Är det mindre demokrati vi behöver?

Finns det frågor som det demokratiska systemet inte klarar av att lösa? Måste vi pausa demokratin för att lösa klimatproblemen? Ligger det något i att Kinas ekonomiska tillväxt och radikala miljöpolitik utgör ett bevis för att andra politiska system än liberala demokratier är att föredra? Det får vi verkligen inte hoppas! Låt oss inte ens prova.

Förslaget om en ”paus” förfäktas bland andra av Jörgen Randers, professor i klimatstrategi vid Oslo Universitet. Det bygger på en kritik mot en inbyggd kortsiktighet i de demokratiska länderna som i och för sig inte låter sig avfärdas utan vidare.  Det finns goda skäl att diskutera risker och brister med vårt demokratiska system, alldeles särskilt om den diskussionen leder till konstruktiva förslag om hur demokratin skulle kunna förstärkas och vitaliseras. Inte minst eftersom det faktiskt finns debattörer som på allvar ser auktoritära styrelseskick-  framför allt Kina – som ett föredöme.

De som lyfter fram Kina som ett föredöme i klimatfrågan, framhåller landets förmåga till beslutsamma och kraftfulla omställningar av det slag som anses krävas för att ”rädda klimatet” som det brukar heta. Visst är det bättre att Kinas politiska ledning intresserar sig för klimatfrågan än att den inte gör det, men mer imponerande än så är inte deras klimatpolitik.  I själva verket är det djupt obehagligt och en smula absurt att det överhuvudtaget finns någon som ser Kina som en förebild i något som helst politiskt avseende. Kina är en våldsam diktatur vars styrande parti vägrar distansera sig från Mao, en av historiens värsta tyranner och massmördare. Dessutom är landet inte ens särskilt framstående när det gäller klimatarbetet. Jag återkommer till det.

Jag kommer inte i det här sammanhanget ägna tid åt att argumentera för klimatfrågans betydelse, men deklarerar gärna att min utgångspunkt är att det verkligen är en ödesfråga och en av de allra viktigaste politiska frågorna, nu och i framtiden. För den som vill ha en nykter analys av betydelsen av tvågradersmålet, rekommenderas Johan Rockströms pedagogiska genomgångar, inte minst i hans sommar- och vinterprogram i Sveriges Radio. I den här texten koncentrerar jag mig på att argumentera för att världen behöver mer demokrati för att lösa viktiga frågor, inte mindre.

Idén om att demokratin är ineffektiv och att bildade eliter är bäst skickade att fatta beslut å folkets vägnar är inte en ny tanke, även om den möjligen blivit vanligare på senare tid.  Det handlar sällan om att avskaffa val eller om att förbjuda partier, utan om att varna för alltför stort politiskt eller folkligt inflytande i frågor som anses vara för svåra eller för viktiga för att politisera. Jag skulle vilja hävda att det är precis tvärtom: ju viktigare en fråga är, desto mer inflytande måste politiken och framför allt de människor som berörs, tillåtas att ha. Det gäller även miljö- och klimatpolitik.

I Sverige finns mycket av det som kännetecknar en liberal demokrati, inte minst när det gäller rättssäkerhet och yttrandefrihet. Vårt representativa demokratiska system är stabilt och fungerar på det stora hela taget bra, men den förutsätter också ett engagemang mellan valen och utanför partierna för att fungera optimalt. I det här avseendet finns det en del övrigt att önska i det svenska politiska klimatet. Våra representanter i riksdagen borde vara en tydligare del av en levande, vital och ständigt pågående debatt, snarare än brickor politiska spel som pågår i stängda förhandlingsrum. Viktiga frågor bör diskuteras ordentligt, olika förslag stötas och blötas på alla möjliga sätt i ett samtal där alla som är intresserade och/eller berörda är välkomna att delta. Särskilt om man tycker olika. Det skyttegravskrig mellan olika falanger som vi kan se i olika frågor, där ingen tar intryck av någon annan, är inte detsamma som en konstruktiv debatt. Den som bara försöker hitta mer eller mindre avancerade argument för den egna ståndpunkten och aldrig tar in vad någon annan tycker, kommer aldrig att utveckla sina åsikter och än mindre sina insikter i någon som helst fråga.

Lösningen på detta är inte mindre debatt utan mer. Vi vinner inte heller på att byta ut de styrande mot sakkunniga personer. Mer expertstyre är inte lösningen på våra stora samhällsproblem. Själva tanken på att den som är expert inom ett område också bäst vet hur man löser problem inom området, eller angränsande områden, är ogenomtänkt. Sådan kunskap finns inte. Sakkunskap är viktig, men den är inte allt. Det finns nästan alltid inbyggda målkonflikter i politiska frågor, där avvägningar behöver göras som kräver mer än sakkunskap. Det är inte upp till läkarna hur sjukvård ska organiseras eller en forskare hur utbildning ska administreras.  Vi kan inte utgå ifrån att experten, även om kunnandet finns, kan fatta beslut enbart baserat på kunskap. Vad betyder det ens att ett beslut är baserat enbart på kunskap? Det finns sällan lösningar som står över mål- och intressekonflikter och som vi därför kan låta experter utforma till allas fromma.

Det är ganska lätt att hitta exempel på misstag i mänsklighetens historia som har skett med experters försäkringar om att det är ”den enda möjliga lösningen” eller att något är ”helt ofarligt”.  Det kan gälla finanspolitik, miljöfrågor, säkerhetspolitik eller allt däremellan. Några av mänsklighetens stora misstag hade absolut kunnat undvikas om införandet och följderna hade utsatts för en offentlig granskning och debatt. Det är lättare att tänka sig sådana exempel än tvärtom:  att vi hade missat viktiga landvinningar därför att en folklig debatt hade satt käppar i hjulet. Människor i gemen är inte dummare än att de vet att de inte kan allt själva. Vi vill höra vad experterna säger, men vi vill hjälpa till med intresseavvägningarna. Att ta upp viktiga frågor till debatt är inte något som ökar risker, det minskar dem.  Den tankefigur som ser allmänheten som alltför dåligt insatt och därmed en bromskloss för viktiga och nödvändiga beslut, underskattar kraften i den samlade kompetensen hos vilken grupp som helst. Den som tror att gruppen allmänheten är sämre än experterna på vad som är rimliga intresseavvägningar, och hur man bör hantera målkonflikter, har nog bara inte funderat tillräckligt på sina argument. Allmänheten är inte mer egoistisk eller mer kortsiktig än politikern, företagsledaren eller experten. Vilka av dagens stora problem beror på att vi lät en hel befolkning tycka till om det som har lett till problemen? Vilka av framtidens stora utmaningar skulle förlora på mer debatt? Vad är det som talar för att den genomsnittlige medborgaren motsätter sig åtgärder för att minska vår klimatpåverkan? En eller annan oljearbetare står säkert på fossillobbyns sida, men inte mer än att erbjudande om jobb i solenergisektorn, eller en hygglig a-kassa i de länder som kommer att behöva skära ner sin oljeproduktion,  skulle råda bot på det.

De som i det här sammanhanget idoliserar Kina, kan behöva fylla på med lite nyanserade bilder av verkligheten. Det är inte så enkelt att Kinas politiska system tillåter dem att ta ledningen i framtidssäkrad miljöanpassning och hållbarhet. Först och främst är själva föreställningen att Kinas inskränkningar av normala friheter skulle vara ett rimligt pris för landets framgångar obehaglig, men dessutom är landets rykte som miljöföredöme starkt överdrivet. Det är sant att solenergi och vindkraft växer snabbt i Kina och att landets satsningar lett till en fantastisk teknisk utveckling på området som vi också har nytta av. Det stämmer också att de här satsningarna beror på att staten valt ut sol och vind som framtidsområden att satsa på. Men det är samtidigt ett faktum att Kinas konsumtionstillväxt äter upp de här förbättringarna med råge. Satsningarna på sol och vind minskar till exempel inte kolets betydelse annat än i relativa termer. I fasta siffror ökar Kinas kolanvändning. Att Kina satsar hårt på eldrivna bilar är förstås viktigt, men innan vi skriver hyllningstal behöver vi förstå att fossildrivna bilar än så länge står för merparten av den ökande bilförsäljningen, i faktiska tal. Utsläppen i Kina, inklusive koldioxidutsläppen, ökar kraftigt varje år.

Det finns ett par rimliga invändningar mot dessa påhopp på Kina: att en stor del av deras ökande utsläpp beror på konsumtionen i väst. Mycket av tillväxten beror på att exporten växer. Dessutom är Kinas generella välstånd och konsumtion under uppbyggnad och ännu en bra bit under nivån i väst, varför vi i väst har ett ännu större ansvar för hoten mot klimatet.

Båda invändningarna är giltiga och det är bara att erkänna att vi i Sverige lever ett liv som översatt till hela världen skulle kräva drygt 4 jordklot, medan motsvarande tal för Kina är drygt 2 jordklot. Det finns många problem med mätningarna av ekologiska fotavtryck, men inte värre än de som finns inom andra områden där vi tar olika mått på största allvar, till exempel när vi mäter BNP.

Haken är i all enkelhet att Kinas ekologiska fotavtryck är enormt om man jämför med deras BNP per capita. Sveriges dubbelt så stora fotavtryck ska sättas i relation till att vi har ett BNP per capita som är mer än 3 gånger Kinas. Det talar inte för att Kina har en politik som tillåter dem att förena tillväxt och låg klimatpåverkan. I själva verket satsar Kina på en politik som på flera sätt pekar åt fel håll och därför är ännu sämre än den vi bedriver i Sverige och flera andra västländer, genom att den fokuserar på lånefinansierad konsumtionstillväxt och på stora subventioner inom alla slags branscher  –  inte alls enbart till sådant som gynnar en hållbar utveckling.

Med tanke på de kinesiska tillkortakommandena  – vad är det som talar för att ett demokratiskt Kina hade varit sämre för jordens klimat? Den som förespråkar mindre demokrati som ett sätt att motverka kortsiktiga beslut, har helt enkelt en del kvar att bevisa. Är det inte istället dags att på allvar blanda in så många som möjligt av människorna på jorden i de frågor som har allra störst betydelse för framtiden? Det är kanske naivt att hoppas på att alla länder blir demokratiska, men vi kan åtminstone vara rädda om vår egen demokrati och arbeta på att utveckla den, istället för att hylla auktoritära regimer och deras beslutskraft.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *