Sofi Oksanen. Hur bra som helst.

Efter att som många andra ha upptäckt Oksanen genom den senaste boken ”Utrensningen” (2010), läste jag nyligen hennes debutroman ”Stalins kossor” (2007). Det är en fantastisk bok, som har en hel del gemensamt med ”Utrensningen”. Den handlar i korthet om Anna – en person med ätstörningar som växer upp i Finland och vars estniska mor, gift med en finsk man och utflyttad från Estland under sovjettiden, gör allt för att få Anna att dölja sina estniska rötter. Mängder av intressanta vinklar finns med: esters syn på Sovjet, ryssars syn på ester, esters syn på Finland, hur det var att leva i Estland under Sovjettiden och skillnaden mot att leva i Finland. Den berör skillnaden mellan män och kvinnor, sexköp, finska män, och inte minst, finnars syn på estländare, förr och nu.

Allt detta är så skickligt berättat, så exakt, kompakt och starkt att man blir hänförd. Ändå är det lättläst och inte sällan underhållande. Jag blir inte riktigt klok på vad det är som utmärker språket. Det närmar sig ibland det poetiska. Ibland är det ett socialrealistiskt reportage och ibland är det en nära nog en satirisk betraktelse, framför allt av olika slags fördomar. Men framför allt är det gripande. Man läser inte Oksanen, man känner, dras med, tumlas om av henne. Det är en fantastisk känsla, som jag inte riktigt kan likna vid andra läsupplevelser.

Den del som handlar om Annas ätstörningar är ett utmärkt exempel på detta. Man får inte någon liten diffus uppfattning om vad det betyder, istället slungas man in i hennes kropp och i rakt in i hennes tankar. Hon lyckas förmedla en obegripligt autentisk och personlig upplevelse av ett mycket konkret beroendeproblem. Hur hon försvarar det, hur handlingarna kan verka förnuftiga, hur hon prioriterar sitt beroende, hur hon döljer och ibland inte döljer. Allt känns genuint och är extremt lärorikt. Som att få prova på hur det känns, men slippa kräkas.

Förutom det rent språkliga, ligger en del av hemligheten i att beskrivningen är så oerhört individuell och realistisk. Allt – politik, jämlikhet och fördomar beskrivs ur ett mycket individuellt perspektiv, som man själv lätt kan generalisera från. Man känner sig mer insatt och mer engagerad i allt från Estlands historia till jämlikhetsfrågor och bulimiproblematik efter att ha läst boken.

För den som vill få samma språkliga upplevelse, men i ett mer thrillerbetonat format, kan ”Utrensningen” rekommenderas. Huvudpersonerna i den boken figurerar också i de historiska återblickarna i ”Stalins kossor”, men det går utmärkt att se dem som helt separata berättelser. Upplägget med en nutida berättelse och historiska återblickar är detsamma, men med den skillnaden att det är mer drivna berättelser i ”Utrensningen”, såväl i den historiska som i den nutida beskrivningen. Men var beredd på en tuff resa. Ska man dra en parallell till filmens värld, är det som att slå ihop någon av de filmer som skildrat förintelsen, eller möjligen TV-serien ”Rötter” med ”Lilja Forever”. Allt skrivet på ett sätt som man inte kan värja sig emot.

Det går inte att tala om Oksanen och hennes böcker utan att nämna Janina Orlov – översättaren. Oksanen skriver på finska och Orlov har översatt hennes böcker till svenska. Språket är så starkt och raffinerat att översättarens insats knappast kan överskattas. Tack Janina!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *