen ska lyckas avskräcka folk från att komma hit, måste vi under en tid ha en tuffare prövning av asylärenden än våra grannländer. Om vi nöjer oss med samma prövning, kommer fortsatt många att söka sig hit. Det finns redan så många människor här från Irak, Syrien, Somalia och Afghanistan, att många av dem som flyr från dessa länder nu, känner människor som redan bor här. Av det skälet är det fler som hellre vill försöka komma just hit. SD kan helt enkelt inte nå sina mål med mindre än att vår prövning blir betydligt tuffare än andra länders. Och den konkurrensen är rätt svår.

Mot den bakgrunden klingar SD:s idéer om att upprepa ”Lucia”-beslutet från år 1989 falskt. Det räcker inte på långa vägar för det SD vill uppnå. Luciabeslutet innebar att Sveriges dåvarande regering, med Ingvar Carlsson i spetsen, beslutade att endast flyktingar som uppfyllde kriterierna i FN:s flyktingkonvention skulle få stanna. Det året sökte 30 000 människor asyl i Sverige (25 000 beviljades). Året därpå, när de strängare reglerna införts, sökte 29 000 asyl och 13 000 beviljades. Motsvarande siffror år 1991 var 27 000 asylsökande och 19 000 beviljade.

Reglerna avskaffades av Bildtregeringen 1991 och i samband med Balkankrigen ökade antalet flyktingar kraftigt. 1992 sökte 84 000 asyl och 1993 var det 37 000.

De mycket stränga villkor som gällde 89,90 och 91 ledde inte till någon egentlig minskning av antalet asylsökande. Däremot minskade andelen beviljade uppehållstillstånd. Vad som hade hänt med antalet asylsökande från Balkan om reglerna varit kvar, är svårt att sia om. Men att skärpningen 1989 inte hann leda till någon minskning, gör det inte särskilt troligt att lättnaden 91 skulle vara orsak till den stora ökningen. Skillnaden mellan 92 och 93 beror främst på att man införde visumtvång. Den lösningen är inte juridiskt möjlig att ta till idag.

Luciabeslutet, som kritiserades hårt på sin tid, inte minst i övriga Europa, ledde till en mycket tuff prövning. Men det ledde ändå inte till att flyktingströmmen upphörde och inte alls till den minskning i antalet beviljade uppehållstillstånd som SD vill nå. Det som däremot fick en enorm effekt på såväl antalet asylansökningar som antalet beviljade uppehållstillstånd, större än någonsin Luciabeslutet och visumtvånget, var att kriget tog slut. År 1995 sökte 9000 personer asyl i Sverige.

Det är helt enkelt andra faktorer än de SD påstår som spelar roll. Vi kan påverka på marginalen, men till en oerhört stor mänsklig kostnad. Om ett antal år har vi inte längre 80-95 000 asylsökande (Migrationsverkets prognos för de närmaste åren), utan är tillbaka på de 20-30 000 som gällde tidigare. Eftersom mellan 50 och 70% av dessa beviljas, bland annat beroende på hur Dublinförordningen tillämpas, kommer vi att bevilja 10-20 000 asylsökande uppehållstillstånd per år när vi är framme vid 2020. Man måste komma ihåg att det är de här nivåerna SD tycker är för höga, när de talar om ”massinvandring”,  hur mycket de än utnyttjar människors oro för de tillfälliga behov som kriget i Syrien leder till.

Säg att Migrationsverket hinner avgöra 70 000 ärenden i år, och att 50 000 av dem beviljas uppehållstillstånd. Att införa de drakoniska regler och genomföra de omänskliga utvisningar som SD förespråkar nu, skulle kunna leda till att 20 000 fler utvisas i år, jämfört med vad som annars vore fallet. Är det värt det? Och framför allt, vill vi fortsätta med den politiken när kriget i Syrien är slut och läget i Somalia och Irak blivit mindre akut? SD är inte intresserade av att lösa akuta kriser – de vill omvandla samhället. Liksom Dansk Folkeparti i Danmark kommer de aldrig att bli nöjda. Hur få flyktingar som än kommer, fortsätter de att vara ett problem. Hur mycket man än får genomslag för sina idéer, upphör man inte att skylla sociala och ekonomiska problem på invandring och mångkultur. Vi får akta oss för att låta SD få genomslag i migrations och integrationsdebatten. Det finns inget nämligen inget stopp och SD har inga lösningar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sverigedemokraterna i framtiden

Vad kommer att hända med Sverigedemokraterna? Kommer övriga partier att fortsätta isolera dem? Eller luckras motståndet upp? Kommer SD att ändra sin migrationspolitik, eller kommer övriga istället att närma sig dem? En trolig utveckling är att isoleringen hävs, att SD ändrar sin migrationspolitik och faktiskt även i övrigt ändrar inriktning och blir ett annat slags parti. Hur och varför? Här kommer förklaringen.

En vanlig bedömning är att ungefär halva befolkningen stöder Sveriges nuvarande migrationspolitik och den andra halvan vill ha en stramare politik. SD:s invandringspolitik sägs ha stöd av 25% av Sveriges befolkning. Om det stämmer, är det inte märkligt att partiet växer. Men samtidigt är det många av dessa 25% som rankar andra frågor högre och därför röstar på andra partier. Och även om det finns de som väljer SD på grund av annat än invandringspolitiken, utgör den ett hinder för fortsatt tillväxt. SD:s invandringspolitik är helt enkelt för extrem. Den är en alltför hög tröskel för många väljare och för många tänkta samarbetspartners bland de andra partierna. Det betyder att även om andra partier kommer att börja förhandla med SD i andra frågor, vilket rimligen borde hända, kommer det knappast att ske några diskussioner om SD om migrationspolitik med mindre än att de ändrar sin hållning.

Eftersom hela mitt resonemang bygger på en beskrivning av SD:s migrationspolitik som extrem, kan jag behöva förklara mig. Inte sällan hörs det motsatta numera: att Sveriges nuvarande invandringspolitik är extrem. Med understöd av mer eller mindre seriösa danska och norska kommentatorer har denna SD:s verklighetsbild kommit att ta över. Övriga partier har inte försökt hindra det, eftersom de vill att den nuvarande politiken ska framstå som generös och human, i motsats till SD:s politik. Så kan man naturligtvis beskriva det. Ur en annan synvinkel kan den nuvarande invandringspolitiken beskrivas som strikt. I själva verket har de senaste 40 åren gått ut på att strama åt och försvåra invandring, även asylinvandring till Sverige. Det finns ett par undantag: under förra mandatperioden lättade man på kraven för bedömning av barns skyddsbehov, så att det räcker med ”särskilda skäl”, istället för som tidigare ”synnerliga” skäl för att komma ifråga för uppehållstillstånd. Även tidigare har skyddet för barn ändrats i omgångar, så att det närmar sig den hållning man är skyldig att inta enligt FN:s barnkonvention. I övrigt innehåller de senaste decennierna en rad förändringar åt det striktare hållet, inte minst genom de regleringar som EU infört. Det är svårt att komma in i EU och därmed även till Sverige. De som ändå kommer till våra gränser,  möts av en strikt prövning där många får avslag. Sverige utvisar varje månad personer till såväl Afghanistan som till Irak och Somalia. Homosexuella utvisas till länder där homosexualitet inte bara anses vara ett brott, utan ett brott som faktiskt leder till straff. Sjuka utvisas så snart ett land har teoretiska möjligheter att vårda. Utvisningar sker till krig, till fängelsevistelser, tortyr och misär.

Min poäng är nu inte att propagera för fri invandring. Jag anser, som de flesta personer som förespråkar öppenhet och tolerans, något slags reglering. Som de flesta vill jag inte heller lova fri svensk vård till alla världens människor. Min poäng är istället att påminna om att svensk invandringspolitik redan idag är stram, sett i ett historiskt perspektiv. Den är bland de generösare i EU, men det säger faktiskt mer om hur tilltäppt det är i andra länder, än om hur det är i Sverige. Anledningen till att vi beviljar många asylärenden är inte att dörren är öppen, utan att antalet flyktingar i världen är enormt. Trycket är stort. Det blir naturligtvis inte mindre av att andra länders dörrar är än mer stängda än Sveriges. En av SD:s poänger är att om Sverige avvisade fler flyktingar, skulle färre söka sig hit. Det stämmer säkert. En annan av deras poänger är att det finns en gräns, ekonomiskt och socialt, för hur många flyktingar Sverige kan ta emot. Det är i en principiell mening ett helt okontroversiellt påstående. Anledningen till att den frågan inte diskuteras så ofta är inte att det pågår en mörkläggning, utan på att det vore taktiskt självmord för partier som står för en generös flyktingpolitik att ta sådan diskussion med någon som har en diametralt annorlunda verklighetsuppfattning. Som menar att ungdomsvåld eller våldtäkter har med ”massinvandring” att göra, som påstår att pensionärer svälter, därför att vi lägger pengar på flyktingar.

En principiell debatt om en gräns för flyktingmottagandet, kan bara föras mellan parter som har en någorlunda likartad syn på verkligheten. Ett lokalt, ”invandringskritiskt” missnöjesparti skulle kunna debattera frågan med SD. Där skulle diskussionen kunna gälla hur man ska klara av de 10% som ändå ska beviljas asyl enligt SD. Om motsvarande debatt förs mellan en miljöpartist och en centerpartist, kanske frågan istället handlar om hur vi kan lära av Syriens grannländer den dag en halv miljon människor står vid vår gräns.

SD har lyckats bra med att skapa bilden av att de ”vågar” diskutera problem med invandring. De lyckas framställa sig som sittandes inne med något slags sanning om problem och att de också är de enda som pratar om att dessa måste lösas. Att man ute i kommuner och på skolor har rätt bra kunskap om alla möjliga slags problem som följer med flyktingmottagande, liksom om hur man kan lösa dem, brukar inte framgå lika tydligt. Istället fortsätter talet om att vissa frågor inte ”får” diskuteras. Och ju skickligare SD blir på att adressera ekonomiska och sociala problem i samhället, desto fler köper deras analys.

Men – och här kommer min huvudtes – många av dem som är oroliga för att Sverige tar emot för många flyktingar, skulle inte vilja ha det samhälle som blir resultatet av SD:s politik. De är oroliga för kostnader. För sociala problem. För utanförskap. Men de har inte köpt SD:s tänkta samhälle på något djupare plan. För att minska invandringen med 90% måste man ändra radikalt i en redan historiskt stram asyllagstiftning. Vi måste vara beredda att bryta mot vissa internationella överenskommelser och strikt börja tillämpa andra, som vi av humanitära skäl delvis avstått ifrån. Vi måste låsa in fler, stoppa fler vid gränserna och flygplatserna och effektivisera återvändandet. Det här lyckas man inte med mindre än att man tar rätt stora steg mot en polisstat. Jakten på illegala immigranter blir intensiv, vilket troligtvis kommer att drabba även dem som redan har uppehållstillstånd eller till och med är födda här. Vi kommer att ha transporter i skytteltrafik till Italien och Grekland som i många fall kan antas vara första asylland, med allt vad det betyder för det europeiska samarbetet och för dessa länders förmåga att hantera asylärenden.

Det finns skäl att anta att det här inte är det samhälle SD:s väljare vill ha. Det är gissningsvis rätt få av de 25% som gillar SD:s retorik som vill ha det samhälle som följer av den. Och i den större grupp som inte delar SD:s beskrivning, men som gärna ser en mindre generös flyktingpolitik, är naturligtvis stödet för detta slags samhälle ännu lägre.

Det betyder rimligen att det finns många väljare att hämta bland dem som vill ha en stramare flyktingpolitik, men som inte delar SD:s extrema vision. Därför är det inte heller särskilt långsökt att tro att andra partier, hellre än att förhandla med SD i frågan, stramar upp sin egen invandringspolitik. Närmast i tid är troligen moderaterna. När det händer och allt fler människor, även av dem som sympatiserat med SD, inser att de egentligen hellre stöder den nya m-politiken än den hårdföra sd-varianten, måste SD ändra sig. Det är mot den bakgrunden jag utgår ifrån att de blir tvungna att lätta på sin extrema hållning i invandringsfrågan. Deras politik blir mildare, utan att de riskerar att tappa de mer extrema rösterna, eftersom SD ändå förblir det mest radikala av riksdagens partier.

Samtidigt som SD mildrar sin invandringspolitik, kommer de att behöva vässa sig inom andra områden. En inte alltför vågad gissning är att de vidareutvecklar sin konservativa profil och blir ett kristet högerparti i stil med dem som finns i USA. Det här rimmar med deras allt större antiislamistiska fokus, med deras syn på kulturpoltik, på familjefrågor etcetera.  Att stoppa flyktingar blir fortsatt viktigt, men lika viktigt blir det att värna traditioner och motsätta sig alltför radikala samhällsomvandlingar. Fi, V och MP fortsätter att vara huvudmotståndare, men av delvis andra skäl.

Det tydligaste tecknet på att förändringen har skett, blir när SD:are hellre talar illa om homosexuella än om tiggare. Naturligtvis inte om ”homosexuella i sig” utan om att samhället hela tiden anpassar sig efter deras intressen. Att normerna luckras upp och att någon måste ”våga” stå upp för traditionella värden.

Det finns en intressant ironi här: när SD har transformerats och antagit formen av ett kristet högerparti av det slag som skisseras ovan, är det i själva verket rätt lite som skiljer dem ideologiskt från islamister.

 

 

Till försvar för dagens skola

Jag tänkte ge mig på att försvara skolan, men vill ändå inleda med följande mening: det finns berättigad kritik mot dagens skola och det finns en hel del att vara orolig över. Jag är på allvar rädd för att jag måste ha med den brasklappen för att inte bli helt avfärdad som naiv eller överoptimistisk.

Min egen erfarenhet av dagens skola, en kommunal och en en privat, pekar åt ett helt annat håll än den gängse föreställningen om att skolan är stadd i förfall och lärarutbildningen ett skämt. Snart sagt varje jämförelse med min egen tid på grundskolan på 70- till början av 80-talet, faller ut till fördel för dagens skola. Med de skillnader jag ser, undrar jag uppriktigt om dåtidens skola hade överlevt ens en bråkdel av den genomlysning som nu sker. Dagens skola är professionell på en helt annan nivå än den skola jag gick i. Undervisningsmetoderna, uppföljningarna, de individuella anpassningarna, studiemiljön, arbete mot mobbning, lärarnas engagemang, samarbetet med och information till föräldrar, befinner sig ljusår från det som gällde under min skoltid.

Jag erkänner gärna att jag ser saker ur ett annat perspektiv nu, som vuxen, med inblickar i ledarskap och organisation och ur en förälders synvinkel, än jag gjorde som barn, särskilt i lågstadiet. Är det verkligen möjligt att göra jämförelser mellan två perioder på det här sättet? Nja, heltäckande blir det förstås inte, och kanske inte ens rättvist, men helt omöjligt är det inte och verkligen inte meningslöst. Jag kan ju komma ihåg vad vi hade för slags undervisning och läroböcker. Jag vet hur nivågrupperingar gick till, jag känner till hur man arbetade, och inte arbetade, mot mobbning och jag vet vilka utbyten som fanns med andra klasser. Jag kan använda mina erfarenheter som barn och med hjälp av min kunskap som vuxen, dra slutsatser om den tiden. Jag kan konstatera att det normala på min tid var att lärarna hade sina undervisningsmetoder, vilka de tillämpade utan anpassning till elevernas inlärningsförmåga. De som inte hängde med lämnades åt sidan och de som önskade mer stimulans fick skaffa den själva. De hade inga fungerande metoder att ta hand om ”stökiga” elever och de hade inga bra sätt att uppmuntra eller uppskatta de blyga och tysta. Det är också tydligt att dåtidens skola brydde sig betydligt mindre om elevernas beteende mot varandra utanför klassrummen. Trakasserier och mobbning kunde ske öppet. Någon gång blev det så övertydligt att lärarna var tvungna att berätta om hur man bör bete sig mot varandra i stränga, men allmäna ordalag. I matsalen tilläts anarki att råda även bland lågstadiebarnen.

Jag påstår inte att allt detta hanteras optimalt i dagens skola. Men det hanteras. Med viss framgång vågar jag påstå. Dagens lärare har en helt annan palett av instrument att ta till, och en helt annan inställning till lärande och till sin roll. Åt det mer professionella hållet alltså. De lärare mina egna barn hade på lågstadiet var båda två helt nyexaminerade. Det är visserligen möjligt att de utgör exceptionella undantag, men de bevisar ändå att lärarhögskolan gör åtminstone något rätt. De här två nyexaminerade lärarna var helt olika personer med olika bakgrund och olika ålder, men de uppvisade ändå ett par gemensamma drag. För att sätta spelplanen ännu mer: skolan mina barn gick i, och som de nyexaminerade lärarna alltså anställdes på, var en vanlig kommunal skola i en stockholmsförort. Det är en relativt stor skola F-9, med resultat på en medelnivå i kommunen. De här nyutbildade lärarna på en högst normal skola, uppvisade en enorm yrkesskicklighet och ett engagemang som imponerade. De fick barnen att tycka om att gå i skolan. De genomförde alla nya riktlinjer och direktiv från skolledning, kommun och regering på ett mycket professionellt sätt och med tydlig information till oss föräldrar om vad förändringarna kunde komma att betyda. De genomförde lässatsningar, mattelyft, nivågrupperingar på ett sätt som fick barnen att tycka det var en självklar del av undervisningen. De hade koll på alla barn, uppmärksammade alla, peppade alla och hade en verklig nolltolerans mot fult språk och mobbning. För varje sak som hände, för varje problem som dök upp, verkade det som om de hade verktyg att ta till. Dessutom samarbetade de mycket med lärare i andra klasser och med de förskollärare som fanns för klasserna F och 1. De individuella utvecklingsplanerna var verkligen individuella. De som kommit långt i något avseende, fick veta vad just de kunde utveckla. De som riskerade att hamna efter, fick veta vad de behövde göra för att uppfylla målen. Det är inte omöjligt att någon elev fortfarande var understimulerad eller att någon elev med särskilda behov trots allt inte uppfyllt alla krav när de bytte stadium, men det var tydligt att lärarens mål var att alla skulle klara kraven och att de i stort lyckades med det.

Den här inställningen existerade inte när jag gick i skolan. Det var inte tal om att anpassa undervisningen så att alla skulle klara målen. Det var väl inte heller så där alldeles kristallklart vad målen var. På den tiden belönade man dem som var snälla och lärde sig det läraren tog upp. Vissa lärare var förstås inspirerande och duktiga och behärskade olika pedagogiska tekniker för olika åldrar, men särskilt intresserade av olika personligheter eller av gruppdynamik var de inte. Informationen till föräldrarna inskränkte sig till att dessa fick skriva under de betyg vi fick redan i 3:an. Det absurda, med tanke på dagens motstånd mot betyg, är att dagens skola, med dagens lärare, är betydligt bättre skickad att hantera nackdelarna med betyg, jämfört med dåtidens. På den tiden fungerade betygen verkligen som en stämpel som förföljde en resten av skolgången. Den nivågruppering som fanns var att den som var ”duktig” fick ett helt annat, och mycket positivare bemötande än den som ”hade problem”. Naturligtvis finns det inslag av detta även i dagens skola, men det finns en helt annan föreställning om att alla ska nå fram, som i grunden bygger på en mer positiv människosyn.

Det finns mängder av exempel på hur dagens skola är rätt bra på att tackla elevers olikheter i bakgrund och kunskapsnivå. Den är också bra på att respektera elever och på att få eleverna att respektera varandra. Det ställs helt andra krav på elevernas beteende i dagens skola än i den jag gick, där färre sade emot läraren, men där skolan istället var helt blind för elevernas maktspråk och elakheter mot varandra.

Min ena dotters andra lärare, hennes mellanstadielärare på samma kommunala skola som nämnts tidigare, var en person som förkroppsligade en kombination av respekt, pondus och anpassningsförmåga. Under ett besök i klassrummet kunde jag själv bevittna hur elever tilläts svara färdigt på frågor utan att bli abrutna och hur även de mest intensiva och dominanta fick vänta på sin tur. Alla fick plats. De blyga fick anstränga sig för att prata och de intensiva fick anstränga sig för att vara tysta. Den som har problem att sitta stilla, får ställa sig upp eller sätta sig på golvet en stund, men inte prata när som helst eller avbryta andra. Den som behöver röra på sig respekteras alltså, men förväntas också respektera de andra. Eleverna lärde sig helt enkelt respekt och tolerans i praktiken, genom övning och goda exempel. Den här läraren sticker möjligen ut en smula, men hon kan omöjligt vara ensam. Och även hon är en produkt av den moderna skolan, inklusive den moderna lärarutbildningen.

Det blir så tydligt när man ser bra lärare i en skola som fungerar hyggligt, att detaljregler uppifrån riskerar att slå helt fel. Regler om mobiltelefoner kepsar och halstabletter, blir ickefrågor i händerna på dessa lärare. De anpassar reglerna efter vad som faktiskt verkar fungera. Deras utgångspunkt är att alla elever klarar att följa tydliga och vettiga regler. De ser till att det blir så. Inte genom hån, straff eller ilska, utan genom tydlighet och respekt. Naturligtvis kan det vara bra att skolan har gemensamma regler, men att kommun eller regering har synpunkter på reglerna i klassrummen? Det är både klåfingrigt och onödigt.

Det jag minns om ordningsregler från min tid i skolan är att vi uppfattade dem som tydliga, trots att de i formell mening inte var det. De fanns inte nedskriva som idag, lärarna brydde sig inte särskilt mycket om att berätta om dem och uppföljningen var högst godtycklig. De flesta var ”lydiga” och betedde sig som de trodde förväntades av dem, men några var busiga och krångliga och dessa fick ofta hållas. Det kunde bli tillsägelser och ibland straff, inte sällan kollektiva sådana, men ingen gjorde särskilt mycket för att få dessa elever att ändra sitt beteende.

Du som läser det här och håller med mig om att din egen skoltid var full av brister, tänker kanske att dåtidens skola ändå var bättre för högpresterande eller för genomsnittspresterande elever. Nog lärde sig elever utan särskilda problem mer och nog var kraven högre? Tvärtom skulle jag säga. Kraven som ställs på dagens högstadieelever som vill ha höga betyg är på en helt annan nivå än någon skulle ha drömt om att kräva av eleverna under min tid i skolan. Med ett antal undantag. Jag kan utan vidare erkänna att det finns ämnen där nivån är tydligt lägre idag. Det gäller till exempel kunskaperna i skriftlig svenska. Stavfel, märklig meningsbyggnad och dålig ordförståelse är rätt vanligt även bland ambitiösa elever. När det gäller matematik har jag svårare att uttala mig utifrån min personliga erfarenhet, men alla fakta som strömmar in talar för att kunskaperna är lägre nu än tidigare. Men – kunskaperna i muntlig framställning överstiger med vid marginal dem vi hade, vilket i och för sig verkligen inte är svårt. Argumentation och disposition i presentationer, sker på högre nivå än på min tid. Kunskaperna i främmande språk är också skyhögt över dem vi hade. Jag håller inte för otroligt att dagens svenska högstadieelev bara är marginellt sämre på engelsk stavning och meningsbyggnad än på svensk.

När det gäller matematik verkar det som om vi befunnit oss på ett sluttande plan länge. Jag minns en rapport från 80-talet om mellanstadielärares matematikkunskaper, som visade att endast hälften av dessa (vi talar om lärarna) klarade godkänt på Centrala Provet för ÅK 6. Jag kommer också ihåg hur en bekymrad Olof Palme uttalade sig om riskerna med att svenska elever inte lärde sig mängdlära tillräckligt bra. Debatten är alltså gammal. Det har gjorts och görs satsningar. Under senare år har svenska skolor satt igång något som heter ”mattelyftet”. Den höjde nivån rejält redan på lågstadiet, genom fler undervisningstimmmar, nya metoder och högre kunskapskrav. Det här kommer rimligen att ge resultat i PISA redan om några år, när dagens mellanstadieelever går i 9:an.

Men vad hände med mitt påstående om högre krav idag än på min tid. Den som inte har sett de krav och den betygsättning som gäller på högstadiet, uppmanas att gå in webbsidan tillhörande valfri skola eller skolverket och läsa vad som gäller för de högre betygen. Eller för all del för godkänt. Det räcker inte att slå in faktakunskaper. Det ska jämföras och analyseras och sättas i perspektiv. Om det är klokt eller rätt kan diskuteras, men det är onekligen något helt annorlunda än på min tid. Då räckte det att kunna stava och lära sig punkterna i böckerna utantill för att ligga bra till. Vi behövde inte klara av att förklara orsakerna till 2:a världskriget ur ett historiskt, politiskt och ekonomiskt perspektiv. För att nå höga betyg måste man klara av att göra detta på varje moment man testas på. Missar man någonstans, blir det den lägre nivån. Och skolorna tar det här på blodigaste allvar. Det mäts och utvärderas hela tiden. Det blir förstås en massa onödig stress av detta och förhoppningsvis mognar systemet så att man kan inta en mer avslappnad syn på prestationen vid varje tillfälle. Den helt odelade positiva effekten är att nivåer och betygsättning blir mycket mer transparent än förr. Lärarna kan inte gömma sig bakom en diffus ”helhetsbedömning” som garanterat gynnar dem som redan ligger bra till. Dessutom vet eleverna vad som krävs och om de behöver ligga i för att få godkänt.

Det här var idel solskensbeskrivning. Vad hände med de problem jag erkände fanns i början? Det går ju inte att blunda för att det är ett problem om kunskapsnivån efter gymnasiet är så låg att högskole- och universitetsstudier blir drabbade. Rapporterna från högskolelärare att många studenter inte klarar att formulera sig begripligt i skrift och att 20% av Chalmers ingenjörsstudenter inte klarar grundskolenivån i matematik, är alarmerande. Men det som upprör en smula när jag hör det, är att ansvariga på Chalmers säger sig behöva anpassa sin betygsnivå efter detta. Det är ju kvalificerat trams. De bidrar ju istället till utvecklingen om de sänker ribban för godkänt. Gör inte det! Gör istället som den lärare på Södertörns högskola som i radio förklarade att hon naturligtvis inte kunde börja gissa vad studenterna menade med sina illa formulerade svar, utan måste underkänna fler.

En text om skolan är inte fullständig utan ett par förslag på åtgärder som skulle förbättra situationen avsevärt.

1. Ge inte högskolor betalt efter hur många som får godkänt.
2. Mät gymnasieskolors resultat på hur många som klarar att antingen komma in, eller ännu hellre, komma ut från högre utbildningar. Mät dem inte på andelen godkända elever eller på genomsnittsbetyg.
3. Låt inte grund- och gymnasieskolor rätta sina egna nationella prov.
4. Med det sagt: Lämna sedan skolorna och lärarna i fred!

Lärarna är duktiga. Skolorna är fungerande organisationer med mängder av kunnande. Vi måste lita på att de kan sitt jobb och vi måste lämna åt dem att bestämma om hur undervisning ska gå till och hur man tacklar problem. Föräldrar kan ställa krav på kvalitet och påtala brister, men ska inte komma med lösningar. Det här är förstås en följd av att skolorna agerar på en marknad och föräldrarna ser sig som kunder. Högljudda, påträngande och inte sällan mycket pålästa föräldrar blir ett påtagligt störningsmoment i lärarnas vardag. Skolorna möter detta med öppenhet och information, vilket ofta fungerar bra, men långt ifrån alltid. Kritiska föräldrar är inte alltid konstruktiva och de mest högljudda är inte alltid de mest insatta. Lägg därtill en omogen användning av till exempel Facebook, så kan normala inslag eller till och med icke-händelser bli en skandal i föräldrarnas upprörda spinnanden. Att hantera detta innebär en ny roll för lärare och rektorer.

Det betyder inte att kraven från elever och föräldrar eller den påtvingade öppenheten enbart är negativ, tvärtom. Jag är för det fria skolvalet, som jag tror har lett till betydligt fler positiva effekter än negativa. Skevheter får man bäst bort genom att ha rätt slags ekonomiska incitament och rätt slags kontroller. På en marknad kan man inte bedömas på hur man lyckas inom ett område man själv mäter. Det vore som att ge bilbesiktningen betalt för antalet felfria bilar. Eller belöna sjukvården efter hur många friskförklaringar som sker. Yrkesstolthet och kvalitetskänsla räcker långt, men kan inte stå emot vilka krafter som helst. Om betygen är ett konkurrensmedel kommer betygen att vara utsatta för tryck. Det ger bara ett indirekt tryck på kunskap. Om någon annan sätter betygen, kommer trycket istället att hamna på förmågan att förbereda eleverna för proven. Det är inte heller idealiskt, men långt bättre.

Samma slags problematik ligger bakom bristen på likvärdighet i skolan. Är man för ett fritt skolval, som jag, måste man stå ut med att några skolor blir bättre än andra. Det är ofrånkomligt. Men det får ju inte innebära att skolorna själva kan välja vilka elever de vill ha. En del av problemet kommer man åt genom att inte låta skolorna själva sköta antagningen. En central antagningsadministration där eleverna gör sina val, vore en rätt enkel åtgärd som skulle göra stor skillnad.

Min slutsats är att kraven är höga, lärarna duktiga skolorna bra och många av de förändringar som skett har varit positiva. Gårdagens skola är inget att längta tillbaka till.

Till sist: Även om jag är för friskolor, kan jag inte förstå mig på dem som anser att kommuner ska tvingas att acceptera systemet med fritt skolval. Det är helt odemokratiskt. Så länge kommunen betalar, bör kommunen få bestämma. Det är bara utmärkt om det finns ett val även inom det området: att den som inte gillar friskolor kan välja att bo i en kommun som har valt att avstå. Att tvingas betala för något man inte tror på kan aldrig vara en bra lösning.

En obehaglig kålsuparteori

Bilden av Muslimska Brödraskapet håller tydligt på att förändras. Den gängse bilden som når oss vanliga mediekonsumenter ska jag säga. Olika synpunkter har alltid funnits. Men det som händer nu är att allt mer högljudd kritik mot Mursis tid som president börjar höras och synas. Det behöver inte vara fel, särskilt om den nya bilden är närmare sanningen, men jag ser ett par problem på vägen. Det ena är: var fanns dessa berättelser för ett år sedan? Och: hur skiljer vi den riktiga informationen från den propagande som militärstyret nu vill trumma ut? Det finns en obehaglig glidning i rapporteringen, som går helt i militärens linje och som riskerar att förskjuta linjen för hur Muslimska Brödraskapet beskrivs. Risken finns att vi till sist tror på historiebeskrivningen som går ut på att Mursi diktatoriskt höll på att upprätta en så obehaglig stat att en militär intervention var det bästa som kunde hända. Det är i varje fall inte värre nu än under Mursis tid, är en beskrivning jag tyvärr tror kommer att få fäste. Trots att ingenting talar för att det är sant.

Human Rights Watch har uttalat sig flera gånger om vad de upplevde som problematiskt under Mursis korta tid. Det förekom arresteringar av journalister. Våldshandlingar fick passera utan åtgärd. Det finns vittnesmål om trakasserier, hot, avlyssning och annat, som genomförts på ett sätt som talar för att regeringen kände till det eller till och med initierat det.

Någon fantastisk demokrati var det inte och särskilt högt i tak verkar det inte heller ha varit. Mursi verkar inte ha förstått hur man vinner förtroende genom öppenhet och debatt. Genom att ta in fler synpunkter och bredda beslutsunderlag. Kanske hade han inte ens ambitionen att utveckla Egypten i demokratisk inriktning. Men han var en folkvald president. En konstitution höll på att skapas som åtminstone hade inneburit att makten i landet hade någon som helst reglering. Hans beslut blev de facto obstruerade av domare och av militär. När vi nu i efterhand värderar hans påstående om att mer makt till presidenten var nödvändigt, för att hålla militären på mattan, kan vi kanske inte helt avfärda det som tomma ord.

Det är dessutom efter Mursi som demonstranter mördas. Det är efter Mursi som kyrkor bränns ner. Det är efter Mursi som turister uppmanas att inte åka till landet. Det är efter Mursi som folk är rädda att säga vad de tycker till journalister. Det är efter Mursi TV-utbudet strypts.

Det gäller att skilja mellan den kritik som Mursi förtjänar på grund av religiösa dogmer, dåliga beslut och matkfullkomlighet å ena sidan och det slags kritik vilken president som helst hade fått i samma situation. Med en arg, till stor del fattig befolkning, med uppenbart orealistiska krav på omedelbara ekonomiska förbättringar, med Salafister på ena sidan och sekulära liberaler och socialister på andra sidan, med en ekonomi i närapå fritt fall och en valutafond som ställer benhårda krav på reformer och besparingar för att bevilja lån, är handlingsutrymmet begränsat. Lägg till en obstruerande domarkår och en intrigerande militär och en egen ovana att regera, så kan man skönja problemens vidd. På något år hinner det inte hända så mycket. Att i det läget jämföra Mursis tillkortakommanden med militärens hårdföra styre blir lite magstarkt.

Att journalister letar efter sanningen och rapporterar om kritik mot Mursi är bara utmärkt. Men när man okritiskt vidarebefordrar militärens ord om Muslimska Brödraskapet som terrorister, när man beskriver dödandet av demonstranter som en konflikt med två sidor som strider mot varandra, då är man slarvig. Det är inte betydelselöst hur man uttrycker sig. När militären fängslar en ledare ur Muslimska Brödraskapet och den personen beskrivs som någon som tagit avstånd från våld, antyder man att det normala är att Brödraskapet förespråkar våld. När man rapporterar om hur starkt stöd militären har och låter positiva människor komma till tals, blundar man för att rädslan hindrar dem som tycker annorlunda att uttrycka sig. När man beskriver Muslimska Brödraskapet som försvagat eftersom de inte kan mobilisera demonstrationer längre, antyder man att de inte har så starkt stöd och att de egentligen inte var rättfärdiga regenter. Så kanske det är, men en alternativ förklaring är att det inte finns så många som vill demonstrera när det inte längre är tillåtet och man kan bli dödad om man gör det. När man omärkligt växlar från att prata om Muslimska Brödraskapet till att plötsligt prata om islamister i allmänhet och om risken för terrorattentat, tillskrivs Brödraskapet ett slags skuld för extremism och terrorism. Trots att det är de som störtats, fängslats och dödats.

Att som en journalist, betona att även militärer och poliser har dödats, är ett misslyckat försök att rapportera balanserat. Det är inte balanserat utan urskillningslöst och naivt. Man kan inte nämna det utan att berätta hur det gått till och vilka som ansvarar för våldet. Det är på inga sätt en konflikt mellan två lika goda kålsupare. Det är inte heller på något sätt lika bra med den militärregim som nu regererar, jämfört med att Mursi hade fått fortsätta. Det går inte att jämföra. Inte samma dag. Inte samma vecka och inte på samma planet.

Snabbrecension: Walter Isacsson – Steve Jobs en biografi

Våren och sommaren 2013 läste jag ett antal böcker av blandad kvalitet. I syfte att komma ihåg vilka jag vill rekommendera och inte, har jag skrivit några snabbrecensioner.

Biografin om Steve Jobs är välgjord och detaljerad. Den handlar naturligtvis om Steve jobs som person, men också om den tid då den moderna IT-industrin i Silicon Valley växte fram. Boken bygger på gedigna intervjuer och ordentlig research genomförd under lång tid. Det är tydligt att Isacsson har höga ambitioner med boken. I beskrivningen av Jobs lyckas han bra. Det blir givetvis lite schabloniserande och något idoliserande. Isacsson försöker lyfta fram mindre smickrande sidor av Jobs och låter förstå att det är vad Jobs önskade. DEt går hyggligt, men något djupare porträtt är det inte. Men sakligt och läsvärt, jämfört med det mesta andra man läser om kända personer. Beskrivningen av hur IT-branschen växte fram blir däremot mycket levande. Även om syftet inte är att ge en korrekt eller uttömmande historiebeskrivning, blir det en av de bästa redogörelserna för hur branschen för processorer och persondatorer växte fram. Det är skrivet ur Apples synvinkel förstås, men man får indirekt en bra bild av vilka företag som var ledande och vilka som inspirerades av vilka. Om Steve jobs kan man dra slutsatsen att han verkligen var en rätt säregen person. Ett geni på många sätt och på senare år dessutom en allt bättre ledare. Att han hade en så stor personlig inblandning i Pixars affärsmässiga framgångar, var dessutom en intressant nyhet för mig.