Många skäl att vara optimist inför utvecklingen i världen

Låt oss för ett ögonblick fokusera på allt positivt som händer i världen. Det kan kännas lite ovant, men det är nyttigt. Inte bara därför att vi alla mår lite bättre av att tänka på annat än problem och hot, utan därför att det finns goda skäl att på rationella grunder vara optimist om världens utveckling, såväl på kort som lång sikt.

En varningsflagga: den som mäter världens framgång i ständigt ökande konsumtion av varor och allt fler egna flygresor kan bli besviken. Förutom att detta mått på framgång innebär fler risker än möjligheter för välståndet i världen, finns det viktigare saker att fokusera på: fattigdom, krig, förtryck, klimatförändringar, sjukdomar, samarbete, demokratisk utveckling, mänskliga rättigheter, med mera. Inom de flesta av dessa områden går utvecklingen åt rätt håll, i några fall med hack i kurvan, i andra är utvecklingen spikrakt uppåt.

Jag menar dessutom att denna utveckling i världen högst påtagligt kommer att gynna Sverige. Vi har alla förutsättningar att fortsätta att dra nytta av allt positivt som sker i världen. Inom några områden ser jag stora problem som ännu inte är nära en lösning, men jag återkommer till dem i slutet av texten. Jag är faktiskt lite optimistisk även där.

Det finns massor av fakta som ger oss skäl att vara optimister, till exempel den statistik som återfinns hos Gapminder och som Hans Rosling brukar använda i sina föreläsningar och de uppgifter som återfinns i Johan Norbergs bok ”Progress”. Men det finns också anledning att använda enkla analyser och bedömningar baserade på det vi vet om konflikter, politik och mänsklig utveckling för att dra upp några troliga scenarier om hur framtiden kan se ut.

De källor jag nämnde, liksom annan lättillgänglig officiell statistik, visar att fattigdomen minskar extremt fort, att antalet krig är färre och dessutom mindre omfattande än någonsin och att praktiskt taget alla sjukdomar minskar. Det här gäller förstås framför allt i utvecklingsländer. Men det har bäring även på oss i väst. Med ökad levnadsstandard och minskade klyftor i världen, minskar också hoten mot Sverige. Vi kan fokusera mer på utveckling, samarbete och handel och mindre på krig och katastrofer. De konflikter vi för närvarande har i vårt närområde (Ukraina) och relativt nära (Syrien) påverkar oss förstås negativt nu. Vi blir direkt och indirekt påverkade, på många sätt, även om det inte går att jämföra med hur invånarna i dessa länder själva drabbas. Vilket perspektiv man än anlägger, är det lätt att inse att varje stabilisering av läget, varje steg mot eldupphör och fred, innebär en extremt positivt förändring. Även om Syrien splittras, eller återgår till en hård diktatur, kommer kriget sakta men säkert att avta. Det är redan inne på sitt sjätte år och bör rimligen vara  i sin slutfas redan av det skälet. Krig pågår inte i oändlighet och nu syns alltfler tecken på att Ryssland och Irans engagemang inte direkt motarbetas av USA eller Turkiet, samtidigt som Saudiarabien verkar fokusera på annat. Det vore därför inte förvånande om kriget tar slut under 2017. Men min optimism tar inte slut där. Erfarenheterna från Syrien och islossningen mellan USA och Iran, kommer att leda till att man börjar samarbeta även kring Afghanistan och kanske även på andra ställen. Resterna av IS kommer att flytta vidare, till exempel till just Afghanistan och Nordafrika, men deras framtid ser inte sådär oerhört ljus ut. De kommer inte att ha samma dragningskraft utan landområden och pengar.

Efter krigsslutet dröjer det troligen innan en liknande stor konflikt drabbar världen. Trenden med färre och mindre omfattande krig fortsätter. Vi blir inte av med dem, men de drabbar allt färre.

För den som oroar sig för terrorism och ett tilltagande ”religionskrig” finns det också tröst att hämta. Det islamistiska våldet har visserligen ökat, främst i väst, men även på andra håll. Etableringen av IS har fått oss att uppmärksamma ett problem som länge drabbat stora delar av världen. Det som får många att bli pessimister är de siffror som visar hur stort stöd extrema islamister har i stora folklager i flera länder. Salafisterna fick 25% i valet i Egypten. I andra länder (till exempel Pakistan) ser det ännu värre ut. Lägg därtill att den västliga antiislamistiska propagandan från högerextrema och nationalistiska rörelser gör allt för att bekräfta bilden av islamisternas inflytande, så får man lätt uppfattningen att Huntington hade rätt i sin beskrivning av den kommande striden mellan kulturer och religioner i sin bok ”The Clash of Civilizations”. Den som vill läsa varför Huntingtons analys är fel och möjligen farlig, vänder sig med fördel till Amartya Sen och hans utmärkta ”Identitet och våld”. Men Huntingtons bok innehåller också en intressant beskrivning av hur viktig ekonomisk dominans är för politiskt inflytande. Den som tappar i ekonomiskt inflytande, överför gärna sitt missnöje till den internationella politiska scenen, vilket öppnar för konflikter. Det är en anledning till att framtida konflikter får nya gränser.

Men jag lyssnar hellre till statsvetare, konfliktforskare och islamologer som kan berätta att den extrema islamismen måste ses som en relativt ny företeelse i de flesta länder där den frodas och troligen också som en parentes. Bland andra Jan Hjärpe förutspådde för två decennier sedan hur en ung generations längtan efter frihet i islamistiska diktaturer, obönhörligt kommer att leda till dessa regimers fall. I fallet kommer deras grepp att hårdna, deras islamistiska retorik att skärpas och deras aggressivitet mot omvärlden att öka. I Iran är invånarna så trötta på islamistiskt förtryck att propagandan mot väst inte fungerar längre. Det finns religiösa ledare i Iran som vill införa en sekulär stat för att rädda religionens rykte. Om man vill kan man se den senaste tiden tilltagande extremism och fortsatta förtryck i många muslimska länder, som en dödsryckning i kampen för fortsatt religiöst inflytande i en värld där allt fler längtar efter sekulära demokratier. Om den bilden är riktig, beror de ökande spänningarna i Huntingtons anda, framför allt på stora omställningar i den islamiska världen, snarare än på vad som händer här i väst. Läget kan ändras om de extrema nationalisterna lyckas samla fler till sitt förenklade budskap om en islamistisk kultur som måste bekämpas. Men hittills verkar väst stå pall. Invånarna i våra länder gillar visserligen förenklingar och drar gärna åt populism, men vi gillar också vår frihet och vår demokrati och låter oss inte luras till vad som helst i hatets namn.

Att väst står pall även i svåra tider, ger också anledning till optimism. Vi har gått igenom en stor ekonomisk kris, vi har drabbats av terrorism och vi har fått ett hårdare debattklimat, påeldat av en stark nationalistisk rörelse. Ändå. Inskränkningar av rörelsefriheten är begränsade och följer uppgjorda regler. Vi argumenterar med och mot varandra i mötesrum. Vi är oense om ekonomisk politik och flyktingmottagning inom Europa, men vi hetsar inte mot varandra, utan försöker samarbeta. Stabiliteten och kanske till och med trögheten i systemet och den resonerande tonen, står i bjärt kontrast till hur det går till i Turkiet eller Ryssland när dessa länders ledning tystar kritiker och fängslar obekväma oppositionella. Eller med andra ord: till och med ett EU i kris, med konflikter i vår absoluta närhet och med fullt av populister som vill söndra, håller en historiskt unikt hög nivå när det gäller mänskliga rättigheter. När i historien har fler européer haft större frihet och bättre ekonomi än nu?

Min personliga tes är demokratin håller för mycket påfrestningar om man har ett inkluderande och stöttande samhälle, inte minst ekonomiskt. De länder i Europa som har störst problem med extremister, är framför allt de som har ett svagt socialt skyddsnät. I Spanien däremot, som kom ur krisen relativt välbehållet, hade man stora inslag av socialt stöd när det gällde till exempel boende, från såväl privat som offentligt håll. Människor som blev arbetslösa fick uppskov med sina betalningar och andra fick offentligt stöd för att klara av dem. Naturligtvis fick också många flytta, men det aktiva stödet bidrog definitivt till att minska påfrestningarna och den sociala oron. Det värsta är dessutom över och vi är på väg mot bättre tider. Europa är starkt och vi som invånare är välutbildade, kapabla och generellt sett toleranta och öppna. Det är för tidigt att räkna ut Europa.

För den som hävdar att många i väst saknar ett tydligt mål eller något stort samhällsprojekt att engagera sig i, vilket leder till en rad av de psykosociala hälsoproblem som breder ut sig, kan jag berätta att det finns ett sådant stort projekt, som knappt har påbörjats. Låt oss kalla det klimatomställning. Uppvärmningen av atmosfären är förstås ett enormt hot, men lösningen innebär också en rad möjligheter. Aldrig har så många länder varit överens om ett så tydligt mål som FN:s klimatmål som antogs 2015. En del regeringar tar det säkert inte på tillräckligt allvar, men det räcker med att de flesta gör det för att effekten ska bli tydlig. Vi kommer obönhörligen att gå mot ett mer hållbart samhälle, där nya konsumtions- och produktionsmönster kommer att ta vid. Blandningen av småskaligt engagemang, statliga och mellanstatliga satsningar ger en unik blandning av lärande, samarbete och konkurrens. Den som undrar var framtidens arbeten finns, kan snegla en sekund mot solenergisektorn i USA. I maj 2016 var antalet solarbetare fler än antalet oljearbetare, drygt 200 000. Den här siffran gäller alltså arbetare – blue collars. Solenergisektorn är intressant på det sättet att den också ger jobb som går relativt fort att lära sig.

Ändå är vi bara i början av utvecklingen. Energisektorn utvecklas explosionsartat och det kommer att märkas även i Sverige. Det intressanta är att det här kommer att ske alldeles oavsett vilka statliga stöd som ges till solenergisektorn. För Sveriges del dröjer det lite längre, eftersom vi behöver effektivare solpaneler för att investeringar i stor skala ska vara riktigt lönsamt. Men i delar av USA och i Mellanöstern är solenergianläggningar redan idag det billigaste alternativet för ny elenergiproduktion. Därmed är utvecklingen ostoppbar. I år står solenergi för 1% av världens elproduktion, med en fördubbling varje år. Det här blir en ekonomisk vitamininjektion för de flesta länder i världen, med få negativa följder, men många positiva. Eftersom det dessutom ger möjlighet till snabb utbyggnad av småskalig elproduktion, kommer många utvecklingsländer att kunna elektrifieras i en allt snabbare takt.

Solenergiproduktionen och de följder den får för minskat beroende av fossila bränslen och tillgången till el i stora delar av världen, kommer att öka levnadsstandarden enormt och få oerhörda följder som knappast går att överskatta. Även maktförhållandena i världen ändras, när oljan blir ointressant åtminstone för elproduktion och kanske även för uppvärmning och som drivmedel för bilar.

Utöver de här större, pågående förändringarna, vill jag peka på några mer lokala eller specifika situationer som är värda att uppmärksamma ur en positiv synvinkel. Tanken med följande exempel är att påminna om att förhållanden inte är statiska. Destruktivt ledarskap försvinner. Relationer och samarbeten ändras. Vi är rätt snabba på att ta till oss riskerna med försämringar, men tenderar att glömma de positiva förändringar som rimligen väntar runt hörnet. Håll till godo:

Utvecklingen i Afrika. I flera afrikanska länder är utvecklingsoptimismen enorm. Det är också en kontinent där den politiska utvecklingen går i en demokratiskt riktning, om än från en låg nivå. Mugabe dör rimligen senast 2017. Oppositionen är förberedd. Även om mycket är förstört, finns det fortfarande en del som fungerar bra i Zimbabwe och landet kommer att utvecklas snabbt efter ett ledarskifte. De kommer att få hjälp av Botswana, som är en pålitlig demokrati och av Sydafrika, som trots problem med framför allt korruption, är en stabil demokrati.

Putin leder inte för evigt. Inte heller Erdogan. Visst finns det andra som är beredda att ta över stafettpinnen, men dessa två personifierar starka ledare som formar om sina länder till ”demokraturer”. De kommer att tappa i inflytande.

Islossningen mellan Iran och väst. Det minskar säkert inte förtrycket i landet, men ekonomiskt har det stor betydelse, liksom säkerhetspolitiskt. Ett starkare Iran, minskar Saudiarabiens inflytande. Med oljans minskade betydelse kommer Saudiarabiens roll i världspolitiken att bli mer rimlig. Saudiarabien är visserligen enormt till ytan och geografiskt mäktigt. Men ekonomiskt talar vi om ett land med en sammanlagd BNP marginellt över Sveriges och cirka 30 miljoner invånare. De har tillåtits spela en oproportionerligt stor roll i världspolitiken, med ett negativt inflytande på många plan. Utförsåkningen har börjat, men det kommer att bli allt tydligare under de kommande åren.

Sveriges utveckling. Sverige har en relativt ung befolkning ur ett europeiskt perspektiv. Vi har en bra skola, som snart klättrar uppåt även enligt PISA och god högre utbildning. Ett på det stora hela tryggt socialt klimat, fullt med risktagande entreprenörer och mängder med framgångsrika företagare inom alla nya områden. Flexibiliteten och utvecklingskraften är enorm. Vår ekonomi tyngs inte heller av en gamla slitna pensionssystem, som övriga Europa. Vi har redan reformerat det och står starka inför de investeringar, framför allt inom energiområdet som behöver genomföras.

Problemen då? Jag lovade ju att ta upp dem. Ja, på min rankinglista över världens problem återfinns på topp tre:

Klimatförändringarna

Antibiotikaresistensen

Risken för en finansiell kollaps

Jag har inte med terrorism eller migration bland de högst rankade problemen, trots att de också kan vara allvarliga. Men terrorism stöter vi på till och från och den vi ser nu är inte värre än den vi har haft tidigare. Den kommer att gå i vågor även framöver och hotar inte våra samhällen i grunden.

När det gäller migration kan jag inte se det som ett problem, framför allt eftersom hela världen satsar på reglerad invandring. Att inte alla kan flytta eller fly är ett problem för de enskilda personerna, och på marginalen ett hinder för utveckling i världen, men då pratar vi ju snarast om problemen som uppkommer genom alla hinder mot migration. I övrigt finns det en internationell asylrätt och en migration utöver det som varje land bestämmer eller kommer överens med andra om.

De tre hot jag rankade högst ovan, skrämmer mig däremot högst påtagligt. Som tur är finns det gott om anledningar att andas lite förhoppningar även när det gäller dessa.

Klimathotet har jag varit inne på. Där är en förändring på gång. Det är stort att så många länder kommit överens om att agera. Och även om en hel del kommer att backa och även om insatserna inte kommer att räcka för att undvika allvarliga problem, är bollen i rullning. Det folkliga stödet för insatser blir allt större och trycket på företag och politiker växer. Därför finns skäl att vara åtminstone lite optimistisk.

Antibiotikaresistensen. I takt med att allt fler penicillinsorter blir verkningslösa, blir allt fler vanliga sjukdomar dödliga. Vi har inte förstått vidden av detta ännu och under tiden matas djur med antibiotika i förebyggande syfte och släpps antibiotikarester ut i våra vattendrag. Resistensen ökar snabbt. Det är inte självklart att det här problemet går att lösa. Om vi inte får bukt med det, kan vi förbereda oss på att säga adjö till vårt nuvarande välfärdssamhälle. Vi får en dödlighet som liknar den på medeltiden och vi kommer vare sig ha råd med eller kunna upprätthålla annat än basala samhälleliga institutioner. Var hittar jag något positivt här? Kanske bara i en förhoppning om att den medicinska forskningen och det allmänna intresset av att lösa problemet kan ge internationella samarbeten och resurser som ger oss nya lösningar när det gäller bekämpning av bakteriesjukdomar.

Risken för en finansiell kollaps. Om det bara rörde sig om ett antal banker, vore jag inte så orolig, men vi talar om hur hela vårt ekonomiska system är uppbyggt på krediter. Det används varje år betydligt mer pengar än vad som kommer in i systemet. Ökningen av krediter har helt tappat sambandet med förväntad produktivitetsökning. Allt handlar om att få en avkastning som täcker kostnaden för en kredit. Så snart krediterna slutar att öka, får vi lågkonjunktur. Den senaste finansiella krisen löstes med fler krediter. Bankerna har inte täckning för sina lån. Nästan alla stater har underskott. De som inte har det har skulder. Det är normaltillståndet. Ovanpå det experimenterar vi med obligationer inom områden som är fullt finansierade, minusräntor för att trigga ännu mer krediter. En ekonomisk grundkurs berättar att den genomsnittliga avkastningen på kapital i längden inte kan vara högre än produktivitetsökningen. Ändå agerar alla som om det sambandet inte finns. Till och med Picketty, som anses vara en kritiker av det finansiella systemet, menar att den höga avkastningen inom finanssektorn borde fördelas bättre, genom skatter. Han har säkert rätt, men han glömmer att berätta att avkastningen som uppstått inom finanssektorn inte ens borde finnas och därför bygger på luftslott. En korrigering kommer förstås, som alltid. Jag rekommenderar ett hårt tag om hatten då det händer.

Den lilla ljusglimt man kan se här, är att kapitaliseringskraven på bankerna blivit markant högre sedan krisen. Och man kommer troligen att kunna låta banker gå i konkurs i framtiden. Korrigeringarna behöver alltså inte bara tas av skattebetalarna och bankkunderna, utan också av ägarna.

Jag återkommer med säkerhet med positiva beskrivningar om de områden jag har berört här och andra som dyker upp på vägen. Nu måste jag springa och köpa solglasögon för att inte bländas av den ljusa framtiden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *