De viktigaste frågorna är obesvarade

När Mehmet Kaplan avgick blev många förvånade över det stöd han har i Miljöpartiet och lika många irriterade över att paritets ledning inte tog avstånd från honom. Det som sagts och skrivits under processen väcker en hel del frågor och det som kommit fram har onekligen varit intressant, men inte främst av de skäl som angivits. Jag ska försöka förklara vad jag blivit intresserad av att veta mer om.

Det är rätt mycket av det här som följer traditionell drevuppbyggnad: ett reellt problem i botten, en tipsare, troligen med en egen agenda, avslöjanden i medierna, krav på avgång, skuldbeläggande av medierna från de granskade och till sist en snöplig sorti. Det som framför allt skiljer den här historien från andra historier av det här slaget, förutom den fortsatta uppbackningen av Kaplan, är att huvudpersonen erkänner alla sakförhållanden och svarar på alla frågor. Han tycker bara inte att det är fel. Små misstag här och där, men i stort sett ingenting han ångrar. Jag tycker det är lite uppfriskande med någon som står för vad han har gjort, ber om ursäkt när det är påkallat, erkänner misstag även när de inte finns bevis i form av inspelningar och litar på att det ska räcka. Nu gjorde det inte det, men det beror åtminstone inte på att han blivit påkommen med lögn, som i så många andra fall när politiker avgått. När jag lägger ihop det här med till exempel hans sätt att rakt på berätta om förslaget att sänka ränteavdraget, då han samtidigt avslöjade att finansdepartementet redan hade börjat räkna på detta, framträder en en liten del av den personlighet som jag tror ligger bakom hans popularitet bland många, inte bara i Miljöpartiet, utan även i de organisationer han har grundat eller lett. Han verkar vara en person som gärna står på sig och som ogillar att ljuga av taktiska skäl.

Det som är besvärande för honom är att han inte helt och fullt erkänner problemen med antisemitism i de organisationer han träffar. Man kan till och med säga att han bagatelliserar betydelsen av att ge legitimitet åt organisationer som antingen har en antisemitisk agenda eller som har medlemmar som är öppet antisemitiska. Det här är relevant och bra att det tas upp, liksom hela problematiken med att många, framför allt av dem som sympatiserar med palestinier, har en tendens att ta alltför lätt på antisemitism. Har miljöpartiet, direkt eller indirekt, ett problem med antisemitism? Hur ser det egentligen ut med de viktigaste muslimska organisationerna och deras eventuella antisemitism? Det här är intressanta frågor som journalisterna kunde ta reda på mer om. Beskrivningar av Milis Görüs och intervjuer med dem som leder och driver den organisationen vore intressant. Kanske inte nu, när sensationsjournalistiken riskerar att kväva all nyanserad information, men senare. Och varför får vi inte veta mer om den turkiska företagarförening som tycker att det är en bra idé att bjuda in ledaren för Grå Vargarna till middag?

Eftersom Kaplan inte på något sätt har mörkat vilka han träffar, vore det mycket intressantare att få veta mer om vilka slags organisationer det är, än hur många gånger de har träffats. Är kritiken mot dem riktig eller överdriven?  Om det inte vore för Mona Sahlins beskrivning av Milis Görüs som en djupt antisemitisk organisation, hade jag inte ens förstått att den var det. Journalisterna som leder debatterna, intervjuerna och till och med de som grävt, har inte berättat om detta. Att enskilda debattörer ”vet” hur det ligger till räcker inte för mig och det hade behövts att några journalister tog reda på mer. Istället slänger de hafsigt ur sig att ”de har fått kritik för”, ”de har anklagats för” och så vidare. Allra tydligast blev det när SvT avslöjade att Kaplan haft kontakt med en lobbyist från turkiska regeringen. Som om det i sig är komprometterande. De måste berätta mer för att jag ska bli upprörd. Det räcker inte att de berättar att det är ”en taktik” från den turkiska regeringen att skaffa sig kontakter i utländska parlament. Vi är många som inte är särskilt förtjusta i den turkiska regeringen, men varför är det allvarligt att en person i regeringen träffar deras lobbyister? Själva träffandet blir misstänkliggjort på ett outtalat och mycket insinuant sätt.

Eftersom många med mig, även bland kritikerna, inte har någon koll alls på de organisationer Kaplan träffat, blir kritiken också lite ihålig. Fakta blandas med tyckanden på ett sätt som gör att de viktiga frågorna försvinner. Om Kaplan utan omsvep säger att han träffar Milis Görüs då och då och uttryckligen säger sig inte vilja fördöma dem, men att de står långt ifrån honom politiskt, borde diskussionen lyftas från att gälla hur ofta han har träffat dem, eller hur han kommenterar ytterligare en bild från middagen där de var med. Så länge man påstår att Kaplan ljuger om vilka han kände på den berömda middagen, kommer inte diskussionen särskilt långt. Kaplan har från dag ett hävdat att han inte kände igen Grå Vargarnas ledare, men väl flera av de andra som anses komprometterande att träffa. Några av dem har han träffat tidigare, vilket han inte ens försökt dölja.  Journalisterna, men även oppositionen är så vana vid att politiker blåljuger om avslöjanden, att de fortsätter rapporteringen som om han hade ljugit. Det var det här Peter Eriksson uppmärksammade i en TV-intervju och minidebatt med Jan Björklund, när han menade att insinuationerna om att han ljuger och misstänkliggörande av hela hans politiska gärning på grund av detta, beror på hans bakgrund. Detta uttalande och partiledningens försvar av Kaplan tas som intäkt för att hela partiet är för mjukt mot islamister och antisemitism. Det är att gå ett steg för långt. Den viktiga diskussionen borde vara om Kaplan är för mjuk mot antisemiter och om Miljöpartiet är för tolerant mot dem som är det.

Om man har den ingången, blir diskussionen mycket mer relevant och intressant. Man kan dessutom hålla med både Jan Björklund som Peter Eriksson i den minidebatt jag beskrev ovan. Björklund talade om ett mönster av kontakter och uttalanden som pekar åt fel håll. Varje enskild sak behöver inte vara avgörande, men tillsammans ger de en bild av en person som inte tar trovärdigt avstånd från antisemitism. Peter Eriksson å sin sida, har uppfattningen att det återstår att visa att Kaplans kontakter leder till något problem för hans trovärdighet som demokrat och antirasist och att opposition och medier är för snabba med att stämpla honom. Det här skulle kunna vara ingång och upplägg för en intressant debatt, men det är inte där journalisterna hamnar. De vill inte ha flera steg att resonera om och de vill inte problematisera en fin skandal.

Jag håller alltså med Peter Eriksson om att Kaplan stämplas för hårt av personer som inte tar hans svar på allvar och som inte är särskilt intresserade av vad han tycker eller säger. Men jag håller också med Jan Björklund, som tycker att det finns för många frågetecken om det Kaplan säger och gör. Det som borde utredas är väl om han bara träffar personer och organisationer som lutar åt det antisemitiska hållet och hur han förklarar och försvarar det. Har han träffat representanter för Israel och lyssnat på dem? Tar han initiativ till att träffa meningsmotståndare på alla sidor? Eller låter han sig bara inviteras till dem som råkar höra av dig? Och vad är hans relation till den företagarförening som bjöd in till middagen?

Och om hans kontakter har en tydlig slagsida åt det religiösa, intoleranta hållet, hur ser Miljöpartiet på det? Det är ju inte alldeles självklart att man måste se det som ett problem. En person med sunda värderingar som har den typen av kontakter, kan vara just en sådan brygga som behövs mellan religiösa grupper och den sekulära politiken. Kaplan ses helt enkelt som en av ”The Good Guys” som är bra på just detta. Han är en av de toleranta, upplysta som har bra kontakter med dem som inte har en progressiv syn på jämställdhet och som inte fullt ut inser sekularismens förtjänster. Det är alldeles uppenbart att Kaplan inte är islamist. Det finns ingenting i hans politiska gärning som pekar på det och han har envetet, i alla sammanhang han varit verksam, betonat poängen med att tolerera andra religioner och att inte blanda ihop stat och religion. Det har varit ett genomgående tema i det mesta han har gjort. Att han som troende envetet och under hela sitt föreningsliv har förklarat att den som kräver respekt för sin tro också måste respektera andras, är väl omvittnat.

Att han inte har avståndstagande mot antisemitism i ryggmärgen ska vägas mot detta. Det är inte så troligt att man kommer att hitta några belägg för att Kaplan hyser antisemitiska värderingar. Inte ens i den famösa jämförelsen mellan Israels politik och 30-talets Tyskland, använde han begreppet ”förintelsen” eller blandade han ihop ”Israel” med”judar”. Det betyder å andra sidan att han noga övervägt hur han skulle uttrycka sig och just därför borde han ha funderat ut en annan liknelse än en som bygger på en antisemitisk tankefigur. Men egentligen är det inte uttalandet i sig som ger skäl till oro, åtminstone inte i mina ögon, utan misstanken om att han träffar så många personer som uttrycker sig öppet antisemitiskt, att han inte märker hur hans poäng går förlorad när han använder sådana uttryckssätt. Det kan också vara så enkelt att han anser att det är så uppenbart att han inte är antisemit, att han kan kosta på sig dessa slags jämförelser. I så fall behöver han arbeta på sin ödmjukhet.

Men även om Kaplan inte hyser antisemitiska värderingar själv, återstår problemet med risken att han legitimerar antisemitiska organisationer. Det är lätt att dela Mona Sahlins beskrivning av problemen med detta. Det är också därför det riktigt intressanta är vad till exempel Milis Görüs är för organisation och vad de gör. Och hur ett parti ska se på någon som har kontakter in i den organisationen. Är det en tillgång eller en belastning? Diskussionen i Sverige låter lätt lite provinsiell när man talar om att man alltid måste ta avstånd från alla som misstänks vara extrema. I en mer polariserad värld och med en växande skara personer som befinner sig utanför de etablerade grupperingarna, kanske vi måste börja se kontakter och diskussioner även med de extrema som helt nödvändiga. I en internationell kontext står våra riksdagspartier varandra mycket när och vi är inte vana vid att hantera kontakter med dem som står långt utanför. Jag säger inte att det automatiskt är nödvändigt, men jag menar att det är det här som är den viktiga diskussionen. Istället för att Kaplan ska svara på Nalin Pekguls svepande påståenden om han är islamist med en dold agenda, borde han få debattera med Mona Sahlin om var gränsen går för vilka organisationer man bör ha kontakt med. Då blir det lite stuns och nivå i debatten.

Istället får vi nöja oss med trötta insinuationer och uppjagade kommentarer om fel saker. Ibland mynnar det ut i ogenomtänkta ”guilt-by association”-resonemang som när Ebba Busch-Thor utan att blinka slog fast att en minister inte ska träffa islamister eller islamistiska organisationer. Kanske menade hon extremister bland islamister, kanske något annat. Men risken finns att hon faktiskt menar just islamister. Alltså personer som vill att islam tillåts styra politiken. Men att anse att det vore förkastligt att ens träffa personer som vill se mer islam i politiken, är i sig en extrem och intolerant inställning. Islamism i den här meningen är en fullt legitim ståndpunkt. som vi måste tillåta i ett demokratiskt samhälle och vars företrädare vi måste kunna ha en dialog med.  Det är en intressant paradox att den här åsikten förfäktas just av ett Kristdemokratiskt partis ledare.

Andra har kritiserat Kaplans syn på jihadister och på hans beskrivning av islamofobi. Det kan man förstås göra, men det är inte precis några extrema synpunkter och han är heller inte ensam om dem.

Miljöpartiets läxa i det här, borde vara att diskutera var gränsen för tolerans går. Jag är övertygad om att många i  partiet anser att det finns utrymme för personer som Kaplan, därför att kontakter och brobyggande är viktigt och att vi därför måste ta vara på fler av de fredliga och demokratiska krafter som finns bland religiösa, inte minst bland muslimer. Att han lever upp till partiets värderingar när det gäller synen på den sekulära staten, jämställdhet, fred och demokrati är partiledningen övertygade om och även att Kaplan själv inte är antisemit. Men hur tolerant man ska vara mot ett lite för lamt avståndstagande från antisemitiska föreställningar, återstår att besvara. Det kan finnas ett inbyggt problem i en tolerans som även omfattar personer som själva inte är lika toleranta. Respekten för olikheter är så stor att den leder till respekt även för dem inte själva respekterar olikheter. Kanske behöver man gå igenom vilka värderingar som präglar alla dem som fått förtroendeposter i partiet de senaste åren, eller som är på väg att få förtroendeposter. Även om man tolererar olikheter och högt i tak, kanske man ska slå fast gränser för vilka åsikter en partirepresentant kan ha när det gäller synen på Israel, på att tolerera hädelse, på jämställdhet, eller vad man nu vill ha för absolut gräns för åsiktsskillnader. Det är möjligt att man har koll på detta, men vissa uttalanden den senaste tiden, inte från partiledning, men väl från andra supportrar, tyder på en lite för stor tolerans mot antisemitiska figurer och strömningar, inte helt olika dem som Reepalu gav uttryck för under sin tid som kommunalråd i Malmö.

Med det sagt önskar jag att journalisterna kan lyfta blicken och börja granska de organisationer som förekommit i den här debatten. Hur ser de ut och vad gör de? Vilka företräder dem och vad säger deras medlemmar? Det är ett viktigt arbete som återstår att göra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *