Är alla företag för viktiga för att falla?

Vi befinner oss i slutet av april 2020 och det finns en fortsatt stor uppslutning kring regeringens Coronastrategi. Förutom på en punkt. Oppositionen, framför allt moderaterna, men även regeringens samarbetspartier L och C, vill se betydligt större statligt stöd till näringslivet. Det känns lite surrealistiskt att de som ogillar statliga stöd mest i normala fall, älskar dem nu. Det är samma personer som alldeles nyligen sågade statliga satsningar inom klimatklivet, som anser att nya järnvägar är för dyrt för att ens fundera på och som avfärdar subventioner till bostadsbolag för att bygga billiga lägenheter som socialistiskt trams! Men nu ska vi plötsligt inte vara så nogräknade när det gäller effektivitet, kostnader eller långsiktighet – pengarna måste ut – och det fort.

Det finns förvisso en berättigad oro för att en djup och lång recession, eller till och med depression får extrema följder, som kommer att kosta oss långt mer än de flera hundra miljarder det talas om, förutom de sociala och hälsomässiga följder det får. När ett företag på en mindre ort väl lagt ner, är det inte troligt att det startar igen. Många butiker och restauranger kommer aldrig att återuppstå och en lång rad företag inom reseindustrin finns inte kvar när det vänder. Om det här sprider sig till alla slags företag och över stora delar av landet, finns det inte något kvar att kickstarta igång igen. En raserad ekonomi är helt enkelt extremt svår att bygga upp igen och därför behöver vi göra vad vi kan för att undvika att den raseras. Ungefär så kan man sammanfatta de mer genomtänkta argumentet för omfattande stöd nu.

Allt detta låter sig sägas, men följer därav att det är rimligt att slopa alla arbetsgivaravgifter eller att helt urskillningslöst ge statliga bidrag till företag som tappat i omsättning? Bör vi inte fundera åtminstone en eller två svängar på vilka risker det kan innebära att behandla alla företag som så samhällsviktiga att de måste räddas till varje pris?

Förutom den risk som tagits upp av åtskilliga ekonomer vid det här laget: risken för att statliga räddningspaket skapar en osund riskaptit (s k moral hazard), har vi risken att satsningarna faktiskt inte har avsedd effekt. Att vi får en depression hur som helst, bara med en mycket större statsskuld. Redan de satsningar som genomförts, med de rätt stora lättnader för företag de innebär, kostar mycket pengar – pengar som inte finns i budgeten utan måste lånas. Att det rör sig om lånade pengar gör att vi behöver tänka igenom riskerna lite extra.

De flesta satsningar som införts och som föreslås bygger på förhoppningen att krisen är kortvarig. Att ge pengar till enskilda personer som ändå annars skulle få a-kassa, eller till företag som permitterar dem men inte säger upp dem, är otroligt kostnadseffektivt om krisen är kort. Därför måste den typen av stöd vara kortvariga. Behåller man dem ett år eller mer, riskerar man att få inlåsningseffekter som på sikt blir mycket dyrare än a-kassa. Sänkta eller slopade arbetsgivaravgifter är inte heller något som lämpar sig för långa satsningar. Det liknar snarare katastrofstöd. Att företag och människor på en ort som drabbas av översvämningar, bränder eller liknande kan behöva massivt statligt stöd är en sak. Det är kortvarigt. En recession eller en depression är inte kortvarig. Inte en pandemi heller. En stat kan helt enkelt inte stödja alla företag under tillräckligt lång tid för att de ska överleva en depression. Det är inte heller särskilt effektivt, eftersom det hindrar de omstruktureringar som blir självklart nödvändiga under och efter en långvarig kris. Men det finns också en moralisk/politisk och en praktisk/ekonomisk dimension.

Den praktisk/ekonomiska dimensionen handlar i korthet om vilken statsskuld vi riskerar att skapa tills nästa gång staten måste kliva in. Det stämmer att vi har amorterat enorma belopp de senaste decennierna och vi kan förstås göra det igen. Men hur lång tid har vi på oss till nästa kris? Och blir den mildare eller värre än denna? Eller kommer vi att hamna i flera olika kriser samtidigt? Moderaternas samlade förslag summerar enligt uppgift till 100 miljarder i ytterligare underskott – per månad. Det kommer att ge oss en ökad statsskuld som kommer att ta oss decennier att betala tillbaka. I värsta fall till ingen nytta.

Den politiska/moraliska dimensionen handlar dels om moral hazard-argument ovan. Alltså: om vi inför ett system där företag alltid behåller alla vinster, men inte står för risken vid en kris, kommer inget företag någonsin att planera för en kris. Vi har redan kärnkraftsbolag som inte står risken för de största olyckorna och banker som har en statlig insättningsgaranti till spararna i ryggen. Ska nu alla företag ha en allmän försäkring mot alla slags kriser också? Alldeles oavsett om det är funktionellt eller inte – är det rimligt? Det finns statliga stöd som på många sätt är rimliga, inte minst de som ges som kompensation till företag vilka förlorar på myndighetsbeslut – till exempel ett förbud mot att hålla restauranger öppna. Men en allmän garanti mot förluster för alla företag? Borgerliga politiker i allmänhet, men moderater i synnerhet, har en förkärlek för att avfärda det här försäkringsargumentet med att företagen har betalt premien – skatter – under alla år. Nu är det dags för staten att betala tillbaka! Det här är samma enfaldiga tankefigur som Leif Östling gav uttryck för i sitt famösa uttalande: ”Vad fan får jag för pengarna?”

Jag menar inte att alla försök att minska skatten är enfaldiga. Man kan ha olika syn på skattesatser, vilket är en stor det av vad höger-vänsterskalan handlar om. Men att låtsas som om en höginkomsttagare eller en företagare inte får något för de inbetalda skattepengarna och därför skulle ha något slags fordran på staten är en befängd tanke. Skattepengarna förbrukas varje år. De går till skola, sjukvård, a-kassa, pensioner med mera. Skulle inte lönekraven vara högre utan generella trygghetssystem? Skulle det gå att anställa personer utan en allmän skola? Vilka vägar skulle Östlings lastbilar åka på om inte staten garanterade infrastrukturen? Skulle uppsägningar vid kriser vara lika lätta att genomföra utan en fungerande a-kassa? Det är sådant som skattepengar går till, löpande, inte till individuella fonder åt var och en. Höginkomsttagarna tjänar också på att det finns ett skyddsnät för låginkomsttagare. Vår skola och sjukvård kostar inte mer än i länder med mindre offentlig sektor, men är mer tillgängliga. Men allt det där är en annan fråga som får debatteras vid andra tillfällen. I en debatt om krishantering borde den inte hamna.

Den andra politisk/moraliska dimensionen handlar om beredvillgheten att ge stöd i den här krisen jämfört med alla de betydligt större kriser vi ser framför oss, inte minst klimatkrisen. Viruset är svårt att stoppa, men det kommer att klinga av av sig själv så småningom. Klimatkrisen däremot klingar inte av och kan dessutom bromsas genom aktiva insatser. Om Sverige ska göra sin del av läxan när det gäller klimatavtalet, krävs stora investeringar. En del kommer att vara effektiva, andra inte. Men en sak har de gemensamt: de har ett betydligt högre prognosvärde än att kasta ut pengar till alla företag i en kris.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *