Populism, demagogi och sanning

I någon mening behöver alla politiker och politiska partier vara populister, det vill säga beredda att anpassa sin politik efter de aktuella stämningar och åsikter som råder bland medborgarna. Det behöver inte vara något problem, så länge det finns en ambition att komma någorlunda överens med begreppen sanning och förnuft. Det är när populismen kombineras med karismatiska ledare som besitter demagogiska talanger, beredda att kasta all sans, balans och verklighet överbord för att vinna, som situationen blir riktigt farlig och demokratin hotas. Alldeles särskilt om de karismatiska ledarna utnyttjar något slags extremistisk opinionsyttring i samhället och bedriver en kampanj mot viktiga demokratiska eller rättsvårdande institutioner.

Extremism kan i sig vara farligt, men som tur är visar erfarenheten att extremistiska rörelser till sist har att välja mellan inflytande eller fortsatt extremism. Extremister som bildar partier blir oftast allt mindre extrema och normaliseringen fortsätter i de fall dessa partier får regeringsmakt. Det ställs helt enkelt andra krav på den som har ansvar och därför måste den som vill undvika ett misslyckande anpassa sig efter kraven.

Många tror i linje med detta, att den populistiske Donald Trump kommer att bete sig annorlunda som eventuell president, än han gör i valkampanjen. En hel del av dem som stödjer honom utgår helt enkelt från att han har förmågan att agera seriöst även om han inte berättar exakt hur han vill tackla olika politiska frågor. Det kan mycket väl stämma, men frånvaron av en konstruktiv agenda kombinerat med det ogenerade flirtandet med extremistiska strömningar, innebär en risk. Om han blir vald kan det visa sig att han inte alls har någon plan eller något ansvarsfullt sätt att hantera politiska problem. Det är det här som har hänt Boris Johnson med flera på Brexit-sidan i den engelska folkomröstningen. Naturligtvis fanns det seriösa argument för ett nej till fortsatt medlemskap, men många av de ledande nej-anhängarna hängav sig åt en helt skamlös populism. Det framstår till exempel som alltmer sannolikt att de kritiker hade rätt som såg Johnsons argumenterande för nej-sidan som ett led i en personlig karriärplanering. Men han hade inte räknat med att hans sida skulle vinna och att han därför skulle utkrävas något slags ansvar för fortsättningen. Även Nigel Farage, ledare för UKIP, verkar dra sig för att kliva fram och axla ansvaret för ”vinsten” i omröstningen. Det visar sig att de som lovat vitt och brett från nej-sidan, duckar så djupt de kan från ansvar nu när de vunnit.

Dessa populistiska demagoger lever på att kunna håna och smutskasta ”eliten”, som de menar blundar för verkliga problem och vägrar att se ”sanningen” som den är. De spelar på de enklaste känslorna hos dem som känner sig missförstådda och utanför och har svårt att växla över till en mer balanserad argumentation.

Boris Johnson har lovat britterna att ett nej innebär en bättre möjlighet att förhandla om medlemskapet, inte ett definitivt nej. Eftersom rätt få personer i EU och i Storbritannien tror att det skulle ge ett väsentligt annorlunda resultat än de nyss genomförda förhandlingarna om ändringar i EUs fördrag, har han inte något fog för det löftet. Det förutsätter att det förra avtalet inte var det bästa möjliga och att de övriga EU-länderna kan gå med på mer om britterna verkligen var på väg att lämna. Även om det skulle visa sig vara möjligt att förhandla sig till ett nytt avtal, beror det snarare på en djupt känd pragmatism inom EU, snarare än på skickligt hanterande från Johnsons sida. I själva verket står Johnson för den värsta sortens ansvarsflyende och opålitliga utpressarbeteende när han låtsas som om EU är något slags motståndare som Storbitannien måste kämpa mot för att få behålla sin självständighet. I själva verket sker varje närmande mellan länderna i EU genom fullt frivilliga överenskommelser mellan alla medlemsländer. Storbritannien har skrivit under varenda avtal, inklusive nu gällande EU-fördrag. De har också lyckats tillskansa sig en hel del undantag och står därför formellt utanför viktiga samarbeten inom flyktingpolitik, rättspolitik och valutasamarbete. Allt annat har Storbitanniens nuvarande eller tidigare regeringar skrivit under på. Naturligtvis kan en ny regering, företrädande en helt annan folkvilja, vilja gå ur samarbetet, vilket är själva anledningen till att artikel 50, som reglerar utträde ur unionen, skrivits in i fördraget. Det betyder inte att varje ny regering i varje medlemsland kan förhandla om villkoren i det befintliga fördraget närhelst de önskar. När Boris Johnson lanserar det som en övergripande idé är det inte bara mot bättre vetande utan det är också ägnat att förstöra samtalsklimatet för alla diskussioner mellan EU och Storbritannien under lång tid.

Det absurda är att Boris Johnson, om han nu är aktuell som premiärminister, knappast skulle driva sin linje på det sätt han påstår i den rollen. Det ännu mer absurda är att han, på hemmaplan, troligen skulle fortsätta hävda att han kämpar för britterna och att EU är en omedgörlig koloss. På EU-toppmötena skulle han istället rimligen föra de slags samtal som är möjliga att föra utan att bli utslängd.

Vi vet ju ännu inte hur Boris Johnson kommer att agera, men det finns andra exempel på skrupelfria populister som skaffar sig makt och klamrar sig fast vid den, utan att behöva tumma för mycket på sin image inför de egna anhängarna. Det senaste exempel är den polska regeringen, vars företrädare hånar EU och kräver frihet att göra vad de vill med sitt rättsväsende och yttrandefriheten i sitt eget land, samtidigt som de i  möten med EU försäkrar att de delar de grundläggande värderingarna och lovar att inte göra ytterligare inskränkningar.

Samma sak i Ungern, där Victor Orban orerar om den västerländska demokratins död och om behovet av större nationell självständighet, för att i näste sekund skriva under nya överenskommelser med EU. För att klara att leva med dubbla agendor, behöver dessa populister hitta egna informationskanaler och minska oberoende mediers inflytande. Kritik från dessa balanseras med hot och utfall mot kritikerna, från regeringstrogna medier och från enskilda informationsmedarbetare.  Det krävs inte något förbud mot mediers rätt att belysa andra vinklar (till exempel EU:s), istället driver regeringar med dubbel agenda en intensiv propaganda för att undergräva fria mediers förtroende och för att så split mellan de egna medborgarna och ”byråkraterna” i EU, trots att de som regeringsföreträdare är en del av den byråkratin.

Hur kan de som lever på att uppvigla ”folket” mot ”eliten” fortsätta med det när de sitter vid makten? Och är det inte ironiskt att just de som anklagar de etablerade partierna och politikerna för att blunda för en rad olika sanningar, är de som ljuger mest ogenerat för att vinna opinionen? Är det inte förbluffande att de som anklagar andra för att inte vilja ta tag i problem, gärna duckar för ansvar när det börjar brännas? Vem är det egentligen som blundar för sanningar? Vem är det egentligen som har dolda agendor och vilseleder folket? Är det den normale politikern som har som vallöften att arbeta i en viss riktning, eller den karismatiska demagogen som skjuter från höften och drar hem one-liners i hånandet av sin konkurrent?

Att detta slags populistiska politiker lyckas i unga demokratier som Ungern och Polen är i sig förvånande, men hur ska Boris Johnson klara att leva med dubbla agendor som eventuell premiärminister i Storbritannien, med dess tradition av extremt fri press och frispråkiga oppositonspolitiker? Svaret är att han inte kommer att klara det. Som borgmästare i London kunde han leva på att vara ett nytt slags politiker, skämtande och till synes tillgänglig, ständigt med en bitsk kommentar redo mot krånglet i EU, men också i landet. Borgmästartiteln är en roll som inrättades år 2000 och Boris Johnson är den andre borgmästaren i Londons moderna historia. Det är ett viktigt ämbete, men långt ifrån så bevakat som premiärministerämbetet och med mindre direkt ansvar för det dagliga politiska arbetet.

Min gissning är att Boris Johnson inte ställer upp till valet som partiledare i tories. Han vill nog hellre att partiet förlorar ett val först eller att förhandlingarna med EU brakar ihop. Att axla ett förvaltande ansvar för något pågående, är knappast något som passar hans profil. Som väl är, tror jag att både han och Farage, har tappat mycket på att tvingas backa från en rad löften och påståenden redan dagen efter folkomröstningen. De är kanske inte helt avklädda, men åtminstone lite skadeskjutna.

Jag gissar att inte heller Front National i Frankrike är särskilt intresserade av att vinna nästa val och bilda regering. Naturligtvis kan de, om de ändå vinner, försöka sig på att införa en nationalistisk hårdför politik och skydda sig med nya medielagar och förändrat domstolsväsende, delvis med hjälp av det fortfarande gällande undantagstillståndet, men det blir svårare för dem än för regeringarna i Polen och Ungern. Troligen skulle de misslyckas kapitalt med att förändra samhället i den riktning de påstår sig vilja, eftersom deras idéer inte bygger på verkliga behov och problem, utan på destruktiva förenklingar och ogenomförbara löften. Därmed riskerar de att tappa allt och att försvinna till nästa val. Kanske vore det bra om Front National vann valet och tvingades ta ansvar, så att den vulgära populismen avslöjas i sin oduglighet och människor kan börja längta efter de där gråa pragmatikerna igen.

För Donald Trump tror jag att det är så enkelt att han själv tror att han har tillräckligt på fötterna för att vara president och att han ska åstadkomma tillräckligt bra resultat för att slippa stå till svars för de värsta idéerna. Men blir han vald, kommer hans brist på politisk och internationell erfarenhet att ligga honom i fatet på ett högst påtagligt sätt. Såväl hans anhängare som han själv kommer att bli förvånade över hur snabbt det gick utför och hur snöpligt han tvingades avgå. Håll noga reda på vem som blir hans vicepresidentkandidat.

Det finns förstås en risk att populister på väg att tappa makten tar till det sista vapnet i sin nationalistiska arsenal och startar ett krig. Även det skulle de förlora på, men tyvärr efter lång tid och mycket lidande.

Långsökt att se risker för krig? Frankrike är blandat i åtminstone en handfull krig just nu, flera andra länder deltar i kriget mot IS i Syrien och Irak och var med och bombade i Libyen för bara några år sedan. Storbritannien har bedrivit egna krig på flera håll i världen och hade ett pågående lågintensivt inbördeskrig på hemmaplan för bara 30 år sedan. Det går inte att bortse från risken att ett Front National i regeringsställning propsar på utökade EU-insatser i Mellanöstern och Nordafrika när det börjar gå illa på hemmaplan. Om Tyskland inte vill se mer underskott på grund av krig och sätter sig emot, kan vi då vara alldeles säkra på att nyvalda nationalister i Tysklands södra delstater låter Front National utan motstånd hävda någon stollig nationalistisk idé, till exempel att Alsace måste få bli mer självständigt, men med de gamla gränserna, som inkluderar delar av Tyskland?

Hur vi hindrar vi allt detta? Vi måste ta debatten med alla slags demagogiska populister på alla politiska kanter, även dem som är närmast oss själva. Kanske särskilt de som är nära oss själva politiskt. Den viktigaste insatsen för var och en av oss är rätt enkel: betala för din tidning. Se till att det finns samhällskritisk journalistik även i framtiden. Och intressera dig för andra åsikter än dem som bekräftar din egen. Det är otroligt lätt gjort och du kommer att bli överraskad hur många vettiga personer det finns på alla politiska kanter.

Personligen tror jag det kommer att visa sig att västvärldens invånare gillar vanlig demokrati, frihet och seriös debatt bättre än destruktiva demagogers tomma löften. Det finns alltså goda skäl att vara optimist mitt i alltihop. Jag återkommer i ett inlägg om allt positivt som väntar i världen 2017.

 

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *