Spara på orden ”katastrof” och kollaps”.

Antalet asylsökande till Sverige har ökat drastiskt de senaste månaderna. Man kan välja att se det som ett stort problem eller inte. Själv hör jag till dem som anser att ett uthålligt asylmottagande av den här storleksordningen skulle kräva stora förändringar i vårt samhälle, förändringar som jag personligen gärna avstår ifrån. Jag kan lova att ett sådant erkännande sitter långt inne för mig och andra som hellre ser öppna samhällen och länder än stängda.

När situationen är sådan att miljöpartiet kan gå med på tillfälliga uppehållstillstånd och gränskontroller och när till och med en vänsterdebattör som Göran Greider talar om att det är för många som söker sig till Sverige nu, inser man att något har hänt. Men till skillnad från de borgerliga partier som började tala om åtstramningar redan i våras, beror min, miljöpartiets och vänsterdebattörers vändning framför allt på att verkligheten har ändrats. Att köpa SD:s beskrivning av riskerna för välfärdsstatens undergång redan vid det antal som prognostiserades i våras (70 – 80 000)  är något helt annat än att inse att det finns vissa bekymmer med att ta emot 9-10 000 asylsökande i veckan. Särskilt som tiden för asylprövning redan ligger på över  ett år. Man är naturligtvis fri att se problem med vilket asylmottagande som helst, men det finns en stor skillnad mellan dem som ändrade tonläge i våras och oss som blivit oroliga nu i höst. De som propagerade för skärpningar och en ny signalpolitik i våras, gjorde det utan att något hade ändrats i sak. Migrationsverkets prognoser pekade snarare neråt än uppåt. Den som reagerar på flyktingsituationen under hösten med oro, reagerar däremot snarare på en ändrad verklighet, än ger uttryck för en förändrad syn på flyktingmottagande i sig. Mot den bakgrunden har jag lättare att förstå dem som inte ens nu vill att Sverige ägnar sig åt signalpolitik för att minska antalet flyktingar, än dem som påbörjade en stramare linje redan i våras. Och de som anser att Sverigedemokraterna på något sätt har fått rätt, tycker jag bör fundera på om det partiet inte har straffat ut sig från dagens debatt, genom att de redan 2010 ansåg att antalet asylsökande behövde minska med 90%. Det året beviljades drygt 12000 uppehållstillstånd till flyktingar.

Med det ansträngda läget följer märkliga förslag och nästan lika märkliga verklighetsbeskrivningar. Jag vänder mig till exempel kraftigt emot en beskrivning som blivit allt vanligare på senare tid, som handlar om att Europas gränser ”kollapsat” och att det råder ”fri invandring” till Europa. Det råder absolut inte någon fri invandring till Europa. Gränserna stängs allt mer och det blir allt svårare att komma hit. Att det ändå kommer fler, beror i all enkelhet på att antalet flyktingar är fler. Att Turkiet inte stoppar folk från att fly och att Libyen inte längre kan hjälpa till att fånga in båtar på väg ut från kusten, betyder inte att det blivit enkelt att komma in i Europa. I själva verket är de flesta vägar stängda. Att det går att hitta luckor i stängslen och murarna betyder inte att gränserna är ”öppna” eller att vem som helst kan komma till Europa och söka asyl. Det är svårt att komma hit och det är svårt att få asyl. Även från Sverige avvisas många asylansökningar. 2014 fick 60% av de asylsökande från Afghanistan uppehållstillstånd och 37% av Somalierna (men 90% av Syrierna). Av dem som inte får uppehållstillstånd finns en hel del personer som sökt i ett annat EU-land och därför inte har rätt att få asyl i Sverige, men även personer som skickas tillbaka till ursprungsländerna. Det skulle inte hända om det rådde ”fri invandring”.  Det är inte lättare att få uppehållstillstånd i Sverige nu jämfört med till exempel på 90-talet. Andelen flyktingar som har flyktingskäl enligt FN:s flyktingkonvention är betydligt högre idag än tidigare decennier, samtidigt som prövningen generellt är tuffare nu än förr.

Bilden av att det funnits stängda gränser till Europa som nu öppnats, eller att det är fritt fram att komma hit och söka asyl, eller att vem som helst kan komma hit och få uppehållstillstånd, är helt enkelt inte sann. Jag tror att de flesta av oss har svårt att föreställa oss hur svårt det är att resa hit, trots att vi har sett bilderna på flyktingar som riskerar livet på Medelhavet och sedan går till fots genom Europa. Vi är så vana vid att kunna resa dit vi vill bara vi betalar och bara vi skaffar de visum som krävs, att vi inte riktigt inser vad det betyder att inte kunna resa till Europa. Den som engagerat sig mot regimen i Syrien och därför riskerar ett fängelsestraff, med allt vad det innebär, har med stor säkerhet tillräckliga asylskäl för att få stanna i vilket land som helst som gör rättvisa asylprövningar. Men den personen kan inte surfa in på en webbplats och köpa en flygresa från Syrien till någon stad i Europa för att få sin sak prövad. Den vägen är stängd. Flygbolagen skulle gärna sälja biljetter, men de är skyldiga att säkerställa att den som reser har rätt att vistas i landet hen åker till. Därför låter de bli. Och det finns inte heller någon möjlighet för personen i vårt exempel att skaffa tillstånd att resa in i Europa. Det är detta man menar när man talar om ”lagliga vägar” in i Europa eller om behovet av ”humanitära visum”.

Men inte ens om man tog bort kraven på flygbolagen eller om man införde möjligheten att skaffa visum till Europa i syfte att söka asyl, skulle det vara fråga om fri invandring. Den som reser hit skulle kontrolleras vid flygplatsen som alla andra resenärer, och behöva söka upp det landets migrationsmyndighet för att söka asyl. Ett asylvisum skulle vara tillfälligt och rätten att stanna skulle därför hänga på att personen i exemplet söker och får asyl.

Anledningen till att det här inte införs, beror framför allt på oron för att det kraftigt skulle öka antalet asylsökande i Europa. Dessutom skulle varje asylsökande kunna välja vilket land hen skulle åka till för att söka asyl, vilket skrämmer ett antal länder – paradoxalt nog främst dem som troligen inte skulle vara de mest populära att åka till.

Uppsidan av att tillåta asylsökande att resa till Europa är, förutom att färre dör eller blir sjuka på vägen, är att de själva kan ta ansvar för sitt boende medan de söker asyl. Pengarna de annars måste använda till flyktingsmugglare skulle kunna användas för mat och husrum i Europa istället. Det är på det hela taget märkligt att inte fler liberala debattörer ser den ekonomiska uppsidan av en sådan modell. Att prata om krafttag mot smugglarna utan att se denna enkla väg att helt slå undan benen för hela verksamheten är inte helt igenom trovärdigt. I själva verket hör krafttag mot smugglare till de ursäkter som används för att med våld hindra fler asylsökande att komma hit.

Det tråkiga är att modeller som denna fungerar bäst när behovet är som minst. I tider av krig med ett stort antal flyktingar, skulle de innebära ökade påfrestningar på Europas migrationsmyndigheter och samhällen i stort. Ännu tråkigare är att Sveriges hållning i asylfrågor i praktiken är beroende av att det är svårt att komma in i Europa. Hade vi legat på en annan geografisk plats – säg vid Medelhavet – hade vi troligen inte haft samma inställning till asylrätten som vi har nu. Det finns därför ett inslag av hyckleri från många av dem som hävdar att asylrätten är absolut. Gvietvis finns det undantag: de personer som rent faktiskt tycker att vi bör avstå en hel del av vår egen bekvämlighet och levnadsstandard till förmån för dem som har det mycket sämre, kan hävda att asylrätten är absolut utan att vara hycklare.

Det här betyder inte att jag anser att asylrätten enbart handlar om ekonomi. Inte heller om att jag tror att flyktingmottagande i sig är någon förlustaffär för staten på lite sikt. Det finns ett värde att värna asylrätten och det finns ett värde i att satsa både på stöd till UNHCR och deras arbete i flyktingarnas grannländer och på att erbjuda skydd till personer som ändå kommer hit. Och det finns en poäng med att försöka räkna ut vad flyktingmottagande ger tillbaka rent ekonomiskt.  Men därifrån till att hävda att asylrätten är absolut och att det inte spelar någon roll vad det leder till för kortsiktiga uppoffringar, är steget rätt långt.

Personligen har jag kommit fram till att jag är beredd att avstå en del av min egen bekvämlighet och mina egna ekonomiska resurser för att ta emot människor på flykt och stödja insatser i närområdena, men inte i vilken utsträckning som helst. Framför allt är jag inte beredd att politiskt tvinga andra att avstå hur mycket som helst av sin levnadsstandard för att bistå andra. Det är inte samma sak som att jag självklart är för gränskontroller, eller att jag tror att vi är nära en systemkollaps. Det innebär bara att jag erkänner att det finns en principiell diskussion att föra och att det är läge att se pragmatiskt på olika lösningar.

 

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *