Domen i Etiopien – otänkbar i Sverige?

I skrivande stund är det inte känt hur långa straff Martin Schibbye och Johan Persson kommer att dömas till i rättegången om deras påstådda stöd till terrorverksamhet i Etiopien. De flesta bedömare verkar tro att det blir långa straff – i nivå med vad åklagarna har yrkat på. Domen är på många sätt tragisk. De flesta tvivlar på att rättegången var rättvis och på att de båda svenskarna har bidragit till någon som helst terrorverksamhet. De var där som journalister och domen ses som ett sätt att skrämma andra journalister från att ta sig in i landet.

Det är lätt att dela upprördheten och det är svårt att värja sig från kritiken mot hur Etiopien ser på rättsäkerhet och i förlängningen på demokrati och mänskliga rättigheter. Den fråga jag skulle vilja ställa i sammanhanget är: Är rättssäkerheten i just dessa slags frågor så mycket bättre i demokratiska länder? Är vi alldeles säkra på att domen i Etiopien vore helt otänkbar i en svensk domstol?

Den som blir misstänksam mot mina motiv kan få en snabb förklaring: Jag jämför inte svensk rättssäkerhet generellt med Etiopiens. Inte heller anser jag att det finns någon rim och reson i att döma journalisterna för terrorbrott. Det jag vill uppmärksamma är risken för att den senaste tidens terrorhysteri, med införande av terrorlagar och krav på kraftfullt agerande mot terror, innebär att även vi, i just den här typen av brott, riskerar att gå lika vilse som diktaturer.

Till bakgrunden hör att det är förbjudet att ta sig in i Etiopien och svenskarna kände till detta och var beredda att erkänna detta brott. Vad de troligen också kände till var att allt slags politiskt uppror i Etiopien kan klassificeras som terror och att den organisation som hjälpte dem tillrätta var klassad som terrororganisation. De var där i det uttryckliga syftet att ge en annan bild än den officiella av läget i Etiopien. Vilket alltså kan vara förbjudet enligt Etiopisk lag.

På vilket sätt rör det här Sverige? Ja, som väl är har vi en mycket väl fungerande yttrandefrihet, som gör att en journalistisk insats i Sverige, inte kan klassas som terrorbrott. Vi har inga lagar som förbjuder någon att ta upp vilka ämnen som helst eller företräda vilken åsikt som helst. Men vi har terrorlagar som förbjuder ”stöd till terrororganisationer”. Och det finns gott om gråzoner, där vi riskerar att trampa fel. För inte så länge sedan fällde en tingsrätt två personer för ”stämpling till terrorbrott” för att de uttryckt stöd till en terrororganisation. De blev friade i hovrätten, men domen i tingsrätten fick stöd av många i den debatt som följde.

Det intressanta i det här sammanhanget är att Martin Schibbye och Johan Persson inte är dömda för något de har rapporterat. Det har de ju inte hunnit göra ännu. De är dömda för att de på olika sätt har ansetts stödja terrorism.

Det skumma med begreppet terrorbrott är att det rymmer många olika slags brott. Allt vi är rädda för att terrorister ska göra, var förbjudet redan tidigare. Det har alltid varit förbjudet att bomba, hota, kidnappa, skada och döda. Det har alltid varit förbjudet att planera sådana brott och att uppvigla till dem. Varför behövs egentligen särskilda lagar mot terrorism, när allt som rimligen kan rymmas där redan tidigare var förbjudet? Kritikerna mot svensk terrorlagstiftning, som pinsamt nog nästan enbart återfinns i vänsterpartiet och miljöpartiet, hävdar bland annat att det beror på att man vill kunna döma lite mer svepande, med lite mindre öppenhet och lite lägre beviskrav. Den kritiken får man nog säga har varit helt riktig. De två egyptier som utvisades med hjälp av USA, eller till och med som en hjälp till USA, utvisades med användning av terroristlagstiftningen. Rättegången var hemlig och åtalspunkterna så hemliga att inte ens de åtalade själva kunde få ta del av dem för att försvara sig.

En hemlig rättegång måste inte vara rättsvidrig och en öppen rättegång är ingen garanti för rättssäkerhet. Många kallar den etiopiska, öppna rättegången, för en fars, och menar att utslaget var bestämt i förväg, och domstolen långt ifrån självständig.

Frågan är bara vad det spelar för roll. Den norske etiopienkännaren, Kjetil Tronvoll, har i såväl ekot som i Aktuellt sagt att rättegången i stort kan anses vara korrekt genomförd, och att domen är helt i linje med de mycket vida terrorlagar som finns i landet. Det glädjer knappast de dömda svenskarna, som med rätta anser att de har försvarat sig för döva öron. Men de utvisade egyptierna dömdes utan att ens ha haft en chans att försvara sig. Det är fullt möjligt att domen var korrekt och att det fanns skäl att utvisa dem som vi inte känner till, men kan de ha ansetts ha fått en rättvis rättegång? De vet inte ens vilka brott de var anklagade för.

Genom terroristlagstiftningen har man gjort det möjligt att förbjuda stöd till organisationer som kan klassas som terrororganisationer. Det här öppnar möjligheter att förbjuda allt möjligt. Om begreppet terror är skumt i rättsliga sammanhang (eftersom själva brotten ändå är förbjudna), är begreppet terrororganisation ännu mer problematiskt i en rättsstat. Användande av våld i politiska syften är förfärligt och ännu mer förfärligt om det sker organiserat, men vad är poängen med att klassa vissa sorters organiserat våld som terror? Skapar det inte fler problem än det löser?

Tre svensksomalier fick se alla sina tillgångar frysta, därför att deras verksamhet i Al-Barakaat, ansågs vara kopplad till terrorverksamhet. De fick till sist rätt i EG-domstolen, men innan dess hann svenskt rättsväsende inskränka deras rättigheter med hänvisning till en FN-resolution som hänvisade till terrorism.

Även utan hemliga rättegångar och FN-resolutioner händer häpnadsväckande saker. Göteborgs tingsrätt dömde de två personer som beskrevs ovan, för”stämpling till terrorbrott” därför att de talat positivt om terroraktiviteter och om Al-Shabab. De friades i hovrätten, eftersom de inte utfört något brott och heller inte planerat att utföra något brott. Frågan är hur tingsrätten kunde komma till en annan slutsats, och varför ett antal ledarskribenter tyckte att det var en klok och rättvis dom. Är det ordet ”terror” som förblindar oss?

Jag har förstått av juridiska diskussioner att det på allvar är tveksamt om det är lagligt att stödja Hamas. Alltså inte deras brottsliga verksamhet, utan deras lagliga. Ett problem med många terrorklassade organisationer är att de har flera verksamheter. Hamas är ett politiskt parti och en välgörenhetsorganisation, samtidigt som det är en organisation som anser att det är rätt att döda för att uppnå politiska mål. Varför den som arbetar med eller stödjer den lagliga delen ska anses göra något brottsligt är i mina ögon en obesvarad fråga.

Att gränsdragningen mellan att arbeta med lagliga saker i en organisation och att stödja olagliga är svår att göra är en sak, men nog är den nödvändig? Visst vill vi att det är individens handlingar och planerade handlingar som ska prövas och inte mer eller mindre starka kopplingar till organisationer där det finns helt andra personer som begår, eller planerar att begå, brott. Alltså det Martin Schibbye och Johan Persson är anklagade för.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *