Åt vem har SD rätt att peka finger?

I en debatt i SvT:s aktuellt den 27 augusti 2019, om gängvåld och skjutningar, ville Nyamko Sabuni att vi började diskutera lösningar istället för att peka finger åt varandras senfärdighet. Hon menade att vi alla hade anledning till självrannsakan. Underförstått att vi inte gjort tillräckligt för att undvika den situation vi är i nu. Jimmie Åkesson menade att han inte alls behövde rannsaka sig och visst hade rätt att peka finger åt alla andra.

Det här ingår i den verklighetsbeskrivning SD försöker sprida, som handlar om att de alltid har varnat för ökad kriminalitet och ökad oro i samhället. Han har rätt endast i den meningen att SD alltid varnar för att allt går åt skogen och därför kan anses ha mer rätt ju fler problem vi ser. Men om vi istället skärskådar exakt vad de har varnat för och vad de har för förslag till lösningar, blir bilden inte lika smickrande. SD:s analyser av vad som är problemen i samhället och deras prognoser om vad som kommer att hända, imponerar helt enkelt inte. Och därmed inte heller deras förslag på lösningar.

Dessvärre vinner SD ändå debatten, genom att snart sagt varenda opinionsbildare hjälper till att sprida bilden av att det finns en grupp sanningssägare som ”visste” att det skulle bli ”så här”, men att vi inte ”har gjort” något. Och så pekar de på något obehagligt som hänt. I en helt banal betydelse är det självklart att uppkomna problem hellre hade lösts i förväg. Lika självklart finns det alltid någon som har varnat för problem som liknar dem som är i ropet vid ett givet tillfälle. Men med SD:s förklaringsmodell och de lösningsförslag som såväl SD som många andra föreslår, lär vi inte komma särskilt mycket närmare en lösning.  

En vanlig sägning bland debattörer är att vi fick varningar redan på 90-talet om att problemen i våra mest utsatt förorter, som de kallas idag, skulle kunna förvärras rejält, med kraftigt ökad kriminalitet som följd, om vi inte gjorde något. Sakkunskapen sade sitt. Men ingen lyssnade och så gick det som det gick, är en popular debattvinkel.

En av de konkreta varningar som ofta används som exempel är en rapport från P-O Wikström, från just 1990, kallad ”Brott och åtgärder mot brott i stadsmiljön”. Rapporten är beställd av regeringen genom ett uppdrag till BRÅ, där P-O Wikström var verksam. Det verkar inte som om särskilt många har läst rapporten, även om många hänvisar till den. Ofta nämns den mer i förbigående, som för att ge sken av att det är ett av alla de exempel på varningar om framtida problem, som kom på 90-talet, även om man här och nu bara kan erinra sig just denna. SD har också med rapporten i litteraturlistan i en egen rapport om brottslighet. Just den rapporten är en hyggligt sansad rapport med seriösa ambitioner. Men några spår av förslagen från Wikströms rapport var svåra att hitta.

När SD hänvisar till Wikstöms rapport, och till andra forskningsrapporter och rön, vill de gärna få det att framstå som om de står på rapportförfattarnas sida. Och gärna som om de alltid har gjort det. De tycker sig få peka finger åt alla andra politiker, eftersom SD, till skillnad från alla andra, alltid har förstått och trott på dessa rapporter. De har velat använda dem som underlag för politisk handling, men hindrats av PK-politiker som inte vågat se sanningar i vitögat. Det finns egentligen bara en enda hake med den verklighetsbeskrivningen: den har inte särskilt mycket med själva verkligheten att skaffa.

1990, när P-O Wikströms rapport såg dagens ljus, hade SD två år på nacken. De hade bildats 1988 av personer från Bevara Sverige Svenskt och hade en styrelse bestående av en avhoppare från Nordiska Rikspartiet, en tidigare Waffen-SS-veteran och ytterligare minst en nazistveteran. Det är förstås inte helt omöjligt att de, vid sidan av att bilda närradiostationer som hetsade mot invandrare, också ägnade tid åt rapporter från BRÅ, . Kanske med extra intresse för sådana som betonade bebyggelsens betydelse för förekomsten av brott och beskrev hur växande städer lett till fler brott, särskilt under decennierna efter kriget. Men det bär inte direkt sannolikhetens prägel att de lusläst dem och anammat slutsatserna. Deras retorik alltsedan dess talar inte heller för detta.

När SD talar om kriminalitet, pratar de om invandring. Enligt deras sätt att se, är den ”ansvarslösa massinvandringen” skyldig till de problem vi ser idag. Särskilt utomeuropeisk flyktinginvandring. Den måste ner till 0. Allt över 0 ger fortsatta och förvärrade problem.

Den stora haken med detta resonemang är förstås att de personer som är inblandade i gängkriminalitet nu inte alls är utomeuropeiska flyktingar, utan på sin höjd barn till flyktingar (såväl europeiska som utomeuropeiska) som kom hit på 90-talet,  Eller åtminstone misstänks den kategorin vara överrepresenterad. En annan hake är att de inte har stöd för sin syn på invandringen som en särskilt viktig orsak i de rapporter de hänvisar till. En tredje hake är att det mesta SD har förutspått inte har slagit in. Och det fjärde är att deras lösningar inte fungerar, om man ska tro de rapporter de älskar att peka på och den forskning de låtsas omfamna.

J-O Wikström har fortsatt att publicera artiklar och rapporter även efter sin tid på BRÅ. Han har fortsatt att varna för kriminella miljöer och påpekat vikten av att unga människor omges av tillräckligt många som inte delar de kriminella och asociala normerna. Till exempel i skolan eller i det område man bor. Han beskriver under vilka förutsättningar brott begås och hur man kan arbete för att minska risken att dessa förutsättningar uppstår. Men det är inte precis de här förslagen som SD propagerar för. Deras förslag om minskade bidrag, minskade satsningar på hemspråk, högre krav för att få permanenta uppehållstillstånd, helt stoppad anhöriginvandring och polisstatsliknande befogenheter riktade mot alla som bor i ett område, stämmer inte på något sätt med det som rekommenderas av de flesta sakkunniga.

Det är mot den bakgrunden extra tragiskt när såväl M som KD och S, men nu också L, skriker allt högre om hårdare straff och mer övervakning. Gärna med udden riktad mot dem som kommer från fel område eller har fel ursprung. Sanningen är ju att sociala satsningar och samarbete mellan myndigheter, samt bättre närvaro av polis – vanlig närvaro redan innan något har hänt – fungerar utmärkt överallt där det har använts. Slutsatserna från de rapporter som har lämnats har inte alls glömts bort – de används på massor av ställen och har lett till goda resultat i Gårdsten, men också i Rinkeby och Rosengård. Gårdsten klassas inte längre som ett särskilt utsatt område, främst tack vare insatser som ligger i linje med de som föreslagits av till exempel Wikström.

Det är lätt att hålla med om att vi har gjort för lite för sent. Men ska vi då inte satsa på just det som genom åren har föreslagits och som visat sig ger resultat? Om vi har gjort för lite fram till nu, bör vi inte ta vara på de teoretiska och praktiska kunskaper vi har istället för att börja med något helt nytt och oprövat? Fråga polisen, socialtjänsten och skolan vad som hjälper. Ta stöd av kriminologer och andra sakkunniga för att satsa rätt. Det är inte massutvisningar, drakoniska återföreningsregler, massiv kameraövervakning eller utegångsförbud som hjälper utan helt andra åtgärder. Skärpta straff hjälper väl knappast så länge uppklarningsprocenten är låg. Alla nya polisresurser bör gå till ökad närvaro i områden med hög kriminalitet och till högre uppklarning av brott överallt. Inte till att titta på övervakningsfilmer. Att enskilda näringsidkare vill sätta upp kameror kan jag ha förståelse för. Och de gör de också. Men de får ju ingen hjälp att klara upp alla rån och knarkaffärer som fångas på kamerorna. Polisen hinner inte utreda alla brott. I det läget är det väl inte ännu fler filmade brott som behövs?

Behöver tullen mer resurser? Ja kanske. Behöver polisen större befogenheter? Tveksamt. Att straffen för vapeninnehav skärptes så att polisen lättare kan beslagta vapen är visserligen ett exempel på hur en straffskärpning som ledde till ökade befogenheter gjort nytta. Med det var befogenheter som polisen uttryckligen bett om och som kunde bedömas göra stor nytta utan att drabba särskilt många oskyldiga. På samma sätt kanske tullen ska få rätt att gå igenom lastbilar som misstänks vara packade med stulna båtmotorer. Låter nästan märkligt att de inte får göra det. Bara de inte börjar rota i alla lastbilar från utpekade länder. Att komma från ett visst land kan inte vara en tillräcklig grund för misstanke. Det vore en oroväckande utveckling om utvecklingen gick däråt. Dessutom rätt lätt för härdade brottslingar att komma runt. De kan bara bilda ett svenskt åkeri.

Men när M inför senaste EU-valet utvidgade resonemangen om hårda tag till att omfatta även identitetskontroller för resor inom EU, hade väl det sluttande planet börjat luta väl mycket? I retoriken hette det att vanliga människor inte ska stoppas, det är stöldligorna som ska stoppas. Och så hänvisade de till alla ligor som begår inbrott i våra svenska hem och för ut stöldgods till andra EU-länder utan att vi kan göra något. Men det kan vi ju. Om vi vet vilka det är som regelbundet begår brott, så kan man väl samarbeta mellan länderna för att sätta dit dem? Istället för att varenda svensk resenär ska visa sitt pass och fingeravtryck varje gång man passerar gränsen. Med M:s argument bör vi ju ha identitetskontroller för att resa in i våra städer också, så att vi kan ha koll på att endast hederliga invånare från andra kommuner kommer in. Det som gör resonemanget ännu mer absurt är att villainbrotten inte alls ökar, eller har ökat de senaste 10 åren. Om de här ligorna blivit allt vanligare, men antalet inbrott inte ökar, får vi anta att vi blivit sällsynt duktiga på att förebygga inbrott begångna av svenska brottslingar. Så måste det ju vara. Inte skulle M medvetet hitta på statistik för att få chansen att lägga hårdföra förslag? Det gör väl bara SD?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *