SvD på hal is

Svenska Dagbladet har den senaste tiden genomfört en mycket lyckad och uppmärksammad kampanj där man bett alla som vill delta att ange vad de har för räntesats på sina bolån. Över 20 000 personer har enligt uppgift svarat och kampanjen har fått ett brett stöd från bland annat aftonbladet.se som uppmanat sina läsare att delta. Poängen är att vem som helst kan gå in och se vad andra personer har för räntesatser och hos vilka banker. Eftersom underlaget är stort, kan man dra en del slutsatser, framför allt att skillanderna i vilken ränta bankerna tar ut är mycket stora.

Svenska Dagbladet har haft ett antal artiklar med udden riktad mot bankernas räntesättning. Utgångspunkten har varit att bankerna tjänar pengar på okunskap och dålig genomlysning. De som är pålästa, har bra med tid och förhandlingsvana får bättre villkor än de som av olika anledningar inte står på sig. Bankernas förklaring att det är kundens ekonomiska situation (=bankens risk) och kundernas beredskap att köpa fler tjänster av banken som styr, har visat sig inte räcka som förklaring till de skillnader som finns.

SvDs ”räntekarta” som resultatet av kampanjen kallas, är ett led i det förtjänstfulla arbetet att skapa uppmärksamhet och genomlysning av bolånemarkanden. Räntekartan visar att det skiljer nära nog 2% mellan högsta och lägsta lån med rörlig ränta. Att skillnader finns är en slutsats man kan dra.

Men det finns ännu fler slutsatser man inte kan dra. Svenska Dagbladet passerade gränsen för nyhetsmjölkning utan stöd, när man den 11 april kunde berätta att i Stockholm får rika områden lägre räntesatser än fattiga. Det finns flera problem med sättet SvD använder siffrorna på. Det första och allvarligaste är att de siffror de anger som stöd för sin slutsats, inte kan sägas stödja just den slutsatsen på något särskilt tydligt sätt. Det andra är att artikeln motverkar SvD:s arbete att belysa de omotiverade skillnader i räntesatser som finns och deras kritik mot att de verkliga faktorerna bakom skillnaderna är dolda, med den osäkerhet som därmed följer för konsumenterna om vad som gäller. Ytterligare ett problem är att artikeln visar att SvD inte förstår vad det är för siffror de har samlat in och vad de kan användas till. Och inte användas till.

Låt oss återgå till sakfrågan, den om skillnaderna mellan rika och fattiga områden. Alla som arbetar med statistiska analyser, eller med analyser överhuvudtaget, vet att man inte kan skapa en teori från lösa fakta. Man måste ha en hypotes som man sedan prövar mot insamlade fakta. Översatt till journalistisk nyhetsvärdering kan man uttrycka det så här: man kan inte veta hur överraskad man ska bli av insamlade fakta, om man inte har en idé om vad som är rimliga fakta.

Den som arbetar som ekonomisk journalist har rimligen en idé om vad man kan förvänta sig för skillnader i räntesatser mellan rika och fattiga områden. Och vare sig man tar bankerna på orden och gissar att räntorna beror på kundernas betalningsförmåga, eller om man misstänker att de beror på kundernas kontakter och vana att föra ekonomiska förhandlingar, vore det rimligt att anta att räntorna generellt är lägre i områden med rika än i områden med fattiga. Även det enkla antagandet att större lån borde kunna ge större rabatter, borde ge det utslaget. Den skillnad SvD redovisar, med en snittränta på 3,73% i Saltsjöbaden, där den är lägst, och 3,87% i Tyresö, där den är högst, framstår i mina icke-ekonom-ögon, snarast som överraskande liten. Dessutom kan man undra om Tyresö verkligen är ett fattigt område? De övriga områden som räknas upp i artikeln som högränteområden, till exempel Älvsjö och Huddinge, ligger alltså någonstans mellan 3,73 och 3,87, liksom de övriga områden som anges ha låg ränta, till exempel Vasastan och Nacka. När alla områden trängs inom samma tiondel, kan man tycka att slutsatsen SvD basunerar ut överdriven, eller till och med direkt fel.

Larmet och rubriksättningen döljer den mycket intressantare diskussionen om hur stora individuella skillnader det finns och vad de beror på. Får den som hotar att byta bank generellt lägre ränta än den som inte gör det? Eller stämmer bankernas beskrivning att det är situationen när lånet togs och deras riskbedömning som avgör? Vilket område man bor i spelar uppenbarligen inte särskilt stor roll.

I artikeln i övrigt beskrivs bland annat hur ett större antal låntagare slagit sig ihop i ett konsortium för att få bättre villkor. Är det en framgånsrikt recept? Och vad är det i så fall för fel på det? Den diskussionen tas inte upp, därför att SvD istället valt att fokusera på den felaktiga vinkeln med områden.

Så till den lite torrare delen av kritiken. Vad är det för siffror SvD har samlat in egentligen och vad kan de användas till. Det är ett stort underlag och visst kan det ge en hel del värdefull information för den enskilde. Som underlag för lite mer kvalificerad analys duger det inte. Det går inte att säga att underlaget är representativt för hela gruppen bolånetagare. Även om det är många som svarat, kan det vara ett skevt urval som valt att redovisa sina uppgifter på SvD:s räntekarta. Det finns inte heller några möjligheter att kontrollera om uppgifterna är sanna. Även om det inte finns någon anledning att tro att någon har skäl att ljuga, så är det inte faktiska uppgifter om räntor som samlats in, utan frivilliga uppgifter. Har alla verkligen koll ner till tiondelen vilken räntesats de har? Och finns det ingen risk att någon lockas att lämna in medvetet låga eller höga siffror, beroende på motiv. Ett skevt urval av människors egna uppgifter som inte kontrollerats, är inte detsamma som ett faktiskt konstaterande av exakta nivåer.

Missförså mig nu inte: jag anser att räntekartan är en utmärkt idé och jag har själv lagt in mina siffror (rätt tiondel men inte hundradel), men jag reagerar när underlaget missbrukas för dåligt underbyggda artiklar. Jag utgår från att SvD återkommer med bättre artiklar i ämnet framöver.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *