Mannen utan ansikte (Masha Gessen) Mer aktuell än någonsin

Masha Gessens bok om Vladimir Putin – ”Mannen utan ansikte” kom ut på svenska för ett år sedan och på pocket sent i höstas. Den blev uppmärksammad när den kom ut och Masha var också gäst i Skavlan under 2012, vilket ledde till förnyad uppmärksamhet. För mig som hade en rätt naiv syn på Ryssland och Putin, innebar boken en obehaglig ögonöppnare och jag är inte ensam. Masha Gessen har fått en hel del beröm, men också mötts av skepsis. Mest beröm får hon för sitt mod – att hon bor kvar i Moskva, trots att hon givit ut en bok som framställer Putin som en skurk och gangster och regeringen i Ryssland som allt annat än demokratisk. Hon får också en del beröm för att hon ger lite inblickar i Putins liv och en del kött på benen kring några av de skandaler som förekommit och som bara delvis fått någon förklaring i svenska medier. Andra är mer skeptiska. Martin Aagård i Aftonbladet var en av dem som förhöll sig kritisk till innehållet när han recenserade boken i mars 2012. Han intar en raljerande ton mot innehållet i Gessens bok och det han kallar ”konspirationsteorier”. Det finns gott om teorier, men inte så mycket bevis, anser han. Det får han gärna tycka, och i någon mening har han rätt, men det finns en obehaglig underton i hans recension, som handlar om att han anser att Masha alltför tydligt tar oligarkernas parti. Redan att hon kallar dem för ”entreprenörer” är stötande för honom, och underminerar uppenbarligen hennes trovärdighet. Han avslutar med att det kanske inte är så konstigt att presidenten i världens största liberala experiment ”är en opportunist, maktspelare och krigshetsare som roffar åt sig allt han kan”. Han verkar här stå för något slags kålsuparteori, där Putin visserligen är rätt usel, men inte mer än man kan förvänta sig och enligt vilken man dessutom måste kritisera oligarkerna om man ska ha rätt att kritisera Putin.

Aagård är tydligast av de recensenter som uppvisar skepsis mot Gessens verklighetsbeskrivning, men även flera av dem som var positiva till boken och beskrev den som ”viktig” tog inte riktigt till sig allvaret i budskapet. Inte heller Lars Linder i DN som avslutar sin recension med att vi sannolikt snart kommer att få läsa att Gessen antingen ”förgiftats, åtalats eller emigrerat”, vågar riktigt tro på de beskrivningar som ges, att döma av de exempel från boken han väljer att kommentera.

I korthet beskrivs i boken hur det gick till när Putin kom till makten och om hur korrupt och maktfullkomlig han är. Det står en hel del om politiska och ekonomiska påtryckningar och om valfusk, om stölder och skenrättegångar och om hur demokratin i praktiken är avvecklad, eftersom det inte sker några direktval till Duman. De enda direktval som sker är till presidentposten. Gessens beskrivningar av hur en person som behärskar maktspel och användandet av säkerhetsorganisationer kan vinna även riktiga val, är mycket trovärdiga och lärorika. Man behöver inte fuska, det räcker med att man ser till att avsätta personer från distrikt med ”fel” resultat efter valet för att budskapet ska bli kristallklart till nästa gång.

Boken är lärorik och den rymmer mycket fakta och många teorier. Jag anser att teorierna har ett stort värde, inte minst genom att Gessen rätt tydligt beskriver varifrån hennes uppgifter kommer. Det går att följa hennes resonemang och skilja mellan väl underbyggda historiebeskrivningar och mer konspirationsliknande teorier. Bland de bättre underbyggda beskrivningarna är stölden av William F Bowders tillgångar i Ryssland. Hans Hermitage Foundation ägde ett tag enorma tillgångar i Ryssland. Om tillgångarna alltid erhållits på hederlig väg kan ifrågasättas, vilket Gessen faktiskt också gör. Men det är inte huvudhistorien. Huvudhistorien är hur Bowder plundras på sitt företags tillångar och hur hans revisorer och advokater som försöker hindra den uppenbart regelvidriga hanteringen, blir föremål för anklagelser av allt från kooruption till skattebrott. Bowder befarar det värsta och erbjuder flera av dem som hjälpt honom ekonomisk och praktisk hjälp att emigrera. Flera nappar på erbjudandet, men en person vill stanna. Det är Sergej Magnitsky, som ett år senare avlider i fängelse. Det är samma Magnitsky som nu ska åtalas postumt för något påhittat brott. En mycket obehaglig historia.

Bland de mer spekulativa inslagen finns teorier om att några av de Tjetjenska terrorattentaten i Moskva i anslutning till Putins tillträde, i själva verkat var iscensatta av den ryska säkerhetstjänsten. Allt för att bana väg för Putin och för ett mer repressivt styre. Gessen påstår inte att det är så, men hon använder klassiska konspirationsteori-liknande ifrågasättanden av enskilda uttalanden och nyhetsinslag för att låta påskina att det ändå är troligt. Det är likadant med ett antal av de mord som skett under det senaste decenniet (till exempel Alexandr Litvinenko i London), vilka man kan spekulera vilt om. Vilket Gessen gör. Om boken bara hade innehållit sådant, hade den inte varit lika intressant. Men ändå…

Jag tyckte boken var mycket bra redan när jag läste den och nu, en bit in i 2013, inser jag hur mycket bättre förklaringsmodell hennes ”konspirationsteorier” är till en hel del av det som händer i och kring Ryssland, än de extremt vaga och illa underbyggda gissningar som de vanliga nyhetsinslagen ger.

Jag tänker på de nya lagar som inskränker organisationers möjligheter att ta emot pengar från utländska finansiärer, på den absurda rättegången mot Magnitsky, eller hela spektaklet med Rysslands svar på ”The Magnitsky Act” och varför amerikanen William F Bowder engagerat sig så hårt i hans fall. När sedan Berezovskij (oligark som i Gessens beskrivning är mannen bakom Putins maktövertagande, som sedan koom i onåd hos regimen i Ryssland) dör i London under oklara omständigheter, blir det för mycket. Visst kan det vara en naturlig död eller otur och visst kan Gessen vara ute och cykla, men fan trot.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *