IS som stat imponerar inte

IS framgångar förskräcker och fascinerar. Deras förmåga att lägga under sig stora landområden och att rekrytera personer till sitt kalifatbygge har överraskat de flesta. Framgångarna blir omskrivna, vilket lockar fler att ansluta sig, vilket i sin tur gör dem allt starkare. Nu kommer beskrivningar om att de lanserar en egen valuta och att de dessutom verkar ha förmåga att skapa ordning och försörjning inom de områden de tar över. En del kommentarer gör gällande att de i själva verket är i full gång med ett statsbygge som mycket väl kan lyckas och att vi därför bör diskutera hur vi i så fall ska bemöta dem. Förhandla med dem? Erkänna dem? Min egen prognos är att IS inte har en chans och att deras kalifatbygge aldrig kommer att bli av. Jag är ingen expert inom vare sig statskunskap, terrorism, religion, mellanöstern eller nationalekonomi, men i det här fallet verkar det som om ett stort antal experter går vilse i sin fascination över IS framgångar att de tappar proportionerna.

– Att man lockar många människor betyder inte att man lockar rätt slags människor för att bygga en stat
– Att man skapar en viss ordning jämfört med krig och kaos, betyder inte att man kan skapa ett modernt fungerande samhälle som människor vill bo i på sikt
– Att man har har förmågan att plundra och stjäla, betyder inte att man har förmågan att bygga upp en seriös ekonomi

Om man vänder på steken och funderar på vad som krävs för att lyckas med en statsbildning, är jag rätt säker på att hatpropaganda för att locka krigiska personer, kombinerat med ockupation av områden mitt i ett av världens mest konfliktfyllda områden, och upprättande av lokala religiösa polisstater där ordningen upprätthålls genom skräck och plundring, inte skulle vara det recept man föreslog. Att de har lyckats etablera sig på marken i ett område där det finns ett maktpolitiskt vakuum är kanske inte så där förskräckligt imponerande när allt kommer omkring. Alla omständigheter har talat för dem: ett svagt Irak med en konstitution som ska hindra sunnimuslimer från att få för stor makt, samtidigt som det finns tusentals arbetslösa sunnitiska militärer som har tillgång till vapen och som har anledning att vara sura på de flesta aktörer i området. Ett Syrien i sönderfall, dit mängder med vapen och pengar har skickats från hela världen till alla olika aktörer under lång tid. Ett Turkiet som ser kurder som ett lika stort hot som IS. Ett Iran med egna storpolitiska ambitioner och som ingen riktigt vill samarbeta med. Lägg till alla makthungriga terrorister och gerillor som blommat upp efter den arabiska våren och som gärna utropar sig som franchisetagare under namnet IS så länge det lönar sig, så ser man att jordmånen för att etablera något som liknar framgång för den absurda idén om ett kalifat knappast kunde vara bättre. Men det räcker med att ett par av de här förutsättningarna försvinner för att IS ska få problem. Motståndet har inte ens börjat ännu. Att Turkiet efter påtryckningar erkänner att IS kan vara ett nästan lika stort problem som PKK, är inte en särskilt offensiv hållning. Att Irak, bland annat med hjälp av iranska experter, lyckas hålla IS borta från de största städerna, är inte heller del av någon riktig satsning. Och naturligtvis inte heller USAs bombningar. De har som vanligt effekten att drabba civila så hårt att de snarast ansluter sig till fienden.

Jag kan ha fel, men jag inbillar mig att en del bedömare tar det hittillsvarande bristande motståndet till intäkt för att det skulle vara så svårt att besegra IS att de kommer att fortsätta att växa för att till sist bli etablerade. Det är här någonstans analysen blir lite grund. Saken är ju att ingen stat gillar IS. Att många har varit inblandade i att stötta dem med pengar och vapen, har hängt ihop med att de haft tillfälliga gemensamma intressen med IS: att stärka sunniinflytandet i Syrien, att störta Assad eller att minska kurdernas inflytande. Så snart IS agerar på ett sätt som motverkar dessa parters intressen, kommer samarbetet att upphöra. Att de har fått stöd tidigare har inte berott på någon fantastisk förmåga att bygga allianser, utan på det extrema maktspel som pågår, där IS varit en bricka. Vad händer när Turkiet på allvar börjar skydda sina gränser? När Irak på allvar börjar ta tillbaka områden. Och framför allt när de på allvar hittar vägar att nå de sunnitiska militärer som ännu inte anslutit sig. Saudiarabien tar numera öppet avstånd från IS nu, och har dessutom inte längre råd att föra krig på flera fronter. När Iran och Ryssland ser sina intressen hotade på allvar av ett för starkt IS och när USA och Europa börjar samarbeta med dem, även på en mycket basal nivå, kommer IS inte få det lika lätt längre. Vad händer med de aggressiva, adrenalinstinna ungdomar som anslutit sig till en mäktig kraft som erbjudit militära framgångar och stor uppmärksamhet när IS börjar krympa och alla som arbetat för IS mot betalning drar sig ur? Kommer de att sadla om till att bli seriösa statsbyggare för ett krympande och ständigt hotat, utspritt territorium utan normala handelsrelationer med omvärlden? Hur länge kan man försörja en stat genom att beskatta medborgarna på de pengar de tjänat tidigare och på att plundra oljefält och sälja ickeraffinerad olja på den svarta marknaden. Och vill verkligen den vanlige medborgaren ha en medeltida härskare som styr genom terror, bara för att han eller hon viftar med Koranen? Eller kan det hända att man flyr därifrån? Kommer organisationen att hålla ihop när den möter motgångar, eller kommer det att bli uppslitande interna strider som sliter sönder den? Och hur går det med nyrekryteringen när allt det här händer? Om man har lockat 30 000 personer från Europa när framgångarna varit exempellösa och man har haft råd att betala för värvning och propaganda, hur många kommer man då att förlora när motgångarna kommer och ekonomin är raserad?

När den dagen kommer hoppas jag att vi i Europa har lyckats få igång något slags avhopparprogram. Om vi inte lyckas kombinera möjligheten till avhopp med vanlig rättskipning för bevisade brott, kommer vi att ha ett rätt stort antal aggressiva, desillusionerade personer som håller sig gömda medan de söker efter nya mål i livet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *