Men det får man inte säga i Sverige

Vi har yttrandefrihet i Sverige. Det är en central rättighet med långa och starka traditioner. Det här känner de flesta till, även de personer som hävdar att det finns saker man inte får säga i Sverige. Jag tolkar därför det påståendet, liksom påståenden om att vissa ämnen är tabu, som en kritik mot det allmänna debattklimatet, snarare än som ett inlägg i en juridisk debatt om yttrandefrihet. Jag stöter främst på de här åsikterna i frågor om invandring och integration, men även i vissa jämlikhets- och rättighetsfrågor. Det vanliga är att den allmänna debatten i dessa slags frågor anses röra sig i en liten ankdamm av politisk korrekthet. Begreppet politiskt korrekt avser då de åsikter som ges plats i vanliga medier och som delas med ett etablissemang av inflytelserika tyckare. Begreppet har på senare tid fått en spridning långt utanför de ljusskyggaste rättshaveristernas skara, troligen genom en mycket medveten normalisering av begreppet från framför allt Sverigedemokraterna. Man får gratulera dem till detta. Andemeningen i påståendet om att allt inte får sägas, har jag uppfattat är ungefär så här: Det finns en uppsättning allmänna åsikter som det allmänt anses att alla bör omfatta. Det hämmar debatter, eftersom den som uttrycker en åsikt utanför de etablerade, hånas, attackeras och tystas av de etablerade tyckarna och de vanliga medierna. Vissa åsikter får inte komma fram och sanningen hålls därför undan medborgarna.

Jag menar att det här sällan är en särskilt träffande beskrivning av verkligheten. I de flesta sammanhang jag känner till, är det istället helt enkelt så att det rör sig om fördomsfulla och illa underbyggda åsikter, som med rätta drar på sig kritik. Den som delar den kritiserade åsikten, ser kritiken som ett utslag av konsensuskulturen och som ett bevis för att det är lågt i tak i den svenska debatten. Att man inte får säga vad man vill. Eller att det inte är någon som ”vågar säga det här”.

Jag menar att det här är fel, och att debattklimatet inte sällan är precis det motsatta mot vad som beskrivs. Det hela är lite lömskt eftersom det faktiskt finns en strävan efter konsensus i vårt samhälle, liksom en ovilja att ta konflikter. Idén att obekväma åsikter undertrycks är därför inte särskilt långsökt. Frågan är bara vilka åsikter det är som undertrycks och vilka som kan anses dominera. Även i intellektuella kretsar är det många som blir upprörda över att debatter ”alltid ska handla om” vad det nu är de anser att förment politiskt korrekta debattörer uttrycker för åsikt. Stämmer det verkligen att debatten alltid handlar om det som dessa kritiker upprörs över att debatten ”alltid ska handla om?”. Jag menar att de som anser att det finns ett allmänt debattklimat som förhindrar kritik mot invandrings- och integrationspolitik, eller i frågor om jämlikhet, lyckas med konststycket att samtidigt ha fel och slå in öppna dörrar.

Jag kastar mig rakt in i ett exempel för att illustrera vad jag menar. Vi tar en tänkt fråga om invandrarflickors deltagande i simundervisning. Tänk dig att det har varit ett inslag på nyheterna om att en skola har bestämt att pojkar och flickor ska ha simundervisning på olika tider och att detta förmodligen beror på att vissa föräldrar inte vill att deras flickor ska bada med pojkar. De förväntade kommentarerna efter ett sådant inslag varierar naturligtvis, men i en tillräckligt stor grupp kan man vara rätt säker på att ord som ”feg”, ”politiskt korrekt” och ”det får man inte säga” kommer att förekomma. Oavsett inslagets vinkel eller innehåll, kommer vissa nätforum helt säkert att fyllas med nedsättande kommentarer om muslimer (oavsett föräldrarnas härkomst eller trosinriktning) och mer eller mindra uttrycksfulla varianter på påståendet att skolan är feg och inte vågar säga ifrån. Den intellektuella varianten uppstår om någon, gärna kulturskribent, författar en artikel till försvar för skolans beslut, eller ännu värre, innehållande kritik mot nyhetsinslaget. En sådan artikel påstås gärna vara uttryck för den gängse uppfattningen om vad man bör tycka och som kritikern gärna säger sig ”vara trött på”. Skulle någon hävda att inslaget spär på fördomar och därför var olyckligt, kommer helt säkert vissa kritiker att slå fast att de som har något att invända mot skolans beslut kallas rasister.

Enligt min mening är det tydligt att mitt nyhetsexempel innebär ett ifrågasättande av det slags beslut den här skolan har fattat, redan genom att det presenteras som en nyhet. Vinkeln att beslutet är konstigt får sägas vara den bärande idén. Det är den uppfattningen som är den gängse. Det skulle inte heller vara något särskilt uppseendeväckande eller onormalt nyhetsinslag. Jag påstår att det är vanligt med kritiska yttranden mot anpassningar till kulturella skillnader. Det hör till saken att den som delar den uppfattning som kommer till uttryck i en nyhetsvinkel, inte kan anses stå för en obekväm åsikt. Det är debattörer som försvarar ett beslut som misstänkliggjorts i till exempel ett nyhetsinslag, som sticker ut. Den som vältaligt och engagerat uttrycker det som ofta påstås höra till det politiskt korrekta, särskilt i integrations och jämställdhetsfrågor, hör till den bespottade minoriteten. De som däremot uttrycker någon av alla dessa åsikter som förses med tilläget att det gäller något man ”inte får säga”, är för det mesta säkra på att de som lyssnar kommer att hålla med. De uttrycker en standarduppfattning som kommer till uttryck i alla sammanhang utom dem som av kritikerna försetts med stämpeln ”Politiskt Korrekt”.

Vad menar jag när jag påstår att nyhetsinslaget i exemplet har misstänkliggjort beslutet om simundervisning? Några anser säkert att jag redan här har gjort mig till en irrelevant företrädare för det politiskt korrekta. Internettrollen skulle utgå ifrån att jag står bakom beslutet som inslaget handlar om. Det stämmer att jag anser att nyhetsinslaget skulle ha misstänkliggjort skolans beslut. Men det stämmer inte att jag driver frågan om separerad simundervisning. Sakfrågan har inte berörts här och den är dessutom bara påhittad. Jag återkommer gärna ändå till detta senare, eftersom jag är lite svag för sakfrågor. Diskussioner vinner ofta på att det finns sådana med.

Min beskrivning av nyhetsinslagets egentliga vinkel, förklarar jag gärna, den har absolut med saken att göra. Som jag ser det, är det uppenbart att såväl nyhetsinslag som debattinlägg i hög utsträckning tar utgångspunkt i en tänkt konflikt mellan det beslut eller de åsikter som beskrivs, och den gängse, folkliga eller populistiska uppfattningen. Det tänkta TV-inslaget ovan skulle helt enkelt aldrig ha blivit av, om det inte fanns en konflikt mellan skolans beslut och den tänkta gängse uppfattningen om vad som är rimligt. Det blir en nyhet just därför att det kan antas att den mest spridda uppfattningen är att beslutet är konstigt och kan kritiseras. De personer som ser sig som modiga sanningssägare i en värld av hycklande, politiskt korrekta fegisar, företräder alltså den gängse standarduppfattningen. Men mer än så – de upprepar dessutom den senast uttryckta offentliga vinkeln på en fråga. I det här fallet att det är konstigt att fatta beslut om delad simundervisning.

Jag har svårt att föreställa mig ett neutralt inslag i ämnet, som inte har ett kritiskt anslag, som inte ifrågasätter skolans beslut. Det är journalisternas jobb att ifrågasätta. Det är givetvis fullt tänkbart att en nyhetsredaktion bestämmer sig för att göra en kritisk granskning av en gängse uppfattning. Sådant händer förvisso, men särskilt vanligt är det inte. Det betyder att jag håller med om att det finns nyhetsvinklar som är vanligare än andra och att vissa åsikter dominerar i nyhetsflödet. Men jag menar att de är av ett helt annat slag än vad de förorättade självutnämnda sanningssägarna ger uttryck för. De personerna står helt enkelt oftare än de föreställer sig på samma sida som mainstream-media i de frågor det gäller.

Snart sagt varje åsikt finns representerad i praktiskt taget varje upptänklig fråga, bara man letar lite. Någon total konsensus finns alltså inte i någon enda fråga, vad kritikerna jag talar om här än hävdar. De har dessutom fel när det gäller beskrivningen av vad som är den offentligt förfäktade åsikten. Det är helt enkelt fler inslag i våra vanliga medier som ifrågasätter jämlikhetssatsningar än som försvarar dem. Inslag om invandring handlar i stort sett uteslutande om problem. Och börjar du undersöka vad som sägs om islam blir den totala dominansen av negativa vinklar så övertydlig att det nästan är parodiskt. Det finns alltså en likriktning och tydliga vinklar i den offentliga debatten, men nästan alltid åt motsatt håll än vad som påstås av dem som menar att man inte får säga allt.

Ta exemplet med badningen igen. Utan att ha räknat alla inslag med olika vinklar, vågar jag gissa att det är vanligare med TV-inslag och debattörer som problematiserar delad simundervisning, än tvärtom. Om du googlar på simundervisning, flickor och invandrare (eller utrikes födda eller vad som nu krävs för att få träff), hur många artiklar med den förment ”korrekta” inställningen tror du att du hittar, jämfört med det antal träffar som är kritiska, hätska eller allmänt negativa? Om du misstänker att jag valt det här ämnet efter att provgooglat, uppmanar jag dig att göra om experimentet med valfri fråga rörande invandring eller integration. Sök på ”hemspråk” ”muslimska skolor”, ”förorter” eller vad du vill där det anses att man inte får säga som det är och se hur mycket som är skrivet med precis det innehåll man inte får säga, och hur lite man hittar som uttrycker den ”korrekta” uppfattningen.

Jag menar på fullaste allvar att den person som säger att islam i sig inte är politisk, att vi borde ha generösare flyktingpolitik, att man måste respektera olika kulturer, att vi ännu är långt ifrån jämställda i Sverige eller att homosexuella blir diskriminerade i näringslivet, den personen sticker ut. Att peka på problem med flyktingmottagning, eller med segregerade förorter, är det vanliga, det man kan utgå ifrån att de flesta har sett och känner till. Vill man vara modig ska man stå för motsatsen. Däremot är det inte särskilt modigt att påstå att nyhetsinslag är tendentiösa eller utgör en del av en strukturerad rasism. Nyhetsinslag anklagas för allt möjligt och även om kritiken inte sällan, i mina ögon, är förhållandevis korrekt, är det nästan alltid bättre att diskutera själva sakfrågan och vad man anser i den, än att ösa kritik över det sätt som andra använder för att uttrycka sig. Ännu mer meningslöst blir det att kritisera kritiken av ett nyhetsinslag utan att beskriva vad man själv anser i sakfrågan. Det är mot den här bakgrunden jag väljer att, allra sist i texten, återkomma till mina synpunkter i frågan om delad simundervisning, trots att nyhetsinslaget är påhittat.

Innan dess vill jag beröra en grupp av argument som är nära besläktad med argumenten om vad man får säga eller inte. Det är resonemang som handlar om att det finns en överkänslighet i en rad frågor. Det går ut på att viljan att ta hänsyn, bland annat till olika kulturer, ibland kan slå över i en alltför räddhågsen inställning som leder till felaktiga beslut. Det kan gälla allt ifrån att rensa ut Tintinböcker till att klippa bort avsnitt i Kalle Anka eller frågor om skolavslutningar i kyrkan.

Jag anser att de här debatterna ofta hamnar lika fel som dem jag beskrivit tidigare. Problemen är felaktigt beskrivna och vinklade åt fel håll. Problemformuleringen har kidnappats av de intellektuella uttolkarna av internettrollens kränkta vredesutbrott. ”Man får inte vara stolt över vår historia i det här landet”. ”Våra traditioner är hotade”. I trollens värld lägger man till vems fel man tycker det är. I den intellektuella uttolkningen är det hänsynen och toleransen som har slagit över i feghet.

Jag håller praktiskt aldrig med dem som argumenterar på det här sättet. Inte för att jag anser att alla beslut rörande klädsel i luciatåg eller hur mycket kristna inslag skolbarn bör räkna med att få ta del av, är rätt, men upprördheten gäller allt som oftast fel sak. Det är precis som med åsiken om att man inte får säga vad man vill: det är kritiken som är det gängse och som står för normaluppfattningen. Den som försvarar förändringar i hänsynsfullhetens och toleransens namn, sticker ut. En skicklig debattör kan få det att det låta som om man kämpar mot starka krafter och en mur av politisk korrekthet, genom att vinkla problem till att gälla något de flesta gillar. Man slåss mot hjärnspöken, men exemplifierar dem med verkliga fall.

För att återgå till det konkreta: Luciatraditionen hotas inte av enskilda skolors idéer om vilka som kan ta anstöt av vad. Inte heller av att sånger byts ut eller moderniseras. I själva verket har luciatradionen moderniserats och ändrats hela tiden, för att anpassas till vår tid. Så länge lucia känns relevant, kommer det att finnas exempel på traditionella sätt att fira och andra, modernare, mer lättillgängliga. Hur luciafirande ska ske på dagis till exempel, löser man absolut bäst lokalt. Att det finns något ställe där man tar bort pepparkaksgubbar ur tåget, betyder inte att det har föreslagits att det ska tas bort överallt. Låt traditionen påverkas av de olika personerna som vill delta i den. Det som ändras av tillräckligt många kommer till sist att slå igenom och bli det traditionella, precis som redan har skett med alla traditioner vi redan har. Att det på vägen fattas en del beslut som inte blir helt lyckade eller som möter protester, är rätt naturligt. Och det får de som berörs gärna ha synpunkter på. Men varför inte nöja sig med att uttrycka vad man själv tycker. ”Jag tycker att man ska få vara pepparkaksgubbe i ett luciatåg”, är en bättre ingång till en konstruktiv diskussion än: ”Nu ska man inte få vara pepparkaksgubbe längre. Den här anpassningen har gått för långt!” Att uttala sig svepande om hotade traditioner och om att anpassning och tolerans har gått för långt, är något helt annat än att deklarera sin ståndpunkt i en konkret anpassningsfråga.

Nästa gång du hör någon ondgöra sig över till exempel svenska dagis eller svenska skolors undfallenhet eller alltför beredvilliga sätt att anpassa sig till olika kulturer eller religioner, fundera då på om den personen kanske ser anpassning rent allmänt som något negativt. Bygger den konservativa inställningen på en ordentlig analys av vilka förändringar som är på gång och vilka värden som vi måste slå vakt om för att de ska kunna bevaras, eller bygger den på en fördomsfull och fientlig inställning som härstammar från idén om den hotade kulturen. (En moderniserad och lite mer utvecklad variant av idén om Eurabia).

Personligen är jag för förändring som beror på att människor vill vara en del av något. Jag är också för att skolor och förskolor försöker ligga i framkant när det gäller hänsyn och tolerans, trots att det innebär risker. Det som förenar mig med den konservatism jag beskrivit här, är att även jag är beredd att kämpa hårt för att vissa värden ska kunna bevaras. Det gäller frågor om just yttrandefrihet och tryckfrihet, om jämställdhet och människors lika värde. Det gäller min inställning till religion som en privat trosuppfattning som inte bör ha med politik att göra. Några av dessa frågor är ständigt hotade, men verkligen inte alltid av människor från andra länder. Jag tycker att det oftast är enkelt att hävda vikten av dessa frågor och värdera beslut efter hur de påverkar de här centrala aspekterna av våra fri- och rättigheter. Det är det som är kärnan och det allra mest värdefulla med Sverige som jag ser det, betydligt mer värdefullt än luciatåg och surströmming. Det här är ju inte heller något kontroversiellt och jag har säkert med mig de flesta konservativa och många troll i detta. Men poängen är att man, om man håller sig endast till dessa grundläggande frågor, inte behöver göra skillnad på folk och folk. Jag behöver inte heller värdera människor utifrån kultur, utan utifrån inställningen i dessa centrala frågor. Det blir helt enkelt ointressant om det finns färre jämställda muslimer än kristna eller inte. Våra jämställdhetslagar gäller alla och det finns inga undantag därför att man har någon annan bakgrund. Lagen är basen och den är inte särskilt ifrågasatt eller hotad.

Om jag tillämpar denna inställning på det tänkta exemplet ovan, skulle jag kunna tänka mig att resonera något i stil med att jag anser att man måsta navigera rätt bland de olika storheterna respekt för individens åsikter (även invandrade föräldrar), jämställdhet, barns rättigheter och vanliga praktikaliteter. Om det är lätt att dela på simundervisning och det är tillräckligt vanligt att föräldrar (eller för den delen eleverna själva) har skäl att vilja det, kan man absolut fundera på det. Om det är svårt, eller om föräldrarna motiverar förslaget med att flickorna inte får bada med pojkarna, skulle jag dra öronen åt mig. Jag skulle inte för ett ögonblick vilja bejaka en inställning som går ut på att flickor och pojkar har olika ställning eller rättigheter. Argumenten skulle vara desamma oavsett vem jag pratar med, men sättet att framföra dem skulle kunna behöva anpassas beroende på vad föräldrarna är vana vid. Mer kan jag inte precisera mina kommentarer om ett nyhetsinslag som jag trots allt aldrig har sett och som, mig veterligen, aldrig har sänts.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *